2014 World tour

Det har aret har ju varit minst sagt omvalvande. Aldrig har jag nog varit sa trott, jobbat sa mycket, rest sa mycket och upplevt sa mycket. Det ar ocksa forklaringen till den klena uppdateringen.  Men nu nar jag tagit tag i att lagga in bilder pa datorn sa tankte jag att jag kan ju dela med mig av nagra resebilder till er dar hemma:

Vi borjar i Nairobi i Februari, dar jag var for en OFDA/USAID workshop. Och nej, elefanterna var inte deltagare i konferensen, men de ar foraldralosa bebisar som tas omhand pa Sheldrakes elefantbarnhem.

Och sa har liten ar man om man bara ar en vecka gammal... Och det ar kallt i Nairobi motfor norra Kenya dar den har lillen kom fran...

Senare for jag och min kollega Pieter vidare till Norra Bahr El Ghazal for en undersokning... Dar drack vi etiopiskt kaffe och undersokte mojligheterna for att starta upp ett nytt vatten- och food security program.

Och dar kan man traffa sana har godingar

Efter Bahr El Ghazal akte jag vidare till Italien, och hann med att bli arresterad pa Kairos flygplats i nagra timmar, innan de insag att de anhallit fel person. Jag ar rattsa overtygad om att de bara roade sig och att det hela fick ett slut sen svenska ambassaden borjade ringa dem.

Jag och Haidar gick pa WFP party, reste till Amalfi, sen en tur till Neapel och vidare till Milano, dar jag traffade Lenny och Michela for en kvall.

Jag var minst sagt lycklig nar min fina Jenan bestamde sig for att ta en trip till Rom och halsa pa oss.

Efter Italien fortsatte valdsturen till Libanon, dar jag motte upp med Pilar och Ali.

Jag och Pilar bodde 4-stjarnigt i downdown och hade nara till alla rooftops (ja, man maste kompensera och balansera nar man bor i Juba...)

Fran hotellet hade vi nara till hamnen och massa goda restauranger; meze och sushi stod for det mesta pa menyn. Och tack vare Ali sa hittade vi till alla roliga barer och stallen vi inte hade hittat utan var lokala guide.

Och efter en helg i Beirut, sa tyckte vi det var onodigt att vanta allt for lange med att traffas, sa vi akte vidare till Dubai. Jorge, Pilar, Jessie och Ali.

Och i Dubai gar det alldeles utmarkt att hoppa mellan rooftops, sa det gjorde vi i fyra dagar. Och Jorge's lagenhet ligger precis vid hamnen, sa fran vart sovrum sag vi batar glida forbi och barn plaska i poolen nedanfor vart hus.

Efter manga sena kvallar i stallen som Dubai och Beirut, sa var Holland ganska skont att landa i. Lite narmre Sverige, lite mer hemma.

Tva veckors traning med ZOA i Apeldoorn, nagra besok i Amsterdam dar jag traffade Laetitia och hennes bror, skogspromenader och sol, sol, sol utan kvavande hetta var helt underbart.

ZOA bjod pa lite helgaktiviteter som battur och besok i en traditionell fiskeby. Och jag traffde min karaste Charity som numera bor i Holland, ar gift med Kees, pratar hollandska och jobbar med mig i ZOA! Vi har foljts at sen vi traffades i Sydsudan forsta gangen 2010, da vi bada jobbade med IAS. 

Och efter denna varldstur sa slots cirkeln nar jag fick aka hem en vecka och traffa karaste familjen och Arvidparvid.

Han ar ju liksom det finaste som finns. (Lanar bilden av basta plastmatte Elin.)

Och det var forresten Elin och Arvid som slappte av mig pa Arlanda nar tagtrafiken upphorde att ga i min del av Sverige. Det var ju lyx att fa pussa pa honom pa Arlanda, sorgligt men lyxigt pa samma gang.

Och nu ar jag tillbaka i Juba for nagra veckor, jobbar pa femton olika ansokningar samtidigt, upptacker nya rooftops (en; James rooftop) och sager hejda till en massa, massa vanner som tycker att det ar dags att lamna Sydsudan nu. Men snart ar det juli och da kommer jag hem till varldens basta saker som vantar; liten bebis och 30-arsfest, Orsa och sommarSverige. Puss fran froken J 

Sydsudan, har kommer barnen...

Det finns nog inget annat land i varlden dar barn ar sa glada som i Sydsudan. Trots hungriga magar sa hor man alltid barn skratta och leka runt omkring. Det spelar ingen roll var man gar i landet sa finns de dar, med knotiga ben och armar visserligen, men med en uppfinningsrikedom som bara barn kan ha. 

Kolla bara in flytkuddarna. Det ar gjorda av tomma plastflaskor som stoppats i plastsackar som WFP delar ut. Stortskont ju! 

Jag hoppas och ber att inte situationen fran 1993 ska upprepa sig. Sydsudan har upplevt svalt forut, och man befarar att 4 miljoner manniskor kan vara i riskzonen. Vi jobbar nu for fullt med att se till att de manniskorna far utsade och all support de kan tankas behova for att forhindra att en katastrof intraffar.

Vi behover era boner, Sydsudan behover era boner. Boner till Gud, eller bidrag till olika hjalporganisationer, allt ar valkommet. Sjalv behover jag mer energi, och just nu forsoker jag fokusera mina tankar i positiv fardriktning. Tack for att ni bryr er sa pass mycket att ni laser detta och tanker tanken; var kan jag hjalpa till? 

Sydsudan i mitt hjarta, har kommer kvinnorna...

De ar starka, de ar vackra, de har manga barn, de ar underprioriterade for utbildning (bara runt 18 % av kvinnorna i det har landet ar las- eller skrivkunniga), men otroligt intelligenta och med starkt psyke som klarar av det harda livet i Sydsudan...

Kvinnorna ar ansvariga for allt fran att hamta vatten till att samla gras for renovering av hustaken, till att laga mat, plantera gronsaker, m.m.

Med allt tungt arbete, brist pa sjukvard och ett i allmant tufft liv sa blir man inte sa gammal i det har landet, medelaldern ligger pa runt 45 ar. Och det ar storre chans for en flicka att do i barnsang an att avsluta en fullgangen skolgang.

Trots det hor jag inte manniskor klaga har, de flesta har nara till skratt. Kanske ar det ett satt att hantera alla svarigheter pa, sa jag ska forsoka lara mig av Sydsudans kvinnor...

Sydsudan i mitt hjarta

Det har ar Sydsudans mest alskade tillgang, boskap. 

Med det koper man fruar, land, man betalar for begravningar, for sjukvard, m.m. 

Hela livet kretsar kring boskapen i de boskapshallande folkgrupperna.Man bor och lever med korna, man kanner dem alla vid namn och man imiterar ofta sin favorit kos horn med sina armar om man till exempel blir fotograferad.

Trots att man inte ser djuren som en religios symbol, som i till exempel Indien, sa har de ett varde som ofta overstiger manskligt varde. Det blir inte minst tydligt nar cattle raids, boskapstjuveri, dodar tiotals, hundratals och ibland upp emot tusen person, for att fa tillgang till mer boskap. 

Unga man kan inte gifta sig om de inte kan betala brudpriset, vilket ofta kan ga upp emot 100 kor. Rakna ut kostnaden om en ko kostar runt 500 USD... 

Nar de unga mannen kommit tillbaka till byn med lyckad raid sa sjunger byns unga tjejer hyllningssanger, och den starkaste och tuffaste krigaren far flest beundrarinnor. 

Om forlorat hopp

Jag vill inte vara cynisk. Eller ha forlorat hoppet for detta land. Men den har veckan ar mellan hopp och fortvivlan. Kanske maste man bryta ihop for att byggas upp igen. Det kanns som det ar min lott i livet, att vara mellan topp och dalar i olika skeenden av det som kallas livet. Men jag hoppas att det inte ar Sydsudans lott. Ett land behover stablitet. Hur de ska komma ut ur elden och in i nagon form av aska, det ar fragan. 158 civila dodades i Bor, i en attack pa FN basen som ska ge civila kvinnor och man, barn och gamla, en fristad, en saker hamn i denna konflikt. I Bentiu dodades mellan 200-400 manniskor som sokt skydd i en moske, och flera andra som inte kunde fly fran sjukhus. De utfragades om deras etniska tillhorighet, och om de stottade regeringen eller oppositionen. Beroende pa deras svar fick de leva eller do. Rwanda's folkmord skedde for precis 20 ar sedan i ar, och historien upprepar sig medan omvarlden star handfallna och ser pa...

Det som borjade sa bra, med 99 % av befolkingen som rostade for sjalvstandighet, och en Sjalvstandighetsdag som fick solen att se ljusare och starkare ut an nansin forr, har nu utvecklats till en nationell katastrof.

Mer sjunger sa vackert om detta multikulturella, rika land:

https://www.youtube.com/watch?v=M6N9juaY_A4

Och sa min van Kim som skriver exakt de ord som finns i mitt hjarta nu:

http://www.rapolitics.org/in-a-south-sudan-state-of-mind/#more-3322

En bitter eftersmak

Mina rubriker innehaller ofta entusiastiska uttryck och positiva utlatanden om saker och ting. Idag tanker jag dock inte vara sa positiv. Jag ar arg. Eller less. Och cynisk till vad vi haller pa med har i Sydsudan. Inte som ZOA, men som International Community. Vi pumpar in miljoner i nodhjalp, medan Sydsudan's regering koper vapen fran Europa for miljontals dollar. Nej, jag skojar inte. Hoga regeringstjansteman bygger lyxvaningar i Nairobi, medan kyrkor i Sydsudan for 20,000 USD i hyra for att hyra ut sitt land till nan rik investerare. Och var gar pengarna? Det enda tecknet pa rikedom i det har landet stavas dyra bilar, dyra kostymer och overdrivet lyxiga hus. Investering i vagar, sjukhus, skolor, m.m. lamnas over till NGOs och utlandska givare. Befolkningen i Sydsudan far kivas med machetes och AK47:or om brodsmulorna som regeringen och det Internationella samfunded sa snallt skrapar ner fran bordet till dem. Eller, ska tillaggas, vi ar manga som jobbar med kniven mot strupen for att forhindra mass svalt nasta ar. Tiotusentals har dodats och over en miljon har tvingats fly sina hem. Och vi gor vad vi kan for att ersatta forlorat utsade, stulna jordbruksredskap, m.m. Men gor vi verkligen nagot for det har landet i det langa loppet? Eller satter vi bara plaster pa saret, plaster som tillater regeringen att fortsatta negligera sin befolkning och fly sitt ansvar? Jag har varit har tillrackligt lange for att hunnit se flera kriser. Och tyvarr har kriserna bara okat i magnitud och styrka. Fran att rora sig om 5,000-6,000 manniskor i behov av nodhjalp 2011-2012, till tiotusentals i akut behov 2012-2013, till hundratusentals i akut behov 2013-2014. Varje dag laser jag i nyheterna om barn med blodiga diarreer, undernaring, foraldrar som hackats ihjal av fore detta grannar... Ja, jag ar ledsen att detta inlagg ar valdigt negativt, men just nu vill jag bara skrika STOPP till denna regering, TA ERT ANSVAR OCH BORJA AGERA! Sluta investera i vapen, slut fred, dela pa makten, sluta kop lyxbilar och sluta stjala fran de fattigaste. Har vi kommit sa langt att vi inte langre bryr oss om de svaltande barnen? Ja, fran regeringens sida verkar det sa. Och fran det internationella samfundet borjar vi sakta men sakert fraga oss, vad ar det vi egentligen gor for, eller mot, det har landet. Jag har inga svar, bara massa fragor idag... Och en stor dos omotivation att jobba. Jag vill dra filten over huvudet och saga; los era egna problem! Men sa kommer ansiktet av den dar undernarda pojken franfor min nathinna. Och jag vet att han har ingenting att gora med den har politiska roran. Hur vi som internationellt samfund ska kunna hitta en balans till hur vi forhaller oss till regeringen, det aterstar att se. Jag ska traffa min van som jobbar med SIDA idag och brainstorma med henne. Ett samtal som kanske inte gor nagon mer skillnad an att jag far slappa ut lite av min kvavda frustration. God Bless South Sudan, som deras nationalsang uttrycker. Det har landet behover det mer an nagonsin.  

Roma - A presto! (eller nat sant!)

Pa onsdag bar det av till svalare breddgrader, hehe. Da aker jag till Rom och sen vidare till Amalfi for nagra dagar. Eller ja, en och en halv vecka typ. Det ar inte sa dumt. Lite av en overlevnadsgrej nastan. Jobba tills du stupar, sen dra till nat skont stalle och slappa och leva livet. :) Haidar har ett place pa Trastivere sa vi har tva helger i Rom med nagra events inplanerade (borjar med WFP fundraising gala pa fredag!), men mest tanker jag nog sitta pa nan litet torg och sippa prosecco. Och har jag tur hinner jag en svang till Milano dar mina vanner befinner sig med en lite nyfoddis. Jag har inte traffat dem pa typ 1,5 ar sa det vore supermys. Vi far se vad som hinns med, mitt motto ar sa lite planerat som mojligt.

Den har helgen kanns som en forberedelsehelg for semester. Absolut inget jobb, pizzakvall hos vanner, massage, drinkar vid Nilen, Amarulla iskaffe (med riktiga isbitar som jag hittade pa ett supermarket!!) och massa hemmatid har gjort gott for kropp och sjal. Men klockan ar atta och jag ar redo att sova sa jag antar att jag har lite somn att ta igen efter nagra intensiva veckor.

Snart kommer Aisha over. Min basta, finaste Aisha. Hon har bott har i snart en vecka nu. Al, min andra huskompis, har dragit till Uganda pa semester sa Aisha haller mig sallskap har. Vi har massa tjejsnack och ansiktsmasker och diskuterar allt fran hur khawajas har hundra olika ansiktsprodukter, till vad som ska handa i framtiden, vilken business som kan sattas upp i Uganda for en rimlig summa, och sana dar smaevent som hant under dagen. Jag kommer sakna henne nar hon flyttar ut, det ar lyx att ha en tjejkompis att bo med.

Nu vantar nagra telefonsamtal. Ha det gott dar hemma och njut av varen och varsol! Kramar