Hej hej från Sydsudan!

Blev så glad av att prata med er ikväll min lilla familj! Eller stora familj rättare sagt med tanke på kusinbarn, mostrar, morbröder, kusiner, tremänningar och allt vad man är. :) Ja, lite enklare är det här i Afrika, där är man rätt och slätt bror, syster eller kusiner. Om ens pappa egentligen är ens morbror spelar liksom ingen roll, har man växt upp med någon så är de ju pappa, vare sig det är ens biologiska pappa eller inte.

Att komma tillbaka till Juba har varit känslosamt. Men så himla underbart på samma gång. Trots att jag lämnar IAS så känner jag att de jobbarkompisar jag har är mer än bara kollegor. Dessa fina, omtänksamma, varma människor välkomnar en liksom som en familjemedlem och de släpper inte taget bara för att man byter jobb. Jag hoppas kunna spendera ännu mer privattid med soon to be f.d. jobbarkompisar nu när vi inte kommer träffas lika regelbundet under arbetstid. Khadmalla, Lona, Zaitun, Repent med flera är lätta att hälsa på, de bor ju inom Juba. Lite svårare blir det med dem som är ute i fält. Men, inshallah, jag hoppas och ber att jag inte ska tappa kontakten med de som intagit en plats i mitt hjärta.

Ok, en Juba story från en av dessa underbara människor som verkligen intagit en plats i mitt hjärta: Pastor Justo Wani (som jag dessutom krashlandat med!) är ledare för vårt projekt i Mewun. Långt tillbaka i tiden, sisådär sent 80-tal, tidigt 90-tal, så bodde han i Juba med sin familj. De hade en sötpotatisplantage i området där jag bor i TongPing. När SAF, Sudans armé, övertog Juba så ville de inte ha någon civilbefolkning där eftersom TongPing ansågs som strategiskt område. Så alla desssa sötpotisar som pastor Justo planterat skulle alltså gå till spillo - lägg därtill skyhöga priser och ingen import/export in och ut ur Juba. Så vad Justo gjorde var att han smög till sötpotatisplantagen en söndag när alla var i kyrkan och då armén inte patrullerade lika ofta. Han bad att få lämna  skörden i ett hus inte långt ifrån plantagen. Under en hel dag rev han upp sötpotatis och la i säckar i det lilla huset. Vid skymningen, när han blivit klar, så kom armén på patrull. Justo gömde sig i huset. Soldaterna kollade runt plantagen eftersom de kunde se att någon varit där och rivit upp potatisen. De började söka runt efter personen som varit där. Men de kikade inte in i huset och efter en stund kunde Justo ta alla potatisar, 6 stora säckar, och cykla hem. Justo berättade att hans fru var väldigt glad den dagen när han kom hem...  

Nu ska jag joina Al på verandan för lite kvällssnack. Kramar till er där hemma, ni är med mig här i mitt hjärta! Och snart ska jag ladda upp bilder så ni kan också se hur ni hänger på väggen i mitt rum! God natt!

Om att packa

Sommaren har gått, ute börjar augustidimman ligga på Rotebergsåkrarna vid skymningen. Och nu är det dags för den årliga sommarpackningen då kläder ska tvättas, stuvas undan, blommor klippas ned eller ges bort, kylskåpet tömmas, resväskan fyllas med diverse saker och allt som man inte hann med på alla de där veckorna ska göras på bara några dagar. Från att kommit hem till Sverige och njutit av varenda kopp kaffe som jag tagit när jag strosat runt med Molly och Arvid i trädgården på morgnarna och kollat på midsommarblomster, så har jag nu glömt att lukta på kaffet, eftersom vanan gjort att jag tagit det för givet så där efter några veckor. Men när man packar, då påminns man om den där känslan som infunnit sig när man precis kommit hem och packar upp från en resväska som har Jubadamm på sig och Jubapresenter i den. Snart ligger Sverigepresenterna i väskan; fem olika tesorter, blomfrön ska också inhandlas om jag hinner med, sen en box med vitt och den där Rubys som jag läst om i fyra olika tidningar...

Jag har hunnit med att bli jagad i tre olika kohagar och haft Norgemys med Malin i hyttor, diverse baddagar i Räken med goaste kusinbarnen, spenderat alldeles för mycket på shopping (förhoppningsvis går allt ner i resväskan), tagit otaliga skogspromenader med två glada vovvar och en glad mor och moster, umgåtts med nära och kära bror och X:i, finaste Elna och Kalle, Sara och Tor, Ami o Dennis och självklart farmor, farfar, mormor... En extra plus var de goa och fina fransoserna som kom och förgyllde ett i sig fint 70-årskalas för pappas kusin, med hela tjocka släkten på pappas sida. Det som inte hanns med, som att vara mer med vänner i Stockholm och Örebro, hinns förhoppningsvis med nästa sommar.

Och jag hoppas att livet ser ungefär lika ut nästa sommar. Att alla får vara friska, att efterlängtade barn föds och att de äldre människorna väljer att stanna ytterliggare några år så att jag får njuta av att ha dem omkring när jag kommer hem. Att ha två bokslut, ett vid nyår och ett vid sommarkantens slut, gör mig halvberättigat melankolisk två gånger per år. Så här sitter jag nu och försöker summera en aning den där känslan som kommer när jag går omkring med Arvid på lilla kvällspromanaden i trädgården där dimman ligger tung över åkrarna som omgärdar oss.

Nya äventyr väntar i Juba; nödvändigt nya - förhoppningsvis till det bättre. Det är lättare att vara på plats; när packningen är över och jag inte behöver ta farväl. Just nu vill jag bara stanna tiden och ha lite, lite mer med min brunhåriga favorit. Han ligger där i sin bädd och sover ihopkrupen på en kudde. Ibland rycker han till, smackar lite, sträcker på sig. Så där så jag också blir sömnig. Jag vet att han har en spännande höst som går honom till mötes med spring och bus i skogen med en tjej han gillar och trivs med. Tänk va lätt det vore om jag var som Arvid, som älskar snö. Men istället gick mina drömmar till ett land långt, långt borta. Där snö inte är hört om, men där svält och fattigdom är väldigt välkänt. Med drömmarna om att dela ut mjöl och socker i högar och att bygga lerhus med trasmattor sen tioårsåldern, så finns det fortfarande ett sug att vara på plats för att se förändringarna ske. Men kanske leder vägen nånstans där jag kan kombinera det bästa av flera världar, där drömmar och verklighet möts i en praktisk kombo. Inshallah, som vi säger i Sydsudan.

John Lennon på youtube får avsluta och sammanfatta en evig längtan och drömmar om fred på jorden och i heta hjärtat mitt som Andersson skulle sagt:

http://www.youtube.com/watch?v=XLgYAHHkPFs