Malindi!

Nu ar det mer eller mindre bestamt; jag och mamsen aker till Malindi pa Kenyanska kusten i mitten av November. Yey!! Jag ser framfor mig palmer, vit strand, fargglada drinkar, havsmat och sova laaaange om morgnarna! Med min lunginfektion (inte inflammation!) som jag dragit pa mig sa har det blivit mycket vila de senaste dagarna. Ja, inte i lordags da vi dansade till tre pa morgonen. Men sondag, mandag, tisdag har jag varit halvt sangliggande, och ibland slapat mig till datorn som ar tva steg bort. Inte for att jag mar daligt, bara det att energin inte ar dar. Den har hostan ar ju lite storande liksom. Men nu med lite antibiotika sa ska det nog bli bra. Jag fick antagligen nat virus fran min lilla tjej som jag brukar halla om pa sondagarna i kyrkan - hon var snorig och somnade i min famn, sen borjade hostningen. Och inte kunde jag vacka henne, mamman och pappan var ju inte dar for att lagga henne i sangen. De bor i ett litet skjul pa kyrkans omrade, och med den senaste tidens regn om natterna kan jag tanka mig att det ar manga som blivit forkylda, fatt nedsatt immunforsvar, sen kommer virus, etc.

Men, men, nog om det! Jag surfar runt pa lite svenska sidor nu nar jag inte jobbar 8-8 varje dag. Kom till Katrin Z:s blogg. Intressant att lasa om privatpersoner hemma i Sverige (inte for att Katrin ar sa privat, men enda..). Livet dar kanns sa langt borta ibland. Det kanns mer normalt med livet har, trots allt som ar galet och annorlunda i borjan. Men apropa mer normala saker, sa hittade jag pa en matratt som kandes sjukt god och nyttig! Man skalar och skivar en aubergine pa langden, lagger den i blot med tva knackade agg och salt. Nar den statt och dragit i en halvtimma eller sa, sa steker man den pa bada sidor och smular over lite parmesan och svartpeppar. Mums! Latt som en platt lunch!

Jag har varit fran det ena till det andra varit en Gender Advisor for CAP - Consolidated Appeals Process - som UN OCHA koordinerar. Alla humanitara organisationer lagger fram sina humanitara arbetsplaner for de kommande tre aren, och sen utvarderas och rankas de enligt vissa kriterier. Mitt jobb har varit att utvardera hur gender kansliga projekten ar, det vill saga om projekten tar hansyn till de olika behov som man, kvinnor, flickor och pojkar har. Det har varit intressant att folja processen bakom CAP, tidigare har jag alltid varit i positionen av att bli utvarderad, nar vi lamnat in CAP projekt. Och lite skrammande ar det att sitta och satta en scoring for varje project, vilket kommer vara deras gender marker for de kommande tre aren.  Och som min uppgivna kollega och housemate sa: Varfor ska vi ens bry oss om detta? Bidrar det verkligen till nagon skillnad? Ja, sadana fragor borjar man stalla sig efter ett tag har... Men nu ar det laggdags och jag ska forsoka glomma allt vad CAP och jobb heter. God natt!

TGIF

Thank God It's Friday - TGIF. En ny abbreviation jag larde mig idag!

Jag ar saa redo for helg! Ikvall blir det upptradande pa Franska Insitutet med traditionell Acholi-dans och traditionellt franskt vin. Mycket uppskattat fran min sida, de ar bra de dar fransoserna. :)

Trevligt helg pa er dar hemma, kramar pa er!!

Varfor vi ar har

Kanske inte basta valet av rubrik nar jag saknar a,a och o (ja, med de dar prickarna och ringen ovanfor). Efter langa timmar pa kontoret, fullt upp med nya jobbet och fokus, fokus, fokus pa hur vi kan gora varlden, eller i alla fall Sydsudan battre, sa fangar bloggen - I kroppen min - en del av min hjarna och inre som inte alltid ges det kanslomassiga utrymme det fortjanar eller behover. Det dar innersta som ifragasatter vad vi gor och vad vi ar har for. Och som tillats KANNA (med tva prickar ovanfor forsta A:et), inte bara analysera.

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund

Kristian har vandrat vidare och lamnat ett tomrum efter sig. Men for alla oss som vandrar vidare, tar vi oss tid att stanna upp, kanna efter och narma oss tanken varfor vi ar har? Livet ar sa kort, sa brackligt, det tar inte manga stunder fran det att vi tar vara forsta stapplande steg, tills dess att vi tar vara sista stapplande steg. Visst ar det viktigt att veta varfor vi lever vara liv som gor, vara medvetna om vara val, att vara lyckliga under tiden vi har har, den ar ju sa kort. Men for mig at det ocksa sa viktigt att veta var jag ar pa vag. Jag tror ju inte att vi lever har bara for en sa kort tid for att sen forsvinna for alltid. Det finns sa manga vackra berattelser om varfor vi ar har. En som jag horde nyligen var fran en by i Sydsudan. Dar berattades att manniskorna pa jorden hade ett snore som de kunde klattra upp pa till Gud. Enda kravet var att de tvattade handerna forst. En dag klattrade en manniska upp utan att tvatta handerna. Efter det kunde ingen langre klattra upp till Gud for snoret (med prickar ovanfor o:et) var smutsigt.

Kontakten mellan Gud och manniska var bruten. Pa samma satt som Bibeln talar om att synden kom in i varlden och brot kontakten mellan manniskan och Gud. Och det enda sattet for Gud att uppratta den kontakten igen var att sjalv bli manniska, att komma ner pa jorden och ta pa sig all varldens synd, sa att en forsoning en gang for alla blev gjord. Mitt hopp star till den berattelsen, och till att vi efter det har livet fortsatter till ett mycket battre. Visst kan det har livet vara underbart, jag alskar det sa mycket pa sa manga satt - min familj, mina vanner, resa, dansa, upptacka nya saker. Men riktigt meningsfullt kan det inte bli for mig om jag inte vet att det finns en mening med att vi ar har pa den har jorden; att vi gar mot ett mal som inte slutar nar vi stapplar in over mallinjen en gang. Hur himlen ser ut aterstar att se, men jag forestaller mig att jag dricker vin under ett trad och diskuterar politik med pappa, smakar farmors nybakta bullar och att vi pa nat forunderligt satt varken ar gamla eller unga, for tid existerar inte. Jag forestaller mig en underbar narvaro av Gud, att vi alla upplever den dar friden som bara kommer i vissa stunder da allt kanns underbart och vi inte saknar nagat.

Mitt hopp star till som sa ofta citerat: Det finns nagat bortom bergen, bortom heta hjartat mitt. Dar finns Gud, Han ar tre i en (som ett kinder agg) och han har ett namn, Jesus Kristus.

Att bli valkomnad hem av en uggla

Sa satt han bara dar, pa bron och liksom vantade pa mig. Stor, han rackte nog upp till mina knan. Jag stod och kollade pa avstand pa honom i tio minuter och han kollade tillbaka pa mig. Som bara en uggla kan gora. Sen bestamde han sig for att flyga ivag. Det kittlades lite i magen pa mig nar han bredde ut vingarna, det var valdigt langt emellan dem, kanske en meter eller sa. Och sa sag han precis ut som den dar ugglan i Svansjon, som brukade fortrolla Odette till en svan. Jag klarade mig for den har kvallen i alla fall, vi far se om han kommer tillbaka imorgon kvall. Om Arvid varit har hade nog ugglan fatt sig en utskallning, men hundarna pa compoundet har i Yei verkar inte bry sig sa mycket om ugglor. Det ar mer uppmarksamma pa hundarna pa andra sidan staketet. De star och ylar till varandra som vargar och till det ljudet somnar jag gott om kvallarna.

Hej hej från Sydsudan!

Blev så glad av att prata med er ikväll min lilla familj! Eller stora familj rättare sagt med tanke på kusinbarn, mostrar, morbröder, kusiner, tremänningar och allt vad man är. :) Ja, lite enklare är det här i Afrika, där är man rätt och slätt bror, syster eller kusiner. Om ens pappa egentligen är ens morbror spelar liksom ingen roll, har man växt upp med någon så är de ju pappa, vare sig det är ens biologiska pappa eller inte.

Att komma tillbaka till Juba har varit känslosamt. Men så himla underbart på samma gång. Trots att jag lämnar IAS så känner jag att de jobbarkompisar jag har är mer än bara kollegor. Dessa fina, omtänksamma, varma människor välkomnar en liksom som en familjemedlem och de släpper inte taget bara för att man byter jobb. Jag hoppas kunna spendera ännu mer privattid med soon to be f.d. jobbarkompisar nu när vi inte kommer träffas lika regelbundet under arbetstid. Khadmalla, Lona, Zaitun, Repent med flera är lätta att hälsa på, de bor ju inom Juba. Lite svårare blir det med dem som är ute i fält. Men, inshallah, jag hoppas och ber att jag inte ska tappa kontakten med de som intagit en plats i mitt hjärta.

Ok, en Juba story från en av dessa underbara människor som verkligen intagit en plats i mitt hjärta: Pastor Justo Wani (som jag dessutom krashlandat med!) är ledare för vårt projekt i Mewun. Långt tillbaka i tiden, sisådär sent 80-tal, tidigt 90-tal, så bodde han i Juba med sin familj. De hade en sötpotatisplantage i området där jag bor i TongPing. När SAF, Sudans armé, övertog Juba så ville de inte ha någon civilbefolkning där eftersom TongPing ansågs som strategiskt område. Så alla desssa sötpotisar som pastor Justo planterat skulle alltså gå till spillo - lägg därtill skyhöga priser och ingen import/export in och ut ur Juba. Så vad Justo gjorde var att han smög till sötpotatisplantagen en söndag när alla var i kyrkan och då armén inte patrullerade lika ofta. Han bad att få lämna  skörden i ett hus inte långt ifrån plantagen. Under en hel dag rev han upp sötpotatis och la i säckar i det lilla huset. Vid skymningen, när han blivit klar, så kom armén på patrull. Justo gömde sig i huset. Soldaterna kollade runt plantagen eftersom de kunde se att någon varit där och rivit upp potatisen. De började söka runt efter personen som varit där. Men de kikade inte in i huset och efter en stund kunde Justo ta alla potatisar, 6 stora säckar, och cykla hem. Justo berättade att hans fru var väldigt glad den dagen när han kom hem...  

Nu ska jag joina Al på verandan för lite kvällssnack. Kramar till er där hemma, ni är med mig här i mitt hjärta! Och snart ska jag ladda upp bilder så ni kan också se hur ni hänger på väggen i mitt rum! God natt!

Om att packa

Sommaren har gått, ute börjar augustidimman ligga på Rotebergsåkrarna vid skymningen. Och nu är det dags för den årliga sommarpackningen då kläder ska tvättas, stuvas undan, blommor klippas ned eller ges bort, kylskåpet tömmas, resväskan fyllas med diverse saker och allt som man inte hann med på alla de där veckorna ska göras på bara några dagar. Från att kommit hem till Sverige och njutit av varenda kopp kaffe som jag tagit när jag strosat runt med Molly och Arvid i trädgården på morgnarna och kollat på midsommarblomster, så har jag nu glömt att lukta på kaffet, eftersom vanan gjort att jag tagit det för givet så där efter några veckor. Men när man packar, då påminns man om den där känslan som infunnit sig när man precis kommit hem och packar upp från en resväska som har Jubadamm på sig och Jubapresenter i den. Snart ligger Sverigepresenterna i väskan; fem olika tesorter, blomfrön ska också inhandlas om jag hinner med, sen en box med vitt och den där Rubys som jag läst om i fyra olika tidningar...

Jag har hunnit med att bli jagad i tre olika kohagar och haft Norgemys med Malin i hyttor, diverse baddagar i Räken med goaste kusinbarnen, spenderat alldeles för mycket på shopping (förhoppningsvis går allt ner i resväskan), tagit otaliga skogspromenader med två glada vovvar och en glad mor och moster, umgåtts med nära och kära bror och X:i, finaste Elna och Kalle, Sara och Tor, Ami o Dennis och självklart farmor, farfar, mormor... En extra plus var de goa och fina fransoserna som kom och förgyllde ett i sig fint 70-årskalas för pappas kusin, med hela tjocka släkten på pappas sida. Det som inte hanns med, som att vara mer med vänner i Stockholm och Örebro, hinns förhoppningsvis med nästa sommar.

Och jag hoppas att livet ser ungefär lika ut nästa sommar. Att alla får vara friska, att efterlängtade barn föds och att de äldre människorna väljer att stanna ytterliggare några år så att jag får njuta av att ha dem omkring när jag kommer hem. Att ha två bokslut, ett vid nyår och ett vid sommarkantens slut, gör mig halvberättigat melankolisk två gånger per år. Så här sitter jag nu och försöker summera en aning den där känslan som kommer när jag går omkring med Arvid på lilla kvällspromanaden i trädgården där dimman ligger tung över åkrarna som omgärdar oss.

Nya äventyr väntar i Juba; nödvändigt nya - förhoppningsvis till det bättre. Det är lättare att vara på plats; när packningen är över och jag inte behöver ta farväl. Just nu vill jag bara stanna tiden och ha lite, lite mer med min brunhåriga favorit. Han ligger där i sin bädd och sover ihopkrupen på en kudde. Ibland rycker han till, smackar lite, sträcker på sig. Så där så jag också blir sömnig. Jag vet att han har en spännande höst som går honom till mötes med spring och bus i skogen med en tjej han gillar och trivs med. Tänk va lätt det vore om jag var som Arvid, som älskar snö. Men istället gick mina drömmar till ett land långt, långt borta. Där snö inte är hört om, men där svält och fattigdom är väldigt välkänt. Med drömmarna om att dela ut mjöl och socker i högar och att bygga lerhus med trasmattor sen tioårsåldern, så finns det fortfarande ett sug att vara på plats för att se förändringarna ske. Men kanske leder vägen nånstans där jag kan kombinera det bästa av flera världar, där drömmar och verklighet möts i en praktisk kombo. Inshallah, som vi säger i Sydsudan.

John Lennon på youtube får avsluta och sammanfatta en evig längtan och drömmar om fred på jorden och i heta hjärtat mitt som Andersson skulle sagt:

http://www.youtube.com/watch?v=XLgYAHHkPFs

Smekningen av en Hälsingevind (som är extra påtagligt i Roteberg, med utsikt över böljande fält och vid foten av ett berg)

Växte upp vid foten av ett berg

Jag älskade att klättra och nästan varje kväll

smög jag upp och såg mörkret svepa in

till sången av en Hälsingevind

Vid arton blev jag en utav de där

som längtar ut i världen och bär en rastlös själ

Jag minns den där da'n jag gav mig av

Och det här det är orden som jag sa

När jag korsat varje öken, när jag seglat alla hav

då kommer, ja då kommer jag tillbaks

Jag ska aldrig nå'nsin glömma att det vackraste som finns

är när kvällen lugnt och stilla sveper in

till sången av en Hälsingevind

Många, många år se'n är det nu

se'n jag började min resa, en resa utan slut

Jag är vilse i en värld som är så stor

och känner mig som en pilgrim utan tro

Men när jag korsar varje öken, när jag seglar alla hav

Jag drömmer, ja jag drömmer mig tillbaks

Jag lär aldrig nå'nsin glömma att det vackraste som finns

är när kvällen lugnt och stilla sveper in

till sången av en Hälsingevind

Jag såg Dovers vita klippor och trodde det var snö

På en ö som låg vid Indien har jag bönat och bett om att få dö

Och jag har burit alla laster en människa kan ha

Å Gud om du nu hör mig, snälla ta mig, ta mig tillbaks

När alla mina dagar tagit slut

När det allra sista ljuset långsamt brinner ut

är jag trygg om mörkret sveper in

till sången, ja till sången av en Hälsingevind