Fyra fantastiska kvinnor

I helgen firades Internationella kvinnodagen. Jag upptackte det inte forran pa sondag i kyrkan, da alla kvinnor fick godis men inte mannen. En liten ojamlikhet kanske, men what the heck. Det har med Internationella Kvinnodagen kanns ju lite ur tiden i allmanhet kan jag tycka. Gender equality handlar ju om sa mycket mer an bara en kvinnofraga. Nar min farmors vaxte upp var Kvinnodagen den enda dag som hennes mamma Alma kunde fa vila fran hushallssysslorna. I vanliga fall jobbade hon 7 dagar i veckan med att ta hand om allt vad familjen behovde i hushallet. Och med tanke pa att kvinnor fortfarande ar 2014 allt for ofta ar de som ar fortryckta och i underlage gentemot man, sa ar det nog trots att pa sin plats att ha en dag som uppmarksammar kvinnor extra mycket. Jag skulle darfor vilja uppmarksamma fyra fantastiska kvinnor som jag mott har i Sydsudan:

Aisha - min basta van har och mamma till Keira. Vi ar nog ganska jamngamla, trots att Aisha inte ar helt saker pa hur gammal hon ar. Aisha ar ugandier och kom till Juba for flera ar sen for att starta upp en business och tjana pengar sa hon kan forsorja sin familj. Hon driver en tvatteria dar hon tjanar cirka 2 SEK per plagg som hon tvattar och stryker. Efter 15e december incidenterna har hon valt att lamna Keira i Kampala med sin bror for sakerhetsskull. Hon saknar Keira och vi grat en skvatt ihop nar Aisha kom tillbaka. Utan Keira ar tvatterian ganska tom. Om nagra manader, kanske ett halvar, kommer hon forhoppningsvis se Keira igen. Aisha ar beredd att ge upp mycket for sin familj, i Kampala finns mycket mindre pengar att tjana och skolavgifterna har ar ganska hoga.

Azib - min fina eritreanska unga tjejkompis som jobbar som accountant pa Amsterdam Hotel. hon jobbar 12 timmar per dag sex dagar i veckan. For det tjanar hon runt 2400 SEK per manad. Mestadelen av det skickar hon hem till sin familj i Eritrea. Hon ar aldst av sex syskon och hennes familj behover allt stod de kan fa for skolavgifter, sjukvard, m.m. Azib fick precis hora fran sin chef att det finns en mellanskillnad som saknas i systemet eftersom deras manager inte skoter finanserna ratt, vilket Azib papekat flera ganger. Azib ar nu skyldig att betala tillbaka runt en arslon till chefen. Hur det hela ska losa sig aterstar att se... Kommer man fran Eritrea kan man inte bara dra darifran, risken ar da att ens familj rakar illa ut. Jag ber och hoppas att Azib's chef andrar sin installning...

Lona - min Sydsudanesiska unga van som stadar vart hus och ringer mig stup i kvarten for att kolla hur jag mar. Lona ar nog den mest trofasta van man kan ha. Hon vill alltid kolla att jag mar bra, trots att hon ar den som sliter som ett djur for att forsorja sin familj. Lona ar inte gift men hennes bror och hans fru dog sa nu ar Lona den med inkomst som forsorjer manga av barnen. Lona ar 26 ar och ogift och bor med sin alkoholiserade pappa och lillasyster. Pappan dricker och nar han blir full klagar han pa att Lona borde gifta sig sa han kan fa hemgiften och pa sa satt fa in pengar sa han kan dricka mer. Lona har precis fatt en lonehojning, fran runt 700 SEK per manad till runt 1400 SEK per manad. Lona ska nu oppna bankkonto ohc planera for framtiden, vilket jag tycker ar grymt med tanke pa omstandigheterna. Jag hoppas att hennes pappa ska sluta dricka och lata henne vara ifred. En dag kommer kanske Lona ga tillbaka till skolan om hon lyckas spara ihop tillrackligt med pengar, inshallah.

Flavia - min ugandiska vannina som jobbar med en lokal NGO i Norra Bahr El Ghazal. Dar traffade jag henne forsta gangen 2010. Flavia ar en riktig lady med langa naglar, vippiga kjolar och alltid ett brett leende. Jag har traffat ett av henne tre barn; Angel som nu ar fem ar. Hon blev mamma forsta gangen nar hon var 17 ar. Hon hade da blivit bortgift som tredje frun till en muslimsk man. Hur hon blev bortgift ar en historia i sig sjalv. Hon skulle lana en cykel av en kille for att halsa pa sin mamma som bodde en bit bort. Farfarn fick hora detta och antog att hon hade en relation med killen och blev darfor valdigt upprord, han tog en machete och skulle doda killen. Det slutade med ett olyckligt tvangsaktenskap med en drickande make som Flavia lamnade far nagra ar sen. Hon ar nu bestamd pa att hon inte ska gifta sig igen. Istallet sa satsar hon pa att slutfora sin utbildning som hon inte kunde genomfora nar hon blev gravid. Trots att hon jobbar heltid sa pluggar hon en MBA (Business administration) och hoppas kunna starta upp sitt eget foretag nar hon ar fardig. Jag har sett Flavias business skills och hon ar verkligen en entreprenor som alskar att hjalpa andra kvinnor. I Akuem har hon starta upp flera smaprojekt vid sidan om sitt reguljara jobb med CAD som alla ar inkomstbringande projekt for lokala kvinnor.

Dar slutar min historia om fyra fantastiska kvinnor. Det ar mandag och den har kvinnan maste borja dagens uppgifter har pa kontoret. Jag skulle egentligen vara pa vag med Al-Jazeera och FAO och gora en story om ZOA:s emergency response med det blev installt. Forhoppningsvis spelar vi in pa fredag om allt gar val, inshallah. Ha en fin vecka dar hemma!    

Fantastiska Sydsudaneser

Tillbaka i Juba – det ar hett, dammigt, svettigt – som vanligt med andra ord. Det ar farre manniskor pa gatorna, farre bilar, farre khawajas. Idag var jag pa Le Bistro och dar fanns bara ett fatal sjalar. Hmm, jag saknar verkligen de a, a, och o som finns pa svenska tangentbord...

Hur som helst, det ar gott att vara tillbaka trots utegangsforbud. Lite lugnare tempo och hemmakvallar skadar inte (i nagra veckor, sen far vi se hur det kanns…)

Alla “mina” Sydsudaneser verkar ha klarat sig bra. Lona, Khadmalla, vara vakter, med manga flera verkar ha klarat sig relativt oskadda. Helt klart har det varit en omtumlande och uppskakande tid for alla, for vissa mer an andra, men vi glads at att fredsfordrag om eldupphor mellan de stridande parterna skrevs under i Addis Ababa i helgen. Forhoppningsvis kommer detta efterfoljas, men det kommer ta tid for hettan att svalna och for lost sammansatta grupper att komma under kontroll och sluta strida. Jag hoppas och ber att lugnet forblir i Juba och att det sprider sig till andra landsandar.

En av dessa fantastiska Sydsudaneser som var har nar det brann i Juba ar var vakt. Han ar rattsa ny och jag har inte ens lart mig namnet pa honom. Han ar den dar tystlatna typen som man inte riktigt vet vad han tycker och tanker. I borjan litade jag inte riktigt pa honom, men hur fel hade jag inte! Pa tisdagen, efter tva dagars tunga eldstrider, sa fick var vakt hora att var andra vakt var sjuk i malaria. Hur han horde det har jag ingen aning om. Men han bestamde sig for att ga till jobbet genom en stad i kaos, eftersom han sag det som sin plikt att komma och jobba nar hans kollega var sjuk. Det kan man kalla arbetsmoral, eller hur? Kan jag tillagga att han ar fore detta soldat? Alla blev lika forvanade nar han dok upp kontoret. Hans hem ligger pa andra sidan bron och han behover ga i minst en timme for att na vart kontor och compound. Hatten av sana manniskor, som ar beredda att riskera sin egen sakerhet, sin egen trygghet, for andras skull.

Jag vet ni finns dar som tycker jag gor detsamma. Men jag kan lova att min sa kallade uppoffring ar valdigt liten i jamforelse. Igar hade jag formanen att fira gudstjanst med vanner som jag inte sett pa lange och som tack och lov mar bra, senare kyla av mig i poolen pa Norska ambassadens residens, for att sen dricka rose pa verandan medan jag gjorde min manikyr och avsluta dagen med att ha middag i ett hus som ar omgjardat av hoga murar. Idag ar jag tillbaka till jobbet, och ett valdigt varmt kontor utan AC... Men tack for era omtankar, blahallna tummar och forboner. De behovs, NI behovs..! Kramar fran ett alldeles for varmt Juba

Khartoum - Nice to see you again!

Det blev ett minst sagt ovantat besok till Khartoum pa vag till Juba. Nagra timmar fran Addis Abeba sjonk kabintrycket, syregasmaskerna foll ner och vi dok fran 10,000 feet till 3,000 feet for att uppratta syretrycket (om jag forstod det hela ratt). Khartoum var narmsta landningsplats sa de bestamde sig for att nodlanda har. Det har varit fint att fa se Khartoum igen, jag trodde inte att jag skulle fa gora det efter mitt senaste besok 2010 sa har det blivit annu svarare att resa in i landet. Visst hade jag foredragit andra omstandingheter for det har besoket, men vad gor man? Man far gora det basta av situationen helt enkelt. Dock sa har det inte blivit nat strosande pa stan, jag har tagit en laaang tupplur pa nagra timmar och nu ska jag leta mig till restaurangen. Jag bor pa 10:e vaningen i en svit, ganska nice. Utsikt over Khartoummyllret av bilar och sandfargade hus har jag suttit med mitt kaffe och funderat over livet. Hur skort det ar, och hur ironiskt det hade varit om var lilla incident inte hade slutat sa odramatiskt som den gjorde. Alla som varit oroliga for att jag ska tillbaka till Juba, och sa hade jag inte ens natt Juba liksom. Men nu, tack och lov, sa blev det aldrig en allvarlig sitation, mer an att jag var tvungen att byta till raden framfor mig i planet, eftersom syrgasmaskerna inte ramlade ner dar jag satt.

Men vi vet aldrig vad som kan handa i livet - livet blir mycket vad vi gor det till - men vissa saker styr vi inte over. Eller jo, fran och med nu blir det inga mer Ethiopian airlines flygningar for mig. Jag gor slut med Ethiopian airlines, det andra flygbolaget jag gor slut med. Forsta bolaget var Ryanair i september 2012. Da pa grund av hutlosa priser for incheckat bagage. Denna gang pa grund av bedrovlig standard pa planet. Jag vet ju om att flygplanen ofta ar ganska skruttiga invandigt (plaststolar, toaletter som inte funkar, m.m.) men denna gang var det aven varmesystem som inte fungerade som det ska (svinkallt i bakre anden av planet och bastuvarmt i framre delen) och sa detta med kabintrycket och att min mask inte ramlade ner.

Nej, en sista forhoppningsvis smidig Ethiopian Airlines-resa till Addis ikvall eller imorgon, och sen till Juba pa torsdag eftermiddag. Nu ska jag leta mig till restaurangen. Och for att vara nagot anstanding har jag min kontorskjol over mina tajta svarta jeans och sa min scarf och varma kofta for att inte stota mig med kulturen har. Samma utstyrsel som jag har i ett minusgradigt Sverige med andra ord. Ja, det ar val bra for att forbereda mig for Jubavarmen antar jag.... Kramar till er dar hemma. Var radda om er! Man vet aldrig vad som hander. ;)

Nytt Ar - 2014

Gott Nytt Ar skulle rubriken kunna vara, men det kanns lite sent sa har tva veckor in pa det nya aret.
Vanligtvis brukar jag ha en "end of year"-summary, men i ar blev det ingen. Tankarna har varit alldeles for splittrade. Overallt och ingenstans. Krisen i Sydsudan gjorde sitt till. I tre ar har jag lamnat Sydsudan (fyra om jag raknar in 2010!). Tva ar av dessa har jag varit orolig nar jag lamnade landet. 2011, 2012 fanns tankarna dar pa att nat kunde utbryta. 2013 var jag inte orolig. Eller atminstone sa tankte jag inte att nagot skulle handa. Trots alla OM och daliga tecken. Jag kande mig lugn. Mer orolig var jag for sakerhetstraningen jag skulle pa i Holland. For hur jag skulle reagera pa alla moment. Men jag overlevde sakerhetstraningen. Det kom daremot som en chock nar jag pa mandag morgon den 16:e december satt pa hotellet i Apeldoorn och laste om att det varit stridigheter natten igenom i Juba. De foljande dagarna var inte en dimma, mer en fanatisk stress av att kolla sit.reps, Facebook, Twitter, BBC och ringa och maila med alla i Juba emellan HQ moten som jag inte alls ville medverka pa. Phu, liksom. Drinkarna som jag tog hos min pilotvans Dereks terass vid Nilen dagarna innan jag akte kandes allt mer overkliga, hur kunde situationen forandras sa snabbt, bara over en natt?

Lugnet, det relativa lugnet, har atervant till Juba. Inte till Sydsudan tyvarr. Och antagligen kommer det inte atervanda pa ett tag. Jag vagar knappt skriva manader. Men det ar min magkansla. Fem-sex manader av oroligheter i landet. Sen kommer nagot handa. Hoppas jag. Nagot som gor att oroligheterna ebbar ut. Kanske fatigue. Krigstrotthet. Forhoppningsvis. Inte det att alla dodat varann. Det later grymt. Men det kan aven bli sa. Ledarna som tar sitt fornuft till fanga, nar antalet doda blir sa manga att civilbefolkningen borjar ta saken i egna hander. Nar det kommit nagon form av struktur, organisation, hos dem som nu befinner sig i chock. Och da pratar jag inte om oss som tillhor IC, the International Community som det sa fint heter. Nej, utan snarare civilbefolkningen, kvinnor, man, lokala grasrotsorganisationer. Vi kan bara hoppas och tro att nagot gott ska komma.

I vilket fall som helst bar det av tillbaka till Juba. Visumet ar fixat. Vinet inkopt, likasa ostarna. Vaskan ar definitivt inte packad, det sker kvallen fore fram pa smatimmarna. Det har varit en skon start pa 2014. Lagenheten ar nastan helt klar och inredd. Jag har hunnit se The Hobbit; 2an. Arvids tass har lakt lagom tills jag ska aka. Farfar ska fa ny horapparat. Smasaker. Viktiga saker. Jag har aven forundrats over vad fantastiskt lite arbete man kan gora pa en full arbetsdag och vara upptagen med precis allt annat, som att koppla om lampor, skaffa ny forsakring, ringa Horcentralen typ 100 ganger, ga till Apoteket fyra ganger pa tva dagar, skriva ut ett papper ena dagen, ett annat papper andra dagen, ga till Systemet tre ganger for att fa tag pa den dar rabarberlikoren - och nu ar Rhubys antligen min! Synd bara att den fina flaskan ar alldeles for stor for att ta med till Juba. Den far vanta till sommarens grillkvallar i Orsa. Det gar ju sa fort i vilket fall som helst. Denna sommar fyller jag 30 ar. T-r-e-t-t-i-o-!!! Jag kanner mig inte sa gammal liksom. Daremot sa inser jag vad fort tiden gar. Ett tecken pa att man blir aldre kanske? Till det hor att jag har aven borjat forundras over vad lite man hinner pa en full arbetsdag. Hur klarar man da vardagen om man har fyra barn och jobbar nastan heltid? Till alla som klarar det och fortfarande ler och bakar semlor - ni ar grymma!! Jag antar att man maste prioritera bort vissa saker och inte ha sa hoga krav pa sig hela tiden. Det ska bli mitt lofte for 2014. Mindre stress, mer kvalitet. Work hard, live hard, var en av mina goda vanners motto i Juba. Nu med utegangsforbud fran klockan sex pa kvallarna sa blir det nog inte sa mycket live hard for mig. Snarare ett stillsamt nunneliv. Eller ja, stillsamt pa kvallarna, men med nog sa mycket arbete som vantar. Nytt ar, nya utmaningar. Juba, here I come...! Eller nat sant. Men till och borja med; God natt! En dag i sander... ;)    

Nar allt forandras

Over en natt sa hande det. Ingen var riktigt forberedd, aven om indikationerna funnits dar ett tag. Spanningar i regeringen, omskiftning av maktpositioner och en avsatt vice president. Sa var det nan som oppnade eld. Som borjade skjuta pa den andra gruppen. Nan som ville ta ifran nagra deras vapen. Och fran att ha varit en relativ lugn och stabil huvudstad sa borjade tre dagar av markstrider, tungt artilleri och hundratals doda. Alla borjade evakuera och Juba blev en deserterad stad full av IDPs och senare massgravar av manniskor som tillhorde "fel" folkgrupp. Men det hela hande over en natt. Att freden var sa skor hade nog ingen raknat med. Nu har oroligheterna spridit sig till fem olika delstater, vissa kontrolleras av det som regeringen kallar "rebeller", eftersom det ar "den andra folkgruppen" som tagit till vapen och brutit sig ur SPLA/M. Jag vill inte ens borja ga in pa detaljer om vilken folkgrupp som gjort vad. For egentligen spelar det ingen roll. Vad som ar viktigt ar att mer an 90,000 manniskor har vtingats att lamna sina hem pa grund av oroligheterna. Kvinnor, barn, ungdomar har skjutitis pa grund av att de tillhor "fel" etnisk grupp. Hamnd attack pa hamnd attack foder hat som kommer ta lang tid att laka. Och just nu kan vi bara be att det hela inte leder till ett nytt fullskaligt inbordeskrig.

Sjalv ar jag hemma i Sverige, i lilla Edsbyn, och kan bara folja vad som hander via nyheterna, Twitter och facebook. De forsta dagarna gick at att standigt folja utvecklingen, kolla uppdateringarna var femte minut. Frustrationen att vara i Holland och inte kunna gora ett endaste dugg. Nu ar mina vanner sakra, folk har evakuerats. Men de vanner som stannat kvar i Juba, de som tillhor detta varldens nyaste land, de sover inte sakert om natterna. Hur ska de kunna gora det nar de for bara tva veckor sedan vaknade till ljudet av kulsprutor? Bang bang, hade min kompis tvaariga dotter sagt. Det ar ett hart uppvaknande for en generation som inte upplevt kriget.

Alla investeringar som gjorts, har de varit forgaves? Alla borrade brunnar, nya kliniker, skolor, etc. Vad hander med utvecklingsprojekten som vi forsokt bygga upp for att ge manniskor en framtid? Nar deras egna ledare mordar dem, hur ska de kunna tro pa en morgondag?

Jok Madut Jok, en Sydsudanesisk professor som jag respekterar djupt, uttryckte det som sadant:

There is no Christmas spirit here in Juba today for obvious reasons. My Catholic upbringing has caved in today and felt like i should have stuck with the feeling i have always had, that i am in fact a Jew pretending all my life to be Christian. My christmas day today, after having checked on my family and friends to make sure that they have survived the night without too much struggle, begun with a trip to whatever shop i could find that was open. I found a few and bought some rudimentary supplies from food items to water to airtime for mobile phones, and then i took two trips, one to the UN Mission near Jebel Kujur and the other to UN Mission near the airport. I visited my friends and some of my colleagues from Nuer nation who have taken refuge in the UN camp. After handing them these supplies, teary hugs, and exchange of few words on the political situation of our country, i left and drove around, not wanting to go home, not knowing exactly what to do. I parked on the main road and had a good half hour of crying out my eyes, as i could not bear the helplessness i felt. My Nuer friends are very scared and will not even fathom returning to their homes, given what they saw during the fighting in Juba. But their present circumstance is humiliating to them, big army officers, senior government officials and university students who feel they cannot be safe in their own capital city in which they have lived for many years. That surely did not make me a proud South Sudanese. The news they have heard that Dinka were killed in Bentiu and Malakal and Bor in revenge of Juba killings do not comfort them one bit. It makes them feel that the Dinka in Juba will also avenge those. This is the cycle i was reporting the other day. I know that some Dinka people will say that i should not be sympathizing with these IDPs, but the people i saw today and have been seeing all week were not Nuer, but just South Sudanese who look like me, and my tomorrow cannot be without them. Can some brave Dinka and brave Nuer leaders please say "enough is enough!!" there is no South Sudan without the Nuer, Dinka or any other ethnic nation, no matter how small. A Nuer leader or Dinka leader who says "I want to be better than those who killed my relatives and let my relatives be the last to die in this senseless killing," will most definitely be a better person than the fighter who has just killed people. It takes more courage to be a peace messenger than a warrior and you save more lives with a message of peace than wielding a machine gun. It might not appear so in the immediate, but it will prove so in the long run. God bless us all, South Sudan and the world

Idag och imorgon ar en ny dag. Ar det en dag aven for Sydsudan? Solen gar upp och ner vare sig vi vill det eller inte, men vad innebar en ny dag for mina vanner i Sydsudan? Jag forsoker att inte ge upp hoppet. Att inte kanna att allt ar forgaves, att vart arbete inte spelar nan roll. For jag vet ju att det inte ar civilbefolkningen som gjort detta. Det ar inte kvinnor och barn som tagit vapnen och dodat sina grannar. Det ar inte Deborah Amiir, det ar inte Joseph Anyieth, det ar inte Moses, Deng, och alla andra underbara manniskor som jag traffat. De fortjanar inte att svikas i denna stund. Men min laga, mitt hopp, brinner pa sista lilla vekstumpen. Mitt alskade Sydsudan har gjort ett enormt misstag, overgrepp, mot sin egen befolkningen och det kommer att ta ar att reparera. Jag hoppas bara att den processen kan borja idag och att vi inte vantar tills imorgon. Ledarna maste ta sitt ansvar och vi som star utanfor far inte ge upp. Gor vi det nu, da sviker vi nar manniskor behover oss - varandra - som mest. Gud valsigne oss - Sydsudan - och vi ber och hoppas pa ett nytt ar som innebar fred, inget annat.    

Malindi!

Nu ar det mer eller mindre bestamt; jag och mamsen aker till Malindi pa Kenyanska kusten i mitten av November. Yey!! Jag ser framfor mig palmer, vit strand, fargglada drinkar, havsmat och sova laaaange om morgnarna! Med min lunginfektion (inte inflammation!) som jag dragit pa mig sa har det blivit mycket vila de senaste dagarna. Ja, inte i lordags da vi dansade till tre pa morgonen. Men sondag, mandag, tisdag har jag varit halvt sangliggande, och ibland slapat mig till datorn som ar tva steg bort. Inte for att jag mar daligt, bara det att energin inte ar dar. Den har hostan ar ju lite storande liksom. Men nu med lite antibiotika sa ska det nog bli bra. Jag fick antagligen nat virus fran min lilla tjej som jag brukar halla om pa sondagarna i kyrkan - hon var snorig och somnade i min famn, sen borjade hostningen. Och inte kunde jag vacka henne, mamman och pappan var ju inte dar for att lagga henne i sangen. De bor i ett litet skjul pa kyrkans omrade, och med den senaste tidens regn om natterna kan jag tanka mig att det ar manga som blivit forkylda, fatt nedsatt immunforsvar, sen kommer virus, etc.

Men, men, nog om det! Jag surfar runt pa lite svenska sidor nu nar jag inte jobbar 8-8 varje dag. Kom till Katrin Z:s blogg. Intressant att lasa om privatpersoner hemma i Sverige (inte for att Katrin ar sa privat, men enda..). Livet dar kanns sa langt borta ibland. Det kanns mer normalt med livet har, trots allt som ar galet och annorlunda i borjan. Men apropa mer normala saker, sa hittade jag pa en matratt som kandes sjukt god och nyttig! Man skalar och skivar en aubergine pa langden, lagger den i blot med tva knackade agg och salt. Nar den statt och dragit i en halvtimma eller sa, sa steker man den pa bada sidor och smular over lite parmesan och svartpeppar. Mums! Latt som en platt lunch!

Jag har varit fran det ena till det andra varit en Gender Advisor for CAP - Consolidated Appeals Process - som UN OCHA koordinerar. Alla humanitara organisationer lagger fram sina humanitara arbetsplaner for de kommande tre aren, och sen utvarderas och rankas de enligt vissa kriterier. Mitt jobb har varit att utvardera hur gender kansliga projekten ar, det vill saga om projekten tar hansyn till de olika behov som man, kvinnor, flickor och pojkar har. Det har varit intressant att folja processen bakom CAP, tidigare har jag alltid varit i positionen av att bli utvarderad, nar vi lamnat in CAP projekt. Och lite skrammande ar det att sitta och satta en scoring for varje project, vilket kommer vara deras gender marker for de kommande tre aren.  Och som min uppgivna kollega och housemate sa: Varfor ska vi ens bry oss om detta? Bidrar det verkligen till nagon skillnad? Ja, sadana fragor borjar man stalla sig efter ett tag har... Men nu ar det laggdags och jag ska forsoka glomma allt vad CAP och jobb heter. God natt!

TGIF

Thank God It's Friday - TGIF. En ny abbreviation jag larde mig idag!

Jag ar saa redo for helg! Ikvall blir det upptradande pa Franska Insitutet med traditionell Acholi-dans och traditionellt franskt vin. Mycket uppskattat fran min sida, de ar bra de dar fransoserna. :)

Trevligt helg pa er dar hemma, kramar pa er!!