Over en natt sa hande det. Ingen var riktigt forberedd, aven om indikationerna funnits dar ett tag. Spanningar i regeringen, omskiftning av maktpositioner och en avsatt vice president. Sa var det nan som oppnade eld. Som borjade skjuta pa den andra gruppen. Nan som ville ta ifran nagra deras vapen. Och fran att ha varit en relativ lugn och stabil huvudstad sa borjade tre dagar av markstrider, tungt artilleri och hundratals doda. Alla borjade evakuera och Juba blev en deserterad stad full av IDPs och senare massgravar av manniskor som tillhorde "fel" folkgrupp. Men det hela hande over en natt. Att freden var sa skor hade nog ingen raknat med. Nu har oroligheterna spridit sig till fem olika delstater, vissa kontrolleras av det som regeringen kallar "rebeller", eftersom det ar "den andra folkgruppen" som tagit till vapen och brutit sig ur SPLA/M. Jag vill inte ens borja ga in pa detaljer om vilken folkgrupp som gjort vad. For egentligen spelar det ingen roll. Vad som ar viktigt ar att mer an 90,000 manniskor har vtingats att lamna sina hem pa grund av oroligheterna. Kvinnor, barn, ungdomar har skjutitis pa grund av att de tillhor "fel" etnisk grupp. Hamnd attack pa hamnd attack foder hat som kommer ta lang tid att laka. Och just nu kan vi bara be att det hela inte leder till ett nytt fullskaligt inbordeskrig.
Sjalv ar jag hemma i Sverige, i lilla Edsbyn, och kan bara folja vad som hander via nyheterna, Twitter och facebook. De forsta dagarna gick at att standigt folja utvecklingen, kolla uppdateringarna var femte minut. Frustrationen att vara i Holland och inte kunna gora ett endaste dugg. Nu ar mina vanner sakra, folk har evakuerats. Men de vanner som stannat kvar i Juba, de som tillhor detta varldens nyaste land, de sover inte sakert om natterna. Hur ska de kunna gora det nar de for bara tva veckor sedan vaknade till ljudet av kulsprutor? Bang bang, hade min kompis tvaariga dotter sagt. Det ar ett hart uppvaknande for en generation som inte upplevt kriget.
Alla investeringar som gjorts, har de varit forgaves? Alla borrade brunnar, nya kliniker, skolor, etc. Vad hander med utvecklingsprojekten som vi forsokt bygga upp for att ge manniskor en framtid? Nar deras egna ledare mordar dem, hur ska de kunna tro pa en morgondag?
Jok Madut Jok, en Sydsudanesisk professor som jag respekterar djupt, uttryckte det som sadant:
There is no Christmas spirit here in Juba today for obvious reasons. My Catholic upbringing has caved in today and felt like i should have stuck with the feeling i have always had, that i am in fact a Jew pretending all my life to be Christian. My christmas day today, after having checked on my family and friends to make sure that they have survived the night without too much struggle, begun with a trip to whatever shop i could find that was open. I found a few and bought some rudimentary supplies from food items to water to airtime for mobile phones, and then i took two trips, one to the UN Mission near Jebel Kujur and the other to UN Mission near the airport. I visited my friends and some of my colleagues from Nuer nation who have taken refuge in the UN camp. After handing them these supplies, teary hugs, and exchange of few words on the political situation of our country, i left and drove around, not wanting to go home, not knowing exactly what to do. I parked on the main road and had a good half hour of crying out my eyes, as i could not bear the helplessness i felt. My Nuer friends are very scared and will not even fathom returning to their homes, given what they saw during the fighting in Juba. But their present circumstance is humiliating to them, big army officers, senior government officials and university students who feel they cannot be safe in their own capital city in which they have lived for many years. That surely did not make me a proud South Sudanese. The news they have heard that Dinka were killed in Bentiu and Malakal and Bor in revenge of Juba killings do not comfort them one bit. It makes them feel that the Dinka in Juba will also avenge those. This is the cycle i was reporting the other day. I know that some Dinka people will say that i should not be sympathizing with these IDPs, but the people i saw today and have been seeing all week were not Nuer, but just South Sudanese who look like me, and my tomorrow cannot be without them. Can some brave Dinka and brave Nuer leaders please say "enough is enough!!" there is no South Sudan without the Nuer, Dinka or any other ethnic nation, no matter how small. A Nuer leader or Dinka leader who says "I want to be better than those who killed my relatives and let my relatives be the last to die in this senseless killing," will most definitely be a better person than the fighter who has just killed people. It takes more courage to be a peace messenger than a warrior and you save more lives with a message of peace than wielding a machine gun. It might not appear so in the immediate, but it will prove so in the long run. God bless us all, South Sudan and the world
Idag och imorgon ar en ny dag. Ar det en dag aven for Sydsudan? Solen gar upp och ner vare sig vi vill det eller inte, men vad innebar en ny dag for mina vanner i Sydsudan? Jag forsoker att inte ge upp hoppet. Att inte kanna att allt ar forgaves, att vart arbete inte spelar nan roll. For jag vet ju att det inte ar civilbefolkningen som gjort detta. Det ar inte kvinnor och barn som tagit vapnen och dodat sina grannar. Det ar inte Deborah Amiir, det ar inte Joseph Anyieth, det ar inte Moses, Deng, och alla andra underbara manniskor som jag traffat. De fortjanar inte att svikas i denna stund. Men min laga, mitt hopp, brinner pa sista lilla vekstumpen. Mitt alskade Sydsudan har gjort ett enormt misstag, overgrepp, mot sin egen befolkningen och det kommer att ta ar att reparera. Jag hoppas bara att den processen kan borja idag och att vi inte vantar tills imorgon. Ledarna maste ta sitt ansvar och vi som star utanfor far inte ge upp. Gor vi det nu, da sviker vi nar manniskor behover oss - varandra - som mest. Gud valsigne oss - Sydsudan - och vi ber och hoppas pa ett nytt ar som innebar fred, inget annat.
