Apan Jessica

Idag är sista dagen här i Raja, imorgon flyger jag till Wau sen på onsdag Kadugli i Nuba bergen. Känns tråkigt att åka härifrån, men samtidigt är jag väldigt nöjd, det känns som jag fått all information jag behöver för undersökningen. Så nu ska jag bara göra klar sammanställningen! Men som sagt, först se Nubamountains. J

För några dagar sen var Rajas guvernör här, och då fick jag verkligen prova på hur det är att vara en apa. ALLA här i Raja, skoleleverna, lärarna, de som jobbar på marknaden, de som jobbar fälten, alla organisationer, verkligen alla, har en skyldighet att möta guvernören för Western Bahr el Ghazal på flygplatsen när han anlände.  Så vi gick ut för att möta honom och lyssna när han skulle hålla tal. Ca 2000 personer var där, det var dans, sång och glad stämning. Folk var ju lediga liksom. J

Det var på hemvägen jag fick känna på hur cirkusapor har det. Jag tror att jag skulle kunna vara en lika stor attraktion som guvernören om jag bara började dansa eller nåt. Några söat barn eskorterade oss hem, och de var vääldigt nyfikna.  

En sak som jag ÄLSKAR är solljuset här! Inte bara på dagarna, då jag super in D vitamin eller vad det nu är man får. Men både när solen går upp och när den går ner blir ljusskenet alldeles disigt, och på kvällarna blir himlen knallröd.

Snart ska vi äta nyslaktad get, den var jättesöt men nu är den död. (Men jag erkänner, jag har lite ont i hjärtat!)Kramar

Några bilder också

Här håller vi första intervjun, mannen bredvid mig heter Angelo och tolkade på dinka åt mig. Vi är i byns skola, som Erikshjälpen varit med och byggt upp. Efter det höll vi intervjuerna under träd, eftersom de byarna låg långre bort och inte hade några riktiga skolbyggnader i närheten av byn. Men det var mycket skönare, för då fläktade det lite! 

                                    Den här lilla sötnosen fick också vara med på mötet. :)

Ännu en tidsresa...

Jag stod och borstade tänderna imorse när jag såg att massa människor samlades utanför skolan och stod och kollade in mot skolgården. Så hörde jag "smack smack smack" och pojkar som stod på rad. Det var en gruppbestraffning, för vad vet jag inte. I Sudan är sånt tillåtet, men jag pratade med några ur teamet här, och de berättade att i Uganda är sånt förbjudet och man kan åka i fängelse för att slå skolelever. Så tack och lov för att det finns nåt vett här i Afrika! Förhoppningsvis kommer såna traditioner ändras här med tiden också, men än är det en lång väg kvar att gå. Pojkarna kom utspringande från skolan sen, de skrattade och verkade inte bry sig så mycket. Själv hade jag en klump i magen...

Några iaktagelser från Raja som jag befinner mig i nu: Raja är mycket mer influerat av arabiska kultur än Aweil, så därför ser man många fler kvinnor som täcker håret här. De flesta pratar arabiska och få talar engelska, för araberna ville arabisera den och engelska sågs som "västligt" och inte arabiskt. Det är de arabiska köpmännen som så att säga byggt upp staden, så den är mycket mer välorganiserad än vad Aweil är, trots att området egentligen är mindre och med sämre kommunikationer och vägar. Det finns fler offentliga inrättningar som arbetar med organisering av countyt, bland annat som säkerhetsmyndigheten som jag anmälde mig hos när vi kom hit. Husen är inte de traditionella lerhusen med halmtak, som de har i Aweil, utan många är byggde med tegel och plåttak. Snart ska vi ut till en av byarna och då får jag se hur husen ser ut där...

Klockan 5.30 vaknar jag av minareten som skriker ut böner, deras "megafon" är riktad mot vårt hus och jag har inga glad i fönstrena, bara gardiner, så det hörs minst sagt väl in i mitt rum. Tre gånger kör de böner, ungefär fram till 6.15, så då får jag försöka somna om igen. Om det låter som att jag inte gillar stället så är det inte för att jag inte gör det, men detta är bara några iaktagelser. Så nu vet ni hur jag har det. :)

Men ärligt talat, jag längtar efter pepparkaksdeg! Och toapapper. Det säljs inte här och min rulle börjar ta slut! Nu ska jag jobba vidare här. Kramar

Söta Angel

Här är Angel från compundet i Akuem, hans mamma Flavia jobbar med ekonomin där. Angel var rädd för kawajas förut, men på slutet fick jag gosa och leka med honom. :)

Sköna Raja

Tack för alla grattishälsningar, både på facebook och här! Igår fyllde jag 26 år och har fyllt tant enligt vissa. J

Vi har anlänt till Raja nu, internettillgången har varit dålig och jag hoppas att den ska funka resten av veckan. Men ifall jag inte uppdaterar så kommer jag i alla fall göra det när jag kommer Khartoum om en vecka. Raja är mycket svalare än Aweil och detta är väääldigt uppskattat. :)

När vi kom hit gick vi till Raja myndigheten, jag vet inte vad den kallas, men man anmäler sig där som besökare i staden. Ifall nåt skulle hända, med säkerhetsläget eller så, så har de koll på att man är där och kan förhoppningsvis hjälpa en. Efter det har vi bara hängt på compoundet här, jag har läst Emma’s War och skrivit ut några intervjuer.

En sak som verkligen berört mig är att alla har en historia att berätta här. Amoulle, som startat IAS samarbetspartner CAD i Aweil, var bara nio år när kriget bröt ut. Då flydde hans mamma, han och lillebrodern ut i djungeln och i ett år levde de på frukter, cassava och korn som de hittade. De bodde i ett tält mamman gjorde av gräs och pinnar. Efter ett år skulle de försöka ta sig ur Sudan, då blev de stannade och Amoulle togs som barnsoldat. Medan han låg i träning smög sig mamman in i lägret och befriade honom, sen flydde de till grannlandet.

Vår chaufför till Wao berättade att han var i Sudan under hela kriget. Han växte upp som en cattleboy, det vill säga en som tog hand om kor. Han ville gå i skolan, men hans morbror som tog hand om honom (pappan vad död) ville inte låta honom göra det. Sen kom janjaweed och tog all boskap så då var de i princip utblottade. När regeringen bombade byarna flydde de ut i bushen, en gång levde de där i tre veckor och åt i princip inget förutom en höna som de slaktade.  När han fyllde tretton ville han tjäna pengar till skolavgiften, så han bad sin mamma om lov att ge sig iväg och tjäna pengar. Han begav sig med trettio andra personer från byn på en tre dagars resa till fots till Darfur, där han jobbade för en arab i en månad i arabens grönsaksträdgård. På det sättet tjänade han 300 sudanesiska pund (cirka 900 SEK, men antagligen mer på den tiden) och för dem köpte han nya kläder, betalade skolavgiften och gav resten till mamman.

Människorna här är verkligen överlevare, på många sätt. Det är inte ovanligt med tolv-trettonåringar som jobbar extra på hotell för att tjäna ihop till skolavgiften, ifall inte föräldrarna har råd med den. Sen finns det så klart de som hamnar helt i misär, som några gatupojkar som sniffade lim som vi träffade i Aweil town. Förresten är de flesta gatubarn pojkar här, för flickor värderas högre eftersom de bringar inkomst till föräldrarna (pappan främst) i form av hemgift.

Jag lovade ju tidigare att ge en lite roligare aspekt av det här landet också, så därför ska jag presentera en alldeles sann historia från området jag varit i. Alla på compoundet skrattade så de grät när Grace berättade den, för de som känner den här kulturen vet att den kan vara ganska sjuk ibland och då skrattar man åt det istället.

Så: Det var tre män som byggde ett av de traditionella husen de har här. En man var på taket och la på gräs, då han ramlade ner och av ren olycka landade på en av männen nedanför. Mannen som var på marken dog av att få mannen på taket på sig, medan mannen som ramlade från taket överlevde. Den döde mannens släktingar blev så arga och tog då mannen från taket till en traditionell byrättegång. Här i Sudan är det ”öga för öga” som gäller, och släktingarna krävde att mannen skulle dö, eftersom han orsakat deras släktings död. Men domaren var väldigt klok, och visste ju att det var av ren olyckshändelse som mannen ramlat ner. Därför dömde han mannen som ramlat från taket att han skulle dö en likadan död som den han orsakat den andra mannen. Problemet var bara att när domen skulle verkställas var det ingen som ville klättra upp på taket och hoppa ner på mannen och samtidigt riskera sitt eget liv, så han klarade sig fint och sen var historien uppklarad. J

Nu ska jag sätta igång och jobba här, ska sammanställa resultaten från intervjuerna i Aweil.

Hoppas ni har en fin dag! Kramar

Födelsedagsfirande

På tisdag fyller jag år, och ikväll blev jag överraskad av teamet här, de hade köpt presenter och godis och ljus som jag fick blåsa ut. Imorgon åker vi till Wao, men jag hade ingen tanke på att de skulle fira mig så jag blev väldigt förvånad, och glad!

Igår gjorde vi en resa till Nyamboli, där Charity driver en hälsoklinik. Charity är en otroligt stark kvinna och jag tror man skulle kunna skriva en bok om hennes liv här, så mycket som hon varit med om. Jag gjorde också en intervju med en kvinna som jobbar där på compoundet i Nyamboli, hon är anställd som tvätterska, hon bär vatten och ordnar med praktiska grejor. Teamet anställde henne mest för att hon skulle komma bort från sin make. Maken har 11 andra fruar, numera har 6 skiljt sig från honom för att han har misshandlar dem så... Kvinnan som jag träffade hade blivit misshandlad av honom så pass illa att hon svimmade, sen landade hon i elden där han lät henne ligga. Efter tre veckor kom hon till hälsokliniken och under två månader var hon i bandage. Charity berättade att de flesta av kvinnorna som ör med i kvinnogruppen, som är en undervisningsgrupp, de blir misshandlade av sina män på daglig basis. Många kvinnor föder sina barn en-två månader för tidigt på grund av den tunga arbetsbördan här. Det är kvinnorna som gör allt arbete hemma, för männen köper kvinnorna av deras fäder (hemgiften) för kanske 100 kor, så sen tycker männen att kvinnorna ska arbeta eftersom hon är köpt av honom.Många män har alkoholproblem och är traumatiserade av kriget, och samtidigt finns det väldigt dåliga traditioner och samhällsstrukturer. Till exempel vill inte kvinnornas familjer ta såna fall som det ovan till domstol, för det ger skam till hela släkten att göra så.

Kvinnorna jag träffat här är så sjukt starka och jag önskar att jag ska kunna ta efter en del av deras styrka, mina problem är så sjukt små jämfört med deras. Jag beundrar verkligen många av dom jag träffat här, speciellt Charity. Henne ska jag berätta mer om sen, men batteriet dör snart till datorn.

Massa kramar från mig (och nästa gång ska jag berätta lite roliga historier också, jag har några på lager).

Små grodorna...

Idag har jag bara chillat på compounet och gjort två intervjuer med folk som jobbar med att utbilda byarna häromkring. Och sammanställt en hel del material har jag gjort också! Jag sitter på kontoret och har sällskap av fem små grodor, dom är ganska harmlösa faktistk. Imorgon ska vi besöka en hälsoklinik som en kvinna vid namn Charity driver, som IAS är med och stöttar. Hon pratar flytande dinka efter fem år här, det ska bli intressant att höra hennes åsikter om hur hon upplever Sudan.

Nu en dusch ute i det fria, älskar att det är fullmåne och att den är min lampa. :)
Hoppas ni mår bra och framför allt du älskade moster, ta hand om dig! Ha isbroddar vettja, och gå försiktigt i halkan. Speciellt du mamma när du är ute med Arvid.
Kramar!

Ajak - mitt nya namn

Ännu en dag med intervju under träd. J Både igår och idag har vi åkt ut till två små byar där jag gjort intervjuer. Svaren har varit förvånande på många sätt, Veronica och hennes team har gjort ett grymt jobb här nere. Människorna är väldigt mottagliga för nya idéer och att frångå traditionella könsroller där kvinnor inte får prata offentligt, flickor inte får gå i skolan m.m. Numera involveras kvinnor i kommittéer, män ser nyttan med att flickor går i skolan, till och med att hemgiften har höjts för utbildade flickor. 200 kor kostar en utbildad flicka medan en utan utbildning går för lägre pris, 100 kor. (Vissa traditioner är kvar som ni förstår.) Jag fick också frågan hur mycket hemgiften, det vill säga antal kor, är för en kvinna i Sverige. J Människorna är sjukt sköna och männen och kvinnorna började apskratta när jag frågade vad män kan lära sig av kvinnor, men sen kom en del väldigt seriösa svar, som att kvinnor är mer ansvarsfulla och bättre på att sköta projekt, och att de inte dricker bort pengarna som en del män gör. Jag har också fått ett dinkanamn! Jag heter Ajak, efter en mormorsmor till kvinnan som gav mig det.

Måste bara säga, internet fungerar inte toppen här och därför är det svårt att uppdatera.  Men jag har det toppen och det känns väldigt som hemma här. När jag kommer hem kommer jag sakna så sjukt mycket att sitta tillsammans som vi gör här på kvällarna. Alla är tillsammans och äter, pratar, jobbar på datorn, leker med goa Angel eller bara pillar kärnor ur vattenmelonen. Compundet hyser ca 15 personer så man behöver aldrig vara ensam. Och när man vaknar på morgonen är det massa människor ute som tvättar kläder, putsar sina skor, sopar verandan, tar en dusch, gör upp eld för maten etc. Helt enkelt gör sig redo för dagen.

                                                            Här är vår sköna dusch!

Så här ser en brunn ut, inhängnaden är för att inte djur ska komma dit och förorena brunnen.

Förresten ska jag bara tillägga att min spindelrädsla inte är så farlig! (pepparpeppar) På kvällarna flyger fladdermöss omkring, grodorna är 20tals där vi tvättar händerna, men det funkar bra faktiskt. Några skrik här och där, men värre än så upplever jag det inte.

Texten flyter omkring och nu måste jag gå till en strömkälla för batteriet dör snart. Kram!



Underbara Södern

Det är så härligt att vara här! Inte bara för att det är svalt om nätterna och jag får duscha utomhus. Men här känner jag också att jag verkligen får se det Sudan jag längtat efter. Idag höll jag första intervjun med 65 personer ur en vattenkommitté och en vegetable growing group. Det var fantastiskt att möta dessa människor, som levt så länge under krig och väldigt svåra omständigheter och som ändå har sådan vilja att arbeta för att förändra sina situationer. De tog av sin arbetstid för att komma och svara på mina frågor och det var underbart vilken respons jag fick på frågorna. Jag hade en grym tolk med mig och även Veronica och Khadmalla. Veronica som är min handledare och hennes team har verkligen varit med och bidragit till stora förändringar här nere. De utbildar människor både i tekniska vattenfrågor, och livsfrågor om människors rättigheter, varför flickor ska gå i skolan, varför kvinnor är lika mycket värda som män etc. Männen här gav svar som jag inte hade förväntat mig, om varför det är bra att kvinnor tjänar egna pengar, om att de numera hjälper till med hemarbete som att samla ved och bära vatten, om att kvinnor numera får tala offentligt och delta i kommittéer och många fler förändringar som skett här de senaste åren.

Jag och Khadmalla anlände till IAS compoundet i Akuem igår, vi flög FN plan ner och det kändes väldigt säkert och bra. Det finns så mycket att säga om Bahr El Gazal som vi befinner oss i nu… Teamet här nere är otroligt varma och vänliga, det är grodor överallt, vi sover med öppna fönster och dörrar, vägarna är av röd lera med många gropar, korna går omkring fritt och går till och med in i skolan när ingen är där (inte bra!), människor badar nakna i swampet, dinka folket är otroligt vackra med sina ärrsmyckningar i ansiktet, kvinnorna är starka som oxar och bär 20 liters vattendunkar på huvudet, barna ropar kawadja (viting ungefär) efter mig, men det är bara för att de är nyfikna och glada. På kvällarna hålls andakt så vi sitter ute i mörkret och sjunger sånger, på dagarna när det är som varmast sitter vi i skuggan under trädet och pratar. Jag svettas konstant tills jag går och lägger mig så jag har alltid en flaska vatten med mig.

Livet är hårt här nere för de flesta och jag vill inte romantisera för mycket, fast jag måste ändå bara få säga vad glad jag är att vara här. Jag ser fram emot de andra intervjuerna jag ska göra och människorna jag kommer träffa, Veronica har förberett allt väldigt bra. Jag hoppas att ni alla mår bra, och ni ska veta att ni finns här nere med mig i mina tankar! Nu ska jag snart krypa ner med myggnätet omkring mig, det känns lite som himmelssängen jag hade när jag var liten. :)

En död åsna senare...

För att göra er som redan är lite småoroliga oroligare kan jag berätta att vi krockade med en åsna idag. Jag och Elin och Daniel och barnen har varit och kollat på sjukt coola sudanesiska pyramider. På vägen hem var en stackars åsna på väg över vägen när vi dundrade in i huvudet på den. Så klart bromsade vi men det fanns ingen chans att hinna stanna för den, och inte att väja av vägen heller för där var det bara lösgrus. Åsnan dog nog på fläcken för den rörde sig inget när den låg på vägen efteråt. Vi klarade oss hur som helst helt oskadda, det var bara framdelen av bilen som fick sig en rejäl smäll. Förresten låg åsnan mitt på vägen och medan Daniel och åsnans ägare gjorde upp om priset hann det komma en busskonvoj vilket gjorde att det bildades en typ 500 meter lång bilkö med nyfikna ansikten som kollade ut på oss. Några ur bussarna gick ur och drog åsnan till vägkanten, jag är glad att jag slapp vara med och göra det. Jag gillar som sagt var inte döda djur.

Busskonvojen leddes av en polisbil så poliserna tog en del papper och åkte iväg med för att göra en anmälan. Så vi tog med oss åsnans ägare i bilen och körde till polisstationen (som låg längs vägen), där fanns även national security förutom trafikpolisen, så de ville se våra pass för att se om vi hade travelpermit. Efter många om och men så löste det sig genom att Daniel fick ge 200 dollar för åsnan till ägaren. Inga kvitton att skriva ut fanns på det, och ingen anmälan gick att göra så skadan på bilen går inte på försäkringen. Men åtminstone så var det ingen som hamnade i arresten, vilket känns vääääldigt skönt.

Toaletterna på rastplatsen, som för övrigt hade supergod mat.

Nöjt får, han vet inte vad som väntar honom...

Gudstjänst på KCC och tur till Omdurman

Idag är det fredag och därmed helgdag här i Sudan. Så jag följde med på gudstjänst till Khartoum Christian Center, vilken visade sig vara precis som jag föreställt mig en afrikansk församling. Där var mycket musik och dans, det var svettigt, människor från massa olika länder (mest afrikanska länder) och en väldigt varm atmosfär. Alla förstagångs besökare fick resa sig upp och berätta vad man heter och vilket land man kom ifrån. Så även Jessica från Sverige. :)

Sen hängde jag med familjen Zetterlund och vi åt lunch ihop, och jag fick även gosa med Noah och leka med Job. På eftermiddagen tog vi en tur till Omdurman, en av de äldre stadsdelarna i Khartoum. Imorgon börjar en muslimsk högtid här, då man offrar massa djur. Så överallt var det får som inte hade långt kvar i livet. Imorgon ska vi ut till pyramiderna och då slipper jag förhoppningsvis se en massa halal slaktade får hänga upp och ned.

En jobbig grej här är alla barn som tigger. Jag vet inte hur jag ska reagera på det! Jag ville köpa juice till en tjej idag, när vi stannade för att köpa till oss själva, men samtidigt var det massa andra barn som var där och tiggde också. Och jag vet inte hur det är med organiserad brottslighet och tiggeri här, men i vilket fall känns det fruktansvärt att känna att det är så många och jag kan omöjligt hjälpa alla. Jag tänker på alla barn som finns i mitt hjärta, Elna, Kalle, Elin, Simon, Julia, Alexander... Jag orkar knappt tänka tanken att det skulle vara nån av dem som tiggde vid bilen... En sak som jag starkt skulle vilja rekommendera, om man känner att man vill göra något för att hjälpa åtminstone en person, så är det att skaffa fadderbarn. Till exempel Trosgnistan i Bollnäs har fadderbarnsverksamhet. Ofta går hjälpen till hela familjer och byar när man stöttar månadsvis, för att det inte ska bli att bara ett barn hjälps. Det är en liten tanke som jag försöker trösta mig vid, att man faktiskt kan göra en liten insats... Ni ska veta att jag tänker på er alla, samtidigt som jag ser hur illa vissa har det här nere är jag så glad att höra från er och att ni mår bra. Så jag vill skicka massa goa kramar till er, och speciellt till ovan nämnda barn.

Här kommer en bild på staden jag befinner mig i, visst ser den charmig ut? Den är mycket grönare än jag hade föreställt mig. Det vita tornet som sticker upp i mitten av bilden är en minaret, ett bönutropstorn.    

Okej, dags att sova igen. För jag är såååå trött! God natt från mig

Modiga människor

Ikväll har vi varit på en sorts gemenskapsträff för människor som bor här i Sudan och som inte är härifrån. Missionärer, lärare, folk som jobbar med andra utvecklingsprojekt... Allt som allt var vi cirka 14 personer hemma hos Daniel och Elin. De fixade sjukt god grillad oxfilé, 3,5 kilo (!). Det är spännande bara att träffa folk som bor här, det är ett sånt annorlunda liv motför hemma i Sverige. En kvinna som speciellt imponerade på mig är en schweiziska med tre barn, och en fjärde på väg, som bor i en stad i Darfur regionen. Hon har verkligen anpassat sig till kulturen, hon trivs bra där hon och familjen bor och verkar inte vara på väg därifrån de närmsta åren. Maken driver en skola så de har en uppgift där, men för mig är det så främmande att tänka sig att det ens går att bo i Darfur så som läget är nu med stridigheter etc. (Där de bor är dock "säkraste" området i Darfur.) Kvinnan berättade om en familj hon ville att vi skulle be för, där mannen varit försvunnen sen några veckor tillbaka. Nu hade dock några fått syn på honom, han var fastkedjad och tvingad att jobba vid en vattenrigg av något slag, men åtminstone vid liv... Vad ska man säga? Det är så sjuuukt långt ifrån min egen verklighet. Men såna saker händer faktiskt på jorden idag, och i Darfur området och på många andra platser är inte år 2010 för dem som vi uppfattar det.

För mig låter 2010 modernt, civiliserat, jag tänker att världen är så mycket bättre och rättvisare motför bara för 30 år sen. Men för vissa kunde 2010 lika gärna varit 1010, med de levnadsförhållanden de är under.

Vad kan man göra? Man kan skänka pengar till biståndsorganisationer, man kan engagera sig för mänskliga rättigheter, man kan köpa fair trade-kaffe så att kaffeodlarna får en skälig lön (sen kaffemarknaden avreglerades tack vare WTO har kaffeodlare världen över tvingats sänka priserna så mycket att många går över till att odla khat, dvs. droger istället, för de tjänar de mer på), sen kan man visa sina nära och kära omtanke och respekt och sist men inte minst kan man se till att själv må bra.

Så tack alla ni  fina som finns i mina tankar och som gör mig så glad av att veta att ni finns i mitt liv.
Nu ska jag sova, som alltid när jag har skrivit här. I natt åker Kristin och Samuel tillbaka till Sverige, och jag hoppas att ni får en skön resa hem! Kramar från mig

Middag på kattstället och mochtail på Burj al Fateh

Äntligen har jag fått äta nyslaktad kyckling! Den var lika god som Kristin och Samuel berättat, och det var lika många katter som de berättat. (Malin Bergfalk, du skulle inte varit glad om du sett alla magra katter och kattungar som sprang omkring.) Vi åt med händerna, bestick var inget som fanns att räkna med. Men jätteviktigt är att inte äta med vänster hand! Den används för andra syften...

Sen fick jag och Kristin en överraskning, K fyller ju år. Här i Khartoum har de en 18 våningsvariant på Burj al Arab som vi åkte upp i. Väldigt fancy och roligt att se. Jag och Kristin tog en varsin mochtail, det är den sudanesiska alkoholfria varianten av coctail. :)

En rolig grej här är att många ord skrivs ut fonetiskt, så t.ex. blir potato "batato" i vissa restaurangmenyer. Det ser väldigt roligt ut att läsa, speciellt när man hör det uttalas så.

Vi var ju på marknaden med Khadmalla idag, det var en upplevelse i sig. Jag hann knappt tänka där inne (marknaden ligger som i ett jättestort tältområde) för det var så mycket människor, prylar, och en effektiv shoppare i Khadmalla. Khadmalla är väldigt go och hon kommer antagligen följa med mig till södra Sudan och hänga där med mig en vecka. Det vore väldigt roligt och det hoppas jag starkt på! Värmen från många människor här är något jag önskar att jag kunde ta med mig hem till Sverige. Att prata med varandra, fråga hur man mår, ta i hand, allt är på en helt annan nivå här. Tänk dig att du kommer på kontoret på morgonen, alla du möter ler, tar i hand, frågar hur du mår och småpratar med varandra innan man börjar jobba. Det är så självklart här att visa värme mot varandra. Det är lite svårt att sätta ord på, men något jag tycker utmärker de människor jag träffat hittills här nere.

Jag har haft en trevlig dag, hoppas ni haft det med! God natt kramar på er

(Förresten ska vi till poolen imorgon igen, me like...)

Igårkväll uppe på taket

Här uppe på Elin och Daniels sköna terrass har vi suttit två kvällar. Från vänster: Samuel, Anders, Elin, Kristin med Job i knät, Daniel och lilla Noah. Det är med Kristin och Samuel jag har åkt hit, Daniel är Samuels bror och country director i Sudan, Elin är gift med Daniel och dom två sötnosarna är deras barn. Anders är en vän till dem som kom och hälsade på. Lilla Noah trodde att det var farfar (farfar Leif har oxå skägg och glasögon) och han blev jätteglad och ville krama Anders hela kvällen. :)

Jag har precis gjort de två första intervjuerna här nere, känns skönt att komma igång lite grann. Nu ska vi ut på stan för lunch. Kristin fyller år idag så vi ska fira henne, sen ska jag, Kristin och en kvinna som jobbar på kontoret, Khadmalla, gå på marknaden. Hörde förresten att det kommit snö hemma i Sverige. Det är lite svårt att förstå när man är här. Så var rädda om er och halka inte omkull!

Poolbad och internetcafé

Det är inte helt fel... Khartoum känns, trots sin ganska slitna yta, som en relativt modern huvudstad. (Nu skrattar säkert vissa.) Men en helt god och fin cappuccino fick jag idag, sen gick jag och Kristin till grekiska klubben och badade. Så än så länge sitter jag inte i en hydda om dagarna. Men det kommer nästa vecka och det ser jag också fram emot! :) Kan för övrigt berätta att jag kommer vara lika blek som er andra när jag kommer hem. Här undviker man solen till varje pris. (Förutom när det finns en pool.)

Imorgon ska jag göra mina första intervjuer för undersökningen. Dessa är dock mer förberedelseintervjuer med personal här på kontoret på IAS, för att bilda mig en uppfattning om hur de ser på jämställdhetsarbetet.

För er som inte har helt koll på vad jag gör här nere så ska jag göra en kortare utvärdering om hur IAS arbetar för jämställdhet mellan män och kvinnor. När jag kommer till södra Sudan, där de flesta projekten finns, ska jag göra intervjuer både med personer som arbetar med projekten och personer (främst kvinnor) som påverkas av projekten.

Men nu ska jag knoppa! Klockan är ett här (två timmar före svensk tid). God natt och hoppas ni alla mår bra! Här får ni en bild av hur klädförsäljning kan gå till här. :)

Khartoum so far

Några ord om huvudstaden.. Massa människor överallt som sitter i skuggan, inga trottoarer, galen trafik, åsnor som drar kärror, sophögar, fruktstånd överallt, teförsäljare med vattenkanna på gatan, försäljare vid rödljusen, barn som tigger vid dem på kvällarna, lervägar, lerhus, sängar utomhus som män sover i, lösspringande magra hundar och katter, fotbollsspelande barn så fort det finns en ledig yta, verksamheter på gatan som mekaniker, folk som lagar mat och har köket på gatan, kvinnor i färgstarka sjalar som viras från huvudet och som klänning, män i fotsida skjortor, kvinnor med handskar för att inte visa hud, minareter (böneutropstorn), barn i skoluniform (blå med militärmönster), tokblandad bebyggelse med låg- och höghus bredvid varandra, rickshas, dvs. mopedtaxis med plats för två som är pimpade med massa färger och tyger, massa ljud och annorlunda lukter.

En stor fördel med Khartoum är den relativt låga brottsligheten, jämfört med andra afrikanska städer. Vi kan gå ut även när det blivit mörkt. Men tro för den delen inte att jag springer runt ensam på mörka gator! Oftast åker vi bil, det är för varmt för att gå. 27 grader nu på kvällen och 42 grader på dagen. Alla säger att det är så skönt nu när vintern kommit, på sommaren kan det bli upp mot 50 grader och temperaturen sjunker inte på nätterna. Otroligt va.

Nu ska jag sova. Ska upp imorgon och jobba på förmiddagen, sen på eftermiddan till poolen med Kristin. Vi har det gott! Hoppas ni har det bra där hemma. Kramar

På Arlanda i lördags

Min dresscode, som kommer fortsätta den närmsta månaden. Lång kjol, långärmad blus. Och för marknaden eller andra offentliga ställen; sjal över axlarna.

Äntligen framme!

Klockan sex imorse kom vi fram, efter några förseningar och lång väntan i Istanbul. Daniel, Samuels bror hämtade oss på flygplatsen och körde oss till kontoret där vi bor. Dom har en stor gästlägenhet med ac, nice. Just nu sitter vi nere på IAS kontor, snart ska vi få en rundtur av Daniel (tror jag) så idag ska vi bara ta det lugnt! Men jag är nyfiken på att komma igång med arbetet så det ser jag fram också. :)

Inatt när vi anlände såg jag flera som sov ute i sängar. Det är så varmt inne i husen så de sover helt enkelt ute på gatan. På den korta resan hit såg jag säkert 20 stycken. Modigt tycker jag..

Nu ska vi ut till bilen. Hör av mig mer sen! Kraaaam till er alla!