måndag 14 april 2014
En bitter eftersmak
Mina rubriker innehaller ofta entusiastiska uttryck och positiva utlatanden om saker och ting. Idag tanker jag dock inte vara sa positiv. Jag ar arg. Eller less. Och cynisk till vad vi haller pa med har i Sydsudan. Inte som ZOA, men som International Community. Vi pumpar in miljoner i nodhjalp, medan Sydsudan's regering koper vapen fran Europa for miljontals dollar. Nej, jag skojar inte. Hoga regeringstjansteman bygger lyxvaningar i Nairobi, medan kyrkor i Sydsudan for 20,000 USD i hyra for att hyra ut sitt land till nan rik investerare. Och var gar pengarna? Det enda tecknet pa rikedom i det har landet stavas dyra bilar, dyra kostymer och overdrivet lyxiga hus. Investering i vagar, sjukhus, skolor, m.m. lamnas over till NGOs och utlandska givare. Befolkningen i Sydsudan far kivas med machetes och AK47:or om brodsmulorna som regeringen och det Internationella samfunded sa snallt skrapar ner fran bordet till dem. Eller, ska tillaggas, vi ar manga som jobbar med kniven mot strupen for att forhindra mass svalt nasta ar. Tiotusentals har dodats och over en miljon har tvingats fly sina hem. Och vi gor vad vi kan for att ersatta forlorat utsade, stulna jordbruksredskap, m.m. Men gor vi verkligen nagot for det har landet i det langa loppet? Eller satter vi bara plaster pa saret, plaster som tillater regeringen att fortsatta negligera sin befolkning och fly sitt ansvar? Jag har varit har tillrackligt lange for att hunnit se flera kriser. Och tyvarr har kriserna bara okat i magnitud och styrka. Fran att rora sig om 5,000-6,000 manniskor i behov av nodhjalp 2011-2012, till tiotusentals i akut behov 2012-2013, till hundratusentals i akut behov 2013-2014. Varje dag laser jag i nyheterna om barn med blodiga diarreer, undernaring, foraldrar som hackats ihjal av fore detta grannar... Ja, jag ar ledsen att detta inlagg ar valdigt negativt, men just nu vill jag bara skrika STOPP till denna regering, TA ERT ANSVAR OCH BORJA AGERA! Sluta investera i vapen, slut fred, dela pa makten, sluta kop lyxbilar och sluta stjala fran de fattigaste. Har vi kommit sa langt att vi inte langre bryr oss om de svaltande barnen? Ja, fran regeringens sida verkar det sa. Och fran det internationella samfundet borjar vi sakta men sakert fraga oss, vad ar det vi egentligen gor for, eller mot, det har landet. Jag har inga svar, bara massa fragor idag... Och en stor dos omotivation att jobba. Jag vill dra filten over huvudet och saga; los era egna problem! Men sa kommer ansiktet av den dar undernarda pojken franfor min nathinna. Och jag vet att han har ingenting att gora med den har politiska roran. Hur vi som internationellt samfund ska kunna hitta en balans till hur vi forhaller oss till regeringen, det aterstar att se. Jag ska traffa min van som jobbar med SIDA idag och brainstorma med henne. Ett samtal som kanske inte gor nagon mer skillnad an att jag far slappa ut lite av min kvavda frustration. God Bless South Sudan, som deras nationalsang uttrycker. Det har landet behover det mer an nagonsin.
söndag 23 mars 2014
Roma - A presto! (eller nat sant!)
Pa onsdag bar det av till svalare breddgrader, hehe. Da aker jag till Rom och sen vidare till Amalfi for nagra dagar. Eller ja, en och en halv vecka typ. Det ar inte sa dumt. Lite av en overlevnadsgrej nastan. Jobba tills du stupar, sen dra till nat skont stalle och slappa och leva livet. :) Haidar har ett place pa Trastivere sa vi har tva helger i Rom med nagra events inplanerade (borjar med WFP fundraising gala pa fredag!), men mest tanker jag nog sitta pa nan litet torg och sippa prosecco. Och har jag tur hinner jag en svang till Milano dar mina vanner befinner sig med en lite nyfoddis. Jag har inte traffat dem pa typ 1,5 ar sa det vore supermys. Vi far se vad som hinns med, mitt motto ar sa lite planerat som mojligt.
Den har helgen kanns som en forberedelsehelg for semester. Absolut inget jobb, pizzakvall hos vanner, massage, drinkar vid Nilen, Amarulla iskaffe (med riktiga isbitar som jag hittade pa ett supermarket!!) och massa hemmatid har gjort gott for kropp och sjal. Men klockan ar atta och jag ar redo att sova sa jag antar att jag har lite somn att ta igen efter nagra intensiva veckor.
Snart kommer Aisha over. Min basta, finaste Aisha. Hon har bott har i snart en vecka nu. Al, min andra huskompis, har dragit till Uganda pa semester sa Aisha haller mig sallskap har. Vi har massa tjejsnack och ansiktsmasker och diskuterar allt fran hur khawajas har hundra olika ansiktsprodukter, till vad som ska handa i framtiden, vilken business som kan sattas upp i Uganda for en rimlig summa, och sana dar smaevent som hant under dagen. Jag kommer sakna henne nar hon flyttar ut, det ar lyx att ha en tjejkompis att bo med.
Nu vantar nagra telefonsamtal. Ha det gott dar hemma och njut av varen och varsol! Kramar
Den har helgen kanns som en forberedelsehelg for semester. Absolut inget jobb, pizzakvall hos vanner, massage, drinkar vid Nilen, Amarulla iskaffe (med riktiga isbitar som jag hittade pa ett supermarket!!) och massa hemmatid har gjort gott for kropp och sjal. Men klockan ar atta och jag ar redo att sova sa jag antar att jag har lite somn att ta igen efter nagra intensiva veckor.
Snart kommer Aisha over. Min basta, finaste Aisha. Hon har bott har i snart en vecka nu. Al, min andra huskompis, har dragit till Uganda pa semester sa Aisha haller mig sallskap har. Vi har massa tjejsnack och ansiktsmasker och diskuterar allt fran hur khawajas har hundra olika ansiktsprodukter, till vad som ska handa i framtiden, vilken business som kan sattas upp i Uganda for en rimlig summa, och sana dar smaevent som hant under dagen. Jag kommer sakna henne nar hon flyttar ut, det ar lyx att ha en tjejkompis att bo med.
Nu vantar nagra telefonsamtal. Ha det gott dar hemma och njut av varen och varsol! Kramar
måndag 10 mars 2014
Fyra fantastiska kvinnor
I helgen firades Internationella kvinnodagen. Jag upptackte det inte forran pa sondag i kyrkan, da alla kvinnor fick godis men inte mannen. En liten ojamlikhet kanske, men what the heck. Det har med Internationella Kvinnodagen kanns ju lite ur tiden i allmanhet kan jag tycka. Gender equality handlar ju om sa mycket mer an bara en kvinnofraga. Nar min farmors vaxte upp var Kvinnodagen den enda dag som hennes mamma Alma kunde fa vila fran hushallssysslorna. I vanliga fall jobbade hon 7 dagar i veckan med att ta hand om allt vad familjen behovde i hushallet. Och med tanke pa att kvinnor fortfarande ar 2014 allt for ofta ar de som ar fortryckta och i underlage gentemot man, sa ar det nog trots att pa sin plats att ha en dag som uppmarksammar kvinnor extra mycket. Jag skulle darfor vilja uppmarksamma fyra fantastiska kvinnor som jag mott har i Sydsudan:
Aisha - min basta van har och mamma till Keira. Vi ar nog ganska jamngamla, trots att Aisha inte ar helt saker pa hur gammal hon ar. Aisha ar ugandier och kom till Juba for flera ar sen for att starta upp en business och tjana pengar sa hon kan forsorja sin familj. Hon driver en tvatteria dar hon tjanar cirka 2 SEK per plagg som hon tvattar och stryker. Efter 15e december incidenterna har hon valt att lamna Keira i Kampala med sin bror for sakerhetsskull. Hon saknar Keira och vi grat en skvatt ihop nar Aisha kom tillbaka. Utan Keira ar tvatterian ganska tom. Om nagra manader, kanske ett halvar, kommer hon forhoppningsvis se Keira igen. Aisha ar beredd att ge upp mycket for sin familj, i Kampala finns mycket mindre pengar att tjana och skolavgifterna har ar ganska hoga.
Azib - min fina eritreanska unga tjejkompis som jobbar som accountant pa Amsterdam Hotel. hon jobbar 12 timmar per dag sex dagar i veckan. For det tjanar hon runt 2400 SEK per manad. Mestadelen av det skickar hon hem till sin familj i Eritrea. Hon ar aldst av sex syskon och hennes familj behover allt stod de kan fa for skolavgifter, sjukvard, m.m. Azib fick precis hora fran sin chef att det finns en mellanskillnad som saknas i systemet eftersom deras manager inte skoter finanserna ratt, vilket Azib papekat flera ganger. Azib ar nu skyldig att betala tillbaka runt en arslon till chefen. Hur det hela ska losa sig aterstar att se... Kommer man fran Eritrea kan man inte bara dra darifran, risken ar da att ens familj rakar illa ut. Jag ber och hoppas att Azib's chef andrar sin installning...
Lona - min Sydsudanesiska unga van som stadar vart hus och ringer mig stup i kvarten for att kolla hur jag mar. Lona ar nog den mest trofasta van man kan ha. Hon vill alltid kolla att jag mar bra, trots att hon ar den som sliter som ett djur for att forsorja sin familj. Lona ar inte gift men hennes bror och hans fru dog sa nu ar Lona den med inkomst som forsorjer manga av barnen. Lona ar 26 ar och ogift och bor med sin alkoholiserade pappa och lillasyster. Pappan dricker och nar han blir full klagar han pa att Lona borde gifta sig sa han kan fa hemgiften och pa sa satt fa in pengar sa han kan dricka mer. Lona har precis fatt en lonehojning, fran runt 700 SEK per manad till runt 1400 SEK per manad. Lona ska nu oppna bankkonto ohc planera for framtiden, vilket jag tycker ar grymt med tanke pa omstandigheterna. Jag hoppas att hennes pappa ska sluta dricka och lata henne vara ifred. En dag kommer kanske Lona ga tillbaka till skolan om hon lyckas spara ihop tillrackligt med pengar, inshallah.
Flavia - min ugandiska vannina som jobbar med en lokal NGO i Norra Bahr El Ghazal. Dar traffade jag henne forsta gangen 2010. Flavia ar en riktig lady med langa naglar, vippiga kjolar och alltid ett brett leende. Jag har traffat ett av henne tre barn; Angel som nu ar fem ar. Hon blev mamma forsta gangen nar hon var 17 ar. Hon hade da blivit bortgift som tredje frun till en muslimsk man. Hur hon blev bortgift ar en historia i sig sjalv. Hon skulle lana en cykel av en kille for att halsa pa sin mamma som bodde en bit bort. Farfarn fick hora detta och antog att hon hade en relation med killen och blev darfor valdigt upprord, han tog en machete och skulle doda killen. Det slutade med ett olyckligt tvangsaktenskap med en drickande make som Flavia lamnade far nagra ar sen. Hon ar nu bestamd pa att hon inte ska gifta sig igen. Istallet sa satsar hon pa att slutfora sin utbildning som hon inte kunde genomfora nar hon blev gravid. Trots att hon jobbar heltid sa pluggar hon en MBA (Business administration) och hoppas kunna starta upp sitt eget foretag nar hon ar fardig. Jag har sett Flavias business skills och hon ar verkligen en entreprenor som alskar att hjalpa andra kvinnor. I Akuem har hon starta upp flera smaprojekt vid sidan om sitt reguljara jobb med CAD som alla ar inkomstbringande projekt for lokala kvinnor.
Dar slutar min historia om fyra fantastiska kvinnor. Det ar mandag och den har kvinnan maste borja dagens uppgifter har pa kontoret. Jag skulle egentligen vara pa vag med Al-Jazeera och FAO och gora en story om ZOA:s emergency response med det blev installt. Forhoppningsvis spelar vi in pa fredag om allt gar val, inshallah. Ha en fin vecka dar hemma!
Aisha - min basta van har och mamma till Keira. Vi ar nog ganska jamngamla, trots att Aisha inte ar helt saker pa hur gammal hon ar. Aisha ar ugandier och kom till Juba for flera ar sen for att starta upp en business och tjana pengar sa hon kan forsorja sin familj. Hon driver en tvatteria dar hon tjanar cirka 2 SEK per plagg som hon tvattar och stryker. Efter 15e december incidenterna har hon valt att lamna Keira i Kampala med sin bror for sakerhetsskull. Hon saknar Keira och vi grat en skvatt ihop nar Aisha kom tillbaka. Utan Keira ar tvatterian ganska tom. Om nagra manader, kanske ett halvar, kommer hon forhoppningsvis se Keira igen. Aisha ar beredd att ge upp mycket for sin familj, i Kampala finns mycket mindre pengar att tjana och skolavgifterna har ar ganska hoga.
Azib - min fina eritreanska unga tjejkompis som jobbar som accountant pa Amsterdam Hotel. hon jobbar 12 timmar per dag sex dagar i veckan. For det tjanar hon runt 2400 SEK per manad. Mestadelen av det skickar hon hem till sin familj i Eritrea. Hon ar aldst av sex syskon och hennes familj behover allt stod de kan fa for skolavgifter, sjukvard, m.m. Azib fick precis hora fran sin chef att det finns en mellanskillnad som saknas i systemet eftersom deras manager inte skoter finanserna ratt, vilket Azib papekat flera ganger. Azib ar nu skyldig att betala tillbaka runt en arslon till chefen. Hur det hela ska losa sig aterstar att se... Kommer man fran Eritrea kan man inte bara dra darifran, risken ar da att ens familj rakar illa ut. Jag ber och hoppas att Azib's chef andrar sin installning...
Lona - min Sydsudanesiska unga van som stadar vart hus och ringer mig stup i kvarten for att kolla hur jag mar. Lona ar nog den mest trofasta van man kan ha. Hon vill alltid kolla att jag mar bra, trots att hon ar den som sliter som ett djur for att forsorja sin familj. Lona ar inte gift men hennes bror och hans fru dog sa nu ar Lona den med inkomst som forsorjer manga av barnen. Lona ar 26 ar och ogift och bor med sin alkoholiserade pappa och lillasyster. Pappan dricker och nar han blir full klagar han pa att Lona borde gifta sig sa han kan fa hemgiften och pa sa satt fa in pengar sa han kan dricka mer. Lona har precis fatt en lonehojning, fran runt 700 SEK per manad till runt 1400 SEK per manad. Lona ska nu oppna bankkonto ohc planera for framtiden, vilket jag tycker ar grymt med tanke pa omstandigheterna. Jag hoppas att hennes pappa ska sluta dricka och lata henne vara ifred. En dag kommer kanske Lona ga tillbaka till skolan om hon lyckas spara ihop tillrackligt med pengar, inshallah.
Flavia - min ugandiska vannina som jobbar med en lokal NGO i Norra Bahr El Ghazal. Dar traffade jag henne forsta gangen 2010. Flavia ar en riktig lady med langa naglar, vippiga kjolar och alltid ett brett leende. Jag har traffat ett av henne tre barn; Angel som nu ar fem ar. Hon blev mamma forsta gangen nar hon var 17 ar. Hon hade da blivit bortgift som tredje frun till en muslimsk man. Hur hon blev bortgift ar en historia i sig sjalv. Hon skulle lana en cykel av en kille for att halsa pa sin mamma som bodde en bit bort. Farfarn fick hora detta och antog att hon hade en relation med killen och blev darfor valdigt upprord, han tog en machete och skulle doda killen. Det slutade med ett olyckligt tvangsaktenskap med en drickande make som Flavia lamnade far nagra ar sen. Hon ar nu bestamd pa att hon inte ska gifta sig igen. Istallet sa satsar hon pa att slutfora sin utbildning som hon inte kunde genomfora nar hon blev gravid. Trots att hon jobbar heltid sa pluggar hon en MBA (Business administration) och hoppas kunna starta upp sitt eget foretag nar hon ar fardig. Jag har sett Flavias business skills och hon ar verkligen en entreprenor som alskar att hjalpa andra kvinnor. I Akuem har hon starta upp flera smaprojekt vid sidan om sitt reguljara jobb med CAD som alla ar inkomstbringande projekt for lokala kvinnor.
Dar slutar min historia om fyra fantastiska kvinnor. Det ar mandag och den har kvinnan maste borja dagens uppgifter har pa kontoret. Jag skulle egentligen vara pa vag med Al-Jazeera och FAO och gora en story om ZOA:s emergency response med det blev installt. Forhoppningsvis spelar vi in pa fredag om allt gar val, inshallah. Ha en fin vecka dar hemma!
måndag 27 januari 2014
Fantastiska Sydsudaneser
Tillbaka i Juba – det ar hett,
dammigt, svettigt – som vanligt med andra ord. Det ar farre manniskor pa
gatorna, farre bilar, farre khawajas. Idag var jag pa Le Bistro och dar fanns
bara ett fatal sjalar. Hmm, jag saknar verkligen de a, a, och o som finns pa
svenska tangentbord...
Hur som helst, det ar gott att vara
tillbaka trots utegangsforbud. Lite lugnare tempo och hemmakvallar skadar inte
(i nagra veckor, sen far vi se hur det kanns…)
Alla “mina” Sydsudaneser verkar ha
klarat sig bra. Lona, Khadmalla, vara vakter, med manga flera verkar ha klarat
sig relativt oskadda. Helt klart har det varit en omtumlande och uppskakande
tid for alla, for vissa mer an andra, men vi glads at att fredsfordrag om eldupphor
mellan de stridande parterna skrevs under i Addis Ababa i helgen.
Forhoppningsvis kommer detta efterfoljas, men det kommer ta tid for hettan att
svalna och for lost sammansatta grupper att komma under kontroll och sluta
strida. Jag hoppas och ber att lugnet forblir i Juba och att det sprider sig
till andra landsandar.
En av dessa fantastiska
Sydsudaneser som var har nar det brann i Juba ar var vakt. Han ar rattsa ny och
jag har inte ens lart mig namnet pa honom. Han ar den dar tystlatna typen som
man inte riktigt vet vad han tycker och tanker. I borjan litade jag inte
riktigt pa honom, men hur fel hade jag inte! Pa tisdagen, efter tva dagars
tunga eldstrider, sa fick var vakt hora att var andra vakt var sjuk i malaria.
Hur han horde det har jag ingen aning om. Men han bestamde sig for att ga till
jobbet genom en stad i kaos, eftersom han sag det som sin plikt att komma och
jobba nar hans kollega var sjuk. Det kan man kalla arbetsmoral, eller hur? Kan
jag tillagga att han ar fore detta soldat? Alla blev lika forvanade nar han dok
upp kontoret. Hans hem ligger pa andra sidan bron och han behover ga i minst en
timme for att na vart kontor och compound. Hatten av sana manniskor, som ar
beredda att riskera sin egen sakerhet, sin egen trygghet, for andras skull.
Jag vet ni finns dar som tycker jag
gor detsamma. Men jag kan lova att min sa kallade uppoffring ar valdigt liten i
jamforelse. Igar hade jag formanen att fira gudstjanst med vanner som jag inte
sett pa lange och som tack och lov mar bra, senare kyla av mig i poolen pa Norska
ambassadens residens, for att sen dricka rose pa verandan medan jag gjorde min
manikyr och avsluta dagen med att ha middag i ett hus som ar omgjardat av hoga
murar. Idag ar jag tillbaka till jobbet, och ett valdigt varmt kontor utan AC...
Men tack for era omtankar, blahallna tummar och forboner. De behovs, NI behovs..!
Kramar fran ett alldeles for varmt Juba
torsdag 23 januari 2014
Khartoum - Nice to see you again!
Det blev ett minst sagt ovantat besok till Khartoum pa vag till Juba. Nagra timmar fran Addis Abeba sjonk kabintrycket, syregasmaskerna foll ner och vi dok fran 10,000 feet till 3,000 feet for att uppratta syretrycket (om jag forstod det hela ratt). Khartoum var narmsta landningsplats sa de bestamde sig for att nodlanda har. Det har varit fint att fa se Khartoum igen, jag trodde inte att jag skulle fa gora det efter mitt senaste besok 2010 sa har det blivit annu svarare att resa in i landet. Visst hade jag foredragit andra omstandingheter for det har besoket, men vad gor man? Man far gora det basta av situationen helt enkelt. Dock sa har det inte blivit nat strosande pa stan, jag har tagit en laaang tupplur pa nagra timmar och nu ska jag leta mig till restaurangen. Jag bor pa 10:e vaningen i en svit, ganska nice. Utsikt over Khartoummyllret av bilar och sandfargade hus har jag suttit med mitt kaffe och funderat over livet. Hur skort det ar, och hur ironiskt det hade varit om var lilla incident inte hade slutat sa odramatiskt som den gjorde. Alla som varit oroliga for att jag ska tillbaka till Juba, och sa hade jag inte ens natt Juba liksom. Men nu, tack och lov, sa blev det aldrig en allvarlig sitation, mer an att jag var tvungen att byta till raden framfor mig i planet, eftersom syrgasmaskerna inte ramlade ner dar jag satt.
Men vi vet aldrig vad som kan handa i livet - livet blir mycket vad vi gor det till - men vissa saker styr vi inte over. Eller jo, fran och med nu blir det inga mer Ethiopian airlines flygningar for mig. Jag gor slut med Ethiopian airlines, det andra flygbolaget jag gor slut med. Forsta bolaget var Ryanair i september 2012. Da pa grund av hutlosa priser for incheckat bagage. Denna gang pa grund av bedrovlig standard pa planet. Jag vet ju om att flygplanen ofta ar ganska skruttiga invandigt (plaststolar, toaletter som inte funkar, m.m.) men denna gang var det aven varmesystem som inte fungerade som det ska (svinkallt i bakre anden av planet och bastuvarmt i framre delen) och sa detta med kabintrycket och att min mask inte ramlade ner.
Nej, en sista forhoppningsvis smidig Ethiopian Airlines-resa till Addis ikvall eller imorgon, och sen till Juba pa torsdag eftermiddag. Nu ska jag leta mig till restaurangen. Och for att vara nagot anstanding har jag min kontorskjol over mina tajta svarta jeans och sa min scarf och varma kofta for att inte stota mig med kulturen har. Samma utstyrsel som jag har i ett minusgradigt Sverige med andra ord. Ja, det ar val bra for att forbereda mig for Jubavarmen antar jag.... Kramar till er dar hemma. Var radda om er! Man vet aldrig vad som hander. ;)
Men vi vet aldrig vad som kan handa i livet - livet blir mycket vad vi gor det till - men vissa saker styr vi inte over. Eller jo, fran och med nu blir det inga mer Ethiopian airlines flygningar for mig. Jag gor slut med Ethiopian airlines, det andra flygbolaget jag gor slut med. Forsta bolaget var Ryanair i september 2012. Da pa grund av hutlosa priser for incheckat bagage. Denna gang pa grund av bedrovlig standard pa planet. Jag vet ju om att flygplanen ofta ar ganska skruttiga invandigt (plaststolar, toaletter som inte funkar, m.m.) men denna gang var det aven varmesystem som inte fungerade som det ska (svinkallt i bakre anden av planet och bastuvarmt i framre delen) och sa detta med kabintrycket och att min mask inte ramlade ner.
Nej, en sista forhoppningsvis smidig Ethiopian Airlines-resa till Addis ikvall eller imorgon, och sen till Juba pa torsdag eftermiddag. Nu ska jag leta mig till restaurangen. Och for att vara nagot anstanding har jag min kontorskjol over mina tajta svarta jeans och sa min scarf och varma kofta for att inte stota mig med kulturen har. Samma utstyrsel som jag har i ett minusgradigt Sverige med andra ord. Ja, det ar val bra for att forbereda mig for Jubavarmen antar jag.... Kramar till er dar hemma. Var radda om er! Man vet aldrig vad som hander. ;)
torsdag 16 januari 2014
Nytt Ar - 2014
Gott Nytt Ar skulle rubriken kunna vara, men det kanns lite sent sa har tva veckor in pa det nya aret.
Vanligtvis brukar jag ha en "end of year"-summary, men i ar blev det ingen. Tankarna har varit alldeles for splittrade. Overallt och ingenstans. Krisen i Sydsudan gjorde sitt till. I tre ar har jag lamnat Sydsudan (fyra om jag raknar in 2010!). Tva ar av dessa har jag varit orolig nar jag lamnade landet. 2011, 2012 fanns tankarna dar pa att nat kunde utbryta. 2013 var jag inte orolig. Eller atminstone sa tankte jag inte att nagot skulle handa. Trots alla OM och daliga tecken. Jag kande mig lugn. Mer orolig var jag for sakerhetstraningen jag skulle pa i Holland. For hur jag skulle reagera pa alla moment. Men jag overlevde sakerhetstraningen. Det kom daremot som en chock nar jag pa mandag morgon den 16:e december satt pa hotellet i Apeldoorn och laste om att det varit stridigheter natten igenom i Juba. De foljande dagarna var inte en dimma, mer en fanatisk stress av att kolla sit.reps, Facebook, Twitter, BBC och ringa och maila med alla i Juba emellan HQ moten som jag inte alls ville medverka pa. Phu, liksom. Drinkarna som jag tog hos min pilotvans Dereks terass vid Nilen dagarna innan jag akte kandes allt mer overkliga, hur kunde situationen forandras sa snabbt, bara over en natt?
Lugnet, det relativa lugnet, har atervant till Juba. Inte till Sydsudan tyvarr. Och antagligen kommer det inte atervanda pa ett tag. Jag vagar knappt skriva manader. Men det ar min magkansla. Fem-sex manader av oroligheter i landet. Sen kommer nagot handa. Hoppas jag. Nagot som gor att oroligheterna ebbar ut. Kanske fatigue. Krigstrotthet. Forhoppningsvis. Inte det att alla dodat varann. Det later grymt. Men det kan aven bli sa. Ledarna som tar sitt fornuft till fanga, nar antalet doda blir sa manga att civilbefolkningen borjar ta saken i egna hander. Nar det kommit nagon form av struktur, organisation, hos dem som nu befinner sig i chock. Och da pratar jag inte om oss som tillhor IC, the International Community som det sa fint heter. Nej, utan snarare civilbefolkningen, kvinnor, man, lokala grasrotsorganisationer. Vi kan bara hoppas och tro att nagot gott ska komma.
I vilket fall som helst bar det av tillbaka till Juba. Visumet ar fixat. Vinet inkopt, likasa ostarna. Vaskan ar definitivt inte packad, det sker kvallen fore fram pa smatimmarna. Det har varit en skon start pa 2014. Lagenheten ar nastan helt klar och inredd. Jag har hunnit se The Hobbit; 2an. Arvids tass har lakt lagom tills jag ska aka. Farfar ska fa ny horapparat. Smasaker. Viktiga saker. Jag har aven forundrats over vad fantastiskt lite arbete man kan gora pa en full arbetsdag och vara upptagen med precis allt annat, som att koppla om lampor, skaffa ny forsakring, ringa Horcentralen typ 100 ganger, ga till Apoteket fyra ganger pa tva dagar, skriva ut ett papper ena dagen, ett annat papper andra dagen, ga till Systemet tre ganger for att fa tag pa den dar rabarberlikoren - och nu ar Rhubys antligen min! Synd bara att den fina flaskan ar alldeles for stor for att ta med till Juba. Den far vanta till sommarens grillkvallar i Orsa. Det gar ju sa fort i vilket fall som helst. Denna sommar fyller jag 30 ar. T-r-e-t-t-i-o-!!! Jag kanner mig inte sa gammal liksom. Daremot sa inser jag vad fort tiden gar. Ett tecken pa att man blir aldre kanske? Till det hor att jag har aven borjat forundras over vad lite man hinner pa en full arbetsdag. Hur klarar man da vardagen om man har fyra barn och jobbar nastan heltid? Till alla som klarar det och fortfarande ler och bakar semlor - ni ar grymma!! Jag antar att man maste prioritera bort vissa saker och inte ha sa hoga krav pa sig hela tiden. Det ska bli mitt lofte for 2014. Mindre stress, mer kvalitet. Work hard, live hard, var en av mina goda vanners motto i Juba. Nu med utegangsforbud fran klockan sex pa kvallarna sa blir det nog inte sa mycket live hard for mig. Snarare ett stillsamt nunneliv. Eller ja, stillsamt pa kvallarna, men med nog sa mycket arbete som vantar. Nytt ar, nya utmaningar. Juba, here I come...! Eller nat sant. Men till och borja med; God natt! En dag i sander... ;)
Vanligtvis brukar jag ha en "end of year"-summary, men i ar blev det ingen. Tankarna har varit alldeles for splittrade. Overallt och ingenstans. Krisen i Sydsudan gjorde sitt till. I tre ar har jag lamnat Sydsudan (fyra om jag raknar in 2010!). Tva ar av dessa har jag varit orolig nar jag lamnade landet. 2011, 2012 fanns tankarna dar pa att nat kunde utbryta. 2013 var jag inte orolig. Eller atminstone sa tankte jag inte att nagot skulle handa. Trots alla OM och daliga tecken. Jag kande mig lugn. Mer orolig var jag for sakerhetstraningen jag skulle pa i Holland. For hur jag skulle reagera pa alla moment. Men jag overlevde sakerhetstraningen. Det kom daremot som en chock nar jag pa mandag morgon den 16:e december satt pa hotellet i Apeldoorn och laste om att det varit stridigheter natten igenom i Juba. De foljande dagarna var inte en dimma, mer en fanatisk stress av att kolla sit.reps, Facebook, Twitter, BBC och ringa och maila med alla i Juba emellan HQ moten som jag inte alls ville medverka pa. Phu, liksom. Drinkarna som jag tog hos min pilotvans Dereks terass vid Nilen dagarna innan jag akte kandes allt mer overkliga, hur kunde situationen forandras sa snabbt, bara over en natt?
Lugnet, det relativa lugnet, har atervant till Juba. Inte till Sydsudan tyvarr. Och antagligen kommer det inte atervanda pa ett tag. Jag vagar knappt skriva manader. Men det ar min magkansla. Fem-sex manader av oroligheter i landet. Sen kommer nagot handa. Hoppas jag. Nagot som gor att oroligheterna ebbar ut. Kanske fatigue. Krigstrotthet. Forhoppningsvis. Inte det att alla dodat varann. Det later grymt. Men det kan aven bli sa. Ledarna som tar sitt fornuft till fanga, nar antalet doda blir sa manga att civilbefolkningen borjar ta saken i egna hander. Nar det kommit nagon form av struktur, organisation, hos dem som nu befinner sig i chock. Och da pratar jag inte om oss som tillhor IC, the International Community som det sa fint heter. Nej, utan snarare civilbefolkningen, kvinnor, man, lokala grasrotsorganisationer. Vi kan bara hoppas och tro att nagot gott ska komma.
I vilket fall som helst bar det av tillbaka till Juba. Visumet ar fixat. Vinet inkopt, likasa ostarna. Vaskan ar definitivt inte packad, det sker kvallen fore fram pa smatimmarna. Det har varit en skon start pa 2014. Lagenheten ar nastan helt klar och inredd. Jag har hunnit se The Hobbit; 2an. Arvids tass har lakt lagom tills jag ska aka. Farfar ska fa ny horapparat. Smasaker. Viktiga saker. Jag har aven forundrats over vad fantastiskt lite arbete man kan gora pa en full arbetsdag och vara upptagen med precis allt annat, som att koppla om lampor, skaffa ny forsakring, ringa Horcentralen typ 100 ganger, ga till Apoteket fyra ganger pa tva dagar, skriva ut ett papper ena dagen, ett annat papper andra dagen, ga till Systemet tre ganger for att fa tag pa den dar rabarberlikoren - och nu ar Rhubys antligen min! Synd bara att den fina flaskan ar alldeles for stor for att ta med till Juba. Den far vanta till sommarens grillkvallar i Orsa. Det gar ju sa fort i vilket fall som helst. Denna sommar fyller jag 30 ar. T-r-e-t-t-i-o-!!! Jag kanner mig inte sa gammal liksom. Daremot sa inser jag vad fort tiden gar. Ett tecken pa att man blir aldre kanske? Till det hor att jag har aven borjat forundras over vad lite man hinner pa en full arbetsdag. Hur klarar man da vardagen om man har fyra barn och jobbar nastan heltid? Till alla som klarar det och fortfarande ler och bakar semlor - ni ar grymma!! Jag antar att man maste prioritera bort vissa saker och inte ha sa hoga krav pa sig hela tiden. Det ska bli mitt lofte for 2014. Mindre stress, mer kvalitet. Work hard, live hard, var en av mina goda vanners motto i Juba. Nu med utegangsforbud fran klockan sex pa kvallarna sa blir det nog inte sa mycket live hard for mig. Snarare ett stillsamt nunneliv. Eller ja, stillsamt pa kvallarna, men med nog sa mycket arbete som vantar. Nytt ar, nya utmaningar. Juba, here I come...! Eller nat sant. Men till och borja med; God natt! En dag i sander... ;)
torsdag 26 december 2013
Nar allt forandras
Over en natt sa hande det. Ingen var riktigt forberedd, aven om indikationerna funnits dar ett tag. Spanningar i regeringen, omskiftning av maktpositioner och en avsatt vice president. Sa var det nan som oppnade eld. Som borjade skjuta pa den andra gruppen. Nan som ville ta ifran nagra deras vapen. Och fran att ha varit en relativ lugn och stabil huvudstad sa borjade tre dagar av markstrider, tungt artilleri och hundratals doda. Alla borjade evakuera och Juba blev en deserterad stad full av IDPs och senare massgravar av manniskor som tillhorde "fel" folkgrupp. Men det hela hande over en natt. Att freden var sa skor hade nog ingen raknat med. Nu har oroligheterna spridit sig till fem olika delstater, vissa kontrolleras av det som regeringen kallar "rebeller", eftersom det ar "den andra folkgruppen" som tagit till vapen och brutit sig ur SPLA/M. Jag vill inte ens borja ga in pa detaljer om vilken folkgrupp som gjort vad. For egentligen spelar det ingen roll. Vad som ar viktigt ar att mer an 90,000 manniskor har vtingats att lamna sina hem pa grund av oroligheterna. Kvinnor, barn, ungdomar har skjutitis pa grund av att de tillhor "fel" etnisk grupp. Hamnd attack pa hamnd attack foder hat som kommer ta lang tid att laka. Och just nu kan vi bara be att det hela inte leder till ett nytt fullskaligt inbordeskrig.
Sjalv ar jag hemma i Sverige, i lilla Edsbyn, och kan bara folja vad som hander via nyheterna, Twitter och facebook. De forsta dagarna gick at att standigt folja utvecklingen, kolla uppdateringarna var femte minut. Frustrationen att vara i Holland och inte kunna gora ett endaste dugg. Nu ar mina vanner sakra, folk har evakuerats. Men de vanner som stannat kvar i Juba, de som tillhor detta varldens nyaste land, de sover inte sakert om natterna. Hur ska de kunna gora det nar de for bara tva veckor sedan vaknade till ljudet av kulsprutor? Bang bang, hade min kompis tvaariga dotter sagt. Det ar ett hart uppvaknande for en generation som inte upplevt kriget.
Alla investeringar som gjorts, har de varit forgaves? Alla borrade brunnar, nya kliniker, skolor, etc. Vad hander med utvecklingsprojekten som vi forsokt bygga upp for att ge manniskor en framtid? Nar deras egna ledare mordar dem, hur ska de kunna tro pa en morgondag?
Jok Madut Jok, en Sydsudanesisk professor som jag respekterar djupt, uttryckte det som sadant:
There is no Christmas spirit here in Juba today for obvious reasons. My Catholic upbringing has caved in today and felt like i should have stuck with the feeling i have always had, that i am in fact a Jew pretending all my life to be Christian. My christmas day today, after having checked on my family and friends to make sure that they have survived the night without too much struggle, begun with a trip to whatever shop i could find that was open. I found a few and bought some rudimentary supplies from food items to water to airtime for mobile phones, and then i took two trips, one to the UN Mission near Jebel Kujur and the other to UN Mission near the airport. I visited my friends and some of my colleagues from Nuer nation who have taken refuge in the UN camp. After handing them these supplies, teary hugs, and exchange of few words on the political situation of our country, i left and drove around, not wanting to go home, not knowing exactly what to do. I parked on the main road and had a good half hour of crying out my eyes, as i could not bear the helplessness i felt. My Nuer friends are very scared and will not even fathom returning to their homes, given what they saw during the fighting in Juba. But their present circumstance is humiliating to them, big army officers, senior government officials and university students who feel they cannot be safe in their own capital city in which they have lived for many years. That surely did not make me a proud South Sudanese. The news they have heard that Dinka were killed in Bentiu and Malakal and Bor in revenge of Juba killings do not comfort them one bit. It makes them feel that the Dinka in Juba will also avenge those. This is the cycle i was reporting the other day. I know that some Dinka people will say that i should not be sympathizing with these IDPs, but the people i saw today and have been seeing all week were not Nuer, but just South Sudanese who look like me, and my tomorrow cannot be without them. Can some brave Dinka and brave Nuer leaders please say "enough is enough!!" there is no South Sudan without the Nuer, Dinka or any other ethnic nation, no matter how small. A Nuer leader or Dinka leader who says "I want to be better than those who killed my relatives and let my relatives be the last to die in this senseless killing," will most definitely be a better person than the fighter who has just killed people. It takes more courage to be a peace messenger than a warrior and you save more lives with a message of peace than wielding a machine gun. It might not appear so in the immediate, but it will prove so in the long run. God bless us all, South Sudan and the world
Idag och imorgon ar en ny dag. Ar det en dag aven for Sydsudan? Solen gar upp och ner vare sig vi vill det eller inte, men vad innebar en ny dag for mina vanner i Sydsudan? Jag forsoker att inte ge upp hoppet. Att inte kanna att allt ar forgaves, att vart arbete inte spelar nan roll. For jag vet ju att det inte ar civilbefolkningen som gjort detta. Det ar inte kvinnor och barn som tagit vapnen och dodat sina grannar. Det ar inte Deborah Amiir, det ar inte Joseph Anyieth, det ar inte Moses, Deng, och alla andra underbara manniskor som jag traffat. De fortjanar inte att svikas i denna stund. Men min laga, mitt hopp, brinner pa sista lilla vekstumpen. Mitt alskade Sydsudan har gjort ett enormt misstag, overgrepp, mot sin egen befolkningen och det kommer att ta ar att reparera. Jag hoppas bara att den processen kan borja idag och att vi inte vantar tills imorgon. Ledarna maste ta sitt ansvar och vi som star utanfor far inte ge upp. Gor vi det nu, da sviker vi nar manniskor behover oss - varandra - som mest. Gud valsigne oss - Sydsudan - och vi ber och hoppas pa ett nytt ar som innebar fred, inget annat.
Sjalv ar jag hemma i Sverige, i lilla Edsbyn, och kan bara folja vad som hander via nyheterna, Twitter och facebook. De forsta dagarna gick at att standigt folja utvecklingen, kolla uppdateringarna var femte minut. Frustrationen att vara i Holland och inte kunna gora ett endaste dugg. Nu ar mina vanner sakra, folk har evakuerats. Men de vanner som stannat kvar i Juba, de som tillhor detta varldens nyaste land, de sover inte sakert om natterna. Hur ska de kunna gora det nar de for bara tva veckor sedan vaknade till ljudet av kulsprutor? Bang bang, hade min kompis tvaariga dotter sagt. Det ar ett hart uppvaknande for en generation som inte upplevt kriget.
Alla investeringar som gjorts, har de varit forgaves? Alla borrade brunnar, nya kliniker, skolor, etc. Vad hander med utvecklingsprojekten som vi forsokt bygga upp for att ge manniskor en framtid? Nar deras egna ledare mordar dem, hur ska de kunna tro pa en morgondag?
Jok Madut Jok, en Sydsudanesisk professor som jag respekterar djupt, uttryckte det som sadant:
There is no Christmas spirit here in Juba today for obvious reasons. My Catholic upbringing has caved in today and felt like i should have stuck with the feeling i have always had, that i am in fact a Jew pretending all my life to be Christian. My christmas day today, after having checked on my family and friends to make sure that they have survived the night without too much struggle, begun with a trip to whatever shop i could find that was open. I found a few and bought some rudimentary supplies from food items to water to airtime for mobile phones, and then i took two trips, one to the UN Mission near Jebel Kujur and the other to UN Mission near the airport. I visited my friends and some of my colleagues from Nuer nation who have taken refuge in the UN camp. After handing them these supplies, teary hugs, and exchange of few words on the political situation of our country, i left and drove around, not wanting to go home, not knowing exactly what to do. I parked on the main road and had a good half hour of crying out my eyes, as i could not bear the helplessness i felt. My Nuer friends are very scared and will not even fathom returning to their homes, given what they saw during the fighting in Juba. But their present circumstance is humiliating to them, big army officers, senior government officials and university students who feel they cannot be safe in their own capital city in which they have lived for many years. That surely did not make me a proud South Sudanese. The news they have heard that Dinka were killed in Bentiu and Malakal and Bor in revenge of Juba killings do not comfort them one bit. It makes them feel that the Dinka in Juba will also avenge those. This is the cycle i was reporting the other day. I know that some Dinka people will say that i should not be sympathizing with these IDPs, but the people i saw today and have been seeing all week were not Nuer, but just South Sudanese who look like me, and my tomorrow cannot be without them. Can some brave Dinka and brave Nuer leaders please say "enough is enough!!" there is no South Sudan without the Nuer, Dinka or any other ethnic nation, no matter how small. A Nuer leader or Dinka leader who says "I want to be better than those who killed my relatives and let my relatives be the last to die in this senseless killing," will most definitely be a better person than the fighter who has just killed people. It takes more courage to be a peace messenger than a warrior and you save more lives with a message of peace than wielding a machine gun. It might not appear so in the immediate, but it will prove so in the long run. God bless us all, South Sudan and the world
Idag och imorgon ar en ny dag. Ar det en dag aven for Sydsudan? Solen gar upp och ner vare sig vi vill det eller inte, men vad innebar en ny dag for mina vanner i Sydsudan? Jag forsoker att inte ge upp hoppet. Att inte kanna att allt ar forgaves, att vart arbete inte spelar nan roll. For jag vet ju att det inte ar civilbefolkningen som gjort detta. Det ar inte kvinnor och barn som tagit vapnen och dodat sina grannar. Det ar inte Deborah Amiir, det ar inte Joseph Anyieth, det ar inte Moses, Deng, och alla andra underbara manniskor som jag traffat. De fortjanar inte att svikas i denna stund. Men min laga, mitt hopp, brinner pa sista lilla vekstumpen. Mitt alskade Sydsudan har gjort ett enormt misstag, overgrepp, mot sin egen befolkningen och det kommer att ta ar att reparera. Jag hoppas bara att den processen kan borja idag och att vi inte vantar tills imorgon. Ledarna maste ta sitt ansvar och vi som star utanfor far inte ge upp. Gor vi det nu, da sviker vi nar manniskor behover oss - varandra - som mest. Gud valsigne oss - Sydsudan - och vi ber och hoppas pa ett nytt ar som innebar fred, inget annat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)