Nubamänniskor och amerikaner

Med denna rubrik kan jag vara säker på att X antal människor i Khartoum kommer läsa min blogg. :) Det finns två gigantiska byggnader som huserar intelligence service, och man kan vara rättså säker på att vara avlyssnad på ett eller annat sätt när man talar i telefonen.

Men det var inte det jag tänkte skriva om! Vill bara berätta om några fantastiska människor som jag lärt känna här i Juba. Som ni säkert vet så var massa människor tvungen att fly i mitten av juni, då stridigheter började i Södra Kordofan. Några av dem har nått Juba medan de flesta är i Yida i Unity state. De i Yida är så pass många att de fått hjälp av UNHCR (United Nations Higher Commission for Refugees) men i Juba är de fortfarande så pass få (runt 2500) att UNHCR inte börjat agera för att hjälpa dem. De flesta flydde hals över huvud när bomberna började falla och kom därmed helt tomhänta till Södra Sudan. Dessa personer har därför tagit saken i egna händer, efter att åtskilliga organisationer lovat att försöka hjälpa dem men inget har hänt. En representativ grupp från Nuba har bildat ett konsortium som lobbar och arbetar heltid för att söka bidragspengar för att hjälpa alla de flyktingar som tagit sig hit. De har lyckats få ett projekt på 50 000 USD och ett projekt på 25 000 EURO. Grymt va?? Tänk er att dessa människor flydde hals över huvud, de bor hopträngda 20-30 personer i enfamiljs hus, saknar rent vatten och tillräckligt med mat, har ingen inkomst, och mot alla odds så lyckas de organisera sig själva, hålla räkning på vilka som är här (UNHCR har inte lyckats med det!) och driva igenom projekt som vilken NGO som helst! De ska till och med registrera sig med regeringen den kommande veckan som är fristående  organisation.

Det finns verkligen fighting spirit hos dessa människor, de har inte gett upp och det får fungera som inspiration för mig med... Det är otroligt mycket arbete som pågår på kontoret nu, jag skulle verkligen behöva en sekreterare/administratör, men snart kommer Khadmalla från Khartoum ner och då kommer jag ha en grym högra hand! Ett team från USA kom idag och jag önskar verkligen att hon varit här då. Det kändes som att mitt huvud skulle explodera av allt arbete förutom deras besök, så deras ankomst blev inte så välplanerad som jag skulle önska. Visserligen fick de vatten och ett varmt välkomnande, men jag gillar inte när jag känner att jag itne har saker under 100 % koll. Speciellt inte när det gäller krävande amerikaner... Jag vet inte hur de lyckas, men de har hundra frågor om allt mellan himmel och jord. Jag försöker snällt svara, och en "Welcome to Juba Office" lapp har gjort proceduren lite enklare. Det står att man ska INTE dricka vatten ur kranen (det gjorde nån häromdagen), den blå hinken är för att "spola" på toaletten (samma person tvättade ansiktet däri) och att man inte ska smita ut genom porten på natten (den är för övrigt låst men man vet aldrig).

Nu ska jag ta och lägga mig här, men jag vill bara skicka en hälsning till er älskade farmor och farfar: Jag har tänkt ringa sen i söndags men tiden bara springer iväg! Ni hade er 68e bröllopsdag i måndags så ni förtjänar världens största grattis! 31 Oktober 1943 var året det begav sig. :) Ni är bäst, grattis till er som hållt ihop alla år! Kramar