Trädkrock

Glad Halloween allihopa! Jag började firande med att backa in i ett träd igår, inte bra!! Jag skulle ut från ett compund och vakten var stressad och irriterad över mitt ID som gick ut för ett tag sen, så när hon viftade åt mig att backa var jag inte uppmärksam och backade in i ett träd, med följden att bakrutan krossades och bakdörren fick en buckla. Jag är glad att jag inte körde på nån person, men känslan av att höra rutan krossas... :( Jag åkte tillbaka till vårt compound, sen åkte jag och Costa (världens snällaste mekaniker för övrigt) till polisen, fick en rapport från dem att det var en olycka, som vi kan skicka till försäkringsfirman. Men be att det går på försäkringen!

Polisstationer i Juba är en historia och upplevelse i sig.. Först blir man totalt uttittad för att man är en khawaja (här skäms inte folk för att stirra och peka), därefter ser jag 15 personer bakom galler som alla hänger mot gallret och tio minuter senare blir alla utsläppta (undrar vad de var arresterade för över natten?). Processen i detta fall är att man skriver ett papper i ett rum, sen ett annat papper i ett annat rum, sen går man till högste chefen som skriver en rapport. Och den högste chefen han är, ja, högst intressant.... Han sitter ihopsjunken bakom ett högt skrivbord, kollar långsamt upp när vi kommer in, blåser ut rök lååångsamt genom näsborrarna, studerar en med vattniga, gula ögon och lyfter långsamt på handen och börjar skriva. Lägg till miljön i övrigt, papper som ligger i högar överallt, damm, spindelnät, trasiga stolar, flagnad färg och folk överallt som liksom bara "hänger"... Och självklart ska chefen ha "lunchpengar", vi gav honom 50 sydsudanisiska pund (ca 125 SEK). Klart och gjort, vi fick brevet som deklarerar att det var en olycka och förhoppningsvis gör det att allt täcks av försäkringen.

Tack och lov för Costa som var med, han förde hela konversationen på arabiska och jag behövde inte göra mycket mer än att skriva under några papper. Inte för att jag gjort något brottsligt, men hade jag varit där själv hade de nog tagit chansen att få ut mycket mer "lunchpengar"...

Nu ska jag ut på en morgonkaffe, se om Anneli är vaken och sen blir det norska poolen! Lunch med Torfinn före det förresten, han jobbade som economical advisor för regeringen förut men är egentligen doktor i ekonomi på Oxford. Så många människor jag träffar här som jag aldrig skulle träffat annars! Och det är ganska roligt att se alla dessa "höga personer" släppa loss på dansgolvet, som hon som är högsta hönset inom FN och som uppenbarligen är grym på salsa efter vad jag såg förut en kväll. Det sätter folk i en mer "naturlig" miljö, än när man bara ser dem på möten som är superseriösa... Hoppas ni har en skön söndag, det ska jag försöka ha! Men förresten, en kollega till mig miste precis sin farbror som varit som familjefadern för honom, sänd era tankar och böner till honom idag.. Han går igenom en svår tid nu och behöver all kraft och styrka han kan få. Tack för att ni står med oss här nere trots att ni är långt borta!

Älskade Arvid

Igår fick jag ett mail som gjorde mig så glad. Det var om min lilla prins, min lilla köttbulle, min plutt, min älskling... Min bråkstake, min tvååring, min mörkrädda lilla fis. Ja, han har många namn! Han och Molly (golden bästisen) trivs tydligen så bra ihop. De delar på samma ben och till och med sover ihop ibland! Det skulle sett ut för några månader sen. Då var det bara fullt ös i 20-30 minuter tills Molly tröttnade och ja, på Arvid finns det ju liksom inget stopp så då brukade hon bli irriterad samtidigt som han skulle rida på henne. Ingen bra kombo. Nu när jag är här i Södra Sudan bor de ju ihop på gården i Roteberg och han har blivit en familjemedlem med Titti, Anders och Molly. Och jag är så glad att han går i Tittis och Mollys uppfostringsskola, med tanke på att han är en väldigt viljestark liten (stor) kille som inte är helt lätt att ha som första hund. Han är världens mysigaste, snällaste, gosigaste, men när det kommer till disciplinen så har han ju saknat en del... Men det har hänt stora förändringar sen han kom till familjen Emman-Karlsson! Han har gått en hundkurs som han examinerades med högsta betyg och han lyssnar mycket bättre på kommandon nu för tiden. Och tänk er vilket lyxliv han lever, skogspromenader utan koppel, hundsällskap varje dag, mys med mormor som kommer upp då och då, hårdbröd från Anders efter människornas matstund (man måste ju bli lite bortskämd!) och en kaka disciplin på det (nödvändigt för att han inte ska skrämma livet ur folk när han kommer rusande mot dem, för att inte bli uppäten av vargar, för att inte bli påkörd av bilar, ja, ni fattar...) Och trots att jag saknar Arvid som en tok emellanåt så är jag så glad att han är precis där han är för jag vet att han har det så bra. Tack familjen Titti, Anders och Molly för att ni tagit emot min lilla älskling med så öppna armar!

Amerika besök...

Måndag blev som utlovat intensivt. Måndagsbön kl 9, sen till OCHA för att skaffa kartor över Södra Sudan och skaffa UNHAS account (så att IAS kan flyga med WFP - World Food Programme, utan deras flyg tar man sig inte nånstans om man inte vill åka kommersiellt - och det vill man helst inte...), strax därefter till flygplatsen för att hämta några amerikanska besökare, ta hand om dem och ge dem en introduktion, sen färdigställa förnyelse av vårt SSRRC registreringsbevis och sen... khalas! Jag och Anneli tog en promenad och köpte kaffe. Sen gick vi alla ut till Green Garden och åt god etiopisk injera.

Shannon (en av de två amerikanarna som kom) ska jobba med vår partner i Akuem, i Norra Bahr El Ghazal. Jag känner igen mig i hennes nyfikenhet och uppspelta känsla när hon ser på allt i Juba med nya. Varenda detalj registreras, från getterna, till mannen med cykeln som kånkar på 50 kilo kol, till hustaken på minister husen... Emmauel, den andra som kom från USA, är en sydsudanes som flydde 1987, fem-sex år gammal och som inte varit i Sudan sen dess. Han ska träffa sin familj i Norra BEG, men de vet inte att han kommer. Kan ni tänka er reaktionen när de träffas? När han pratade med sin pappa för första gången visste inte pappan att Emmanuel levde. Pappan hade till och med hållt begravning för han hade hört att Emmanuel dött... Emmanuel anställde en man som skulle åka till Sudan 2006 för att leta reda på pappan. Med bara namnet på byn så fick mannen tag på pappan, därefter var pappan tvungen att ta sig till Khartoum (!!) för att kunna ringa till sin son, det fanns inget telefonnät där 2006. Det innebar en veckas resa för att kunna ringa, med några dagars resa per fot. Kan ni tänka er det samtalet?? Jag är nyfiken att höra från Emmanuel hur mötet har gått sen när han kommer tillbaka till Juba.

Nu ska jag avsluta innan generatorn stängs av och internet försvinner. Sov gott alla ni!

Sköna söndag

Jättemassivt grattis till min älskade farfar som fyller 93 år idag! Önskar så att jag kunde vara där och fira Dig, men i min frånvaro så skickar jag massa kärlek och tankar till Dig på avstånd....

Har hemlängtan idag. Inte HEMlängtan, men FAMILJElängtan. Saknar Arvid, mamma, farmor, farfar och ja, alla er andra också. :) Men dagen har varit skön, fika vid Nilen med Divinah, Ronald och Anneli, sen norska poolen och därefter middag på Home and Away. 

Jag blir uppäten av mygg här ute och jag behöver verkligen sova (imorgon blir det intensvit, härligt eller hur!) så jag tänkte att jag skriver några rader bara så ni får veta att jag mår bra (förutom min ögoninfektion som jag tror börjar bli lite bättre nu). 

Massa kramar och kärlek, speciellt till min goa familj. Ta hand om er!

Intensiv uppdaterande...

Hallå där, jag börjar bli en expert på särskrivningar verkar det som... Allt jag skriver här är ju på engelska och där är det bara särskrivningar som gäller, så jag har tydligen börjat applicera det på svenskan också. Idag var på ett till EU möte, efter 5 timmars sömn var jag redo att somna över mitt fina anteckningsblock som såg så mjukt och skönt ut (ja, jag var trött!). Det kändes som att alla som satt runt bordet kollade på mig och såg hur trött jag var, så jag försökte göra små rörelser, typ byta position, för att inte mina ögon skulle gå i kors. Men det kan hända att de kollade på mig på grund av mitt sår på benet, som är STORT! Jag snubblade ju i söndags vid poolen (mycket pinsamt) och det har blivit ett härligt skrubbsår som ser mycket värre ut än vad det är. Det börjar läka nu och det gör ondare nu än när jag precis slagit mig, men så är det väl när sår läker?

Ikväll ska jag på middag med Haider från WFP och sen ska vi på Beduin Bar, det blir fest där, framför allt är det så skönt att komma bort från compundet och träffa lite folk. Jag var ju och kollade på hus i onsdags, och om vi skulle skaffa det huset då skulle jag aldrig behöva gå hemifrån känns det som. Så himla fint! Jag, Charity och Anneli som kommit till Juba skulle i så fall dela det, ett varsit rum, och sen hyra ut det fjärde rummet till nån utifrån för att få ner hyran. Jag hoppas, hoppas att vi kan hyra det efter nyår när vi har lite mer projektpengar att röra sig med. Jag vill ju inte skaffa ett stort hus till oss som slukar pengar och innebär att våra projekt i fält inte har tillräckligt med funds... Ja, hyran här är horribel som jag tror jag nämnt tidigare....

Nu ska jag gå och stryka lite kläder, sen hoppas jag bilen kommit tillbaka så jag kan åka iväg på middan! Ha en skön fredag alla ni!

Vänstertrafik...

Eller nästan i alla fall. För nu har jag äntligen vågat mig på att köra vår pickup som har ratten på höger sida. Och jag var nervös ska tilläggas! Men det var trots allt inte så svårt som jag trodde det skulle vara. Man får bara ta det lugnt, se till att kolla extra noga på vänstern när man svänger och ja, sen är det nästan som vanligt. För här blir man ju ändå omkörd från höger och vänster av bilar och motorcyklar och har mötande trafik från lite olika håll och kanter beroende på hur vägen är byggd och vilka genvägar folk tar. Det är nåt speciellt med att köra bil ändå och den frihet det innebär. Speciellt i en sån stad som Juba där kollektiv trafiken inte är att tänka på och enda taxin är motorcyklar (eller mera moppar) körda av 20 åringar som inte pratar engelska.

Så idag gjorde jag entré (inte för att nån såg) på EU mötet i vår fina, ( och smutsiga och inte så gott luktande) pickup som verkligen behöver en uppfräschning. Mötet var intressant, och jag hoppas att vi ska kunna kirra lite EU funding för nästa år. Det är också något ni kan hålla tummarna och be för!

Men jag måste beklaga mig lite... Jag är såååå trött! Vet inte vad det är med mig, men jag har fortfarande inte tagit igen mig efter det intensiva Sverige besöket och veckan som följde därefter med CAP skrivandet här i Juba. Jag är trött varje dag och det är jag inte van vid. Jag har tagit nån sovmorgon till runt åtta och då frågar alla på compundet om jag är sjuk så jag försöker undvika det.

Men ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt (läs senast elva) och kanske jag känner mig piggare efter det. Nu har teamet kommit från Mundri så jag ska ut och hälsa välkommen, sen middag med chefen.
Ha det gott kära ni, och skriv och berätta hur ni har det i Sverige, hur vädret är m.m. Här är det toookvarmt nu! Kramar

Mabruk Jessica!

Nu har jag ÄNTLIGEN skickat in IAS CAP appeal for Södra Sudan 2012! Och OM jag kommer sova gott i natt! Jag har suttit med den dygnet runt i tre dagar nu och jag tänker sova MINST tio timmar i natt! (Hoppas jag!) Om ni undrar varför jag skriver med stora bokstäver så är det för att jag egentligen borde vara på en fest uppe vid Jebel och dansa på bordet av glädje just nu, men mina ögonlock är tunga som bly och dansen skulle nog sluta med att jag ramlar av bordet och bryter benen. Så jag stannar hemma ikväll och imorgon åker jag till kära Jebel lodge och simmar. Snälla sol skin imorgon för jag behöver det! Jag är blek som ett spöke och vill chilla vid en sval pool, dricka massa kaffe, beställa sallad eller kycklingburgare eller både och bara ha det gott, gott, gott...

Nu tar jag väl i så jag spricker men är bara så glad och lättad att CAP är klart och att jag har skickat in det!

CAP - Consolidated Appeal Process. Där definieras landets humanitära behov och för att kunna få "pooled funds" (FN pengar och andra donatorer som går ihop) måste man finnas i systemet. IAS planerade aktiviteter för nästa år är alltså sammanställt och åh va bra det kan bli! Så kära ni, håll nu tummarna eller be eller vad ni gör, att detta CAP går igenom. Det tror jag ju att det kommer göra, men det skadar inte att ni tror det med mig också!

Kära familj, kära vänner, kära ni, sov gott och dröm sött och ät en kaka och gläds med mig! :)