Nairobiii yey yey!! (Plus statusuppdatering Sydsudan)

Här sitter jag på Panafrica Hotel mitt i Nairobi smeten och har precis ätit en frukost som skulle kunna föda en hel by. Imorgon börjar IAS International Management Meeting och jag har tagit in på de luxe hotell för att vila upp mig och få lite jobb gjort. Anlände till hotellet kl nio igår kväll, kl tio låg jag stendöd i badkaret så jag fick kravla mig ur det heta badet och krypa ner mellan tjocka, fluffiga täcken och sova som en prinsessa. Minns inte när jag sov så gott sist. Svala rum är svaret på god natt-sömn! Jag ska ta en massage och sen skriva på det älskade EED proposalet som jag SKA skicka iväg ikväll. Efter det kommer mitt hjärta att vara sååå mycket lättare!

Som ni säkert hört på nyheterna så har stridigheterna mellan Sudan och Sydsudan intensifierats. Det är ingen nyhet att Sudan säpper bomber i Sydsudanesiskt territorium, det har de gjort de senaste sex månaderna, nytt på spelplanen är att Sydsudan, hör och häpna, har intagit Heglig, ett av Sudans största oljefält. Lillebror har därmed trampat storebror på tårna och storebror svarar naturligtvis på detta "övertramp". Eftersom det hörts om detta även på svenska nyheter så tänkte jag att det kan vara bra att ni får höra lite vad det handlar om, och med lite bakgrund om detta också vara försäkrade om att bomber inte kommer börja falla över Juba inom de närmsta dagarna...

Sydsudan och Sudan har ett antal olösta frågor som borde ha klarats upp före självständigheten men som de inte lyckades nå ett konsensus om. En av dessa olösta frågor är hur de ska fördela oljeinkomsterna. Med spilttringen av landet så kunde man tro att saken skulle vara klar; Sydsudan får den olja som finns inom deras gränser, Sudan den olja som finns inom deras gränser. Här tillstöter två problem: Ett, att gränserna från 1956 inte är accepterade av båda parter (främst Khartoum), två att Sudan har alla pipelines och oljeraffinaderier. (Och hur stavas det egentligen?) För några månader sedan så blev det en stor diskussion hur dessa oljeinkomster skulle fördelas, men följd att Sydsudan stängde ner hela sin produktion (stängde av kranen helt enkelt!). De ville inte betala den skatt och avgift som Sudan begärde för att Sudsudan använde deras fabrik, så att säga.

Efter detta blev relationerna mellan Sudan och Sydsudan allt mer frostiga. Sudan gick vidare och intog Abyei, vilket starkt fördömdes av omvärlden eftersom detta är ansett vara Sydsudanesiskt territorium. Vidare startade interna stridigheter i Sudan, i ett område som heter Södra Kordofan, som sedan spred sig vidare till Blue Nile state, också inom Sudans gränser. Dessa stater gränsar alla till Sydsudan. Från dessa delstater kommer  det flyktingar in till Sydsudan, i två delstater som heter Upper Nile och Unity state. Sudan menar att Sydsudan backar upp rebeller i Södra Kordofan och Blue Nile (vilket är omdiskuterat men mycket möjligt) och Sudan svarar med att bomba flyktingläger och oljefält i Sydsudans Unity och Upper Nile states. Mot denna bakgrund av Sudans aggressioner mot Sydsudan så uppstod, som ofta, markstrider mellan Sudan och Sydsudan. Denna gång med den skillnaden att Sydsudan lyckades inta Heglig, ett oljerikt område i Sudan. I och med detta så stoppade Khartoum alla fredsförhandlingar med Sydsudan och just nu råder spända relationer mellan de båda länderna. Stämningen och situationen är den "sämsta" hittills sedan Sydsudans självständighet i juli förra året.

Det är ett möjligt scenario att de båda länderna går tillbaka till fullskaligt krig, det ska inte förnekas. De flesta jag pratar med i Juba, och min egen åsikt inräknad, är att ett sådant fullskaligt krig känns än så länge långt borta. Möjligtvis kan gränsstriderna komma att intensifieras (vilket de gjort de senaste veckan, men det är något som byggts upp under lång tid) men chanserna att det når till Juba är än så länge relativt små. Khartoum har allt för mycket att förlora på ett sådant drag, de skulle bli kraftigt fördömda, lägg där till att det finns några tusen internationella arbetare i Juba, vilket i sig är en "trygghet" för att de inte ska attackera Sydsudans huvudstad. Självklart så övervakar vi situationen nogrannt, och skulle det komma att bli ett hot mot Juba så kommer vi naturligtvis att allokera oss någon annanstans. Men som sagt, än så länge har dessa stridigheter begränsat sig till två stater som gränsar mot Sudan och som är oljerika. Det finns alltså ett profitintresse från Khartoums sida som vidare motiverar dessa stridigheter. Sådana oljefyndigheter finns inte söderut där jag befinner mig.

Vi har sett liknande konflikter i Demokratiska Republiken Kongo, där konflikter pågått i naturresursrika Kivu provinsen, med rebellgrupper som försöker ta kontroll över dessa rikheter. Risken är att vi kommer se samma situation i dessa gränsstater i Sydsudan-Sudan, men med ytterliggare en dimension av en annan stat (Sudan) som stark aktör i spelet och inte "bara" rebellgrupper.

Nu har ni fått dagens politiska uppdatering från Östafrika, nu är det dags för denna korrespondent att hoppa ner i badet och njuta lite till innan jag tar itu med arbete. Hoppas ni mår bra där hemma, be en bön eller håll tummarna för relationen mellan Sydsudan och Sudan!

Hon har flyttat nån annanstans

(Och där hon bor kan jag inte hälsa på.) Jag kollar på en video på Anna som jag filmade i januari förra året, bara några månader innan Anna gick bort. Hon är så tyst och händerna är knutna, för att öppna julklappen så kunde hon bara använda pekfingret och tummen. Jag minns lukten i köket, kaffestunden med nån form av fikabröd som vi alltid hade när jag kom och hälsade på. Anna var väldigt sudanesisk i sitt kaffedrickande, minst fyra stora skedar socker skulle hon ha. Det kan man väl unna sig som 90-åring tycker jag.  Vi brukade sjunga sånger, Anna gillade psalmer och hon hade en utnött liten psalmbok från 20-talet som vi sjöng ur. Trots att det var först i vuxen ålder som jag började träffa Anna regelbundet (tidigare var det mest på sommaren och via brevväxling) så känns det som att hon funnits mig väldigt nära hela livet. Hon representerar farfar, hans familj, deras uppväxt tillsammans, och en nästan försvunnen generation. Den generationen som fick hjälpa till att lia hö på sommaren även om man bara var fyra-fem år, som måste hjälpa till att mjölka geten när mamman var sjuk och som åkte spark till skolan. Kom man för sent eller gjorde annat ofog fick man luggning och på grund av det klippte nästan alla tjejerna i klassen sig korthårig. På farfars och Annas skola i Orsa hänger det svartvita kort från den generationen. Farfars och Annas mamma, moster, morbror är på några av korten. De är sju-åtta år, kollar allvarsamt in i kameran, bilderna är något suddiga och de ser nästan spöklika ut. En generation som definitivt gått före oss. Var har de gått? Jag önskar jag kunde åka och hälsa på Anna ibland, men där hon är kan jag inte bara titta förbi. Anna trodde på himlen och det gör jag med.  Jag får väl vara tålmodig, men ibland känns det så otroligt långt borta tills jag får se dem igen. Ibland känns livet dock skrämmande kort. När jag ser fotona på väggen i farfars skola så tänker jag på mina egan kort från ettan, tvåan. Det känns inte så längesen, men ändå, det är 20 år sen... Två årtionden går fort. Mycket hinner hända. Jag förstår farmor som ibland pratar om tjugo år sen som om det vore igår. Med en 90-årings perspektiv är tio år inte så mycket. När jag var 15 år så brukade jag be intensivt till Gud att jag skulle få behålla farmor och farfar tills de är 100 hundra år och jag fått egna barn så de får träffa dem. Farmor brukade säga att om vi (farfar och hon) bara får leva tills barnen (jag och Jens) är 15 år... Det finns en sorglig film som mamma berättat om så beskrivande att det nästan känns som jag sett den själv. Det handlar om en familj som har evigt liv. De lever sina liv här på jorden bland dödliga och de får se generation efter generation passera. En man förälskar sig i en dödlig kvinna, men han måste lämna henne, för han vet att de inte kommer kunna åldras tillsammans. Det är något väldigt vackert över att få åldras tillsammans om man får vara frisk och lycklig. Det är också något väldigt skört och tunt med våra liv här på jorden, ibland känns det så otroligt långt, ibland så passerar årtionden som några få år. Ta vara på varje dag, lev livet fullt ut, älska, skratta, ge ut till andra, ha tid för eftertanke och uppskattning, och låt inte livet bara passera. Jag skickar med dikt av en av mina favoritpoeter:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

-Karin Boye  

Jag tror inte att resan tar slut i och med änden av detta jordliga liv. Jag tror att den fortsätter, på nya spännande ställen, men hästar och hundar, god mat, ljus och intensiv närvaro av kärlek och den här världens skapelsekraft. Det ska bli fantastiskt att få dricka kaffe med Anna, pappa och alla de som gått före. Är mitt hopp naivt för att det inte platsar i den här världens logik? Jag kan inte heller förklara hur en mp3 spelare kan åstadkomma ljud via ett kasettband i bilens radio, men likväl hör jag ljudet och njuter av musiken. Våra logiska sinnen behöver vila ibland från allt logiskt och vetenskapligt förnuft och våga tro på det som våra hjärtan längtar och talar om. Jag tror på uppståndelse från de döda, liv som ges på samma mirakulösa sätt som när ett barn blir till. Själva anledningen till att vi firar påsk. Eller för att uttrycka det som Arbetskontoret här annonserade ”We are celebrating the resurrection and rise of our Lord and Savior Jesus Christ and what He did for us. Friday the 6^th and Monday 9^th of May are national holidays.” Glad Påsk till er alla och hoppas ni har det gott med ägg och påskchoklad, och även att ni får tid för eftertanke och gemenskap i påskhelgen. Massa kramar från Juba där det regnar!