Några avslutande bilder

Selams mamma gjorde tokgott och starkt eritrianskt kaffe till Daniel, Elin och mig. Hon rostade bönorna i en kastrull, sen krossade dem för hand i en mortel, och kokade det i kaffebryggaren som ni ser ovanför. Yummie..  

Selamawit och Samuel, saknar hans supergosiga hud! Han var/är len som en persika.

Veronica undervisar om gender på en träning av en vattenkommitte.

Marknaden i Wau

Det var säckar, på säckar, på säckar. Säkert 500 meter med bara massa olika grains som såldes. På bilden är Joseph, han pratar arabiska så det underlättade en hel del eftersom nästan ingen pratar engelska. Inte för att jag storshoppade, men bara att beställa mat är krångligt om man inte kan kommunicera. Så jag slapp härma en kyckling på restaurangen. :)

Mer marknad..

Här är boys sheltret som jag besökte i Wau. Tänk er tre-fyra pojkar i varje säng. Just den här sängen tillhörde en tolvåring och han hade satt upp massa bilder och grejer så att det blev som hans "rum". Alla behöver ju känna att man har ett hem, det gjorde så sjukt ont att tänka att det här var hans trygga plats i världen. Men det är bättre än att bo på gatan i alla fall.

Här är den grymma killen som driver boyssheltret. Han tvättar åt alla 25 pojkarna, det tar sin tid.. Och han är som han själv sa "father, doctor, teacher..." åt dem. Så har han jobbat i två år utan semester eller ledighet. Men nu ville han åka hem efter jul för att hälsa på familjen, problemet var bara att han inte visste vem som skulle ta hand om pojkarna då.

Här är en del av gården och ni kan se tvätten som han hade tvättat när vi kom dit.

                        Den här härliga bron åkte vi över när vi skulle till en av byarna. Det kittlades en del i magen...


Hejdå Sudan, hoppas vi ses snart igen!

Nu blir det ingen mer blogg, men tack ni som velat följa med mig på min resa! :)

Tillbaka i Sverige

Igår kom jag till Edsyn redan vid fem tiden, efter 15 timmars resande från Khartoum. Allt har gått bra, inga förseningar, och väskorna lyckades hitta ända till Arlanda. :) Jag blev förvånad över julpyntnigen där, hade inte tänkt på att det är så nära jul nu!

Igår hade vi tårta och fest med mormor, farmor och farfar, grannarna Rolf och Naimi och mamma och Peo. Lite paketutdelning av arabiska hattar för männen och afrikanska klännigar till damerna. :) Och så åt vi dadlar som Selamawit skickat med!

Allt är bra, jag njuter av julstämnigen och att mysa med Arvid. Han blev sååå glad när jag kom by the way, och han sov hela natten i sängen med mig!
Nu ska jag sammanställa det sista av undersökingen, och sen baka pepparkakor. Har redan ätit deg för typ fem-sex kakor. Kram!

Sudan, BRB :)

Idag är sista dagen här i Khartoum, imorgon söndag flyger jag tidigt (!) tillbaka till Sverige.

Jag sov hos Selamawit i natt också, idag har vi bara tagit det lugnt, ätit god mat och sen kom Daniel och Elin med barnen dit. Selams mamma bryggde etritriansk kaffe och rostade bönorna från grunden. Det blev starkt och gott! Just nu är jag hos Daniel och Elin, jag ska en sväng till kontoret och hämta grejorna, sen vid tolv åker jag till flygplatsen.

Igår var jag och Selam till KCC på gudstjänst tillsammans. Efter det skulle jag ta mig till grekiska klubben för att bada och jag hade fått en superbra karta som jag skulle orientera mig med. Men den hade jag så klart glömt hemma. En kvinna på gudstjänsten trodde sig veta var klubben låg så hon erbjöd sig att ordna skjuts till mig. Hon jobbar för UNAMIS här så vi åkte med en FN kollega till henne. Men det var inte grekiska klubben hon tog mig till utan till tennisklubben. Så då blev vi lite förvirrade. Men det kom en till FN bil så vi stannade den för att fråga efter vägen. Men han visste inte heller, så han ringde några samtal för att fråga runt. Sen tog vi följe på hans bil, men han hittade inte heller. Så till slut ringde han en av de högsta cheferna på FN här i Khartoum för att fråga efter vägen till grekiska klubben för att jag skulle bada. J Sen skjutsade han mig dit, för den andra kvinnan hade bråttom till ett möte. Det är nog bara i Khartoum man kan få åka med i två FN bilar för att åka och bada. J

Grekiska klubben är en sån sjuk kontrast mot för resten av Khartoum. Vid poolen går tjejerna omkring i bikini (såklart, eftersom vi badar) medan utanför murarna täcker man sig från topp till tå. Det var dock en mamma där som satt fullt påklädd i slöja och långärmat medan maken och barnen badade. Det måste ha varit så varmt!

Jag ser INTE fram emot att det är så kallt hemma, jag ser framför mig ett sommar-Sverige efter att ha varit här i en månad. Men däremot ser jag MYCKET fram emot att träffa er alla, jag har börjat få hemlängtan de två sista dagarna eftersom det är så nära nu. Och som jag sagt tidigare längtar jag efter pepparkaksdeg och plankstek!  

Åter i Khartoum

Igår flög jag och Joseph Abass från Wau till Khartoum. Men det var nära att jag inte kom med på planet, för på nåt vänster så hade mitt namn trillat bort från bokningslistan. Så vi åkte till flygplatsen, pratade, åkte och hämtade bokningsbekräftelse, pratade mer, och till slut efter mycket om och men lät de mig åka med. Jag var tokglad, för jag hade ingen större lust att åka reguljärflyg. Jag är redan rädd trots att det är FN plan. Så tack gode Gud för det! Och teamet i Raja var så sjukt omtänksamma, de hade bett för mig och varit jätteoroliga att jag var ledsen. Veronica till och med erbjöd sig att ta flyget från Raja till Wao för att vara med mig.
(Jag skrev ju att jag skulle till Nuba, men det blev inget för det stämde inte med flygen då det inte gick nåt direktflyg till Kadugli.)

Jag kom till Wao ganska tidigt på tisdagen, så jag hade tid att gå omkring i stan och kolla in den. Wao skulle kunna heta röda staden eller liknande, för den är verkligen röd! Vägarna är lerröda, och dammet gör att alla väggar, buskar, broar, m.m. är röda. Wao är charmig, och eländig. Mannen som jobbar på Dorcas, där jag bodde, tror att det finns cirka 3000 gatubarn i staden. Men alla är pojkar, inga flickor alls, för flickorna värderas högre eftersom de ger inkomst till familjen i form av hemgift! Jag besökte också ett boysshelter som hyser 25 pojkar mellan 7-14 år. Fem pojkar i vissa sängar, inga madrasser, under regnsäsongen regnar det in genom taket, ingen elektricitet, inte ens tillräckligt med stolar att sitta på! Bara fyra-fem stycken. Killen som jobbar där, en 25 åring med universitetsexamen i social work, arbetar för cirka 1500 SEK i månaden. Då tar han hand om pojkarna hela veckorna, är lärare på dagarna på universitetet, och så har han gjort i två år. Det var sjukt jobbigt att känna att man inte kan bidra med nåt... Barnen fick godis av mig men hur länge räcker det liksom?

I Khartoum är de flesta på kontoret bortresta, men gulliga Selamawit var här så jag hängde med henne igår kväll. Hon bor med sin mamma och 4 månaders son Sam som jag passade på att gosa med. Jag fick igen smaka på afrikansk gästfrihet, jag sov där och hon är så otroligt omtänksam. Jag fick inte ens duka av bordet. :) Vi var till Afra på kvällen, ett stort köpcentrum. Eller köttmarknad skulle man kunna säga, för tjejerna där har verkligen slagit på stort. Det är guld och glitter, massa smink, högklackat och så slöja så klart. Piffning à la Khartoum.

Nu ska jag sammanställa allt från fältet, så att jag kan chilla och njuta de sista två dagarna innan jag åker. Kanske ta ett dopp i poolen om jag hinner. :)