I måndags lämnande jag Juba för en veckas fältbesök. Jag är i Nyinbuli, Norra Bahr El Ghazal för en baseline study tillsammans med Medair. Vi är här för att utvärdera hur vatten- och hälsosituationen ser ut i Aweil West och Aweil North för att tillsammans kunna starta ett hälsoprogram med utökad kapacitet för IAS hälsocenter och mindre center ute i byarna som vi kan referera till vår hälsoklinik. Projektet är också tänkt att inkludera vatteninterventioner i form av institutionella latriner (för skolor och hälsocenter), Rain Water Harvesting System och Rehabilitation av borrhål.
Efter fem dagar i Nyinbuli så börjar mitt stabila känslomässiga förråd sina och de mer känsliga sidorna ta överhanden. Det går i några dagar att värja sig för fattigdomen här, men efter att upprepade gånger se undernärda barn, barn som är höga på lim, barn som tigger, barn som sover i gränderna, barn som skrattar och spelar fotboll med ben smala som pinnar och kotorna som sticker ut, barn med såriga ben som flugor samlas kring, barn som tittar på en med tomma ögon.... Jag känner sån maktlöshet och sån frustration mot oss i väst, med medel och kapacitet, som inte gör mer för att faktiskt bidra till en förändring!
Ta inte detta fel, det är inte riktad mot någon personligen utan bara jag som måste få ge uttryck för mina känslor;
men jag kan inte för mitt liv berättiga att människor lever sina liv bara för sig själva, för att shoppa, festa, må bra och vara framgångsrik och lycklig. Jag kan bara inte känna att det finns något rätt i det. Jag önskar så att varenda människa hade åtminstone ett fadderbarn, åtminstone gav bidrag till en hjälporganisation på regelbunden basis, åtminstone gjorde något för att bidra till en bättre värld för de som är allra, allra fattigast. Jag önskar att vi kunde ge upp mer av vår lyx för att kunna bidra till att ett barn får tillgång till skola, mat och hela och rena kläder. Det finns så mycket man kan välja att lägga sina pengar och kraft på som inte handlar om ens egna behov, och som kan utgöra en sån enorm skillnad, om så bara för en person! Det låter som en så enkel sanning, men när jag utvärderar även mitt eget liv, det jag har i Juba, så ser jag mig själv hur jag lever i en sån lyxig bubbla. Jag må ha myror på rummet, råttor i sängen, en chair coal stove att laga mat på, ett kylskåp som fungerar bara ibland, dusch som jag måste gå över gårdsplanen för att nå, ingen AC på kontoret etc... Men jag har mat, vatten, bil, möjlighet att gå på restaurang, shoppa kläder, åka till poolen, sjukvård om jag behöver, frihet, rättigheter etc. Därtill är fattigdomen inte lika utbredd i Juba som den är i Norra BEG. Juba är en bubbla på så många sätt jämfört med resten av Södra Sudan. Och hur mycket mer är inte Sverige en bubbla? Om jag i Juba har "förmånen" att inte se fattigdomen i vitögat varje dag (i varje fall inte lika mycket som här), hur lätt är det inte att glömma för någon som är så långt borta från de här omständigheterna?
Jag säger inte att vi måste bli asketer och leva som de fattigaste, men jag undrar; vad gör jag verkligen för min nästa? Jag jobbar med det jag gör för jag tror på förändring, jag strävar efter förändring, även om det är inom min begränsade kapacitet. IAS kan aldrig lösa alla de problem det här landet har, men vi kan bidra med rent och tillgängligt vatten i byar där kvinnor och barn vandrar flera timmar bara för att samla vatten ur en lerpöl. Det är sanningen! De flesta har hudsjukdomar på grund av orent vatten och otillräckliga tvättmöjligheter, det finns hela byar som inte ens har tvål! Vägarna här är urusla, de är mer kostigar än vägar och ingenting når hit av infrastruktur. De har skolor under träd, de flesta äter bara ett mål mat per dag, fälten är redan skördade och nästa skördeperiod är i oktober 2012. I februari nästa år förväntas hungergapet börja.
För att illustrera fattigdomen så kan jag dela en historia som utspelade sig här för nåt år sen, då en man och hans hustru skulle ta sig över floden i en av de lokala kanoterna. Kanoten började ta in vatten, den var överlastad då de hade ett flyttlass med sig, och mannen skriker till hustrun att ta tag i kokkärlet så att det inte skulle försvinna i strömmen. Hustrun tog tag i deras bebis och kokkärlet försvann. Till följd av det skiljde sig mannen från hustrun i ren ilska, han menade att hon kunde alltid skaffa ett nytt barn men ett nytt kokkärl var det inte säkert att hon kunde skaffa...
Nu har jag delat med er mina tankar, känslor och säkert en del av er känner er obeväma av det jag skrivit. Det är inte meningen! Men jag vill dela med er vad jag har sett här, eftersom jag vet hur lätt det är att glömma hur extremt svåra förhållanden vissa (många!!) människor lever under. Och inför allt julstök och julklappsinköp, gå in på någon av de större organisationernas hemsida (Röda Korset, Rädda Barnen m.fl.), de brukar ha "köp en julgåva" erbjudande som man kan ge bort. Det kan bli en livsavgörande present för någon som inget har. Som kvinnan som jag mötte idag, hennes barn är född i augusti och hon kan inte få fram tillräckligt med mjölk då hon själv är så mager. Barnet är ännu för litet för att sättas på näringsprogram (man måste vara 6 månader) och det är inte så pass undernärt att det kan få intrevenös näring. Vi frågade om hon hade en get som hon kunde mjölka och ge barnet. Det hade hon inte. Vi frågade om hon hade en ko som hon kunde mjölka och byta mjölken mot getmjölk med någon granne. Hon hade ingen ko. Vad kunde vi göra? Ingenting. Vi kan inte ge henne pengar till en get, för hon är en av hundratals som är i den situationen, vi kan bara vänta tills barnet endera är extremt undernärt och kan få dropp, eller är 6 månader och kan få vara med i näringsprogrammet. När barnet grät trött och utmattat var jag glad att jag hade mina solglasögon, jag ville inte visa henne att även jag hade tårar i ögonen. I dinkakulturen gråter man inte, för att överleva här måste man vara stark och det finns ingen plats för tårar. Att köpa en "Julklappsget" på en av organisationernas hemsidor kan förändra livet för en kvinna som henne.
Kramar till er från Nyinbuli
