Sydsudan i mitt hjarta, har kommer kvinnorna...

De ar starka, de ar vackra, de har manga barn, de ar underprioriterade for utbildning (bara runt 18 % av kvinnorna i det har landet ar las- eller skrivkunniga), men otroligt intelligenta och med starkt psyke som klarar av det harda livet i Sydsudan...

Kvinnorna ar ansvariga for allt fran att hamta vatten till att samla gras for renovering av hustaken, till att laga mat, plantera gronsaker, m.m.

Med allt tungt arbete, brist pa sjukvard och ett i allmant tufft liv sa blir man inte sa gammal i det har landet, medelaldern ligger pa runt 45 ar. Och det ar storre chans for en flicka att do i barnsang an att avsluta en fullgangen skolgang.

Trots det hor jag inte manniskor klaga har, de flesta har nara till skratt. Kanske ar det ett satt att hantera alla svarigheter pa, sa jag ska forsoka lara mig av Sydsudans kvinnor...

Sydsudan i mitt hjarta

Det har ar Sydsudans mest alskade tillgang, boskap. 

Med det koper man fruar, land, man betalar for begravningar, for sjukvard, m.m. 

Hela livet kretsar kring boskapen i de boskapshallande folkgrupperna.Man bor och lever med korna, man kanner dem alla vid namn och man imiterar ofta sin favorit kos horn med sina armar om man till exempel blir fotograferad.

Trots att man inte ser djuren som en religios symbol, som i till exempel Indien, sa har de ett varde som ofta overstiger manskligt varde. Det blir inte minst tydligt nar cattle raids, boskapstjuveri, dodar tiotals, hundratals och ibland upp emot tusen person, for att fa tillgang till mer boskap. 

Unga man kan inte gifta sig om de inte kan betala brudpriset, vilket ofta kan ga upp emot 100 kor. Rakna ut kostnaden om en ko kostar runt 500 USD... 

Nar de unga mannen kommit tillbaka till byn med lyckad raid sa sjunger byns unga tjejer hyllningssanger, och den starkaste och tuffaste krigaren far flest beundrarinnor. 

Om forlorat hopp

Jag vill inte vara cynisk. Eller ha forlorat hoppet for detta land. Men den har veckan ar mellan hopp och fortvivlan. Kanske maste man bryta ihop for att byggas upp igen. Det kanns som det ar min lott i livet, att vara mellan topp och dalar i olika skeenden av det som kallas livet. Men jag hoppas att det inte ar Sydsudans lott. Ett land behover stablitet. Hur de ska komma ut ur elden och in i nagon form av aska, det ar fragan. 158 civila dodades i Bor, i en attack pa FN basen som ska ge civila kvinnor och man, barn och gamla, en fristad, en saker hamn i denna konflikt. I Bentiu dodades mellan 200-400 manniskor som sokt skydd i en moske, och flera andra som inte kunde fly fran sjukhus. De utfragades om deras etniska tillhorighet, och om de stottade regeringen eller oppositionen. Beroende pa deras svar fick de leva eller do. Rwanda's folkmord skedde for precis 20 ar sedan i ar, och historien upprepar sig medan omvarlden star handfallna och ser pa...

Det som borjade sa bra, med 99 % av befolkingen som rostade for sjalvstandighet, och en Sjalvstandighetsdag som fick solen att se ljusare och starkare ut an nansin forr, har nu utvecklats till en nationell katastrof.

Mer sjunger sa vackert om detta multikulturella, rika land:

https://www.youtube.com/watch?v=M6N9juaY_A4

Och sa min van Kim som skriver exakt de ord som finns i mitt hjarta nu:

http://www.rapolitics.org/in-a-south-sudan-state-of-mind/#more-3322

En bitter eftersmak

Mina rubriker innehaller ofta entusiastiska uttryck och positiva utlatanden om saker och ting. Idag tanker jag dock inte vara sa positiv. Jag ar arg. Eller less. Och cynisk till vad vi haller pa med har i Sydsudan. Inte som ZOA, men som International Community. Vi pumpar in miljoner i nodhjalp, medan Sydsudan's regering koper vapen fran Europa for miljontals dollar. Nej, jag skojar inte. Hoga regeringstjansteman bygger lyxvaningar i Nairobi, medan kyrkor i Sydsudan for 20,000 USD i hyra for att hyra ut sitt land till nan rik investerare. Och var gar pengarna? Det enda tecknet pa rikedom i det har landet stavas dyra bilar, dyra kostymer och overdrivet lyxiga hus. Investering i vagar, sjukhus, skolor, m.m. lamnas over till NGOs och utlandska givare. Befolkningen i Sydsudan far kivas med machetes och AK47:or om brodsmulorna som regeringen och det Internationella samfunded sa snallt skrapar ner fran bordet till dem. Eller, ska tillaggas, vi ar manga som jobbar med kniven mot strupen for att forhindra mass svalt nasta ar. Tiotusentals har dodats och over en miljon har tvingats fly sina hem. Och vi gor vad vi kan for att ersatta forlorat utsade, stulna jordbruksredskap, m.m. Men gor vi verkligen nagot for det har landet i det langa loppet? Eller satter vi bara plaster pa saret, plaster som tillater regeringen att fortsatta negligera sin befolkning och fly sitt ansvar? Jag har varit har tillrackligt lange for att hunnit se flera kriser. Och tyvarr har kriserna bara okat i magnitud och styrka. Fran att rora sig om 5,000-6,000 manniskor i behov av nodhjalp 2011-2012, till tiotusentals i akut behov 2012-2013, till hundratusentals i akut behov 2013-2014. Varje dag laser jag i nyheterna om barn med blodiga diarreer, undernaring, foraldrar som hackats ihjal av fore detta grannar... Ja, jag ar ledsen att detta inlagg ar valdigt negativt, men just nu vill jag bara skrika STOPP till denna regering, TA ERT ANSVAR OCH BORJA AGERA! Sluta investera i vapen, slut fred, dela pa makten, sluta kop lyxbilar och sluta stjala fran de fattigaste. Har vi kommit sa langt att vi inte langre bryr oss om de svaltande barnen? Ja, fran regeringens sida verkar det sa. Och fran det internationella samfundet borjar vi sakta men sakert fraga oss, vad ar det vi egentligen gor for, eller mot, det har landet. Jag har inga svar, bara massa fragor idag... Och en stor dos omotivation att jobba. Jag vill dra filten over huvudet och saga; los era egna problem! Men sa kommer ansiktet av den dar undernarda pojken franfor min nathinna. Och jag vet att han har ingenting att gora med den har politiska roran. Hur vi som internationellt samfund ska kunna hitta en balans till hur vi forhaller oss till regeringen, det aterstar att se. Jag ska traffa min van som jobbar med SIDA idag och brainstorma med henne. Ett samtal som kanske inte gor nagon mer skillnad an att jag far slappa ut lite av min kvavda frustration. God Bless South Sudan, som deras nationalsang uttrycker. Det har landet behover det mer an nagonsin.  

Roma - A presto! (eller nat sant!)

Pa onsdag bar det av till svalare breddgrader, hehe. Da aker jag till Rom och sen vidare till Amalfi for nagra dagar. Eller ja, en och en halv vecka typ. Det ar inte sa dumt. Lite av en overlevnadsgrej nastan. Jobba tills du stupar, sen dra till nat skont stalle och slappa och leva livet. :) Haidar har ett place pa Trastivere sa vi har tva helger i Rom med nagra events inplanerade (borjar med WFP fundraising gala pa fredag!), men mest tanker jag nog sitta pa nan litet torg och sippa prosecco. Och har jag tur hinner jag en svang till Milano dar mina vanner befinner sig med en lite nyfoddis. Jag har inte traffat dem pa typ 1,5 ar sa det vore supermys. Vi far se vad som hinns med, mitt motto ar sa lite planerat som mojligt.

Den har helgen kanns som en forberedelsehelg for semester. Absolut inget jobb, pizzakvall hos vanner, massage, drinkar vid Nilen, Amarulla iskaffe (med riktiga isbitar som jag hittade pa ett supermarket!!) och massa hemmatid har gjort gott for kropp och sjal. Men klockan ar atta och jag ar redo att sova sa jag antar att jag har lite somn att ta igen efter nagra intensiva veckor.

Snart kommer Aisha over. Min basta, finaste Aisha. Hon har bott har i snart en vecka nu. Al, min andra huskompis, har dragit till Uganda pa semester sa Aisha haller mig sallskap har. Vi har massa tjejsnack och ansiktsmasker och diskuterar allt fran hur khawajas har hundra olika ansiktsprodukter, till vad som ska handa i framtiden, vilken business som kan sattas upp i Uganda for en rimlig summa, och sana dar smaevent som hant under dagen. Jag kommer sakna henne nar hon flyttar ut, det ar lyx att ha en tjejkompis att bo med.

Nu vantar nagra telefonsamtal. Ha det gott dar hemma och njut av varen och varsol! Kramar

Fyra fantastiska kvinnor

I helgen firades Internationella kvinnodagen. Jag upptackte det inte forran pa sondag i kyrkan, da alla kvinnor fick godis men inte mannen. En liten ojamlikhet kanske, men what the heck. Det har med Internationella Kvinnodagen kanns ju lite ur tiden i allmanhet kan jag tycka. Gender equality handlar ju om sa mycket mer an bara en kvinnofraga. Nar min farmors vaxte upp var Kvinnodagen den enda dag som hennes mamma Alma kunde fa vila fran hushallssysslorna. I vanliga fall jobbade hon 7 dagar i veckan med att ta hand om allt vad familjen behovde i hushallet. Och med tanke pa att kvinnor fortfarande ar 2014 allt for ofta ar de som ar fortryckta och i underlage gentemot man, sa ar det nog trots att pa sin plats att ha en dag som uppmarksammar kvinnor extra mycket. Jag skulle darfor vilja uppmarksamma fyra fantastiska kvinnor som jag mott har i Sydsudan:

Aisha - min basta van har och mamma till Keira. Vi ar nog ganska jamngamla, trots att Aisha inte ar helt saker pa hur gammal hon ar. Aisha ar ugandier och kom till Juba for flera ar sen for att starta upp en business och tjana pengar sa hon kan forsorja sin familj. Hon driver en tvatteria dar hon tjanar cirka 2 SEK per plagg som hon tvattar och stryker. Efter 15e december incidenterna har hon valt att lamna Keira i Kampala med sin bror for sakerhetsskull. Hon saknar Keira och vi grat en skvatt ihop nar Aisha kom tillbaka. Utan Keira ar tvatterian ganska tom. Om nagra manader, kanske ett halvar, kommer hon forhoppningsvis se Keira igen. Aisha ar beredd att ge upp mycket for sin familj, i Kampala finns mycket mindre pengar att tjana och skolavgifterna har ar ganska hoga.

Azib - min fina eritreanska unga tjejkompis som jobbar som accountant pa Amsterdam Hotel. hon jobbar 12 timmar per dag sex dagar i veckan. For det tjanar hon runt 2400 SEK per manad. Mestadelen av det skickar hon hem till sin familj i Eritrea. Hon ar aldst av sex syskon och hennes familj behover allt stod de kan fa for skolavgifter, sjukvard, m.m. Azib fick precis hora fran sin chef att det finns en mellanskillnad som saknas i systemet eftersom deras manager inte skoter finanserna ratt, vilket Azib papekat flera ganger. Azib ar nu skyldig att betala tillbaka runt en arslon till chefen. Hur det hela ska losa sig aterstar att se... Kommer man fran Eritrea kan man inte bara dra darifran, risken ar da att ens familj rakar illa ut. Jag ber och hoppas att Azib's chef andrar sin installning...

Lona - min Sydsudanesiska unga van som stadar vart hus och ringer mig stup i kvarten for att kolla hur jag mar. Lona ar nog den mest trofasta van man kan ha. Hon vill alltid kolla att jag mar bra, trots att hon ar den som sliter som ett djur for att forsorja sin familj. Lona ar inte gift men hennes bror och hans fru dog sa nu ar Lona den med inkomst som forsorjer manga av barnen. Lona ar 26 ar och ogift och bor med sin alkoholiserade pappa och lillasyster. Pappan dricker och nar han blir full klagar han pa att Lona borde gifta sig sa han kan fa hemgiften och pa sa satt fa in pengar sa han kan dricka mer. Lona har precis fatt en lonehojning, fran runt 700 SEK per manad till runt 1400 SEK per manad. Lona ska nu oppna bankkonto ohc planera for framtiden, vilket jag tycker ar grymt med tanke pa omstandigheterna. Jag hoppas att hennes pappa ska sluta dricka och lata henne vara ifred. En dag kommer kanske Lona ga tillbaka till skolan om hon lyckas spara ihop tillrackligt med pengar, inshallah.

Flavia - min ugandiska vannina som jobbar med en lokal NGO i Norra Bahr El Ghazal. Dar traffade jag henne forsta gangen 2010. Flavia ar en riktig lady med langa naglar, vippiga kjolar och alltid ett brett leende. Jag har traffat ett av henne tre barn; Angel som nu ar fem ar. Hon blev mamma forsta gangen nar hon var 17 ar. Hon hade da blivit bortgift som tredje frun till en muslimsk man. Hur hon blev bortgift ar en historia i sig sjalv. Hon skulle lana en cykel av en kille for att halsa pa sin mamma som bodde en bit bort. Farfarn fick hora detta och antog att hon hade en relation med killen och blev darfor valdigt upprord, han tog en machete och skulle doda killen. Det slutade med ett olyckligt tvangsaktenskap med en drickande make som Flavia lamnade far nagra ar sen. Hon ar nu bestamd pa att hon inte ska gifta sig igen. Istallet sa satsar hon pa att slutfora sin utbildning som hon inte kunde genomfora nar hon blev gravid. Trots att hon jobbar heltid sa pluggar hon en MBA (Business administration) och hoppas kunna starta upp sitt eget foretag nar hon ar fardig. Jag har sett Flavias business skills och hon ar verkligen en entreprenor som alskar att hjalpa andra kvinnor. I Akuem har hon starta upp flera smaprojekt vid sidan om sitt reguljara jobb med CAD som alla ar inkomstbringande projekt for lokala kvinnor.

Dar slutar min historia om fyra fantastiska kvinnor. Det ar mandag och den har kvinnan maste borja dagens uppgifter har pa kontoret. Jag skulle egentligen vara pa vag med Al-Jazeera och FAO och gora en story om ZOA:s emergency response med det blev installt. Forhoppningsvis spelar vi in pa fredag om allt gar val, inshallah. Ha en fin vecka dar hemma!    

Fantastiska Sydsudaneser

Tillbaka i Juba – det ar hett, dammigt, svettigt – som vanligt med andra ord. Det ar farre manniskor pa gatorna, farre bilar, farre khawajas. Idag var jag pa Le Bistro och dar fanns bara ett fatal sjalar. Hmm, jag saknar verkligen de a, a, och o som finns pa svenska tangentbord...

Hur som helst, det ar gott att vara tillbaka trots utegangsforbud. Lite lugnare tempo och hemmakvallar skadar inte (i nagra veckor, sen far vi se hur det kanns…)

Alla “mina” Sydsudaneser verkar ha klarat sig bra. Lona, Khadmalla, vara vakter, med manga flera verkar ha klarat sig relativt oskadda. Helt klart har det varit en omtumlande och uppskakande tid for alla, for vissa mer an andra, men vi glads at att fredsfordrag om eldupphor mellan de stridande parterna skrevs under i Addis Ababa i helgen. Forhoppningsvis kommer detta efterfoljas, men det kommer ta tid for hettan att svalna och for lost sammansatta grupper att komma under kontroll och sluta strida. Jag hoppas och ber att lugnet forblir i Juba och att det sprider sig till andra landsandar.

En av dessa fantastiska Sydsudaneser som var har nar det brann i Juba ar var vakt. Han ar rattsa ny och jag har inte ens lart mig namnet pa honom. Han ar den dar tystlatna typen som man inte riktigt vet vad han tycker och tanker. I borjan litade jag inte riktigt pa honom, men hur fel hade jag inte! Pa tisdagen, efter tva dagars tunga eldstrider, sa fick var vakt hora att var andra vakt var sjuk i malaria. Hur han horde det har jag ingen aning om. Men han bestamde sig for att ga till jobbet genom en stad i kaos, eftersom han sag det som sin plikt att komma och jobba nar hans kollega var sjuk. Det kan man kalla arbetsmoral, eller hur? Kan jag tillagga att han ar fore detta soldat? Alla blev lika forvanade nar han dok upp kontoret. Hans hem ligger pa andra sidan bron och han behover ga i minst en timme for att na vart kontor och compound. Hatten av sana manniskor, som ar beredda att riskera sin egen sakerhet, sin egen trygghet, for andras skull.

Jag vet ni finns dar som tycker jag gor detsamma. Men jag kan lova att min sa kallade uppoffring ar valdigt liten i jamforelse. Igar hade jag formanen att fira gudstjanst med vanner som jag inte sett pa lange och som tack och lov mar bra, senare kyla av mig i poolen pa Norska ambassadens residens, for att sen dricka rose pa verandan medan jag gjorde min manikyr och avsluta dagen med att ha middag i ett hus som ar omgjardat av hoga murar. Idag ar jag tillbaka till jobbet, och ett valdigt varmt kontor utan AC... Men tack for era omtankar, blahallna tummar och forboner. De behovs, NI behovs..! Kramar fran ett alldeles for varmt Juba