Sydsudan, har kommer barnen...

Det finns nog inget annat land i varlden dar barn ar sa glada som i Sydsudan. Trots hungriga magar sa hor man alltid barn skratta och leka runt omkring. Det spelar ingen roll var man gar i landet sa finns de dar, med knotiga ben och armar visserligen, men med en uppfinningsrikedom som bara barn kan ha. 

Kolla bara in flytkuddarna. Det ar gjorda av tomma plastflaskor som stoppats i plastsackar som WFP delar ut. Stortskont ju! 

Jag hoppas och ber att inte situationen fran 1993 ska upprepa sig. Sydsudan har upplevt svalt forut, och man befarar att 4 miljoner manniskor kan vara i riskzonen. Vi jobbar nu for fullt med att se till att de manniskorna far utsade och all support de kan tankas behova for att forhindra att en katastrof intraffar.

Vi behover era boner, Sydsudan behover era boner. Boner till Gud, eller bidrag till olika hjalporganisationer, allt ar valkommet. Sjalv behover jag mer energi, och just nu forsoker jag fokusera mina tankar i positiv fardriktning. Tack for att ni bryr er sa pass mycket att ni laser detta och tanker tanken; var kan jag hjalpa till? 

Sydsudan i mitt hjarta, har kommer kvinnorna...

De ar starka, de ar vackra, de har manga barn, de ar underprioriterade for utbildning (bara runt 18 % av kvinnorna i det har landet ar las- eller skrivkunniga), men otroligt intelligenta och med starkt psyke som klarar av det harda livet i Sydsudan...

Kvinnorna ar ansvariga for allt fran att hamta vatten till att samla gras for renovering av hustaken, till att laga mat, plantera gronsaker, m.m.

Med allt tungt arbete, brist pa sjukvard och ett i allmant tufft liv sa blir man inte sa gammal i det har landet, medelaldern ligger pa runt 45 ar. Och det ar storre chans for en flicka att do i barnsang an att avsluta en fullgangen skolgang.

Trots det hor jag inte manniskor klaga har, de flesta har nara till skratt. Kanske ar det ett satt att hantera alla svarigheter pa, sa jag ska forsoka lara mig av Sydsudans kvinnor...

Sydsudan i mitt hjarta

Det har ar Sydsudans mest alskade tillgang, boskap. 

Med det koper man fruar, land, man betalar for begravningar, for sjukvard, m.m. 

Hela livet kretsar kring boskapen i de boskapshallande folkgrupperna.Man bor och lever med korna, man kanner dem alla vid namn och man imiterar ofta sin favorit kos horn med sina armar om man till exempel blir fotograferad.

Trots att man inte ser djuren som en religios symbol, som i till exempel Indien, sa har de ett varde som ofta overstiger manskligt varde. Det blir inte minst tydligt nar cattle raids, boskapstjuveri, dodar tiotals, hundratals och ibland upp emot tusen person, for att fa tillgang till mer boskap. 

Unga man kan inte gifta sig om de inte kan betala brudpriset, vilket ofta kan ga upp emot 100 kor. Rakna ut kostnaden om en ko kostar runt 500 USD... 

Nar de unga mannen kommit tillbaka till byn med lyckad raid sa sjunger byns unga tjejer hyllningssanger, och den starkaste och tuffaste krigaren far flest beundrarinnor. 

Om forlorat hopp

Jag vill inte vara cynisk. Eller ha forlorat hoppet for detta land. Men den har veckan ar mellan hopp och fortvivlan. Kanske maste man bryta ihop for att byggas upp igen. Det kanns som det ar min lott i livet, att vara mellan topp och dalar i olika skeenden av det som kallas livet. Men jag hoppas att det inte ar Sydsudans lott. Ett land behover stablitet. Hur de ska komma ut ur elden och in i nagon form av aska, det ar fragan. 158 civila dodades i Bor, i en attack pa FN basen som ska ge civila kvinnor och man, barn och gamla, en fristad, en saker hamn i denna konflikt. I Bentiu dodades mellan 200-400 manniskor som sokt skydd i en moske, och flera andra som inte kunde fly fran sjukhus. De utfragades om deras etniska tillhorighet, och om de stottade regeringen eller oppositionen. Beroende pa deras svar fick de leva eller do. Rwanda's folkmord skedde for precis 20 ar sedan i ar, och historien upprepar sig medan omvarlden star handfallna och ser pa...

Det som borjade sa bra, med 99 % av befolkingen som rostade for sjalvstandighet, och en Sjalvstandighetsdag som fick solen att se ljusare och starkare ut an nansin forr, har nu utvecklats till en nationell katastrof.

Mer sjunger sa vackert om detta multikulturella, rika land:

https://www.youtube.com/watch?v=M6N9juaY_A4

Och sa min van Kim som skriver exakt de ord som finns i mitt hjarta nu:

http://www.rapolitics.org/in-a-south-sudan-state-of-mind/#more-3322

En bitter eftersmak

Mina rubriker innehaller ofta entusiastiska uttryck och positiva utlatanden om saker och ting. Idag tanker jag dock inte vara sa positiv. Jag ar arg. Eller less. Och cynisk till vad vi haller pa med har i Sydsudan. Inte som ZOA, men som International Community. Vi pumpar in miljoner i nodhjalp, medan Sydsudan's regering koper vapen fran Europa for miljontals dollar. Nej, jag skojar inte. Hoga regeringstjansteman bygger lyxvaningar i Nairobi, medan kyrkor i Sydsudan for 20,000 USD i hyra for att hyra ut sitt land till nan rik investerare. Och var gar pengarna? Det enda tecknet pa rikedom i det har landet stavas dyra bilar, dyra kostymer och overdrivet lyxiga hus. Investering i vagar, sjukhus, skolor, m.m. lamnas over till NGOs och utlandska givare. Befolkningen i Sydsudan far kivas med machetes och AK47:or om brodsmulorna som regeringen och det Internationella samfunded sa snallt skrapar ner fran bordet till dem. Eller, ska tillaggas, vi ar manga som jobbar med kniven mot strupen for att forhindra mass svalt nasta ar. Tiotusentals har dodats och over en miljon har tvingats fly sina hem. Och vi gor vad vi kan for att ersatta forlorat utsade, stulna jordbruksredskap, m.m. Men gor vi verkligen nagot for det har landet i det langa loppet? Eller satter vi bara plaster pa saret, plaster som tillater regeringen att fortsatta negligera sin befolkning och fly sitt ansvar? Jag har varit har tillrackligt lange for att hunnit se flera kriser. Och tyvarr har kriserna bara okat i magnitud och styrka. Fran att rora sig om 5,000-6,000 manniskor i behov av nodhjalp 2011-2012, till tiotusentals i akut behov 2012-2013, till hundratusentals i akut behov 2013-2014. Varje dag laser jag i nyheterna om barn med blodiga diarreer, undernaring, foraldrar som hackats ihjal av fore detta grannar... Ja, jag ar ledsen att detta inlagg ar valdigt negativt, men just nu vill jag bara skrika STOPP till denna regering, TA ERT ANSVAR OCH BORJA AGERA! Sluta investera i vapen, slut fred, dela pa makten, sluta kop lyxbilar och sluta stjala fran de fattigaste. Har vi kommit sa langt att vi inte langre bryr oss om de svaltande barnen? Ja, fran regeringens sida verkar det sa. Och fran det internationella samfundet borjar vi sakta men sakert fraga oss, vad ar det vi egentligen gor for, eller mot, det har landet. Jag har inga svar, bara massa fragor idag... Och en stor dos omotivation att jobba. Jag vill dra filten over huvudet och saga; los era egna problem! Men sa kommer ansiktet av den dar undernarda pojken franfor min nathinna. Och jag vet att han har ingenting att gora med den har politiska roran. Hur vi som internationellt samfund ska kunna hitta en balans till hur vi forhaller oss till regeringen, det aterstar att se. Jag ska traffa min van som jobbar med SIDA idag och brainstorma med henne. Ett samtal som kanske inte gor nagon mer skillnad an att jag far slappa ut lite av min kvavda frustration. God Bless South Sudan, som deras nationalsang uttrycker. Det har landet behover det mer an nagonsin.