Blev så glad av att prata med er ikväll min lilla familj! Eller stora familj rättare sagt med tanke på kusinbarn, mostrar, morbröder, kusiner, tremänningar och allt vad man är. :) Ja, lite enklare är det här i Afrika, där är man rätt och slätt bror, syster eller kusiner. Om ens pappa egentligen är ens morbror spelar liksom ingen roll, har man växt upp med någon så är de ju pappa, vare sig det är ens biologiska pappa eller inte.
Att komma tillbaka till Juba har varit känslosamt. Men så himla underbart på samma gång. Trots att jag lämnar IAS så känner jag att de jobbarkompisar jag har är mer än bara kollegor. Dessa fina, omtänksamma, varma människor välkomnar en liksom som en familjemedlem och de släpper inte taget bara för att man byter jobb. Jag hoppas kunna spendera ännu mer privattid med soon to be f.d. jobbarkompisar nu när vi inte kommer träffas lika regelbundet under arbetstid. Khadmalla, Lona, Zaitun, Repent med flera är lätta att hälsa på, de bor ju inom Juba. Lite svårare blir det med dem som är ute i fält. Men, inshallah, jag hoppas och ber att jag inte ska tappa kontakten med de som intagit en plats i mitt hjärta.
Ok, en Juba story från en av dessa underbara människor som verkligen intagit en plats i mitt hjärta: Pastor Justo Wani (som jag dessutom krashlandat med!) är ledare för vårt projekt i Mewun. Långt tillbaka i tiden, sisådär sent 80-tal, tidigt 90-tal, så bodde han i Juba med sin familj. De hade en sötpotatisplantage i området där jag bor i TongPing. När SAF, Sudans armé, övertog Juba så ville de inte ha någon civilbefolkning där eftersom TongPing ansågs som strategiskt område. Så alla desssa sötpotisar som pastor Justo planterat skulle alltså gå till spillo - lägg därtill skyhöga priser och ingen import/export in och ut ur Juba. Så vad Justo gjorde var att han smög till sötpotatisplantagen en söndag när alla var i kyrkan och då armén inte patrullerade lika ofta. Han bad att få lämna skörden i ett hus inte långt ifrån plantagen. Under en hel dag rev han upp sötpotatis och la i säckar i det lilla huset. Vid skymningen, när han blivit klar, så kom armén på patrull. Justo gömde sig i huset. Soldaterna kollade runt plantagen eftersom de kunde se att någon varit där och rivit upp potatisen. De började söka runt efter personen som varit där. Men de kikade inte in i huset och efter en stund kunde Justo ta alla potatisar, 6 stora säckar, och cykla hem. Justo berättade att hans fru var väldigt glad den dagen när han kom hem...
Nu ska jag joina Al på verandan för lite kvällssnack. Kramar till er där hemma, ni är med mig här i mitt hjärta! Och snart ska jag ladda upp bilder så ni kan också se hur ni hänger på väggen i mitt rum! God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar