Igår fick jag ett mail som gjorde mig så glad. Det var om min lilla prins, min lilla köttbulle, min plutt, min älskling... Min bråkstake, min tvååring, min mörkrädda lilla fis. Ja, han har många namn! Han och Molly (golden bästisen) trivs tydligen så bra ihop. De delar på samma ben och till och med sover ihop ibland! Det skulle sett ut för några månader sen. Då var det bara fullt ös i 20-30 minuter tills Molly tröttnade och ja, på Arvid finns det ju liksom inget stopp så då brukade hon bli irriterad samtidigt som han skulle rida på henne. Ingen bra kombo. Nu när jag är här i Södra Sudan bor de ju ihop på gården i Roteberg och han har blivit en familjemedlem med Titti, Anders och Molly. Och jag är så glad att han går i Tittis och Mollys uppfostringsskola, med tanke på att han är en väldigt viljestark liten (stor) kille som inte är helt lätt att ha som första hund. Han är världens mysigaste, snällaste, gosigaste, men när det kommer till disciplinen så har han ju saknat en del... Men det har hänt stora förändringar sen han kom till familjen Emman-Karlsson! Han har gått en hundkurs som han examinerades med högsta betyg och han lyssnar mycket bättre på kommandon nu för tiden. Och tänk er vilket lyxliv han lever, skogspromenader utan koppel, hundsällskap varje dag, mys med mormor som kommer upp då och då, hårdbröd från Anders efter människornas matstund (man måste ju bli lite bortskämd!) och en kaka disciplin på det (nödvändigt för att han inte ska skrämma livet ur folk när han kommer rusande mot dem, för att inte bli uppäten av vargar, för att inte bli påkörd av bilar, ja, ni fattar...) Och trots att jag saknar Arvid som en tok emellanåt så är jag så glad att han är precis där han är för jag vet att han har det så bra. Tack familjen Titti, Anders och Molly för att ni tagit emot min lilla älskling med så öppna armar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar