Varfor vi ar har

Kanske inte basta valet av rubrik nar jag saknar a,a och o (ja, med de dar prickarna och ringen ovanfor). Efter langa timmar pa kontoret, fullt upp med nya jobbet och fokus, fokus, fokus pa hur vi kan gora varlden, eller i alla fall Sydsudan battre, sa fangar bloggen - I kroppen min - en del av min hjarna och inre som inte alltid ges det kanslomassiga utrymme det fortjanar eller behover. Det dar innersta som ifragasatter vad vi gor och vad vi ar har for. Och som tillats KANNA (med tva prickar ovanfor forsta A:et), inte bara analysera.

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund

Kristian har vandrat vidare och lamnat ett tomrum efter sig. Men for alla oss som vandrar vidare, tar vi oss tid att stanna upp, kanna efter och narma oss tanken varfor vi ar har? Livet ar sa kort, sa brackligt, det tar inte manga stunder fran det att vi tar vara forsta stapplande steg, tills dess att vi tar vara sista stapplande steg. Visst ar det viktigt att veta varfor vi lever vara liv som gor, vara medvetna om vara val, att vara lyckliga under tiden vi har har, den ar ju sa kort. Men for mig at det ocksa sa viktigt att veta var jag ar pa vag. Jag tror ju inte att vi lever har bara for en sa kort tid for att sen forsvinna for alltid. Det finns sa manga vackra berattelser om varfor vi ar har. En som jag horde nyligen var fran en by i Sydsudan. Dar berattades att manniskorna pa jorden hade ett snore som de kunde klattra upp pa till Gud. Enda kravet var att de tvattade handerna forst. En dag klattrade en manniska upp utan att tvatta handerna. Efter det kunde ingen langre klattra upp till Gud for snoret (med prickar ovanfor o:et) var smutsigt.

Kontakten mellan Gud och manniska var bruten. Pa samma satt som Bibeln talar om att synden kom in i varlden och brot kontakten mellan manniskan och Gud. Och det enda sattet for Gud att uppratta den kontakten igen var att sjalv bli manniska, att komma ner pa jorden och ta pa sig all varldens synd, sa att en forsoning en gang for alla blev gjord. Mitt hopp star till den berattelsen, och till att vi efter det har livet fortsatter till ett mycket battre. Visst kan det har livet vara underbart, jag alskar det sa mycket pa sa manga satt - min familj, mina vanner, resa, dansa, upptacka nya saker. Men riktigt meningsfullt kan det inte bli for mig om jag inte vet att det finns en mening med att vi ar har pa den har jorden; att vi gar mot ett mal som inte slutar nar vi stapplar in over mallinjen en gang. Hur himlen ser ut aterstar att se, men jag forestaller mig att jag dricker vin under ett trad och diskuterar politik med pappa, smakar farmors nybakta bullar och att vi pa nat forunderligt satt varken ar gamla eller unga, for tid existerar inte. Jag forestaller mig en underbar narvaro av Gud, att vi alla upplever den dar friden som bara kommer i vissa stunder da allt kanns underbart och vi inte saknar nagat.

Mitt hopp star till som sa ofta citerat: Det finns nagat bortom bergen, bortom heta hjartat mitt. Dar finns Gud, Han ar tre i en (som ett kinder agg) och han har ett namn, Jesus Kristus.