Afrikansk äktenskapsmedling och genusperspektiv

Inser att det är en månad sen jag skrev nu... Det är inte ett tecken på att jag glömt bort er där hemma, bara att jobbet är en aning överväldigande och att jag har väldigt få lediga stunder. Jag gillar inte att så mycket står stilla om jag inte är på kontoret, men samtidigt så vill jag få saker undanstökade innan jag åker till Sverige i två veckor, så det innebar bland annat 6 timmars skrivbordsköp i söndags, och lördan var full med möten. Samma sak var det förra helgen och helgen före det (nja, inte skrivbordsköp varje söndag, men möten och andra saker som inte hanns med under veckan.)

Istället för att tjata om hur fullt upp jag har det så tänkte jag dela med mig av en ganska skojig historia som

nin kollega och gode vän Alex, director för vår partnerorganisation EDOOSS, berättade och som fick mig att kikna av skratt härom veckan. Vi pratade om äktenskap och om fallierade äktenskap. Då drog Alex kommentaren att det som startar riktigt svårt oftast växer sig väldigt starkt efteråt. Visst, tänkte jag, men hur ser afrikanska äktenskapsproblem ut? Ofta så handlar det om kvinnoförtryck och hustrumisshandel, så jag blev intresserad av denna synvinkel. Ödmjuk som Alex är så började han berätta om ett gräl han och hans nyblivna hustru hade för sisådär 20 år sen efter bara en veckas äktenskap. Alex fru blev så arg på honom att hon slängde en tallrik med mat i hans ansikte. Inte bara vilken mat som helst, utan en speciell grönsak som kokats länge och som blir slajmigt grön och som äts med den traditionella gröten porcho eller ogali som det också kallas. Alex, hetlevrad ungdom (vem skulle inte blivit arg?) började jaga sin hustru och hon sprang hela vägen genom byn till sina föräldrars hus. Alex jagade efter henne, grön i ansiktet av grönsakssörjan men fick ge upp vid sina svärföräldrars hem. Han gick väl uppgiven hem eller liknande, men efter bara nån timme (eller kanske nästa dag) så fick han besök av byns äldste. De läxade upp honom å det bestämdaste, för alla vet ju att en fru inte är de som startar  ett bråk! Alltså måste det ha varit Alex fel att de bråkade, och för detta  fick han nu böta till byns äldste för att ha ställt till en sådan scen.

Slutet gott, allting gott, Alex sa att efter detta bråk så bråkade de aldrig igen och att de nu har ett väldigt starkt äktenskap och att de älskar varann. Så Alex lärdom är att det som börjar svårt kan bli väldigt starkt om man tar sig igenom svårigheterna. (Och min lärdom är;  om du ska kasta mat på någon, se till att det är den slajmiga gröna soppan, det fastnar bra i ansiktet och får personen som jagar dig att se väldigt rolig ut!)

Jag delade med mig av denna historia på en av de byintervjuer jag gjorde förra veckan, för att få en känsla för vad deras kvinnosyn är. Eftersom jag var i dinkaland så fick jag det "uppenbara" svaret att fruns familj skulle vara tvungen att böta en ko eftersom hon förnedrat sin man genom att kasta en tallrik med mat i hans ansikte. Så lärdomen denna gång är; om du blivit köpt med kor kommer du behöva böta kor när du ställer till problem. Något vi kan lära oss av i Sverige? Möjligtvis att alla tjejer som blivit accepterade för deras skönhet kan räkna med att om det är vad de blivit köpta för så kan de snabbt bli kasserade. Säkrare är det att bli köpt med kor, mannen kommer aldrig lämna sin dyrköpta hustru! Det var inte läxan ni tänkte på kanske, och jag förespråkar inte fruköp genom kossor (eller någon annan valuta för den delen) men mina tankar är ganska flummiga så här vid ett tiden. Nu kryper jag under täcket och gömmer mig för myggen, myggnätet har ännu inte kommit på plats! God natt!

Nairobiii yey yey!! (Plus statusuppdatering Sydsudan)

Här sitter jag på Panafrica Hotel mitt i Nairobi smeten och har precis ätit en frukost som skulle kunna föda en hel by. Imorgon börjar IAS International Management Meeting och jag har tagit in på de luxe hotell för att vila upp mig och få lite jobb gjort. Anlände till hotellet kl nio igår kväll, kl tio låg jag stendöd i badkaret så jag fick kravla mig ur det heta badet och krypa ner mellan tjocka, fluffiga täcken och sova som en prinsessa. Minns inte när jag sov så gott sist. Svala rum är svaret på god natt-sömn! Jag ska ta en massage och sen skriva på det älskade EED proposalet som jag SKA skicka iväg ikväll. Efter det kommer mitt hjärta att vara sååå mycket lättare!

Som ni säkert hört på nyheterna så har stridigheterna mellan Sudan och Sydsudan intensifierats. Det är ingen nyhet att Sudan säpper bomber i Sydsudanesiskt territorium, det har de gjort de senaste sex månaderna, nytt på spelplanen är att Sydsudan, hör och häpna, har intagit Heglig, ett av Sudans största oljefält. Lillebror har därmed trampat storebror på tårna och storebror svarar naturligtvis på detta "övertramp". Eftersom det hörts om detta även på svenska nyheter så tänkte jag att det kan vara bra att ni får höra lite vad det handlar om, och med lite bakgrund om detta också vara försäkrade om att bomber inte kommer börja falla över Juba inom de närmsta dagarna...

Sydsudan och Sudan har ett antal olösta frågor som borde ha klarats upp före självständigheten men som de inte lyckades nå ett konsensus om. En av dessa olösta frågor är hur de ska fördela oljeinkomsterna. Med spilttringen av landet så kunde man tro att saken skulle vara klar; Sydsudan får den olja som finns inom deras gränser, Sudan den olja som finns inom deras gränser. Här tillstöter två problem: Ett, att gränserna från 1956 inte är accepterade av båda parter (främst Khartoum), två att Sudan har alla pipelines och oljeraffinaderier. (Och hur stavas det egentligen?) För några månader sedan så blev det en stor diskussion hur dessa oljeinkomster skulle fördelas, men följd att Sydsudan stängde ner hela sin produktion (stängde av kranen helt enkelt!). De ville inte betala den skatt och avgift som Sudan begärde för att Sudsudan använde deras fabrik, så att säga.

Efter detta blev relationerna mellan Sudan och Sydsudan allt mer frostiga. Sudan gick vidare och intog Abyei, vilket starkt fördömdes av omvärlden eftersom detta är ansett vara Sydsudanesiskt territorium. Vidare startade interna stridigheter i Sudan, i ett område som heter Södra Kordofan, som sedan spred sig vidare till Blue Nile state, också inom Sudans gränser. Dessa stater gränsar alla till Sydsudan. Från dessa delstater kommer  det flyktingar in till Sydsudan, i två delstater som heter Upper Nile och Unity state. Sudan menar att Sydsudan backar upp rebeller i Södra Kordofan och Blue Nile (vilket är omdiskuterat men mycket möjligt) och Sudan svarar med att bomba flyktingläger och oljefält i Sydsudans Unity och Upper Nile states. Mot denna bakgrund av Sudans aggressioner mot Sydsudan så uppstod, som ofta, markstrider mellan Sudan och Sydsudan. Denna gång med den skillnaden att Sydsudan lyckades inta Heglig, ett oljerikt område i Sudan. I och med detta så stoppade Khartoum alla fredsförhandlingar med Sydsudan och just nu råder spända relationer mellan de båda länderna. Stämningen och situationen är den "sämsta" hittills sedan Sydsudans självständighet i juli förra året.

Det är ett möjligt scenario att de båda länderna går tillbaka till fullskaligt krig, det ska inte förnekas. De flesta jag pratar med i Juba, och min egen åsikt inräknad, är att ett sådant fullskaligt krig känns än så länge långt borta. Möjligtvis kan gränsstriderna komma att intensifieras (vilket de gjort de senaste veckan, men det är något som byggts upp under lång tid) men chanserna att det når till Juba är än så länge relativt små. Khartoum har allt för mycket att förlora på ett sådant drag, de skulle bli kraftigt fördömda, lägg där till att det finns några tusen internationella arbetare i Juba, vilket i sig är en "trygghet" för att de inte ska attackera Sydsudans huvudstad. Självklart så övervakar vi situationen nogrannt, och skulle det komma att bli ett hot mot Juba så kommer vi naturligtvis att allokera oss någon annanstans. Men som sagt, än så länge har dessa stridigheter begränsat sig till två stater som gränsar mot Sudan och som är oljerika. Det finns alltså ett profitintresse från Khartoums sida som vidare motiverar dessa stridigheter. Sådana oljefyndigheter finns inte söderut där jag befinner mig.

Vi har sett liknande konflikter i Demokratiska Republiken Kongo, där konflikter pågått i naturresursrika Kivu provinsen, med rebellgrupper som försöker ta kontroll över dessa rikheter. Risken är att vi kommer se samma situation i dessa gränsstater i Sydsudan-Sudan, men med ytterliggare en dimension av en annan stat (Sudan) som stark aktör i spelet och inte "bara" rebellgrupper.

Nu har ni fått dagens politiska uppdatering från Östafrika, nu är det dags för denna korrespondent att hoppa ner i badet och njuta lite till innan jag tar itu med arbete. Hoppas ni mår bra där hemma, be en bön eller håll tummarna för relationen mellan Sydsudan och Sudan!

Hon har flyttat nån annanstans

(Och där hon bor kan jag inte hälsa på.) Jag kollar på en video på Anna som jag filmade i januari förra året, bara några månader innan Anna gick bort. Hon är så tyst och händerna är knutna, för att öppna julklappen så kunde hon bara använda pekfingret och tummen. Jag minns lukten i köket, kaffestunden med nån form av fikabröd som vi alltid hade när jag kom och hälsade på. Anna var väldigt sudanesisk i sitt kaffedrickande, minst fyra stora skedar socker skulle hon ha. Det kan man väl unna sig som 90-åring tycker jag.  Vi brukade sjunga sånger, Anna gillade psalmer och hon hade en utnött liten psalmbok från 20-talet som vi sjöng ur. Trots att det var först i vuxen ålder som jag började träffa Anna regelbundet (tidigare var det mest på sommaren och via brevväxling) så känns det som att hon funnits mig väldigt nära hela livet. Hon representerar farfar, hans familj, deras uppväxt tillsammans, och en nästan försvunnen generation. Den generationen som fick hjälpa till att lia hö på sommaren även om man bara var fyra-fem år, som måste hjälpa till att mjölka geten när mamman var sjuk och som åkte spark till skolan. Kom man för sent eller gjorde annat ofog fick man luggning och på grund av det klippte nästan alla tjejerna i klassen sig korthårig. På farfars och Annas skola i Orsa hänger det svartvita kort från den generationen. Farfars och Annas mamma, moster, morbror är på några av korten. De är sju-åtta år, kollar allvarsamt in i kameran, bilderna är något suddiga och de ser nästan spöklika ut. En generation som definitivt gått före oss. Var har de gått? Jag önskar jag kunde åka och hälsa på Anna ibland, men där hon är kan jag inte bara titta förbi. Anna trodde på himlen och det gör jag med.  Jag får väl vara tålmodig, men ibland känns det så otroligt långt borta tills jag får se dem igen. Ibland känns livet dock skrämmande kort. När jag ser fotona på väggen i farfars skola så tänker jag på mina egan kort från ettan, tvåan. Det känns inte så längesen, men ändå, det är 20 år sen... Två årtionden går fort. Mycket hinner hända. Jag förstår farmor som ibland pratar om tjugo år sen som om det vore igår. Med en 90-årings perspektiv är tio år inte så mycket. När jag var 15 år så brukade jag be intensivt till Gud att jag skulle få behålla farmor och farfar tills de är 100 hundra år och jag fått egna barn så de får träffa dem. Farmor brukade säga att om vi (farfar och hon) bara får leva tills barnen (jag och Jens) är 15 år... Det finns en sorglig film som mamma berättat om så beskrivande att det nästan känns som jag sett den själv. Det handlar om en familj som har evigt liv. De lever sina liv här på jorden bland dödliga och de får se generation efter generation passera. En man förälskar sig i en dödlig kvinna, men han måste lämna henne, för han vet att de inte kommer kunna åldras tillsammans. Det är något väldigt vackert över att få åldras tillsammans om man får vara frisk och lycklig. Det är också något väldigt skört och tunt med våra liv här på jorden, ibland känns det så otroligt långt, ibland så passerar årtionden som några få år. Ta vara på varje dag, lev livet fullt ut, älska, skratta, ge ut till andra, ha tid för eftertanke och uppskattning, och låt inte livet bara passera. Jag skickar med dikt av en av mina favoritpoeter:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

-Karin Boye  

Jag tror inte att resan tar slut i och med änden av detta jordliga liv. Jag tror att den fortsätter, på nya spännande ställen, men hästar och hundar, god mat, ljus och intensiv närvaro av kärlek och den här världens skapelsekraft. Det ska bli fantastiskt att få dricka kaffe med Anna, pappa och alla de som gått före. Är mitt hopp naivt för att det inte platsar i den här världens logik? Jag kan inte heller förklara hur en mp3 spelare kan åstadkomma ljud via ett kasettband i bilens radio, men likväl hör jag ljudet och njuter av musiken. Våra logiska sinnen behöver vila ibland från allt logiskt och vetenskapligt förnuft och våga tro på det som våra hjärtan längtar och talar om. Jag tror på uppståndelse från de döda, liv som ges på samma mirakulösa sätt som när ett barn blir till. Själva anledningen till att vi firar påsk. Eller för att uttrycka det som Arbetskontoret här annonserade ”We are celebrating the resurrection and rise of our Lord and Savior Jesus Christ and what He did for us. Friday the 6^th and Monday 9^th of May are national holidays.” Glad Påsk till er alla och hoppas ni har det gott med ägg och påskchoklad, och även att ni får tid för eftertanke och gemenskap i påskhelgen. Massa kramar från Juba där det regnar!

Underbara Zanzibar!

Om man vill stava paradiset så kan det göras på två sätt; Unguja eller Zanzibar. Två namn för samma ö. Stränderna är löjligt vackra, kritvit sand och korallgrönt vatten. Palmer som lutar sig över vattnet, snäckor så långt ögat kan nå, fiskebåtar i trä som är väderbitna och har den där färgen som kommer med tiden. Barn som leker i sanden och som vet allt för väl hur man ber om godis på italienska. (Caramello!) Att italienarna gillar Zanzibar kan förklaras utifrån följande; superb mat (mestadels nyfångad fisk och andra havslevande godingar), vackra omgivningar och hotell av klass. Det fanns visserligen en hel del av de kosmopoliska hotellen som man kan hitta lite varstans i världen, men sen fanns det de där sköna som har solstolar gjorde av lokala hantverkare, med kuddar i typisk zanzibarstil och med blommor på rummet; i sängen, toaletten och överallt där det gör en lycklig. På de tre ställen som vi bodde på lyckades vi pricka in den där sköna ö-känslan mixad med lite extra lyx. Vi började tre dagar i Stone Town, öns huvudstad. Det är som att kliva in i Aladdins värld, det enda jag saknade var en flygande matta. Zanzibar har en kultur som vittnar om arabisk kolonialism, indisk handelstradition och den typiska swahilikulturen. En riktigt lyckad blandning! Med arabiska hantverk och indiska kryddor fanns det också bra shopping i Stone Town. J Det blev tre klänningar, två sandaler och hundra armband och halsband när det var över. Vi åkte vidare till öns sydväst kust för strandhäng. OM jag behövde det! Efter att ha jobbat till tio varje kväll i tre veckor så somnade jag vid tio varje kväll istället.  Charity ursäktade mig när jag kom hem och sa att hon vanligtvis sover bort de första två veckorna när hon åker på RnR. Så jag är inte den enda. J Jag lyxade med massage, pedikyr och saltskrubb för fossingarna. Det var som att åka till sjunde himlen tio gånger om! Om ni har möjligthet, köp fotskrubb och be första bästa granne/mamma/sambo att skämma bort er. (Mamma, jag kommer hem i april så du vet, förbered fotskrubben!)

Efter tre dagars strandhäng så åkte vi vidare till norra östkusten för mera strandhäng! Vi stannade i ett naturreservat och hälsade på rödaporna, mangroveskogen och djungeln där ingen kan befinna sig på natten för att det då pågår vodoo. Hotellet vi bodde på de sista tre dagarna var så löjligt lyxigt och charmigt att det är svårt att beskriva. Shooting Star Lodge, googla det! Eftersom det är lågsäsong hade vi hotellet i princip för oss själva. Shooting Star innebar infinitypool på bergskanten, havet precis nedanför, världens bästa beachbar, bush babies som vi matade på kvällen, världens skönaste bartender, ett rum utan dess like med beach kangas som gäster fick låna. Löjligt lyxigt på alla sätt. :) 

Det kan ha varit den underbaraste semestern nånsin. Alla semestrar har haft sina olika fördelar, men denna stod i sån kontrast till livet i Juba att allting i Zanzibar smakade så sött, var så vackert och så underbart. Men jag måste säga att resa under lågsäsong är att rekommendera! Visserligen hade vi en eftermiddag med regn, men vad är det när man har folktomma stränder och hotell där man får 100 % service eftersom det inte är några andra gäster där?

Om jag hade en mille skulle jag köpa en liten strandkant och bygga ett litet hus som skulle kunna fungera som bed and breakfast. Där skulle mamma och Peå kunna husera halva året och mamma skulle servera färgglada drinkar och Peå, ja du skulle få göra vad du vill bara jag kunde komma några månader om året och ni är där. J Om inte annat så är jag lite småkär i Nairobi efter att ha besökt några vänner där på vägen till Z. De betalar lika mycket för ett fyra sovrumshus med supernice trädgård som ett litet rum i Juba kostar. Var jag än bosätter mig i framtiden så måste det vara nånstans där min älskade vovve kan göra följeslag med mig. Men just nu är jag i Juba för ett tag framöver, trots värmen som är mer intensiv än nånsin. Jag fick värmeslag häromdagen, jag visste inte att hela min kropp kunde bli knallröd som den blev efter en kort lunchpromenad till Aisha. Jag gick för att lämna lite kläder för tvätt och väl tillbaka på kontoret rusade mitt hjärta så snabbt att jag trodde jag skulle svimma. Jag hade druckit tre liter vatten på förmiddagen så det var inte vätskebrist, men med en sockerfylld kall Fanta så lugnade sig min kropp något. Att komma tillbaka från RnR var en chock för min kropp och mitt sinne. Jag ställer tydligen om mig väldigt snabbt till ett avslappnat ö-liv med god mat och havsbris. Någon annan som känner igen det syndromet?  

Tacksam och nöjd är jag med resan, och Zanzibar hoppas jag att se mer av i framtiden!!

Och några bilder:

Stone Town

The Coffee House, vårt Alladinpalats :)

Östkusten, yummie... (kunde inte låta bli att ta kort!)

Tidvatten innebär snäckplockning för vissa!

The Rock... Jag åt en hel hummer! 

Bra snorkling!

Familjemys på morgonen - nästan...

I mitt nya, fina boende med AC och kaklat badrum bjöd jag in hela släkten igår morse. Vi drack kaffe ihop, hade middag med vin och fint kött, lekte med Simon och Elin, besökte Orsa, satt och pratade runt bordet med Jens och Xandra, mamma, Peå, farmor, farfar, mormor och Arvid så klart! Han agerade även fotpall åt Xandra vid nåt tillfälle. Så trots att ni inte var här fysiskt så var ni väldigt närvarande genom alla fina kort jag har på er. Att kolla på dem är som att resa mellan olika platser och sinnesstämningar. När jag saknar er som mest så spelar jag Spotify, tar på bildvisning och så är ni alla där. När jag kan se alla små detaljer, som farfars mjuka händer, farmors fina linjer runt ögonen, Arvids mjuka päls, och då känns det nästan, nästan som att jag kramat er. Mitt nya boende är UNDERBART och nu är det bara att komma och hälsa på! Jag ska till Konyokonyo för att kolla in lite smådetaljer nu, som handflätade sopkorgar och nyskörade avocados. Vet ni hur gott det är med avocados i smoothies? Med ananasjuice och några bitar färsk ananas är det super!  Internet har inte fungerat så bra hittills, därav den fattiga uppdateringen. Men ikväll så funkar det i alla fall!

Imorse var jag och lekte "Under hökens vingar kom!" med CCC flickorna. Översättningen blev "Under the big wings of the bird!". Sen ropar de; "Vilken färg?" och jag svarar till exempel "Blå". Alla med blå i sina kläder kan gå tryggt till andra sidan, men resten måste springa och tillslut så hade jag jättemånga fåglar vid min sida. Sist kvar är vinnaren! Vi brukade lika denna på Kotten, och det var så kul att se deras reaktioner, hur de skrattade och skrek och sprang. Fort sprang de också! Tjejerna är helt underbara, jag ska föröksa gå dit i veckan också så jag får träffa dem lite mer. De kommer till cenret efter skolan för att få mat, jag hoppas kunna starta lite bakaftnar för de äldre tjejerna om jag hittar alla ingredienser för sockerkaka och likande.

Nu ska jag utnyttja tiden av att vara i säng redan kl tio och sova lääänge inatt. Hoppas Er helg varit bra, jag tänker SÅ på er alla! Mamma o Peå, farmor o farfar, Arvid, Titti o Anders, mormor, ja, alla i hela tjocka släkten och fler därtill! :) Och en till sak, Solsidan är helt underbar! Jag ska försöka få tag på boxen vid nåt tillfälle. Jag har säsong 2 här, jag skrattar så jag kiknar i mitt mörka rum. Jag måste disciplinera mig själv för att inte kolla klart på hela säsongen på en kväll. Sov gott nu, kramar till er!!

Cup of Nations!

Inte World Cup som jag skrev nyss, Så fotbollsintresserad är jag. :) TVn går fortfarande, men snart är nog matchen över. Jag har kollar Solsidan säsong 2 och skrattade så jag fick magknip när Ove står utanför fönstret och skrämmer Christian så till den grad att han lämnar Solsidan. Ove rockar. :)

Nu blir det natti på riktigt!

Ännu mer söndagar...

Dagarna bara rinner förbi, iväg och jag hinner inte med! Inte minst att skriva här, ratiot är på varannan vecka nu och det är väl lite väl långt emellan... Har haft minst ett tiotal tillfällen då jag tänkt skriva nåt, men tiden räcker inte till, eller så är det bara att jag prioriterar bort det för sömn och andra essentiella saker. Jag är så trött på kvällarna nu för tiden, värmen tar verkligen ut sin rätt. Jag vill sova middag, lägga mig vid tio, men sen vid sju-halv åtta på morgonen vaknar jag och känner mig jättefräch, i ungefär tre timmar tills värmen slår till. Sen börjar det igen. Det är The World Cup Finals i fotboll ikväll och matchen håller på till halv tolv (med TVn på medelvolym, det har jag försäkrat mig om), så jag kommer antagligen drömma om fotbollshunkar (hoppas jag).

Något om helgen: Charity kom tillbaka från Uganda och ett med.evac från en av våra partners som blev sjuk. Hon flög med honom till Kampala i ett chartrat MAF plan och kom tillbaka två dagar senare. Michael mår bra för tillfället, men behöver blodtrycksmedicin och nåt för öronen (inflammation?). I alla fall är vi glada att det inte var en hjärtinfarkt eller liknande som vi var rädda för först, han kollapsade två gånger. Då är det inte roligt att vara ute i fält om man inte har ett flygplan som kan hämta en...

Jebel lodge på lördan, sen hämtmat och bara chill hemma hos SunRa. Söndag har spenderats på CCC med underbara tjejer. De är så otroligt goa, för att ha bara träffat dem fyra gånger så har de verkligen fångat mitt hjärta. Charity och Anneli åkte med vår vän Elgar och såg var de bor, vilket inte är mer än några plåtskjul. Som jag sagt tidigare har de löss från hundarna de sover med, en del av tjejernas naglar skär sönder på grund av protienbrist, och en liten tjejs tunga ser ut som en karta på grund av vitaminbrist. Men de ler, bråkar och beter sig som ett gäng busiga tjejer som skulle kunna lura vilken besökare som helst att de är lyckliga och från semi-normala bakgrunder (för att vara denna kontext). Dock ser man ganska snabbt på såriga ben, såriga hakor och den uppmärksamhet de behöver att de är flickor med ett tyvärr inte ovanligt hårt liv. (De beräknar att de kan vara upp till 2500 gatubarn bara i Juba. CCC är den enda organisation som arbetar med dem mig veterligen.) En tjej, nio år, bor nu på CCCs kontor eftersom hennes moster som hon bor med ville skicka henne till Uganda som barnflicka och hushållerska. När tjejen vägrade blev hon svårt slagen av mostern, ena knät var totalt uppsvällt. De är så vana vid våld, men samtidigt tyr de sig så snabbt till vuxna som de känner sig trygga med. För snabbt skulle jag vilja säga, jag önskar att inget barn skulle behöva vara så desperat efter uppmärksamhet och kärlek som de är.

En annan händelse som varit i mitt huvud den senaste veckan är den gamle mannen som låg utslagen på vägen när jag kom ut från ett möte vid sju tiden. Jag kunde inte se att han andades, men jag gick inte fram för att kolla. Ofta är de fulla och ramlar och sen somnar på gatan. Mannen var som så många andra, pinnamager och med trasiga kläder. Tänk om det varit min farfar? Men vad ska jag göra? Jag gör som vi är tillsagda, stanna inte, dra inte uppmärksamhet, stanna inte ens om du kör på någon. Kör i så fall till en polisstation och rapportera händelsen. Häromdagen blev tre Röda Korset anställda omringade och slagna sedan de avlägsnat sig från en olycksplats i en olycka de inte ens var inblandad i (de kom och gick på gatan och råkade passera). Genast trodde folk att de försökte smita och bestämde sig för att ta lagen i egna händer tills polisen kom och sköt i luften. Men tillbaka till mannen, tror ni jag har tänkt på honom? Jag tänker på hur jag ska agera, hur jag ska tänka, hur jag ska känna. Jag vet vad mina känslor är just nu, och de kommer nog inte förändras. Jag tänker fortfarande på om det vore min farfar. Men jag måste detacha mig själv från situationen, tänka att det skulle hänt även om jag inte vore där, jag kan inte riskera min egen säkerhet. Mannen på andra sidan gatan bara skrattade när han såg hur oroliga vi var att vända bilen när mannen låg där. Människorna på kaffeshopen fortsatte dricka sitt kaffe som om inget hade hänt. Detta är Sydsudan och mannen är en av många. Antagligen full, kanske död, men även om han är det så vill inte folk ta tag i det. Var skulle de köra honom, vem skulle de ringa? Det finns inget 112 nummer att ringa. Många har ingen bil. Polisen skulle antagligen komma och ta reda på honom nästa dag i så fall.

"The reminants of the war" är ett vanligt uttryck här. Åtminstone så kommer jag att tänka på det minst en gång per dag. Kvarlevorna efter kriget... Barn som bor i skjul, en kvinna med amputerat ben som har ett alldeles för stort, oläkt sår utan pengar till tillräcklig medicin och vård, människor med alldeles för mycket alkohol, poliser med alldeles för mycket alkohol, politiker med alldeles för stora bilar.

Jag är så glad att jag är i Sydsudan, om jag vore nån annanstans skulle jag känna att jag inte kan påverka som jag vill. Jag vill se en förändring. Men jag vet att det kommer ta tid. Jag vet att jag inte kommer förändra hela det här landet. Jag vet att det inte beror på mig. Men om jag kan bidra på nåt sätt, om min insats kan betyda något för det här landet, då är jag glad. Jag hoppas på det och därför känner jag att jag är på rätt plats. Som flickan idag som gav mig ett leende som kom från ögonen. Inte ett "jag vill att du ska tycka om mig leende" utan ett leende som var äkta. Vi lekte, hon hade kul, jag hade kul. Jag jagade, hon jagade. I den stunden finns inte hunger, skjul, ensamhet, rädsla. Barn är fantastiska, de har en förmåga att vara så 100% i stunden. Jag minns när pappa dött och mamma läste en bok för mig och Jens på sjukhuset. Jag minns att jag var så ledsen, förvirrad, men att i den stunden glömde jag även det och gick helt in i boken. Några minuter senare var jag tillbaka igen, men åtminstone hade jag en stunds vila. Det hoppas jag att flickorna på CCC också kan få på söndagar.

Nu ska jag ta en dusch, trotsa värmen och ljudet från TVn och fotbollen och slocka som ett ljus. Om tre dagar flyttar jag in i mitt nya boende, nära CCC och med egen dusch och toalett! Wee! :) Hoppas ni mår bra där hemma, jag saknar er och tänker på er! Ni är ju bäst på alla sätt och vis. Kramar