Thank God It's Friday - TGIF. En ny abbreviation jag larde mig idag!
Jag ar saa redo for helg! Ikvall blir det upptradande pa Franska Insitutet med traditionell Acholi-dans och traditionellt franskt vin. Mycket uppskattat fran min sida, de ar bra de dar fransoserna. :)
Trevligt helg pa er dar hemma, kramar pa er!!
fredag 27 september 2013
onsdag 18 september 2013
Varfor vi ar har
Kanske inte basta valet av rubrik nar jag saknar a,a och o (ja, med de dar prickarna och ringen ovanfor). Efter langa timmar pa kontoret, fullt upp med nya jobbet och fokus, fokus, fokus pa hur vi kan gora varlden, eller i alla fall Sydsudan battre, sa fangar bloggen - I kroppen min - en del av min hjarna och inre som inte alltid ges det kanslomassiga utrymme det fortjanar eller behover. Det dar innersta som ifragasatter vad vi gor och vad vi ar har for. Och som tillats KANNA (med tva prickar ovanfor forsta A:et), inte bara analysera.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Kristian har vandrat vidare och lamnat ett tomrum efter sig. Men for alla oss som vandrar vidare, tar vi oss tid att stanna upp, kanna efter och narma oss tanken varfor vi ar har? Livet ar sa kort, sa brackligt, det tar inte manga stunder fran det att vi tar vara forsta stapplande steg, tills dess att vi tar vara sista stapplande steg. Visst ar det viktigt att veta varfor vi lever vara liv som gor, vara medvetna om vara val, att vara lyckliga under tiden vi har har, den ar ju sa kort. Men for mig at det ocksa sa viktigt att veta var jag ar pa vag. Jag tror ju inte att vi lever har bara for en sa kort tid for att sen forsvinna for alltid. Det finns sa manga vackra berattelser om varfor vi ar har. En som jag horde nyligen var fran en by i Sydsudan. Dar berattades att manniskorna pa jorden hade ett snore som de kunde klattra upp pa till Gud. Enda kravet var att de tvattade handerna forst. En dag klattrade en manniska upp utan att tvatta handerna. Efter det kunde ingen langre klattra upp till Gud for snoret (med prickar ovanfor o:et) var smutsigt.
Kontakten mellan Gud och manniska var bruten. Pa samma satt som Bibeln talar om att synden kom in i varlden och brot kontakten mellan manniskan och Gud. Och det enda sattet for Gud att uppratta den kontakten igen var att sjalv bli manniska, att komma ner pa jorden och ta pa sig all varldens synd, sa att en forsoning en gang for alla blev gjord. Mitt hopp star till den berattelsen, och till att vi efter det har livet fortsatter till ett mycket battre. Visst kan det har livet vara underbart, jag alskar det sa mycket pa sa manga satt - min familj, mina vanner, resa, dansa, upptacka nya saker. Men riktigt meningsfullt kan det inte bli for mig om jag inte vet att det finns en mening med att vi ar har pa den har jorden; att vi gar mot ett mal som inte slutar nar vi stapplar in over mallinjen en gang. Hur himlen ser ut aterstar att se, men jag forestaller mig att jag dricker vin under ett trad och diskuterar politik med pappa, smakar farmors nybakta bullar och att vi pa nat forunderligt satt varken ar gamla eller unga, for tid existerar inte. Jag forestaller mig en underbar narvaro av Gud, att vi alla upplever den dar friden som bara kommer i vissa stunder da allt kanns underbart och vi inte saknar nagat.
Mitt hopp star till som sa ofta citerat: Det finns nagat bortom bergen, bortom heta hjartat mitt. Dar finns Gud, Han ar tre i en (som ett kinder agg) och han har ett namn, Jesus Kristus.
"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.
Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."
Kristian Gidlund
Kristian har vandrat vidare och lamnat ett tomrum efter sig. Men for alla oss som vandrar vidare, tar vi oss tid att stanna upp, kanna efter och narma oss tanken varfor vi ar har? Livet ar sa kort, sa brackligt, det tar inte manga stunder fran det att vi tar vara forsta stapplande steg, tills dess att vi tar vara sista stapplande steg. Visst ar det viktigt att veta varfor vi lever vara liv som gor, vara medvetna om vara val, att vara lyckliga under tiden vi har har, den ar ju sa kort. Men for mig at det ocksa sa viktigt att veta var jag ar pa vag. Jag tror ju inte att vi lever har bara for en sa kort tid for att sen forsvinna for alltid. Det finns sa manga vackra berattelser om varfor vi ar har. En som jag horde nyligen var fran en by i Sydsudan. Dar berattades att manniskorna pa jorden hade ett snore som de kunde klattra upp pa till Gud. Enda kravet var att de tvattade handerna forst. En dag klattrade en manniska upp utan att tvatta handerna. Efter det kunde ingen langre klattra upp till Gud for snoret (med prickar ovanfor o:et) var smutsigt.
Kontakten mellan Gud och manniska var bruten. Pa samma satt som Bibeln talar om att synden kom in i varlden och brot kontakten mellan manniskan och Gud. Och det enda sattet for Gud att uppratta den kontakten igen var att sjalv bli manniska, att komma ner pa jorden och ta pa sig all varldens synd, sa att en forsoning en gang for alla blev gjord. Mitt hopp star till den berattelsen, och till att vi efter det har livet fortsatter till ett mycket battre. Visst kan det har livet vara underbart, jag alskar det sa mycket pa sa manga satt - min familj, mina vanner, resa, dansa, upptacka nya saker. Men riktigt meningsfullt kan det inte bli for mig om jag inte vet att det finns en mening med att vi ar har pa den har jorden; att vi gar mot ett mal som inte slutar nar vi stapplar in over mallinjen en gang. Hur himlen ser ut aterstar att se, men jag forestaller mig att jag dricker vin under ett trad och diskuterar politik med pappa, smakar farmors nybakta bullar och att vi pa nat forunderligt satt varken ar gamla eller unga, for tid existerar inte. Jag forestaller mig en underbar narvaro av Gud, att vi alla upplever den dar friden som bara kommer i vissa stunder da allt kanns underbart och vi inte saknar nagat.
Mitt hopp star till som sa ofta citerat: Det finns nagat bortom bergen, bortom heta hjartat mitt. Dar finns Gud, Han ar tre i en (som ett kinder agg) och han har ett namn, Jesus Kristus.
tisdag 10 september 2013
Att bli valkomnad hem av en uggla
Sa satt han bara dar, pa bron och liksom vantade pa mig. Stor, han rackte nog upp till mina knan. Jag stod och kollade pa avstand pa honom i tio minuter och han kollade tillbaka pa mig. Som bara en uggla kan gora. Sen bestamde han sig for att flyga ivag. Det kittlades lite i magen pa mig nar han bredde ut vingarna, det var valdigt langt emellan dem, kanske en meter eller sa. Och sa sag han precis ut som den dar ugglan i Svansjon, som brukade fortrolla Odette till en svan. Jag klarade mig for den har kvallen i alla fall, vi far se om han kommer tillbaka imorgon kvall. Om Arvid varit har hade nog ugglan fatt sig en utskallning, men hundarna pa compoundet har i Yei verkar inte bry sig sa mycket om ugglor. Det ar mer uppmarksamma pa hundarna pa andra sidan staketet. De star och ylar till varandra som vargar och till det ljudet somnar jag gott om kvallarna.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)