This is Yei...

Så här ser hyddan ut mamma... Inte så mycket hydda ändå va? :)

John Dumba, Veronica och jag letar indikatorer att använda utvärderingar

En bynära indikator om byborna själva ska utvärdera resultatet av en nytt borrhål. Ni får gissa vad bilden ska indikera

Hela gänget som har deltagit i workshopen

 

Nu ska jag rusa iväg, ska på avslutningsfest ikväll och måste duscha! Hoppas ni har en skön lördag. Imorgon bär det av till Juba igen, trots att Yei är sjukt nice så ska det bli skönt att komma tillbaka till civilisationen. :)

Home is wherever I'm with you...

Jag passar på att lägga upp några bilder medan jag väntar på att denna låt ska laddas på you tube:

http://www.youtube.com/watch?v=3HNY0rx2fw4

Jag har inte lyssnat på "min" musik på två och en halv månad nu och jag saknar! Nästa gång jag åker iväg ska jag ha datorn fullproppad med musik. Men jag ska inte klaga på vår sudanesiska band som alltid går i bilen. :)

Dagens träningar har varit bra och dagarna är låånga! För de tär så sjukt varmt i konferensrummet, jag sitter och småäter hela tiden för att hålla mig vaken. Men, idag behövde jag inte äta lika mycket för att hålla mig vaken, eftersom vår kära konferensledare drog en hel del inte så p.k. exempel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller sjunka genom jorden när han började exemplifiera strategier kvinnor kan ta till för att slippa rumla runt i sänghalmen med maken. Han var väldigt detaljerad kan jag säga, och detta för att visa hur man kan använda olika indikatorer för att påvisa att förhållandet är dåligt. Jag kommer aldrig glömma dagens session om man säger så...

Kan tillägga att ämnet var utvärdering av utvecklingarbete, så ni kan förstå att jag inte var förberedd på hans utsvängningar. I övrigt är han skön, och konferensen är bra! Jag har fått jaga toalett i tre dagar (har gått på herrarnas hittills) men nu har de lovat att fixa en toalett med lås på dörren för oss damer också.

Såna här äter jag till frukost varje morgon i Yei

Och såna här använder man för att bygga hus. Men det är ganska uppenbart va? :)

Låten har nääästan laddat klart, jag har i alla fall lyssnat på tre fjärdedelar av den några gånger nu, så gör det ni med! Eller lyssna på hela vettja. Nu ska jag springa iväg och äta och duscha innan de stänger av strömmen! Kramar på er och hoppas ni mår bra! (Speciellt min lilla bruna älskling.)

Mina arbetskamrater/extrafamilj!

Jag bildbombar, jag vet.. Men jag måste ju passa på nu! Här kommer bilder på dem jag hänger med och som finns omrking mig mesta delen av tiden i Juba.

Henry Taban, han som visade mig Juba först och som påminner om Mma Ramotswes man. Director för IAS partner RAAH

Världens snällaste Likambo. Han är mekaniker och allt i allo för han kan fixa allt. :) Han har visat mig de bästa matställena i Juba.

Jackson och en av vakterna. Alla vakterna får under namnet "jabba" (gammal man, det är hedrande liksom) så jag vet inte hans riktiga namn. Jackson sköter all logistik och är alltid glad och skämtar mer än han är seriös.

Angelina som lagar vår mat och städar. Här sitter hon med simsim (sesamfrön) innan hon och jag gjorde sesamkakor (som blev hårda som sten).

Jabba två, också en av våra vakter. Han som är på mitt feeding programme.

Amule, director för en av våra partners, CAD. Med en keps han inte fick behålla för den gick till vakten ovan.

Angelina igen och vårt kök. Genuint va? :)

Lona som nyss börjat hos oss. Hon städar kontoret, tvättar m.m. Och gillar att sy och sjunga! Hon försörjer sin bror och hans barn genom lönen hon får hos oss. Hennes bror är traumatiserad av kriget och därför inte mentalt stabil. Hans fru dog nyligen av en anledning jag inte känner till, men ev. matförgiftning. Såna historier tar aldrig slut här känns det som.

Bilden är förresten tagen i mitt sovrum, så nu vet ni hur jag bor!

De andra bilderna är också från vårt compound. Har jag sagt att jag ska plantera några träd när jag kommer tillbaka? Fem närmre bestämt. Guava, sweet lemon, två jakaranas och en som jag inte minns namnet på.

De som också borde vara med på bild är Aisha som har kemtvätten och som jag brukar hänga med, Luka och Maurice som arbetar på kontoret och ja, en massa andra människor som också brukar passera förbi. :)

Fler bilder!

Här kommer lite bilder från Maridi och Rural Action Against Hunger, när de tyska givarna var på besök.

Nedan är Ketty och en av the farmers som har lyckats skapa Edens lustgård mitt ute i djungeln.

Borsta tänderna-utsikt

Dawa som åkte med oss till Juba från Maridi. Hon har inte träffat sin mamma på två år trots att det bara är sex timmars resa emellan Juba och Maridi. Så nu skulle mamman äntligen få träffa dottern och maken till Dawa.

 

Samma Edens lustgård. Fatta att han som har stället har grävt upp allt för hand! Och byggt egna bevattningskanaler. Han går hit varje morgon för att jobba, det tar cirka 45 minuter, sen går han till marknaden för att sälja överskottet och det tar en timme. Kan tillägga att han var över 55 år, vältränad?

Fler bilder...

Så här glad blir jag av vatten! :)

Det är spännande med kort ju, jag vill va med!

Ananasplantage

Middag

Så här många barn kan man ha om man har tre fruar

Vår borrteam

Vackra Maridi

Bildbombning!

Jag är i Yei och äntligen har jag snabbt fungerande internet. Så här kommer några bilder, äntligen!

Marknad på vägen till Maridi

Goa pastorn från USA (det syns eller hur?) :)

 Sista detaljerna innan borrhålet är klart!

 Invigningspumpning

Min älskling

Fick precis veta att Arvid har problem med sköldkörteln eventuellt. Han har kissat inne, gått upp i vikt, tappar hår och är torr i huden och allmänt hängig. Tack och lov för de fina människor som finns där och ställer upp för honom! Ni är grymma, grymma... Saknar Arvid så det gör ont i hjärtat, vill bara vara där och klia honom på magen, gosa ner mitt ansikte i hans päls och ligga och kramas. Det är vad jag brukar göra med min hund. Det är lite svårt att förklara för människorna här nere att han faktiskt är som mitt barn på sätt och vis. Och därför också svårt att dela med någon att jag faktiskt är uppriktigt oroad för honom. Det känns svårt när man har den syn man har på djur här. Djur är till för nytta, inte som sällskap. Till och med jag har härdats här nere och kan se en get slaktas utan att bli tokupprörd, eller en överkörd hund eller katt utan att det är förfärligt. Men jag kan inte se när de slår djur eller djur som är rädda. Det gör mig fortfarande väldigt ont. Men varje gång jag reagerar över något sånt så får jag inget direkt medhåll eller någon annan som känner sig upprörd som mig. Därför får jag också bära detta själv nu när Arvid är sjuk.

Min lilla, lilla älskling. I sommar ska vi leva fritt och skönt i Orsa, springa ut utan koppel varje morgon och kissa på åkern och sparka fotboll tills du stupar (fast det gör du aldrig).

Och ni som ber kan be att han blir frisk fort, och ni som håller tummarna kan hålla för att det inte är nåt allvarligt. Och igen, tack ni tre för er grymma omsorg om honom. Kan inte säga hur mycket det betyder. Kramar

Kajokeji, poisonous people och nya dörrar

Hej, verkar som att veckolig (finns det ordet?) uppdatering är mer realistiskt med den internet connection jag har. Jag kom tillbaka till Juba från Kajokeji igår, Kajokeji was nice! Jag åkte dit i lördags med Zaitun från Khartoum office och vi gjorde en del assessments av färdiga borrhål, samt fick lite tid att diskutera med Moses om partnerprojektet jag koordinerar. Kajokeji ligger på gränsen till Uganda och det är sååå vackert där! Massa höga gröna berg och djupa dalar. :) Jag ringde farmor när jag var där och hon fick höra en äkta sudanesisk tupp gala. Eftersom compundet inte hade något nät tog jag en promenad medan jag ringde och gick igenom ett litet område med massa tukuls. Pratade också med några unga tjejer som var hemma för skollov och de tyckte KK var "sooo boring, nothing is happening here". Ungefär som jag kunde tycka om Edsbyn när jag var runt 18. :)  Och tjejerna varnade mig även för att stanna och prata eller bli bjuden på mat av grannarna, för vissa av dem är "poisonous". Att vara giftig är ett välkänt fenomen i Södern, under kriget dödades många av de giftiga, men fortfarande finns det människor som förgiftar folk genom att lägga ormgift i maten och sedan bjuda på den. Men detta gäller ju framför allt fiender, så jag var inte så rädd för att vandra omkring. Men däremot vet jag inte om jag skulle ta emot mat, det är dumt att riskera. :)

Träffade även en gammal man i kyrkan som jag snackade en del med. Han är gammal polis från Juba som nu har flyttat tillbaka till Kajokeji efter the peace agreement. Han försöjer sju barn och därtill barnbarn själv och hans fru har lämnat dem för en annan man. De bor alla i en tukul, en hydda som vanligtvis rymmer högst fyra-fem personer. Han har två nya tukuls men till dem hade han inga dörrar. Så jag kände att nåt måste göras, men när vi pratade om att ge honom pengar så sa han att han bara skulle köpa mat för dem eftersom de är hungriga. Så istället så gav vi oss tillsammans iväg och letade snickare, timmer, plåt och hängare. Sagt och gjort, världen gulligaste bohemsnickare som dessutom var granne till mannen fixade dörrarna och jag hoppas att de är på plats idag! Det finns nog inget som är mer fulfilling än att faktiskt kunna hjälpa någon och känna att det gör skillnad. Det kostar så himla lite och gör sån enorm skillnad här nere. Och jag tror det kan göra enormt skillnad även där hemma bara att hjälpa någon som kanske inte skulle våga eller vilja be om hjälp, men som man vet behöver det.

Nu ska jag springa iväg och duscha, jag och en kompis ska iväg till IRCs compund där det ska vara nåt skoj ikväll. Vi får se! Ha det bäst och om ni vill hjälpa mig att stötta en pojke från slummen med skolavgift (85 USD) så skicka ett mail! Behöver inte vara hela summan, om ni kan bidra med en hundring så är det lika bra. Mary hörde av sig idag och skolan har redan börjat och han kan inte börja. Kram!