Inte World Cup som jag skrev nyss, Så fotbollsintresserad är jag. :) TVn går fortfarande, men snart är nog matchen över. Jag har kollar Solsidan säsong 2 och skrattade så jag fick magknip när Ove står utanför fönstret och skrämmer Christian så till den grad att han lämnar Solsidan. Ove rockar. :)
Nu blir det natti på riktigt!
söndag 12 februari 2012
Ännu mer söndagar...
Dagarna bara rinner förbi, iväg och jag hinner inte med! Inte minst att skriva här, ratiot är på varannan vecka nu och det är väl lite väl långt emellan... Har haft minst ett tiotal tillfällen då jag tänkt skriva nåt, men tiden räcker inte till, eller så är det bara att jag prioriterar bort det för sömn och andra essentiella saker. Jag är så trött på kvällarna nu för tiden, värmen tar verkligen ut sin rätt. Jag vill sova middag, lägga mig vid tio, men sen vid sju-halv åtta på morgonen vaknar jag och känner mig jättefräch, i ungefär tre timmar tills värmen slår till. Sen börjar det igen. Det är The World Cup Finals i fotboll ikväll och matchen håller på till halv tolv (med TVn på medelvolym, det har jag försäkrat mig om), så jag kommer antagligen drömma om fotbollshunkar (hoppas jag).
Något om helgen: Charity kom tillbaka från Uganda och ett med.evac från en av våra partners som blev sjuk. Hon flög med honom till Kampala i ett chartrat MAF plan och kom tillbaka två dagar senare. Michael mår bra för tillfället, men behöver blodtrycksmedicin och nåt för öronen (inflammation?). I alla fall är vi glada att det inte var en hjärtinfarkt eller liknande som vi var rädda för först, han kollapsade två gånger. Då är det inte roligt att vara ute i fält om man inte har ett flygplan som kan hämta en...
Jebel lodge på lördan, sen hämtmat och bara chill hemma hos SunRa. Söndag har spenderats på CCC med underbara tjejer. De är så otroligt goa, för att ha bara träffat dem fyra gånger så har de verkligen fångat mitt hjärta. Charity och Anneli åkte med vår vän Elgar och såg var de bor, vilket inte är mer än några plåtskjul. Som jag sagt tidigare har de löss från hundarna de sover med, en del av tjejernas naglar skär sönder på grund av protienbrist, och en liten tjejs tunga ser ut som en karta på grund av vitaminbrist. Men de ler, bråkar och beter sig som ett gäng busiga tjejer som skulle kunna lura vilken besökare som helst att de är lyckliga och från semi-normala bakgrunder (för att vara denna kontext). Dock ser man ganska snabbt på såriga ben, såriga hakor och den uppmärksamhet de behöver att de är flickor med ett tyvärr inte ovanligt hårt liv. (De beräknar att de kan vara upp till 2500 gatubarn bara i Juba. CCC är den enda organisation som arbetar med dem mig veterligen.) En tjej, nio år, bor nu på CCCs kontor eftersom hennes moster som hon bor med ville skicka henne till Uganda som barnflicka och hushållerska. När tjejen vägrade blev hon svårt slagen av mostern, ena knät var totalt uppsvällt. De är så vana vid våld, men samtidigt tyr de sig så snabbt till vuxna som de känner sig trygga med. För snabbt skulle jag vilja säga, jag önskar att inget barn skulle behöva vara så desperat efter uppmärksamhet och kärlek som de är.
En annan händelse som varit i mitt huvud den senaste veckan är den gamle mannen som låg utslagen på vägen när jag kom ut från ett möte vid sju tiden. Jag kunde inte se att han andades, men jag gick inte fram för att kolla. Ofta är de fulla och ramlar och sen somnar på gatan. Mannen var som så många andra, pinnamager och med trasiga kläder. Tänk om det varit min farfar? Men vad ska jag göra? Jag gör som vi är tillsagda, stanna inte, dra inte uppmärksamhet, stanna inte ens om du kör på någon. Kör i så fall till en polisstation och rapportera händelsen. Häromdagen blev tre Röda Korset anställda omringade och slagna sedan de avlägsnat sig från en olycksplats i en olycka de inte ens var inblandad i (de kom och gick på gatan och råkade passera). Genast trodde folk att de försökte smita och bestämde sig för att ta lagen i egna händer tills polisen kom och sköt i luften. Men tillbaka till mannen, tror ni jag har tänkt på honom? Jag tänker på hur jag ska agera, hur jag ska tänka, hur jag ska känna. Jag vet vad mina känslor är just nu, och de kommer nog inte förändras. Jag tänker fortfarande på om det vore min farfar. Men jag måste detacha mig själv från situationen, tänka att det skulle hänt även om jag inte vore där, jag kan inte riskera min egen säkerhet. Mannen på andra sidan gatan bara skrattade när han såg hur oroliga vi var att vända bilen när mannen låg där. Människorna på kaffeshopen fortsatte dricka sitt kaffe som om inget hade hänt. Detta är Sydsudan och mannen är en av många. Antagligen full, kanske död, men även om han är det så vill inte folk ta tag i det. Var skulle de köra honom, vem skulle de ringa? Det finns inget 112 nummer att ringa. Många har ingen bil. Polisen skulle antagligen komma och ta reda på honom nästa dag i så fall.
"The reminants of the war" är ett vanligt uttryck här. Åtminstone så kommer jag att tänka på det minst en gång per dag. Kvarlevorna efter kriget... Barn som bor i skjul, en kvinna med amputerat ben som har ett alldeles för stort, oläkt sår utan pengar till tillräcklig medicin och vård, människor med alldeles för mycket alkohol, poliser med alldeles för mycket alkohol, politiker med alldeles för stora bilar.
Jag är så glad att jag är i Sydsudan, om jag vore nån annanstans skulle jag känna att jag inte kan påverka som jag vill. Jag vill se en förändring. Men jag vet att det kommer ta tid. Jag vet att jag inte kommer förändra hela det här landet. Jag vet att det inte beror på mig. Men om jag kan bidra på nåt sätt, om min insats kan betyda något för det här landet, då är jag glad. Jag hoppas på det och därför känner jag att jag är på rätt plats. Som flickan idag som gav mig ett leende som kom från ögonen. Inte ett "jag vill att du ska tycka om mig leende" utan ett leende som var äkta. Vi lekte, hon hade kul, jag hade kul. Jag jagade, hon jagade. I den stunden finns inte hunger, skjul, ensamhet, rädsla. Barn är fantastiska, de har en förmåga att vara så 100% i stunden. Jag minns när pappa dött och mamma läste en bok för mig och Jens på sjukhuset. Jag minns att jag var så ledsen, förvirrad, men att i den stunden glömde jag även det och gick helt in i boken. Några minuter senare var jag tillbaka igen, men åtminstone hade jag en stunds vila. Det hoppas jag att flickorna på CCC också kan få på söndagar.
Nu ska jag ta en dusch, trotsa värmen och ljudet från TVn och fotbollen och slocka som ett ljus. Om tre dagar flyttar jag in i mitt nya boende, nära CCC och med egen dusch och toalett! Wee! :) Hoppas ni mår bra där hemma, jag saknar er och tänker på er! Ni är ju bäst på alla sätt och vis. Kramar
Något om helgen: Charity kom tillbaka från Uganda och ett med.evac från en av våra partners som blev sjuk. Hon flög med honom till Kampala i ett chartrat MAF plan och kom tillbaka två dagar senare. Michael mår bra för tillfället, men behöver blodtrycksmedicin och nåt för öronen (inflammation?). I alla fall är vi glada att det inte var en hjärtinfarkt eller liknande som vi var rädda för först, han kollapsade två gånger. Då är det inte roligt att vara ute i fält om man inte har ett flygplan som kan hämta en...
Jebel lodge på lördan, sen hämtmat och bara chill hemma hos SunRa. Söndag har spenderats på CCC med underbara tjejer. De är så otroligt goa, för att ha bara träffat dem fyra gånger så har de verkligen fångat mitt hjärta. Charity och Anneli åkte med vår vän Elgar och såg var de bor, vilket inte är mer än några plåtskjul. Som jag sagt tidigare har de löss från hundarna de sover med, en del av tjejernas naglar skär sönder på grund av protienbrist, och en liten tjejs tunga ser ut som en karta på grund av vitaminbrist. Men de ler, bråkar och beter sig som ett gäng busiga tjejer som skulle kunna lura vilken besökare som helst att de är lyckliga och från semi-normala bakgrunder (för att vara denna kontext). Dock ser man ganska snabbt på såriga ben, såriga hakor och den uppmärksamhet de behöver att de är flickor med ett tyvärr inte ovanligt hårt liv. (De beräknar att de kan vara upp till 2500 gatubarn bara i Juba. CCC är den enda organisation som arbetar med dem mig veterligen.) En tjej, nio år, bor nu på CCCs kontor eftersom hennes moster som hon bor med ville skicka henne till Uganda som barnflicka och hushållerska. När tjejen vägrade blev hon svårt slagen av mostern, ena knät var totalt uppsvällt. De är så vana vid våld, men samtidigt tyr de sig så snabbt till vuxna som de känner sig trygga med. För snabbt skulle jag vilja säga, jag önskar att inget barn skulle behöva vara så desperat efter uppmärksamhet och kärlek som de är.
En annan händelse som varit i mitt huvud den senaste veckan är den gamle mannen som låg utslagen på vägen när jag kom ut från ett möte vid sju tiden. Jag kunde inte se att han andades, men jag gick inte fram för att kolla. Ofta är de fulla och ramlar och sen somnar på gatan. Mannen var som så många andra, pinnamager och med trasiga kläder. Tänk om det varit min farfar? Men vad ska jag göra? Jag gör som vi är tillsagda, stanna inte, dra inte uppmärksamhet, stanna inte ens om du kör på någon. Kör i så fall till en polisstation och rapportera händelsen. Häromdagen blev tre Röda Korset anställda omringade och slagna sedan de avlägsnat sig från en olycksplats i en olycka de inte ens var inblandad i (de kom och gick på gatan och råkade passera). Genast trodde folk att de försökte smita och bestämde sig för att ta lagen i egna händer tills polisen kom och sköt i luften. Men tillbaka till mannen, tror ni jag har tänkt på honom? Jag tänker på hur jag ska agera, hur jag ska tänka, hur jag ska känna. Jag vet vad mina känslor är just nu, och de kommer nog inte förändras. Jag tänker fortfarande på om det vore min farfar. Men jag måste detacha mig själv från situationen, tänka att det skulle hänt även om jag inte vore där, jag kan inte riskera min egen säkerhet. Mannen på andra sidan gatan bara skrattade när han såg hur oroliga vi var att vända bilen när mannen låg där. Människorna på kaffeshopen fortsatte dricka sitt kaffe som om inget hade hänt. Detta är Sydsudan och mannen är en av många. Antagligen full, kanske död, men även om han är det så vill inte folk ta tag i det. Var skulle de köra honom, vem skulle de ringa? Det finns inget 112 nummer att ringa. Många har ingen bil. Polisen skulle antagligen komma och ta reda på honom nästa dag i så fall.
"The reminants of the war" är ett vanligt uttryck här. Åtminstone så kommer jag att tänka på det minst en gång per dag. Kvarlevorna efter kriget... Barn som bor i skjul, en kvinna med amputerat ben som har ett alldeles för stort, oläkt sår utan pengar till tillräcklig medicin och vård, människor med alldeles för mycket alkohol, poliser med alldeles för mycket alkohol, politiker med alldeles för stora bilar.
Jag är så glad att jag är i Sydsudan, om jag vore nån annanstans skulle jag känna att jag inte kan påverka som jag vill. Jag vill se en förändring. Men jag vet att det kommer ta tid. Jag vet att jag inte kommer förändra hela det här landet. Jag vet att det inte beror på mig. Men om jag kan bidra på nåt sätt, om min insats kan betyda något för det här landet, då är jag glad. Jag hoppas på det och därför känner jag att jag är på rätt plats. Som flickan idag som gav mig ett leende som kom från ögonen. Inte ett "jag vill att du ska tycka om mig leende" utan ett leende som var äkta. Vi lekte, hon hade kul, jag hade kul. Jag jagade, hon jagade. I den stunden finns inte hunger, skjul, ensamhet, rädsla. Barn är fantastiska, de har en förmåga att vara så 100% i stunden. Jag minns när pappa dött och mamma läste en bok för mig och Jens på sjukhuset. Jag minns att jag var så ledsen, förvirrad, men att i den stunden glömde jag även det och gick helt in i boken. Några minuter senare var jag tillbaka igen, men åtminstone hade jag en stunds vila. Det hoppas jag att flickorna på CCC också kan få på söndagar.
Nu ska jag ta en dusch, trotsa värmen och ljudet från TVn och fotbollen och slocka som ett ljus. Om tre dagar flyttar jag in i mitt nya boende, nära CCC och med egen dusch och toalett! Wee! :) Hoppas ni mår bra där hemma, jag saknar er och tänker på er! Ni är ju bäst på alla sätt och vis. Kramar
söndag 29 januari 2012
Sköna söndagar
Jag tror jag har haft den rubriken en gång förut också, och det är väl ett gott tecken? Söndag idag bestod av sovmorgon, besök och teckning på barncentret Confident Children out of Conflict (CCC), slapphäng hos en skön vän, träff med ett gäng från Medair och Samaritans Purse på Central Pub, smoothie med Charity, samtal med farmor och farfar och nu en stund med Melissa Horn. Melissa har funnits med ett tag, hon kommer och går, ikväll hjälper hon till att stänga ute ljuden från mina åtta kära kollegor som sitter bänkade framför TVn och fotboll. Det är många härliga skratt och tjut, lite högt kanske, men jag är van sen jag bodde inneboende hos farfars syster Anna. Hon var lomhörd och älskade Pavarotti, jag brukade försöka stänga ute ljuden med en plastdörr men det funkade inte så bra. Jag kan dock inte sticka under stol med att det ska bli FANTASTISKT skönt när vi har våra lägenhetsrum. Om allt går väl flyttar vi in den första februari, alternativt första mars. Och jag längtar. Jag ska göra enkla saker, som att sitta på sängen, läsa en bok, gå från dusch till säng utan att dra på mig heltäckande kläder, laga min egen mat, och bara vara hemma en hel söndag utan att fly värmen på compoundet. Jag kommer kanske bli lite osocial till en början, men jag kommer helt enkelt njuta väldigt mycket av att kunna ha ett privatliv efter att ha bott på jobbet i tio månader.
Mötet, träffen, idag på Central Pub handlade om att komma tillsammans vi med en tro på Gud och att dela erfarenheter, tankar, sjunga några låtar, be och meditera. Lite som kyrka, men mer privat. Vi diskuterade sabbaten, helgdagen söndag med andra ord. Varför den är viktigt, vad den betyder för oss, vad Bibeln säger. Vad vi brukar göra en söndag. Och Gud, vad bra det var att prata om! Det kanske låter som det torraste ämnet att tala om, men för mig var det väldigt givande, tror det var det för de andra också. Framför allt kom vi fram till hur viktigt det är att ta tid för sig själv (och Gud) och meditera. ha en total vilodag i veckan utan något jobb alls, att återigen fokusera på varför vi är här, varför man jobbar som man gör, vad man vill åstadkomma, vad man kallats till. Jag tror det gäller alla, inte bara oss som är ute i Afrika och härjar. Och jag insåg även när jag satt där vad mycket det kommer betyda när jag har ett boende utanför kontoret, med en privatsfär, där jag kan ta tid för mig själv och Gud och de jag vill bjuda in och bara vara. Jag längtar! Kan inte få ner med ord hur mycket, men tanken på ett eget boende jag mig snurrig, lycklig, lite hög nästan. Så håll tummarna att vi får detta tills första februari! Och om vi inte får det då, be att jag har tålamod att vänta till mars. :) Jag tror detta boende vi väntar på nu är vad som Gud har haft i beredskap för oss. Det är perfekt, vakter, vatten, el, Internet privatsfär och säkerhet, med asfalt som räcker nästan hela vägen fram. Det är inte dåligt! Och parkeringsplats inte att glömma. Jag pratar mycket om Gud, men jag tror jag aldrig förr i mitt liv känt mig så beroende av honom för så mycket. Det skulle möjligtvis vara när jag fjorton då, men det är en annan historia.
Nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna vidare på Melissa, vänta på att generatorn stängs av och därmed TVn, och sen slocka som ett ljus.
God natt och hoppas ni mår fantastiskt bra, det förtjänar ni! Kramar
Mötet, träffen, idag på Central Pub handlade om att komma tillsammans vi med en tro på Gud och att dela erfarenheter, tankar, sjunga några låtar, be och meditera. Lite som kyrka, men mer privat. Vi diskuterade sabbaten, helgdagen söndag med andra ord. Varför den är viktigt, vad den betyder för oss, vad Bibeln säger. Vad vi brukar göra en söndag. Och Gud, vad bra det var att prata om! Det kanske låter som det torraste ämnet att tala om, men för mig var det väldigt givande, tror det var det för de andra också. Framför allt kom vi fram till hur viktigt det är att ta tid för sig själv (och Gud) och meditera. ha en total vilodag i veckan utan något jobb alls, att återigen fokusera på varför vi är här, varför man jobbar som man gör, vad man vill åstadkomma, vad man kallats till. Jag tror det gäller alla, inte bara oss som är ute i Afrika och härjar. Och jag insåg även när jag satt där vad mycket det kommer betyda när jag har ett boende utanför kontoret, med en privatsfär, där jag kan ta tid för mig själv och Gud och de jag vill bjuda in och bara vara. Jag längtar! Kan inte få ner med ord hur mycket, men tanken på ett eget boende jag mig snurrig, lycklig, lite hög nästan. Så håll tummarna att vi får detta tills första februari! Och om vi inte får det då, be att jag har tålamod att vänta till mars. :) Jag tror detta boende vi väntar på nu är vad som Gud har haft i beredskap för oss. Det är perfekt, vakter, vatten, el, Internet privatsfär och säkerhet, med asfalt som räcker nästan hela vägen fram. Det är inte dåligt! Och parkeringsplats inte att glömma. Jag pratar mycket om Gud, men jag tror jag aldrig förr i mitt liv känt mig så beroende av honom för så mycket. Det skulle möjligtvis vara när jag fjorton då, men det är en annan historia.
Nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna vidare på Melissa, vänta på att generatorn stängs av och därmed TVn, och sen slocka som ett ljus.
God natt och hoppas ni mår fantastiskt bra, det förtjänar ni! Kramar
onsdag 11 januari 2012
Tyska flygplatser
Det är nåt särskilt med flygplatser, det har jag alltid tyckt. När jag var liten så var hälften av nöjet med att resa att få åka till Arlanda, åka upp o ner i rulltrappan och flyga flygplan (jag tyckte även att det var spännande att åka hiss på kommunkontoret i Edsbyn kan tilläggas, småstad någon?). Och köpa godis på taxfree så klart! Numera gillar jag verkligen känslan av att vara på en flygplats, sitta ner med en kaffe, kolla på människor och fundera på vilka de är, var de ska resa, se hur de är klädda osv. Jag gillar hela känslan helt enkelt. Så mycket att det kan vara lite svårt att jobba ibland. Men de gånger jag kommer igång arbetar jag nästan som bäst på en flygplats. Miljön är inspirerande och internationell (för det mesta) och sätter saker i perspektiv. Efter att ha flygit via två tyska flygplatser nyligen så kan jag inte mer än gratulera tyskarna till deras ingenjörskonst. Eller framför allt deras organiseringsförmåga. Arlanda är välordnad i sig, men tyska flygplatser tar priset eftersom de är så stora! Och tack till Lufthansa som bjuder deras passangerare på kaffe och choklad även i vänthallen. Service! Tyska flygplatser (de jag sett) är jättelika gråa komplex med mycket glasfönster (lite typiskt kanske) och ser ut som jag föreställer mig Tyskland i allmänhet, grått o lite fyrkantigt. Men inuti är de desto trevligare. Addis flygplats är ganska liten men har ett mysigt cafe/bar som jag alltid sätter mig på och rolig shopping. Och så tänker jag på Juba. Lilla, lilla, Juba International Airport. Som var mer än crazy dagarna före jul när jag reste till Sverige. Två timmars svettigt köande, det kändes som jag skulle till en rockkonsert eller nåt liknande. Och därefter en timmes väntande i ett rum som tar runt 100 personer och som inte har en enda fungerande toalett. Det är visserligen en toalettstol där, men det går inte att spola, dörren går inte att stänga och det finns inget rinnande vatten. Därför är det ju suveränt att de bygger en ny flygplats bredvid den befintliga. Den är stor och halvfärdig. Massa internationella givare har donerat pengar till den. Ett problem bara; nu ska huvudstaden flyttas! Det står i konstitutionen så det går inte att ändra på. Ramciel heter stället nya huvudstaden ska förläggas. Och flygplatsen, den kommer antagligen att förbli halvfärdig. Och pengarna, de kommer antagligen vara bortkastade om inte nån vettig själ förstår att har man påbörjat ett jätteprojekt som en flygplats, då får man (banne mig) slutföra det! För det finns människor som svälter i Sydsudan, och inte ens ett rikt land som Tyskland, med så många flygplatser, har råd med halvfärdiga flygplatser. Sydsudan behöver riktiga kommunikationsmöjligheter, både fysisk infrastruktur och telekommunikation, om landet ska kunna utvecklas. Jag tror på långsam, långsiktig förändring, men vissa saker måste ske över en viss begränsad tidsperiod. Tack och lov för tysk organisationsförmåga, jag önskar det fanns mer tyskar i Sydsudan! Eller svenskar för den delen. Kina en stor roll i Sydsudans strukturutveckling, och det man kan säga om kinesisk planeringsstrategi (hur storskalig den än må vara) är att den är inte pragmatisk. Bekanta som jobbar för Sydsudanesiska regeringen och som tagit del av utbildning i Kina i utveckling av försvar och regeringsstruktur (kan inte ge några mer detaljer) kan vittna om att Kina inte ger mycket för Västs modell. Det är Kinas modell versus the West. Intressant, eller hur? Men tyvärr inte så förvånande. Vi får se vilken väg Sydsudan kommer ta, framför allt hoppas jag att de kommer utveckla deras egen styrelsemodell byggd på demokratiska principer. Förebilder är alltid viktiga, och av de tre (Khartoum, Kina, USA) så hoppas jag på den senare. Inte för att den på något sätt är perfekt, men för att citera Churchill ”Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time."
lördag 31 december 2011
Gott Nytt År 2012!!
Alla älskade vänner och familj (hela min "afrikanska" familj det vill säga, mostrar, kusiner, kusinbarn med flera!) önskar jag ett alldeles fantastiskt nytt år! Ett år har gått och då är ju en summering på sin plats; och jag skulle vilja summera varenda en av er! Vad ni har betytt för mig, i mitt liv, även fast många av er inte har varit på nära håll så har ni betytt mer än ni kan förstå. Har nog aldrig insett så mycket, när jag varit så långt ifrån er, vad ni betyder för mig. Men att summera varenda en av er skulle bli en vääldigt lång lista och jag sitter lite brådskande till (måste förbereda nyårsdrinkarna snart!). Men summera mitt eget år kan jag göra rätt så fort tror jag;
Till att börja med, mars började något nytt i mitt liv som jag drömt om i mer än tio år. Det var svårt, kämpigt, ensamt, läskigt och alldeles fantastiskt samtidigt. Södra Sudan som funnits i mitt hjärta, men på distans så länge, fick jag äntligen komma till på riktigt! Jag fick fira in deras självständighet, skaka hand med deras president, lära känna några av alla de underbara människor som befinner sig i landet... Se fyra av tio stater (sex delstater kvar!), lära känna andra internationella staff som befinner sig där, lära känna IAS människor, se mer av IAS. Helt enkelt fantastiska möjligheter som öppnade sig.
Jag hade en sommar som flöt förbi på två sekunder, men den bästa stunden var nog när jag var i Orsa och bara myste. Arvid, farmor och farfar, Malin och Malin, Jenan, Ami, Sara, ja, jag borde nog inte nämna några namn, men ni var några av dem som lyste upp den svenska sommaren!
I september-oktober joinade Charity och Anneli mig i Juba och jag slapp vara ensam tjej på kontoret! Inte för att det hade stört mig så väldans tidigare, men det blev verkligen en stor förändring i hur arbetet på kontoret pågick, och oj va skönt att ha två att dela mina kvällar med!
Nu hastar jag fram till jul (tänker inte ta upp några detaljer kring allt vad jag lärde mig i jobbet) och jag kan bara säga hur glad jag är för min familj och mina vänner! Det är så underbart att komma hem och ha en hel drös med underbara människor att umgås med. Sarah och Farre och älskade Amelie, tack för att jag fick landa hos er och andas i 24 timmar innan jag åkte hem till Edsbyn. Linda, dina kakor, godis och leende är beroendeframkallande på två sekunder! Sussie, du ordnade hundra småsaker när min hjärna var på noll inför julkort, julklappsinköp m.m. Tack!! Och väl i Edsbyn, tack alla snälla i min familj! Ni är såå fantastiska och jag vet inte var jag ska börja. Men jag kan börja med det enklaste, att det är så skönt att få komma hem och det är precis som vanligt. Det är guld värt!
Vi går mot ett nytt år och vi vet inte vad som väntar. Förhoppningsvis fantastiska och vardagliga saker i en härlig blandning. Jag ser fram emot alla som jag kommer få träffa det närmsta året, jag ser fram emot att få träffa ER! Men medan jag skriver det här så händer så mycket i världen som innebär att människor INTE kan summera sitt år med glädje, och som innebär att människor just nu i den här stunden är rädda, hungriga och har ont. Jag tänker på det som ligger mig närmast till hand, i Jonglei (Södra Sudans största delstat) mobiliserar sig tusentals ungdomar från två olika stammar att drabba samman i cattlefighting, med målet att utrota den andra stammen och bränna ner allt i sin väg. Sudan släpper bomber i nya områden i Södra Sudan och människor har dött, har flytt hem och befinner sig under träd och utan mat och vatten. Jag vill minnas dem idag, både i bön och tanke, och vara tacksam för det jag har och bestämma mig för att nästa år ska bli ett år då jag gör vad jag kan för att förbättra världen utifrån mina förutsättningar, om det så bara är för en människa. Jag hoppas ni kan stå med mig i den ambitionen inför det nya året. Vi ger inga löften, mer än att lova varann att älska oss själva och vår nästa. Jag är så tacksam till Gud för det liv Han har gett mig och jag önskar att andra ska få upptäcka den kärlek jag finner i Honom. Jag önskar att jag på nåt sätt ska få berätta om den kärleken, om det så är genom mina ord eller handlingar eller sätt att vara, men att fler ska få chansen att känna sig älskade precis som de är. Vi är skapta underbara, vi har fel och brister, men i allt detta är vi älskade av något som är större än våra omständigheter och mänskligheter.
Gott Nytt År alla ni, ni är bäst!
Till att börja med, mars började något nytt i mitt liv som jag drömt om i mer än tio år. Det var svårt, kämpigt, ensamt, läskigt och alldeles fantastiskt samtidigt. Södra Sudan som funnits i mitt hjärta, men på distans så länge, fick jag äntligen komma till på riktigt! Jag fick fira in deras självständighet, skaka hand med deras president, lära känna några av alla de underbara människor som befinner sig i landet... Se fyra av tio stater (sex delstater kvar!), lära känna andra internationella staff som befinner sig där, lära känna IAS människor, se mer av IAS. Helt enkelt fantastiska möjligheter som öppnade sig.
Jag hade en sommar som flöt förbi på två sekunder, men den bästa stunden var nog när jag var i Orsa och bara myste. Arvid, farmor och farfar, Malin och Malin, Jenan, Ami, Sara, ja, jag borde nog inte nämna några namn, men ni var några av dem som lyste upp den svenska sommaren!
I september-oktober joinade Charity och Anneli mig i Juba och jag slapp vara ensam tjej på kontoret! Inte för att det hade stört mig så väldans tidigare, men det blev verkligen en stor förändring i hur arbetet på kontoret pågick, och oj va skönt att ha två att dela mina kvällar med!
Nu hastar jag fram till jul (tänker inte ta upp några detaljer kring allt vad jag lärde mig i jobbet) och jag kan bara säga hur glad jag är för min familj och mina vänner! Det är så underbart att komma hem och ha en hel drös med underbara människor att umgås med. Sarah och Farre och älskade Amelie, tack för att jag fick landa hos er och andas i 24 timmar innan jag åkte hem till Edsbyn. Linda, dina kakor, godis och leende är beroendeframkallande på två sekunder! Sussie, du ordnade hundra småsaker när min hjärna var på noll inför julkort, julklappsinköp m.m. Tack!! Och väl i Edsbyn, tack alla snälla i min familj! Ni är såå fantastiska och jag vet inte var jag ska börja. Men jag kan börja med det enklaste, att det är så skönt att få komma hem och det är precis som vanligt. Det är guld värt!
Vi går mot ett nytt år och vi vet inte vad som väntar. Förhoppningsvis fantastiska och vardagliga saker i en härlig blandning. Jag ser fram emot alla som jag kommer få träffa det närmsta året, jag ser fram emot att få träffa ER! Men medan jag skriver det här så händer så mycket i världen som innebär att människor INTE kan summera sitt år med glädje, och som innebär att människor just nu i den här stunden är rädda, hungriga och har ont. Jag tänker på det som ligger mig närmast till hand, i Jonglei (Södra Sudans största delstat) mobiliserar sig tusentals ungdomar från två olika stammar att drabba samman i cattlefighting, med målet att utrota den andra stammen och bränna ner allt i sin väg. Sudan släpper bomber i nya områden i Södra Sudan och människor har dött, har flytt hem och befinner sig under träd och utan mat och vatten. Jag vill minnas dem idag, både i bön och tanke, och vara tacksam för det jag har och bestämma mig för att nästa år ska bli ett år då jag gör vad jag kan för att förbättra världen utifrån mina förutsättningar, om det så bara är för en människa. Jag hoppas ni kan stå med mig i den ambitionen inför det nya året. Vi ger inga löften, mer än att lova varann att älska oss själva och vår nästa. Jag är så tacksam till Gud för det liv Han har gett mig och jag önskar att andra ska få upptäcka den kärlek jag finner i Honom. Jag önskar att jag på nåt sätt ska få berätta om den kärleken, om det så är genom mina ord eller handlingar eller sätt att vara, men att fler ska få chansen att känna sig älskade precis som de är. Vi är skapta underbara, vi har fel och brister, men i allt detta är vi älskade av något som är större än våra omständigheter och mänskligheter.
Gott Nytt År alla ni, ni är bäst!
fredag 23 december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)