Här vet man inte alltid vad som påverkar ens allmän tillstånd, men efter två veckor av förkylning, huvudvärk, kroppsont och feber till och från fick jag bekräftat att nån flyttat in i min mage och bestämt sig för att bo där. Just nu inreder denna besökare mina tarmar och det känns mindre skönt till och från. Men med lite Cipro så kommer han/hon/det antagligen flytta ut inom en vecka. Ett vanligt uttryck här är "A Cipro a day keeps the doctor away" - kanske inte att rekommendera men det blev i alla fall Cipro behandling som jag trodde. 200 dollar fattigare, men bara tills vidare eftersom jag inte bekostar min egen sjukvård tack och lov.
På lördag bär det av till nånstans mellan Juba och Nimule för att fira Chiara som fyller 30 år. Det blir jag och en massa, massa italienare. Sen på måndag direkt till Nairobi för några dagars möten. Och sen dröjer det inte länge förrän det är påsk och jag får komma hem och sova! Dela säng med Arvid är något jag verkligen längtar efter. Jag ska krama, krama, krama honom tills han suckar och går och lägger sig vid soffan (men jag vet att han kommer igen och lägger sig vid mina fötter efter en stund).
Förresten så har jag tokkramats med Kiera, min 14 kilos klump (inte 20 kilo som Aisha sa först). När jag kommer och går längs vägen mot deras ställe så ställer hon sig och sträcker ut armarna och ropar "Eckicka". Hon har börjat pratat jättemycket på sistone och är så söt, jag smälter varje gång hon imiterar något jag säger. "How are you?" "Fiiiine" svarar hon. Och hon ropar alltid "bye bye" när jag går. Lillpluttan är bara 1 år och 8 månader!
Jag sover utomhus på en madrass nu för tiden, 35-40 grader inomhus på nätterna är helt enkelt för olidligt. Det är en möjlighet att jag får besök av en groda eller liknande i sängen, men jag kan lova att jag är så exalterad över att faktiskt kunna SOVA att det spelar ingen roll! Nu kallar madrassen och jag ska övertala Al att vi gör sällskap tillbaka till huset härifrån kontoret. God natt från Juba!
onsdag 6 mars 2013
lördag 16 februari 2013
Hälsningar från Arusha
IAS har haft en veckas konferens i Tanzania för IAS och våra partners och ikväll är le grande finale. Jag har precis fått mitt diplom och det är bara runt 70 deltagare kvar som ska få sina. Konferensen har haft många intressanta moment, nedan ser ni några:
Besöket på "the snake farm" hjälpte mig att överkomma lite av ormrädslan (ja, för att hålla en tam, ogiftig orm) och till slut blev vi bra vänner, ormen och jag.
Här är en av konferensdeltagarna:
Han tyckte mest om att hänga i trädgården dock - vi hade nog lite samma inställning han och jag, men jag var tvungen att vara med på seminarierna. Under tiden latade sig Mr.Turtle på det sköna gräset.
Den här mannen var vänlig nog att ge mig en puss på kinden på Alla Hjärtans Dag, därefter började han söka igenom mina fickor efter pengar. Men i hans något onyktra tillstånd så var det ganska harmlöst, han skrattade mest. Poa poa...
Det här är vackra Mount Mero, Afrikas femte högsta berg. Ni kan förstå att jag inte är jättetaggad på att lämna det här området för att åka tillbaka till ett dammigt, 35-40 gradigt Juba...
Imorgon bär det av till Nairobi i en av dessa bussar, en fem timmars bussresa som inte är helt tokig eftersom man får se vackra Tanzania på en fin asfaltsväg. Inget skumpande med andra ord!
måndag 21 januari 2013
Kaffe, råttor och CHF ansökningar
Nu är jag tillbaka i Juba mina vänner." Här är gott att vara, låt oss bygga oss ett hus till var och en", som Jesus lärjungar sa på toppen av berget när Moses och Elias visade sig i ett moln. Kanske Juba inte är så gott att jag vill bygga mig ett hus här, men det är åtminstone riktigt skönt att vara tillbaka, se att kontoret står kvar och med ny färg dessutom, både invändigt och utvändigt! Som vanligt så går tempot i 110 km/timmen, men vad gör väl det när man får slappa två dagar i rad vid en pool och lapa sol efter en ljusfattig månad i Sverige. Eller ja, den var ju faktiskt inte SÅ ljusfattig med tanke på snön och soliga dagar i Edsbyn, men jag låg inte vid en pool om man säger så. :)
Kaffe är nödvändigt om jag ska kunna göra något vettigt ikväll, men eftersom jag tror sömn vore mer vettigt än sena timmar på kontoret så ska jag stänga igen här och gå över till huset där Al och Anneli förhoppningsvis har påbörjat en film.
Jag har förresten fått en till inneboende. En liten grå råtta. Det är lite av en hon, så elak som hon är. Hon bor under diskhon och tycker det är väldigt roligt att springa ut ur dörrspringan, över mina fötter när jag står och diskar. Sen satt hon nog och skrattade åt åsynen av mig som två sekunder senare satt uppflygen på diskhon med tallrikar och glas under mig. Jag funderar på att ge henne lite gift så hon somnar in för alltid, men vet ärligt talat inte om jag har hjärta att göra det.
Jag kan förresten hälsa till dig farmor att marängkakorna du bakade var väldigt uppskattade här i Juba och att nästa gång jag kommer måste jag nog göra mer utrymme i resväskan för sådana saker. Keira, min 20 kilos 18 månaders tjej här, hon tyckte de var speciellt goda! Nu har hon och Aisha, min vännina, hennes mamma, åkt till Kampala för att betala storebrors skolavgifter. Aisha har ju som bekant en "kemtvätt" bredvid vårt hus och jag kan bara buga mig för hennes strävan att sonen ska få gå i en bra skola. Varje kväll stryker hon kläder in till sena timmar för att tjäna tillräckligt för skolavgifterna. Och det är minst sagt ett svettigt jobb att stå i 35 graders värme och stryka kläder med ett strykjärn som värms upp av kol.
God natt till er därhemma, hoppas ni mår bra. Kram kram kram!
Kaffe är nödvändigt om jag ska kunna göra något vettigt ikväll, men eftersom jag tror sömn vore mer vettigt än sena timmar på kontoret så ska jag stänga igen här och gå över till huset där Al och Anneli förhoppningsvis har påbörjat en film.
Jag har förresten fått en till inneboende. En liten grå råtta. Det är lite av en hon, så elak som hon är. Hon bor under diskhon och tycker det är väldigt roligt att springa ut ur dörrspringan, över mina fötter när jag står och diskar. Sen satt hon nog och skrattade åt åsynen av mig som två sekunder senare satt uppflygen på diskhon med tallrikar och glas under mig. Jag funderar på att ge henne lite gift så hon somnar in för alltid, men vet ärligt talat inte om jag har hjärta att göra det.
Jag kan förresten hälsa till dig farmor att marängkakorna du bakade var väldigt uppskattade här i Juba och att nästa gång jag kommer måste jag nog göra mer utrymme i resväskan för sådana saker. Keira, min 20 kilos 18 månaders tjej här, hon tyckte de var speciellt goda! Nu har hon och Aisha, min vännina, hennes mamma, åkt till Kampala för att betala storebrors skolavgifter. Aisha har ju som bekant en "kemtvätt" bredvid vårt hus och jag kan bara buga mig för hennes strävan att sonen ska få gå i en bra skola. Varje kväll stryker hon kläder in till sena timmar för att tjäna tillräckligt för skolavgifterna. Och det är minst sagt ett svettigt jobb att stå i 35 graders värme och stryka kläder med ett strykjärn som värms upp av kol.
God natt till er därhemma, hoppas ni mår bra. Kram kram kram!
tisdag 1 januari 2013
Bokslut 2012
Många gör ju ett årsavslut för sina bloggar, ett litet re-cap hur året har varit. Jag kanske ska försöka jag med, trots att huvudet är lite tungt efter rödvin och parmesanost, toppat med potatisgratäng och skinka (ja, i den ordningen!)
2012, ja, vart tog det vägen egentligen?
Januari 2012 åkte jag till en god vän i Bilbao, innan jag åkte tillbaka till Juba efter att ha firat jul i Sverige, i Edsbyn så klart. Bilbao var bohemiskt oc mycket punk/anti-Spanien, pro-Baskien, med stort Guggenheim museum, en fin strand och med många lösa hundar som fick sköta sig själva inne i stadskärnan.
Februari flöt på i Juba antar jag eftersom jag inte minns vad jag gjorde då!
Mars blev det Zanzibarresa som sträckte sig in i april. April letade vi nytt hus och i maj flyttade vi in i ett alldeles för stort och dyrt hus i Juba, men i brist på andra alternativ så tedde det sig rätt bra jämfört med att flytta in på kontoret, som för den delen var ockuperat av andra boende.
Maj åkte jag till Sverige för att äntligen få klart min magisteruppsats, och jippie det gjorde jag!! På vägen till Sverige stannade jag till i London några dagar, som var grått och kallt som i oktober, men väl i Sverige blev det värmerekord med 28 plusgrader! Nice för en Jubabo.
I juni var det mer crazy än nånsin i Juba och jag funderade på om jag skulle palla ens en dag till. Att komma hem till Sverige och crasha i juli var ett nödvändigt ont. Snurr i huvudet så fort jag öppnade datorn, minnesförlust och hjärtklappning var tecken som jag inte tagit på allvar men som nockade mig i en två månaders vila.
När jag i månadskiftet juli/augusti besökte mina vänner i Laurito, södra Italien, hade deras mamma svårt att avgöra om det var Juba eller all hennes pasta som fick mig att sova tio timmar per natt.
I augusti firade jag farmors 91-årsdag i Orsa på fina strandrestaurangen. Letandet efter ny hundvakt pågick för fullt, och i september träffade Arvid sin andra matte Elin. Matchningen var perfekt och några veckor senare, i september, åkte jag ut till Juba, med ett stopp i Barcelona på vägen dit. Barcelona i september bjöd på mer sol under fyra dagar än vad Sverige gjort under två månader. Men, jag gillar Sverige ändå. Det faktum att jag fått bo i moster och morbrors röda stuga i Roteberg bidrog stort till trivselfaktorn under Sverigetiden juli-september!
Oktober var det IAS konferens i Nairobi, också ett skönt uppbrott från Juba. En månad där hade gått förvånadsvärt bra; en ny chef på plats som tog hand om hälften av det som legat på mina axlar hjälpte mycket. (!) Nairobi är ett enda blomstrande minne av träd med blå blommor, nunneklostret där konferensen hölls, besök ute hos Ruth vid nationalparken med giraffer på morgnarna och rytande lejon på nätterna (ja, jag gick snabbt in igen).
Tillbaka i Juba åkte jag direkt till Jonglei, en delstat jag inte besökt förr. Det kändes spännande att besöka Jonglei efter att ha läst så mycket om Sydsudans största och kanske mest konfliktdrabbade delstat, men väl där var skillnaderna inte så stora från många andra delar av landet... Korna är definitivt fler, och i Mundariland, på gränsen in till Dinkaland i Jonglei, har tjejerna korta, färgglada kjolar som man inte ser nån annanstans i Sydsudan.
I november firade jag min tredje födelsedag på Afrikakontinenten, i Uganda och Kampala närmre bestämt efter en Erikshjälpen konferens där jag och min kollega Debbie återkommande fick höra att Nyinbuli, där hälsoprojektet är, lät som nånting från "Gudarna måste vara tokiga". Jag slogs av hur lite även östafrikaner vet om sitt grannland Sudsudan och hur extremt underutvecklat Sydsudan är jämfört med länder som Uganda. Sista Ugandakvällen tog jag och Debbie in på fint hotel (med nöjedpark bredvid - ingen smart idé!), för att fira att jag har två år kvar till 30. (Jo, jag vill nästan göra ledsen smily, eller stoppa tiden för huuu va fort den går!)
December lämnade jag Juba ganska tidigt i månaden för att resa till Charity's och Kees bröllop i Holland. Gott och väl så överlevde jag det, trots öppna Juba skor som jag trippade omkring i i snön. Tack till min förre chef som snällt tog med och lånade ut sin frus jacka till mig! Bröllopet var ett sagobröllop på ett slott från 1600-talet och vigselns hölls i en kyrka från 1400-talet. En ganska stor kontrast till Charity's senaste sju år i bushen i Nyinbuli..
2012 avslutades i Roteberg, med fyra barn, tio vuxna, tre sovande vovvar, en farfar med halsfluss (klockan nio hämtade jag pencellin på hälsocentralen efter ett snabbprov på sänkan), en stentrött Jessica och sen gruppsovning i Emmans huset.
Och som så är på sin plats: Tack till alla er som funnits med under 2012 och gjort året till vad det är. Ingen nämnd och ingen glömd. :) Inför 2013 lovar jag att vara ännu lite snällare (när det är på sin plats), ännu lite tuffare (när det är på sin plats), att fortsätta resa så ofta jag kan, men att ta det lite lugnare när jag är i Juba. En resa per månad får nog räcka, åtminstone fram till sommaren.
Nu fortsätter jag inledningen på det nya året med att slappa i soffan och njuta av Arvid som sover på mina fötter. :)
2012, ja, vart tog det vägen egentligen?
Januari 2012 åkte jag till en god vän i Bilbao, innan jag åkte tillbaka till Juba efter att ha firat jul i Sverige, i Edsbyn så klart. Bilbao var bohemiskt oc mycket punk/anti-Spanien, pro-Baskien, med stort Guggenheim museum, en fin strand och med många lösa hundar som fick sköta sig själva inne i stadskärnan.
Februari flöt på i Juba antar jag eftersom jag inte minns vad jag gjorde då!
Mars blev det Zanzibarresa som sträckte sig in i april. April letade vi nytt hus och i maj flyttade vi in i ett alldeles för stort och dyrt hus i Juba, men i brist på andra alternativ så tedde det sig rätt bra jämfört med att flytta in på kontoret, som för den delen var ockuperat av andra boende.
Maj åkte jag till Sverige för att äntligen få klart min magisteruppsats, och jippie det gjorde jag!! På vägen till Sverige stannade jag till i London några dagar, som var grått och kallt som i oktober, men väl i Sverige blev det värmerekord med 28 plusgrader! Nice för en Jubabo.
I juni var det mer crazy än nånsin i Juba och jag funderade på om jag skulle palla ens en dag till. Att komma hem till Sverige och crasha i juli var ett nödvändigt ont. Snurr i huvudet så fort jag öppnade datorn, minnesförlust och hjärtklappning var tecken som jag inte tagit på allvar men som nockade mig i en två månaders vila.
När jag i månadskiftet juli/augusti besökte mina vänner i Laurito, södra Italien, hade deras mamma svårt att avgöra om det var Juba eller all hennes pasta som fick mig att sova tio timmar per natt.
I augusti firade jag farmors 91-årsdag i Orsa på fina strandrestaurangen. Letandet efter ny hundvakt pågick för fullt, och i september träffade Arvid sin andra matte Elin. Matchningen var perfekt och några veckor senare, i september, åkte jag ut till Juba, med ett stopp i Barcelona på vägen dit. Barcelona i september bjöd på mer sol under fyra dagar än vad Sverige gjort under två månader. Men, jag gillar Sverige ändå. Det faktum att jag fått bo i moster och morbrors röda stuga i Roteberg bidrog stort till trivselfaktorn under Sverigetiden juli-september!
Oktober var det IAS konferens i Nairobi, också ett skönt uppbrott från Juba. En månad där hade gått förvånadsvärt bra; en ny chef på plats som tog hand om hälften av det som legat på mina axlar hjälpte mycket. (!) Nairobi är ett enda blomstrande minne av träd med blå blommor, nunneklostret där konferensen hölls, besök ute hos Ruth vid nationalparken med giraffer på morgnarna och rytande lejon på nätterna (ja, jag gick snabbt in igen).
Tillbaka i Juba åkte jag direkt till Jonglei, en delstat jag inte besökt förr. Det kändes spännande att besöka Jonglei efter att ha läst så mycket om Sydsudans största och kanske mest konfliktdrabbade delstat, men väl där var skillnaderna inte så stora från många andra delar av landet... Korna är definitivt fler, och i Mundariland, på gränsen in till Dinkaland i Jonglei, har tjejerna korta, färgglada kjolar som man inte ser nån annanstans i Sydsudan.
I november firade jag min tredje födelsedag på Afrikakontinenten, i Uganda och Kampala närmre bestämt efter en Erikshjälpen konferens där jag och min kollega Debbie återkommande fick höra att Nyinbuli, där hälsoprojektet är, lät som nånting från "Gudarna måste vara tokiga". Jag slogs av hur lite även östafrikaner vet om sitt grannland Sudsudan och hur extremt underutvecklat Sydsudan är jämfört med länder som Uganda. Sista Ugandakvällen tog jag och Debbie in på fint hotel (med nöjedpark bredvid - ingen smart idé!), för att fira att jag har två år kvar till 30. (Jo, jag vill nästan göra ledsen smily, eller stoppa tiden för huuu va fort den går!)
December lämnade jag Juba ganska tidigt i månaden för att resa till Charity's och Kees bröllop i Holland. Gott och väl så överlevde jag det, trots öppna Juba skor som jag trippade omkring i i snön. Tack till min förre chef som snällt tog med och lånade ut sin frus jacka till mig! Bröllopet var ett sagobröllop på ett slott från 1600-talet och vigselns hölls i en kyrka från 1400-talet. En ganska stor kontrast till Charity's senaste sju år i bushen i Nyinbuli..
2012 avslutades i Roteberg, med fyra barn, tio vuxna, tre sovande vovvar, en farfar med halsfluss (klockan nio hämtade jag pencellin på hälsocentralen efter ett snabbprov på sänkan), en stentrött Jessica och sen gruppsovning i Emmans huset.
Och som så är på sin plats: Tack till alla er som funnits med under 2012 och gjort året till vad det är. Ingen nämnd och ingen glömd. :) Inför 2013 lovar jag att vara ännu lite snällare (när det är på sin plats), ännu lite tuffare (när det är på sin plats), att fortsätta resa så ofta jag kan, men att ta det lite lugnare när jag är i Juba. En resa per månad får nog räcka, åtminstone fram till sommaren.
Nu fortsätter jag inledningen på det nya året med att slappa i soffan och njuta av Arvid som sover på mina fötter. :)
tisdag 11 december 2012
Ombord Egypt Air för några dagar sen...
Läste precis i The
Egyptian Gazette att ett Egypt Air flyg på väg från Kairo till Kuwait var
tvungen att nödlanda i Hurghada eftersom en passagerare, en man med en reptil
shop i Kuwait, hade smugglat ombord en kobra på planet. Kobran hade smitit,
bitit mannen i handen och slingrade sig under passagerarsätena. Kan ni tänka er
paniken? Och hallå, hur lyckas man smuggla en kobra förbi de hundra
säkerhetskontrollerna de har på flygplatsen i Kairo? I skrivande stund flyger
vi över Medelhavet och jag hoppas att det inte är några kobror ombord på det
här planet!
Kan också meddela att The
Egyptian Gazette har några icke så politiskt korrekta skämt om blondiner! Och
detta verkar vara med i varje nummer av tidningen. Exempel 1) ”Varför är
japanska kvinnor så smarta? – För att de inte är blonda.” Exempel 2) ”Två
blondiner går nerför en gata och den första blondinen säger: Kolla in den där
hunden med ett öga! Blondin nummer två håller handen för ett öga och frågar:
Var är hunden?”
Lite Bellman över de
skämten, men ja, smaken är delad. Undrar dock om detta är gemene mans
uppfattning om blondiner i Egypten?
Tidningen har vidare
några intressant artiklar om pöbelrättvisa, där läsarna i slutet av artikeln
uppmanas att dra lärdom av de mördade tjuvarna (som hade hängts upp i en
lyktstolpe som avskräckande exempel). Vidare en artikel om CIA rekrytering
bland studenter att bli CIA agenter och hur oetiskt det är. Svensk journalistik
känns väldigt avlägset i Egypten. Åtminstone i The Egyptian Gazette.
tisdag 27 november 2012
Juletider
Idag kom jag till kontoret, och som vanligt så har vi den vanliga hälsningrundan med alla anställda, från vakten, till kokerskan, städerskan, chauffören, alla inne på kontret... Alla ska tas i hand och man frågar hur man mår. Summering: vår administratör fick sin mobil stulen när hon var på sin kusins begravning igår, vår chaufför har precis kommit tillbaka från sin pappas begravning och min kollega i program departementet har en granne som hängde sig över natten. En helt vanlig morgon med andra ord... (?)
Två av våra sköterskor från kliniken har åkt hem till Uganda för deras pappas begravning, vår finans assistent har mist nio nära släktingar det här året, vår administratör (hon som fick mobilen stulen) hade åtta beväpnade män i sitt hem för två veckor sen som rånade dem, min andra kollega (hon som hade grannen som hängde sig) kom precis tillbaka från en begravning av hennes moster, och så här fortsätter det... Döden är så närvarande här, och jag blir lite rädd när jag inte ens reagerar särskilt mycket på att min kollega blev rånad eller någon dött i malaria.
I Afrika är det väl känt att jul är lika med ökad kriminalitet och morbiditet, slutet av året är inte förknippat med julgranar och lussebak, även om det säljs färgsprakande plastgranar på Jit här i Juba.
Tänk på detta om julstressen lägger sig på, skit i städning och julklappsstress och njut av att vara frisk och trygg. Jag kommer antagligen inte köpa mer än en julklapp per person av dem jag tänker köpa till, och vad jag önskar mest av allt är julfrid, umgänge och god mat. Inte massa saker som tar plats (om det inte är arvegods farmor! Det är alltid välkommet). Det jag möjligtvis önskar mig är något från Läkarmissionens websida, där man till exempel kan köpa en get till en kvinna i Afrika. En present som verkligen kan betyda något för någon annan...
Två av våra sköterskor från kliniken har åkt hem till Uganda för deras pappas begravning, vår finans assistent har mist nio nära släktingar det här året, vår administratör (hon som fick mobilen stulen) hade åtta beväpnade män i sitt hem för två veckor sen som rånade dem, min andra kollega (hon som hade grannen som hängde sig) kom precis tillbaka från en begravning av hennes moster, och så här fortsätter det... Döden är så närvarande här, och jag blir lite rädd när jag inte ens reagerar särskilt mycket på att min kollega blev rånad eller någon dött i malaria.
I Afrika är det väl känt att jul är lika med ökad kriminalitet och morbiditet, slutet av året är inte förknippat med julgranar och lussebak, även om det säljs färgsprakande plastgranar på Jit här i Juba.
Tänk på detta om julstressen lägger sig på, skit i städning och julklappsstress och njut av att vara frisk och trygg. Jag kommer antagligen inte köpa mer än en julklapp per person av dem jag tänker köpa till, och vad jag önskar mest av allt är julfrid, umgänge och god mat. Inte massa saker som tar plats (om det inte är arvegods farmor! Det är alltid välkommet). Det jag möjligtvis önskar mig är något från Läkarmissionens websida, där man till exempel kan köpa en get till en kvinna i Afrika. En present som verkligen kan betyda något för någon annan...
All I want for Christmas is you......
torsdag 22 november 2012
Nyinbuli i i bilder
Jag passar på att utnyttje den excellenta uppkopplingen i Kampala med att ladda upp lite fler bilder från förra veckans Nyinbuli besök. Erikshjälpen konferensen rullar på fint och vi lär oss mycket om child protection och hur andra organisationer jobbar med barns rättigheter. Vi gav också en presentation om arbetet i kliniken och fick kommentaren att det låter som något från filmen "Gudarna måste vara tokiga". Här i grannlandet Uganda kan de inte föreställa sig att vi är utan el, rinnande vatten och vägar i Nyinbuli. Och för oss (jag och Debbie som representerar Sydsudan) kan vi knappt förstå att det finns supermarkets här där nästan allt finns tillgängligt! I eftermiddags gick jag lös i en butik och köpte mina egna födelsedagspresenter: tre klänningar, en topp och en väska. Grattis till mig!
Kvinnor och barn som väntar utanför registreringen vid kliniken - detta är med andra ord väntrummet! Byggnaden bakom är dock inte själva klinken, den är en fin, permanent byggnad. Plåtskjulet är vad som föut var kliniken men som nu bara används för själva registreringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)