Hej, verkar som att veckolig (finns det ordet?) uppdatering är mer realistiskt med den internet connection jag har. Jag kom tillbaka till Juba från Kajokeji igår, Kajokeji was nice! Jag åkte dit i lördags med Zaitun från Khartoum office och vi gjorde en del assessments av färdiga borrhål, samt fick lite tid att diskutera med Moses om partnerprojektet jag koordinerar. Kajokeji ligger på gränsen till Uganda och det är sååå vackert där! Massa höga gröna berg och djupa dalar. :) Jag ringde farmor när jag var där och hon fick höra en äkta sudanesisk tupp gala. Eftersom compundet inte hade något nät tog jag en promenad medan jag ringde och gick igenom ett litet område med massa tukuls. Pratade också med några unga tjejer som var hemma för skollov och de tyckte KK var "sooo boring, nothing is happening here". Ungefär som jag kunde tycka om Edsbyn när jag var runt 18. :) Och tjejerna varnade mig även för att stanna och prata eller bli bjuden på mat av grannarna, för vissa av dem är "poisonous". Att vara giftig är ett välkänt fenomen i Södern, under kriget dödades många av de giftiga, men fortfarande finns det människor som förgiftar folk genom att lägga ormgift i maten och sedan bjuda på den. Men detta gäller ju framför allt fiender, så jag var inte så rädd för att vandra omkring. Men däremot vet jag inte om jag skulle ta emot mat, det är dumt att riskera. :)
Träffade även en gammal man i kyrkan som jag snackade en del med. Han är gammal polis från Juba som nu har flyttat tillbaka till Kajokeji efter the peace agreement. Han försöjer sju barn och därtill barnbarn själv och hans fru har lämnat dem för en annan man. De bor alla i en tukul, en hydda som vanligtvis rymmer högst fyra-fem personer. Han har två nya tukuls men till dem hade han inga dörrar. Så jag kände att nåt måste göras, men när vi pratade om att ge honom pengar så sa han att han bara skulle köpa mat för dem eftersom de är hungriga. Så istället så gav vi oss tillsammans iväg och letade snickare, timmer, plåt och hängare. Sagt och gjort, världen gulligaste bohemsnickare som dessutom var granne till mannen fixade dörrarna och jag hoppas att de är på plats idag! Det finns nog inget som är mer fulfilling än att faktiskt kunna hjälpa någon och känna att det gör skillnad. Det kostar så himla lite och gör sån enorm skillnad här nere. Och jag tror det kan göra enormt skillnad även där hemma bara att hjälpa någon som kanske inte skulle våga eller vilja be om hjälp, men som man vet behöver det.
Nu ska jag springa iväg och duscha, jag och en kompis ska iväg till IRCs compund där det ska vara nåt skoj ikväll. Vi får se! Ha det bäst och om ni vill hjälpa mig att stötta en pojke från slummen med skolavgift (85 USD) så skicka ett mail! Behöver inte vara hela summan, om ni kan bidra med en hundring så är det lika bra. Mary hörde av sig idag och skolan har redan börjat och han kan inte börja. Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar