Den 15e december närmar sig med stormsteg. Dagen då presidentens livvakter för snart ett år sen hamnade i konflikt med varandra i Juba, vilket ledde till fem dagars intensiva stridigheter med uppskattningsvis runt 5,000 döda, framför allt Nuer, i huvudstaden. Stridigheter som inom bara några veckor spred sig över hela landet och som återigen försatte Sydsudan i inbördeskrig efter tio år av relativ fred. Ett år efter konfliktens utbrott beräknas tio tusentals Sydsudaneser av olika folkgrupper ha dött, runt två miljoner har flytt sina hem och runt fyra miljoner beräknas numera matosäkra. Den 16e december 2013 kommer jag alltid minnas som morgonen när jag vaknade upp på hotellet i Apeldoorn och hur min Facebook stream var fylld av oroande meddelanden från vänner som försökte kontakta varandra och få klarhet i vad som hade hänt natten mellan 15e-16e december. Själv befann jag mig i Holland för en säkerhetsträning ironiskt nog.
När jag ser tillbaka på året som gått inser jag att magnituden av konflikten fick dimensioner vi inte kunnat föreställa oss, då i december 2013. Vi hade hoppats att oroligheterna skulle avta efter bara några veckor. Men i och med att oppositionen har förstärkt sina positioner och att man inte kunnat nå en fredsuppgörelse (det finns inte riktigt några lockande alternativ för några av de stridande parterna) så fortgår konflikten än idag. I Juba förbereder mina vänner sig på några dagars lock down; att vara inomhus med mat och vatten bunkrat upp ifall årsdagen infaller med förnyad oro.
Själv befinner jag mig återigen i Europa, långt ifrån osäkerheten i Sydsudan. Jag ser tillbaka på ett år då ZOA och IAS, mina två organisationer som jag arbetat med i Sydsudan, har gjort fantastiska insatser som troligtvis räddat livet på tusentals människor. I ZOA har vi som bekant nått ut till över hundra tusen människor med matsäkerhetsprogram. IAS has försett människor i nödsituation med rent vatten och sanitära lösningar, när ingen annan aktör ens vågat bege sig dit på grund av oroligheterna och stridigheterna. I Bor, Jongleis delhuvudstad, finns FN:s Protection of Civilian (POC) camp, där IAS var den första organisationen på plats. Mina kollegor där har fått uppleva hur Bor hamnat i händerna både på oppositionen och regeringsstyrkor i flera omgångar och hur campen en gång blev stormad av upprörda civila som försökte döda andra civila från den motsatta folkgruppen som sökt skydd där. Vid det tillfället dödades över 150 civila inne på campen och IAS fick bära ut döda människor på sin nyinköpta truck istället för att transportera borrutrustning vilket var tanken. Trots dessa fasansfulla upplevelser fortsätter mina kollegor i IAS det viktiga arbetet att förse människor med rent vatten och Bor POC är en av de absolut bästa FN camperna i Sydsudan, med lägst dödlighet relaterat till vatten. Nyfödda har namngetts till Yakani, efter IAS projektledare på plats.
Jag känner mig stolt att ha fått jobba med sådana fantastiska Sydsudaneser och andra under de fyra år jag spenderat i Sydsudan. Att detta sista år blev så otroligt fel, för att säga det minsta, är för mig en personlig tragedi, och för landet en ännu större tragedi. Vi kan bara be att fred verkligen ska komma till Sydsudan. Det känns konsigt nog rätt att avsluta min tid i Sydsudan under denna period. Vi har fasat ut de nödhjälpsprogram som inleddes 2014. Snart kommer dock torrsäsongen med förnyad styrka och nya stridigheter. Jag är tacksam att det finns människor med ny energi och nya perspektiv som tar vid.
När jag nu går in i en ny roll och en ny tjänst är det med inspiration som jag ser fram emot att ta med mig erfarenheter från Sydsudan och se hur de kan appliceras i andra kontexter. Säkerligen kommer jag lära mig nya saker och det ser jag fram emot med spänning och förväntan. Sydsudan kommer alltid finnas i mitt hjärta och det är min bön att jag ska kunna återvända på ett eller annat sätt. Med min nya tjänst ser chanserna goda ut för det, även om det dock blir kortare besök och inte postering utomlands.
Jag är så tacksam att få vara Sverigebaserad; trots gråa november har jag nog aldrig tyckt det varit så skönt att vara hemma. Det har varit några veckors intensivt resande i Europa under de snart två månader jag varit hemma. Jag är också tacksam att ha vänner på olika håll jag kan besöka samtidigt som jag reser runt med jobbet eller av andra anledningar. Sydsudan har gett mig så mycket att det är svårt att sätta ord på det. Före årsslutet ska jag försöka göra en summering. Före jag går in i den nya tjänsten och fasen i livet.
Just nu finns tankarna i Juba. Vackra, dammiga, svettiga, trasiga, kaosartade Juba där så många fantastiska människor lever sina liv. Glöm inte Sydsudan. Där bor människor som du och jag, som längtar efter trygghet och fred. Mammor och pappor som vill utbilda sina barn och som vill se dem växa upp till starka, trygga människor. Vi kan välja att blunda och leva våra liv här hemma i Sverige. Eller så kan vi välja att sträcka ut en hand genom de många hjälporganisationer som finns på plats. Det kan gälla Syrien, Filippinerna, Myanmar, Somalia, CAR eller något annat land där nöd finns. Vi har så mycket i Sverige, ett överflöd utan dess like. Om vi förstår vilken förmåga vi har att faktiskt förbättra världen, genom vår egen lilla insats, så tror jag det kan vara en hisnande insikt. Vi kanske bara förbättrar livet för en person, men för att citera en sjuksköterska jag läste om "För den personen betyder det allt".
