Fick precis veta att Arvid har problem med sköldkörteln eventuellt. Han har kissat inne, gått upp i vikt, tappar hår och är torr i huden och allmänt hängig. Tack och lov för de fina människor som finns där och ställer upp för honom! Ni är grymma, grymma... Saknar Arvid så det gör ont i hjärtat, vill bara vara där och klia honom på magen, gosa ner mitt ansikte i hans päls och ligga och kramas. Det är vad jag brukar göra med min hund. Det är lite svårt att förklara för människorna här nere att han faktiskt är som mitt barn på sätt och vis. Och därför också svårt att dela med någon att jag faktiskt är uppriktigt oroad för honom. Det känns svårt när man har den syn man har på djur här. Djur är till för nytta, inte som sällskap. Till och med jag har härdats här nere och kan se en get slaktas utan att bli tokupprörd, eller en överkörd hund eller katt utan att det är förfärligt. Men jag kan inte se när de slår djur eller djur som är rädda. Det gör mig fortfarande väldigt ont. Men varje gång jag reagerar över något sånt så får jag inget direkt medhåll eller någon annan som känner sig upprörd som mig. Därför får jag också bära detta själv nu när Arvid är sjuk.
Min lilla, lilla älskling. I sommar ska vi leva fritt och skönt i Orsa, springa ut utan koppel varje morgon och kissa på åkern och sparka fotboll tills du stupar (fast det gör du aldrig).
Och ni som ber kan be att han blir frisk fort, och ni som håller tummarna kan hålla för att det inte är nåt allvarligt. Och igen, tack ni tre för er grymma omsorg om honom. Kan inte säga hur mycket det betyder. Kramar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar