Man kan vara mitt uppe i att städa huset efter en skitlång vecka som bara varit dålig på alla sätt och äntligen börjar man känna att det är fredag och att saker börjar bli lite bra. Så kommer Al och Anneli och säger utan omsvep att Wilson har dött. Wilson, vår alltid glada kollega som jobbar med vår partner EDOOSS. Han dog omedelbart i en motorcykelolycka. Från att vara uppe i ett husstädarmood till att inget annat spelar någon roll än vad som just hänt. Vi tar oss till sjukhuset. Ser den döda kroppen. Den är bara ett skal, Wilson är inte längre där. Hemma hos familjen har det redan börjat samlas folk. Ett femtiotal grannar, vänner och släktingar har samlats för att sörja tillsammans. Vi gråter, ber och sjunger ihop. Några kommer med uppmuntrande och styrkande hälsningar och bibelverser. Andra skriker ut sin sorg när de kommer in på gården. Nästa dag åker vi ut till byn där Wilson kommer ifrån. Vi åker i en karavan om 20 bilar. Cirka hundra-två hundra människor kommer ut till den lilla byn som består av några hus. Människor har varit där sen morgonen och grävt graven. Igen, tårar, gråt, sånger och bibelverser blandas i en dammig, svettig begravning. En begravning som jag aldrig sett maken till. Att sörja i Afrika, i Sydsudan, kan vara något av de mest sunda sätten att sörja jag sett. Ingen håller tillbaka, och man är inte ensam. Familjen har ett femtiotal människor som bor hos dem i flera dagar. Vi bidrar alla till mat och andra utgifter. Minst 300 SEK. Det är vad som förväntas och vad andra ger ut. Varje begravning, varje bröllop är en angelägenhet som kräver ens finansiella engagemang. Men vad spelar det för roll när man slipper sitta ensam i ett tyst hus och sörja när den man älskat mest ryckts bort från jordelivet? Jag tror på gemensamt sörjande, det finns en styrka i att dela sorgen.
Ibland stannar tiden av andra anledningar. Som när man är uppe på toppen på Aftonro, med solen i ryggen och utsikt över hela Edsbyn. Snön ligger fortfarande kvar, vit som den är ute i skogen. Skoterspåren är isiga där det är skugga. Vi skrattar och håller varandra i handen för att ta oss över vissa sträckor. Arvid har inga problem att ta sig upp. Kaffe och två stubbar att sitta på gör att tiden också står stilla. Juba känns avlägset. Men ändå nära när jag tänker på vad som hände förra helgen. Tiden har börjat röra på sig igen. Livet är sig totalt olikt för Wilsons familj. Ibland måste vi låta tiden stanna för att njuta av en bergstopp, inte bara när människor rycks ifrån oss. Livet är så skört och vi är här så kort tid. Nu väntar solen och skoterspår. Arvid påminner mig definitvt om att vi ska gå ut. Ja, kom så går vi och låter tiden stanna litegrann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar