Sköna söndagar

Jag tror jag har haft den rubriken en gång förut också, och det är väl ett gott tecken? Söndag idag bestod av sovmorgon, besök och teckning på barncentret Confident Children out of Conflict (CCC), slapphäng hos en skön vän, träff med ett gäng från Medair och Samaritans Purse på Central Pub, smoothie med Charity, samtal med farmor och farfar och nu en stund med Melissa Horn. Melissa har funnits med ett tag, hon kommer och går, ikväll hjälper hon till att stänga ute ljuden från mina åtta kära kollegor som sitter bänkade framför TVn och fotboll. Det är många härliga skratt och tjut, lite högt kanske, men jag är van sen jag bodde inneboende hos farfars syster Anna. Hon var lomhörd och älskade Pavarotti, jag brukade försöka stänga ute ljuden med en plastdörr men det funkade inte så bra. Jag kan dock inte sticka under stol med att det ska bli FANTASTISKT skönt när vi har våra lägenhetsrum. Om allt går väl flyttar vi in den första februari, alternativt första mars. Och jag längtar. Jag ska göra enkla saker, som att sitta på sängen, läsa en bok, gå från dusch till säng utan att dra på mig heltäckande kläder, laga min egen mat, och bara vara hemma en hel söndag utan att fly värmen på compoundet. Jag kommer kanske bli lite osocial till en början, men jag kommer helt enkelt njuta väldigt mycket av att kunna ha ett privatliv efter att ha bott på jobbet i tio månader.

Mötet, träffen, idag på Central Pub handlade om att komma tillsammans vi med en tro på Gud och att dela erfarenheter, tankar, sjunga några låtar, be och meditera. Lite som kyrka, men mer privat. Vi diskuterade sabbaten, helgdagen söndag med andra ord. Varför den är viktigt, vad den betyder för oss, vad Bibeln säger. Vad vi brukar göra en söndag. Och Gud, vad bra det var att prata om! Det kanske låter som det torraste ämnet att tala om, men för mig var det väldigt givande, tror det var det för de andra också. Framför allt kom vi fram till hur viktigt det är att ta tid för sig själv (och Gud) och meditera. ha en total vilodag i veckan utan något jobb alls, att återigen fokusera på varför vi är här, varför man jobbar som man gör, vad man vill åstadkomma, vad man kallats till. Jag tror det gäller alla, inte bara oss som är ute i Afrika och härjar. Och jag insåg även när jag satt där vad mycket det kommer betyda när jag har ett boende utanför kontoret, med en privatsfär, där jag kan ta tid för mig själv och Gud och de jag vill bjuda in och bara vara. Jag längtar! Kan inte  få ner med ord hur mycket, men tanken på ett eget boende jag mig snurrig, lycklig, lite hög nästan. Så håll tummarna att vi får detta tills första februari! Och om vi inte får det då, be att jag har tålamod att vänta till mars. :) Jag tror detta boende vi väntar på nu är vad som Gud har haft i beredskap för oss. Det är perfekt, vakter, vatten, el, Internet privatsfär och säkerhet, med asfalt som räcker nästan hela vägen fram. Det är inte dåligt! Och parkeringsplats inte att glömma. Jag pratar mycket om Gud, men jag tror jag aldrig förr i mitt liv känt mig så beroende av honom för så mycket. Det skulle möjligtvis vara när jag fjorton då, men det är en annan historia.

Nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna vidare på Melissa, vänta på att generatorn stängs av och därmed TVn, och sen slocka som ett ljus.

God natt och hoppas ni mår fantastiskt bra, det förtjänar ni! Kramar        

Tyska flygplatser

Det är nåt särskilt med flygplatser, det har jag alltid tyckt. När jag var liten så var hälften av nöjet med att resa att få åka till Arlanda, åka upp o ner i rulltrappan och flyga flygplan (jag tyckte även att det var spännande att åka hiss på kommunkontoret i Edsbyn kan tilläggas, småstad någon?). Och köpa godis på taxfree så klart! Numera gillar jag verkligen känslan av att vara på en flygplats, sitta ner med en kaffe, kolla på människor och fundera på vilka de är, var de ska resa, se hur de är klädda osv. Jag gillar hela känslan helt enkelt. Så mycket att det kan vara lite svårt att jobba ibland. Men de gånger jag kommer igång arbetar jag nästan som bäst på en flygplats. Miljön är inspirerande och internationell (för det mesta) och sätter saker i perspektiv. Efter att ha flygit via två tyska flygplatser nyligen så kan jag inte mer än gratulera tyskarna till deras ingenjörskonst. Eller framför allt deras organiseringsförmåga. Arlanda är välordnad i sig, men tyska flygplatser tar priset eftersom de är så stora! Och tack till Lufthansa som bjuder deras passangerare på kaffe och choklad även i vänthallen. Service! Tyska flygplatser (de jag sett) är jättelika gråa komplex med mycket glasfönster (lite typiskt kanske) och ser ut som jag föreställer mig Tyskland i allmänhet, grått o lite fyrkantigt. Men inuti är de desto trevligare. Addis flygplats är ganska liten men har ett mysigt cafe/bar som jag alltid sätter mig på och rolig shopping. Och så tänker jag på Juba. Lilla, lilla, Juba International Airport. Som var mer än crazy dagarna före jul när jag reste till Sverige. Två timmars svettigt köande, det kändes som jag skulle till en rockkonsert eller nåt liknande. Och därefter en timmes väntande i ett rum som tar runt 100 personer och som inte har en enda fungerande toalett. Det är visserligen en toalettstol där, men det går inte att spola, dörren går inte att stänga och det finns inget rinnande vatten. Därför är det ju suveränt att de bygger en ny flygplats bredvid den befintliga. Den är stor och halvfärdig. Massa internationella givare har donerat pengar till den. Ett problem bara; nu ska huvudstaden flyttas! Det står i konstitutionen så det går inte att ändra på. Ramciel heter stället nya huvudstaden ska förläggas. Och flygplatsen, den kommer antagligen att förbli halvfärdig. Och pengarna, de kommer antagligen vara bortkastade om inte nån vettig själ förstår att har man påbörjat ett jätteprojekt som en flygplats, då får man (banne mig) slutföra det! För det finns människor som svälter i Sydsudan, och inte ens ett rikt land som Tyskland, med så många flygplatser, har råd med halvfärdiga flygplatser. Sydsudan behöver riktiga kommunikationsmöjligheter, både fysisk infrastruktur och telekommunikation, om landet ska kunna utvecklas. Jag tror på långsam, långsiktig förändring, men vissa saker måste ske över en viss begränsad tidsperiod. Tack och lov för tysk organisationsförmåga, jag önskar det fanns mer tyskar i Sydsudan! Eller svenskar för den delen.  Kina en stor roll i Sydsudans strukturutveckling, och det man kan säga om kinesisk planeringsstrategi (hur storskalig den än må vara) är att den är inte pragmatisk. Bekanta som jobbar för Sydsudanesiska regeringen och som tagit del av utbildning i Kina i utveckling av försvar och regeringsstruktur (kan inte ge några mer detaljer) kan vittna om att Kina inte ger mycket för Västs modell. Det är Kinas modell versus the West. Intressant, eller hur? Men tyvärr inte så förvånande. Vi får se vilken väg Sydsudan kommer ta, framför allt hoppas jag att de kommer utveckla deras egen styrelsemodell byggd på demokratiska principer. Förebilder är alltid viktiga, och av de tre (Khartoum, Kina, USA) så hoppas jag på den senare. Inte för att den på något sätt är perfekt, men för att citera Churchill ”Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time."

Jo, en annan sak gällande flygning. På väg mellan Munchen och Arlanda kom ett av de där jetplanen och flyg några hundra meter nedanför oss. I solnedgången var röken efter den rosafärgad och den flög mot horisonten. Som en film. Jag blir lycklig av att flyga. Och också av att resa till Bilbao och träffa fina människor. Snart bär det av mot Sydsudan igen, jag längtar tillbaka. Kommer som vanligt sakna lillplutten Arvid och familjen. Men först några dagar i Stockholm med huvudkontoret och sen en helg i Edsbyn. Så tillbakaresan är långt bort än. Hoppas ni mår bra. Kramar till er.