Lata söndagar 2013

Jag har börjat med en ny lat vana för söndagar; brunch hemma hos Nils på altanen tillsammans med Marina, Laetitia med flera, sen vidare till lunch och soffhäng hemma hos Georges resten av dagen, inklusive filmkväll. Perfekt sätt att vila upp sig för måndagen. Tanaz och Christine som jobbar med UNMISS lagade fisk, soltorkade tomater med squash och avocado och mangosallad som lika gärna kunnat serveras på en krog i Italien eller New York. Mums! Ikväll ska jag ut på tango på UNMISS, så de höga klackarna och klänningen är förberedd. Förhoppningsvis kommer nån latino dansa med mig och inte nån indier eller ryss från UNMISS (har inte hört att de är experter på tango).

Livet är inte så tokigt i Juba på söndagar, och inte på fredagar eller lördagar heller för den delen. Igår var vi ett gäng till poolen på Nimule lodge, sen middag hemma hos Mathieu och dans i vardagsrummet fram till tvåtiden. Det går att ha roligt i Juba, trots att jag börjar verkligen längta efter svenska sommaren, med lite Stockholmshopping, fika på caféer, promenader i skogen hemma i Edbsyn. Och midsommar i Orsa så klart!

Nu ska jag springa och svira om och sen utmana bucklorna i vägen här i TongPing så jag inte blir sen.
Trevlig söndagkväll där hemma!

Fallande regn i Nyinbuli och övergivna städer i Jonglei

Eftersom jag är programhandläggare för alla IAS program som vi har i tre oilka delstater här i Sydsudan, så innebär det en del resande till och från. Förra veckan lyckades jag klämma in både Norra Bahr El Ghazal och Jonglei. Måndag - torsdag besökte jag vårt hälso- och barnbeskyddsprojekt i Nyinbuli och på fredagen bar det av till Boma i Jonglei. 

Nyinbuli var som alltid stjärnklar och underbart på kvällarna och dagarna var fulla av möten och en del träning och introduktion av vår personal till olika koncept, som hur man gör en log frame. Men för att inte trötta ut någon med det (eller mig själv för den delen) så kan jag gå direkt till Boma besöket. Besök är nog inte riktigt rätt ord för den delen. Boma blev övertaget av rebeller för ungefär en månad sen, en vecka senare blev de bortjagade av militären. Inga organisationer har kunnat vara där sen dess och det har varit väldigt lite information som kommit ut av hur situationen är där. IAS tillsammans med en annan INGO var de första organisationer som lyckades etablera kontakt med människor som befinner sig i Boma och vi kunde därmed chartra ett plan för att göra en assessment. Vi var två från IAS och fem från JAM som åkte på fredagen runt tio tiden. Väl där 1,5 timmar senare så möttes vi av militärer. Hela staden var i princip tom på människor, de enda som syntes till var några mammor med spädbarn. Hus har blivit nedbränta, sjukhuset är vandaliserat och mediciner utspridda överallt, stadens vattensystem har blivit vandaliserat och är obrukbart, alla affärer är tömda på varor, inga fordon finns kvar, generatorer och bensin är stulna, och så fortsätter det... 

Vi blev eskorterade runt av militären, men fick ändå möjlighet att intervjua några grupper av civila. De uppgav att rebellerna stulit i princip allt från deras hem, köksredskap som kokkärl, vattenbehållare och att de förstört brunnar i byarna. Vi kunde se unga kvinnor bära vatten i plastpåsar från stadens enda fungerande brunn så vi försod att så var fallet. 

Vi såg även spädbarn som var gravt undernärda, som denna lilla tjej. Mammans bröstmjölk har tagit slut eftersom hon inte får i sig tillräckligt med mat och istället gav mamman henne sur komjölk. Komjölk är alldeles för starkt för ett så litet barn, men vi rådde henne att försöka ge getmjölk istället som är skonsammare mot magen. 

Man tager vad man haver... Men eftersom också marknaden är tömd på varor så finns det inte ens vattenbehållare att köpa...

Ett av de nedbrända husen vi såg, ungefär 30-40 % av alla hem i staden är nedbrända enligt våra beräkningar...

Gruppintervju med kvinnor som vågat sig in i staden igen, eftersom militären nu är där... Men en folkgrupp vågar sig inte tillbaka, huvudinnevånarna av Boma är rädda att militären kommer hämnas dem eftersom vissa av dem gick med i rebell rörelsen

Både miljön, kulturen och människorna i Boma är otroligt vackert, det kunde bli en riktig turistmagnet om bara säkerhetsläget var bra under några år

Det här är på vägen till Boma i den lilla Cessna Caravan som vi chartrade. Vi visste inte vad som skulle möta oss, bara att vi måste ta med oss i princip allt som behövdes, från mat och vatten till myggnät och toalettpapper, ifall vi skulle bli strandade i Boma. Men besökte räckte bara under tre-fyra timmar, vilket var tillräckligt för att samla den mest nödvändiga informationen.

IAS med oss i Juba i spetsen planerar nu för att emergency response - nödhjälp - med fokus på att rehabilitera brunnar och att dela ut NFI kits, det vill säga saker som filtar, myggnät, kokkärl och vattenbehållare eftersom allt blivit stulet. Tillsammans med andra organisationer koordinerar vi en större intervention som också innefattar hälsa (att etablera sjukhuset igen), utbildning och matprogram. 

Afrikas tak och att bli kär i en bergstopp

Jag har varit på "The roof of Africa" som bergen i Simen Mountains, Etiopien, kallas. Det var så otroligt vackert att det går inte att beskriva... 4,2000 meter upp över havet kändes det som att jag hamnat i Sagan om Ringen. Vi gick längs branta stup och jag vägrade släppa stigen med blicken, men när vi väl kommit på utkiksplatser så var utsikten hisnande. Vattenfall på uppemot 500 meter, babianer på flera hundra i samma flock, hästar som betade fritt på ängar... Och jag hade mitt livs bästa ögonblick när jag galopperade över ett öppet fält bland 200-300 babianer. :)

Vi besökte också stenkyrkor som är uthuggna direkt ur berget i Lalibela. Om det var änglar eller slavar från Egypten som byggde de 11 stenkyrkorna går att diskutera, men vackra var de. 

Jag och Chase möttes upp i Addis Ababa, senast vi sågs var i Stockholm i september förra året. Chase är numera i Afghanistan och jobbar med säkerhetsfrågor för NGOs. Här sitter vi på Intercontinental och delar en pizza över en drink.

Mer foton kommer, vi besökte också ett slott i Gonder som är från tidigt 900-talet. Helt sjukt lyxigt att dela det med bara en handfull andra turister, mestadels Etiopier. (Som för övrigt är sjukt trevliga och som låter en gå omkring ifred på gatan, ingen som kommer fram och ska sälja saker eller som pekar på en och skriker "khawaja!")

Nu är det äntligen fredag och jag stänger ner här! Ha det gott!

Etiopien!

Imorgon flyger jag och Repent, min chef och IAS Country Director, till Etiopien för fem dagars IAS konferens. Därefter ska jag ta helgen och två extra dagar för att resa runt i norra Etiopien på lite turistande, till Lalibela och Gondar bär det av. Jag och Chase, min kompis från Juba som numera bor i Afganistan, ska se stenkyrkor från 1100-talet, vandra runt i bergen och förhoppningsvis köpa lite fina handgjorda grejor som korgar och smycken.

Och håll utkik på facebook imorgon, det kommer komma ett och annat foto som kan få Edsby- och Bollnäsborna att sätta kaffet i halsen. I alla fall fick det mig att göra en u-sväng på huvudleden för att åka tillbaka och ta några foton! Jag leder nu min egen polisutredning härifrån Juba nämligen. Tamtamtam, mer följer på facebook.... :)

Plötsligt står allting stilla

Man kan vara mitt uppe i att städa huset efter en skitlång vecka som bara varit dålig på alla sätt och äntligen börjar man känna att det är fredag och att saker börjar bli lite bra. Så kommer Al och Anneli och säger utan omsvep att Wilson har dött. Wilson, vår alltid glada kollega som jobbar med vår partner EDOOSS. Han dog omedelbart i en motorcykelolycka. Från att vara uppe i ett husstädarmood till att inget annat spelar någon roll än vad som just hänt. Vi tar oss till sjukhuset. Ser den döda kroppen. Den är bara ett skal, Wilson är inte längre där. Hemma hos familjen har det redan börjat samlas folk. Ett femtiotal grannar, vänner och släktingar har samlats för att sörja tillsammans. Vi gråter, ber och sjunger ihop. Några kommer med uppmuntrande och styrkande hälsningar och bibelverser. Andra skriker ut sin sorg när de kommer in på gården. Nästa dag åker vi ut till byn där Wilson kommer ifrån. Vi åker i en karavan om 20 bilar. Cirka hundra-två hundra människor kommer ut till den lilla byn som består av några hus. Människor har varit där sen morgonen och grävt graven. Igen, tårar, gråt, sånger och bibelverser blandas i en dammig, svettig begravning. En begravning som jag aldrig sett maken till. Att sörja i Afrika, i Sydsudan, kan vara något av de mest sunda sätten att sörja jag sett. Ingen håller tillbaka, och man är inte ensam. Familjen har ett femtiotal människor som bor hos dem i flera dagar. Vi bidrar alla till mat och andra utgifter. Minst 300 SEK. Det är vad som förväntas och vad andra ger ut. Varje begravning, varje bröllop är en angelägenhet som kräver ens finansiella engagemang. Men vad spelar det för roll när man slipper sitta ensam i ett tyst hus och sörja när den man älskat mest ryckts bort från jordelivet? Jag tror på gemensamt sörjande, det finns en styrka i att dela sorgen.

Ibland stannar tiden av andra anledningar. Som när man är uppe på toppen på Aftonro, med solen i ryggen och utsikt över hela Edsbyn. Snön ligger fortfarande kvar, vit som den är ute i skogen. Skoterspåren är isiga där det är skugga. Vi skrattar och håller varandra i handen för att ta oss över vissa sträckor. Arvid har inga problem att ta sig upp. Kaffe och två stubbar att sitta på gör att tiden också står stilla. Juba känns avlägset. Men ändå nära när jag tänker på vad som hände förra helgen. Tiden har börjat röra på sig igen. Livet är sig totalt olikt för Wilsons familj. Ibland måste vi låta tiden stanna för att njuta av en bergstopp, inte bara när människor rycks ifrån oss. Livet är så skört och vi är här så kort tid. Nu väntar solen och skoterspår. Arvid påminner mig definitvt om att vi ska gå ut. Ja, kom så går vi och låter tiden stanna litegrann.      

Amöbor och annat joll

Här vet man inte alltid vad som påverkar ens allmän tillstånd, men efter två veckor av förkylning, huvudvärk, kroppsont och feber till och från fick jag bekräftat att nån flyttat in i min mage och bestämt sig för att bo där. Just nu inreder denna besökare mina tarmar och det känns mindre skönt till och från. Men med lite Cipro så kommer han/hon/det antagligen flytta ut inom en vecka. Ett vanligt uttryck här är "A Cipro a day keeps the doctor away" - kanske inte att rekommendera men det blev i alla fall Cipro behandling som jag trodde. 200 dollar fattigare, men bara tills vidare eftersom jag inte bekostar min egen sjukvård tack och lov.

På lördag bär det av till nånstans mellan Juba och Nimule för att fira Chiara som fyller 30 år. Det blir jag och en massa, massa italienare. Sen på måndag direkt till Nairobi för några dagars möten. Och sen dröjer det inte länge förrän det är påsk och jag får komma hem och sova! Dela säng med Arvid är något jag verkligen längtar efter. Jag ska krama, krama, krama honom tills han suckar och går och lägger sig vid soffan (men jag vet att han kommer igen och lägger sig vid mina fötter efter en stund).

Förresten så har jag tokkramats med Kiera, min 14 kilos klump (inte 20 kilo som Aisha sa först). När jag kommer och går längs vägen mot deras ställe så ställer hon sig och sträcker ut armarna och ropar "Eckicka". Hon har börjat pratat jättemycket på sistone och är så söt, jag smälter varje gång hon imiterar något jag säger. "How are you?" "Fiiiine" svarar hon. Och hon ropar alltid "bye bye" när jag går. Lillpluttan är bara 1 år och 8 månader!

Jag sover utomhus på en madrass nu för tiden, 35-40 grader inomhus på nätterna är helt enkelt för olidligt. Det är en möjlighet att jag får besök av en groda eller liknande i sängen, men jag kan lova att jag är så exalterad över att faktiskt kunna SOVA att det spelar ingen roll! Nu kallar madrassen och jag ska övertala Al att vi gör sällskap tillbaka till huset härifrån kontoret. God natt från Juba!

Hälsningar från Arusha

IAS har haft en veckas konferens i Tanzania för IAS och våra partners och ikväll är le grande finale. Jag har precis fått mitt diplom och det är bara runt 70 deltagare kvar som ska få sina. Konferensen har haft många intressanta moment, nedan ser ni några:

Besöket på "the snake farm" hjälpte mig att överkomma lite av ormrädslan (ja, för att hålla en tam, ogiftig orm) och till slut blev vi bra vänner, ormen och jag.

Här är en av konferensdeltagarna:

Han tyckte mest om att hänga i trädgården dock - vi hade nog lite samma inställning han och jag, men jag var tvungen att vara med på seminarierna. Under tiden latade sig Mr.Turtle på det sköna gräset.

Den här mannen var vänlig nog att ge mig en puss på kinden på Alla Hjärtans Dag, därefter började han söka igenom mina fickor efter pengar. Men i hans något onyktra tillstånd så var det ganska harmlöst, han skrattade mest. Poa poa...

Det här är vackra Mount Mero, Afrikas femte högsta berg. Ni kan förstå att jag inte är jättetaggad på att lämna det här området för att åka tillbaka till ett dammigt, 35-40 gradigt Juba...

Imorgon bär det av till Nairobi i en av dessa bussar, en fem timmars bussresa som inte är helt tokig eftersom man får se vackra Tanzania på en fin asfaltsväg. Inget skumpande med andra ord!