Hon har flyttat nån annanstans

(Och där hon bor kan jag inte hälsa på.) Jag kollar på en video på Anna som jag filmade i januari förra året, bara några månader innan Anna gick bort. Hon är så tyst och händerna är knutna, för att öppna julklappen så kunde hon bara använda pekfingret och tummen. Jag minns lukten i köket, kaffestunden med nån form av fikabröd som vi alltid hade när jag kom och hälsade på. Anna var väldigt sudanesisk i sitt kaffedrickande, minst fyra stora skedar socker skulle hon ha. Det kan man väl unna sig som 90-åring tycker jag.  Vi brukade sjunga sånger, Anna gillade psalmer och hon hade en utnött liten psalmbok från 20-talet som vi sjöng ur. Trots att det var först i vuxen ålder som jag började träffa Anna regelbundet (tidigare var det mest på sommaren och via brevväxling) så känns det som att hon funnits mig väldigt nära hela livet. Hon representerar farfar, hans familj, deras uppväxt tillsammans, och en nästan försvunnen generation. Den generationen som fick hjälpa till att lia hö på sommaren även om man bara var fyra-fem år, som måste hjälpa till att mjölka geten när mamman var sjuk och som åkte spark till skolan. Kom man för sent eller gjorde annat ofog fick man luggning och på grund av det klippte nästan alla tjejerna i klassen sig korthårig. På farfars och Annas skola i Orsa hänger det svartvita kort från den generationen. Farfars och Annas mamma, moster, morbror är på några av korten. De är sju-åtta år, kollar allvarsamt in i kameran, bilderna är något suddiga och de ser nästan spöklika ut. En generation som definitivt gått före oss. Var har de gått? Jag önskar jag kunde åka och hälsa på Anna ibland, men där hon är kan jag inte bara titta förbi. Anna trodde på himlen och det gör jag med.  Jag får väl vara tålmodig, men ibland känns det så otroligt långt borta tills jag får se dem igen. Ibland känns livet dock skrämmande kort. När jag ser fotona på väggen i farfars skola så tänker jag på mina egan kort från ettan, tvåan. Det känns inte så längesen, men ändå, det är 20 år sen... Två årtionden går fort. Mycket hinner hända. Jag förstår farmor som ibland pratar om tjugo år sen som om det vore igår. Med en 90-årings perspektiv är tio år inte så mycket. När jag var 15 år så brukade jag be intensivt till Gud att jag skulle få behålla farmor och farfar tills de är 100 hundra år och jag fått egna barn så de får träffa dem. Farmor brukade säga att om vi (farfar och hon) bara får leva tills barnen (jag och Jens) är 15 år... Det finns en sorglig film som mamma berättat om så beskrivande att det nästan känns som jag sett den själv. Det handlar om en familj som har evigt liv. De lever sina liv här på jorden bland dödliga och de får se generation efter generation passera. En man förälskar sig i en dödlig kvinna, men han måste lämna henne, för han vet att de inte kommer kunna åldras tillsammans. Det är något väldigt vackert över att få åldras tillsammans om man får vara frisk och lycklig. Det är också något väldigt skört och tunt med våra liv här på jorden, ibland känns det så otroligt långt, ibland så passerar årtionden som några få år. Ta vara på varje dag, lev livet fullt ut, älska, skratta, ge ut till andra, ha tid för eftertanke och uppskattning, och låt inte livet bara passera. Jag skickar med dikt av en av mina favoritpoeter:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

-Karin Boye  

Jag tror inte att resan tar slut i och med änden av detta jordliga liv. Jag tror att den fortsätter, på nya spännande ställen, men hästar och hundar, god mat, ljus och intensiv närvaro av kärlek och den här världens skapelsekraft. Det ska bli fantastiskt att få dricka kaffe med Anna, pappa och alla de som gått före. Är mitt hopp naivt för att det inte platsar i den här världens logik? Jag kan inte heller förklara hur en mp3 spelare kan åstadkomma ljud via ett kasettband i bilens radio, men likväl hör jag ljudet och njuter av musiken. Våra logiska sinnen behöver vila ibland från allt logiskt och vetenskapligt förnuft och våga tro på det som våra hjärtan längtar och talar om. Jag tror på uppståndelse från de döda, liv som ges på samma mirakulösa sätt som när ett barn blir till. Själva anledningen till att vi firar påsk. Eller för att uttrycka det som Arbetskontoret här annonserade ”We are celebrating the resurrection and rise of our Lord and Savior Jesus Christ and what He did for us. Friday the 6^th and Monday 9^th of May are national holidays.” Glad Påsk till er alla och hoppas ni har det gott med ägg och påskchoklad, och även att ni får tid för eftertanke och gemenskap i påskhelgen. Massa kramar från Juba där det regnar!