Fantastiska Sydsudaneser

Tillbaka i Juba – det ar hett, dammigt, svettigt – som vanligt med andra ord. Det ar farre manniskor pa gatorna, farre bilar, farre khawajas. Idag var jag pa Le Bistro och dar fanns bara ett fatal sjalar. Hmm, jag saknar verkligen de a, a, och o som finns pa svenska tangentbord...

Hur som helst, det ar gott att vara tillbaka trots utegangsforbud. Lite lugnare tempo och hemmakvallar skadar inte (i nagra veckor, sen far vi se hur det kanns…)

Alla “mina” Sydsudaneser verkar ha klarat sig bra. Lona, Khadmalla, vara vakter, med manga flera verkar ha klarat sig relativt oskadda. Helt klart har det varit en omtumlande och uppskakande tid for alla, for vissa mer an andra, men vi glads at att fredsfordrag om eldupphor mellan de stridande parterna skrevs under i Addis Ababa i helgen. Forhoppningsvis kommer detta efterfoljas, men det kommer ta tid for hettan att svalna och for lost sammansatta grupper att komma under kontroll och sluta strida. Jag hoppas och ber att lugnet forblir i Juba och att det sprider sig till andra landsandar.

En av dessa fantastiska Sydsudaneser som var har nar det brann i Juba ar var vakt. Han ar rattsa ny och jag har inte ens lart mig namnet pa honom. Han ar den dar tystlatna typen som man inte riktigt vet vad han tycker och tanker. I borjan litade jag inte riktigt pa honom, men hur fel hade jag inte! Pa tisdagen, efter tva dagars tunga eldstrider, sa fick var vakt hora att var andra vakt var sjuk i malaria. Hur han horde det har jag ingen aning om. Men han bestamde sig for att ga till jobbet genom en stad i kaos, eftersom han sag det som sin plikt att komma och jobba nar hans kollega var sjuk. Det kan man kalla arbetsmoral, eller hur? Kan jag tillagga att han ar fore detta soldat? Alla blev lika forvanade nar han dok upp kontoret. Hans hem ligger pa andra sidan bron och han behover ga i minst en timme for att na vart kontor och compound. Hatten av sana manniskor, som ar beredda att riskera sin egen sakerhet, sin egen trygghet, for andras skull.

Jag vet ni finns dar som tycker jag gor detsamma. Men jag kan lova att min sa kallade uppoffring ar valdigt liten i jamforelse. Igar hade jag formanen att fira gudstjanst med vanner som jag inte sett pa lange och som tack och lov mar bra, senare kyla av mig i poolen pa Norska ambassadens residens, for att sen dricka rose pa verandan medan jag gjorde min manikyr och avsluta dagen med att ha middag i ett hus som ar omgjardat av hoga murar. Idag ar jag tillbaka till jobbet, och ett valdigt varmt kontor utan AC... Men tack for era omtankar, blahallna tummar och forboner. De behovs, NI behovs..! Kramar fran ett alldeles for varmt Juba

Khartoum - Nice to see you again!

Det blev ett minst sagt ovantat besok till Khartoum pa vag till Juba. Nagra timmar fran Addis Abeba sjonk kabintrycket, syregasmaskerna foll ner och vi dok fran 10,000 feet till 3,000 feet for att uppratta syretrycket (om jag forstod det hela ratt). Khartoum var narmsta landningsplats sa de bestamde sig for att nodlanda har. Det har varit fint att fa se Khartoum igen, jag trodde inte att jag skulle fa gora det efter mitt senaste besok 2010 sa har det blivit annu svarare att resa in i landet. Visst hade jag foredragit andra omstandingheter for det har besoket, men vad gor man? Man far gora det basta av situationen helt enkelt. Dock sa har det inte blivit nat strosande pa stan, jag har tagit en laaang tupplur pa nagra timmar och nu ska jag leta mig till restaurangen. Jag bor pa 10:e vaningen i en svit, ganska nice. Utsikt over Khartoummyllret av bilar och sandfargade hus har jag suttit med mitt kaffe och funderat over livet. Hur skort det ar, och hur ironiskt det hade varit om var lilla incident inte hade slutat sa odramatiskt som den gjorde. Alla som varit oroliga for att jag ska tillbaka till Juba, och sa hade jag inte ens natt Juba liksom. Men nu, tack och lov, sa blev det aldrig en allvarlig sitation, mer an att jag var tvungen att byta till raden framfor mig i planet, eftersom syrgasmaskerna inte ramlade ner dar jag satt.

Men vi vet aldrig vad som kan handa i livet - livet blir mycket vad vi gor det till - men vissa saker styr vi inte over. Eller jo, fran och med nu blir det inga mer Ethiopian airlines flygningar for mig. Jag gor slut med Ethiopian airlines, det andra flygbolaget jag gor slut med. Forsta bolaget var Ryanair i september 2012. Da pa grund av hutlosa priser for incheckat bagage. Denna gang pa grund av bedrovlig standard pa planet. Jag vet ju om att flygplanen ofta ar ganska skruttiga invandigt (plaststolar, toaletter som inte funkar, m.m.) men denna gang var det aven varmesystem som inte fungerade som det ska (svinkallt i bakre anden av planet och bastuvarmt i framre delen) och sa detta med kabintrycket och att min mask inte ramlade ner.

Nej, en sista forhoppningsvis smidig Ethiopian Airlines-resa till Addis ikvall eller imorgon, och sen till Juba pa torsdag eftermiddag. Nu ska jag leta mig till restaurangen. Och for att vara nagot anstanding har jag min kontorskjol over mina tajta svarta jeans och sa min scarf och varma kofta for att inte stota mig med kulturen har. Samma utstyrsel som jag har i ett minusgradigt Sverige med andra ord. Ja, det ar val bra for att forbereda mig for Jubavarmen antar jag.... Kramar till er dar hemma. Var radda om er! Man vet aldrig vad som hander. ;)

Nytt Ar - 2014

Gott Nytt Ar skulle rubriken kunna vara, men det kanns lite sent sa har tva veckor in pa det nya aret.
Vanligtvis brukar jag ha en "end of year"-summary, men i ar blev det ingen. Tankarna har varit alldeles for splittrade. Overallt och ingenstans. Krisen i Sydsudan gjorde sitt till. I tre ar har jag lamnat Sydsudan (fyra om jag raknar in 2010!). Tva ar av dessa har jag varit orolig nar jag lamnade landet. 2011, 2012 fanns tankarna dar pa att nat kunde utbryta. 2013 var jag inte orolig. Eller atminstone sa tankte jag inte att nagot skulle handa. Trots alla OM och daliga tecken. Jag kande mig lugn. Mer orolig var jag for sakerhetstraningen jag skulle pa i Holland. For hur jag skulle reagera pa alla moment. Men jag overlevde sakerhetstraningen. Det kom daremot som en chock nar jag pa mandag morgon den 16:e december satt pa hotellet i Apeldoorn och laste om att det varit stridigheter natten igenom i Juba. De foljande dagarna var inte en dimma, mer en fanatisk stress av att kolla sit.reps, Facebook, Twitter, BBC och ringa och maila med alla i Juba emellan HQ moten som jag inte alls ville medverka pa. Phu, liksom. Drinkarna som jag tog hos min pilotvans Dereks terass vid Nilen dagarna innan jag akte kandes allt mer overkliga, hur kunde situationen forandras sa snabbt, bara over en natt?

Lugnet, det relativa lugnet, har atervant till Juba. Inte till Sydsudan tyvarr. Och antagligen kommer det inte atervanda pa ett tag. Jag vagar knappt skriva manader. Men det ar min magkansla. Fem-sex manader av oroligheter i landet. Sen kommer nagot handa. Hoppas jag. Nagot som gor att oroligheterna ebbar ut. Kanske fatigue. Krigstrotthet. Forhoppningsvis. Inte det att alla dodat varann. Det later grymt. Men det kan aven bli sa. Ledarna som tar sitt fornuft till fanga, nar antalet doda blir sa manga att civilbefolkningen borjar ta saken i egna hander. Nar det kommit nagon form av struktur, organisation, hos dem som nu befinner sig i chock. Och da pratar jag inte om oss som tillhor IC, the International Community som det sa fint heter. Nej, utan snarare civilbefolkningen, kvinnor, man, lokala grasrotsorganisationer. Vi kan bara hoppas och tro att nagot gott ska komma.

I vilket fall som helst bar det av tillbaka till Juba. Visumet ar fixat. Vinet inkopt, likasa ostarna. Vaskan ar definitivt inte packad, det sker kvallen fore fram pa smatimmarna. Det har varit en skon start pa 2014. Lagenheten ar nastan helt klar och inredd. Jag har hunnit se The Hobbit; 2an. Arvids tass har lakt lagom tills jag ska aka. Farfar ska fa ny horapparat. Smasaker. Viktiga saker. Jag har aven forundrats over vad fantastiskt lite arbete man kan gora pa en full arbetsdag och vara upptagen med precis allt annat, som att koppla om lampor, skaffa ny forsakring, ringa Horcentralen typ 100 ganger, ga till Apoteket fyra ganger pa tva dagar, skriva ut ett papper ena dagen, ett annat papper andra dagen, ga till Systemet tre ganger for att fa tag pa den dar rabarberlikoren - och nu ar Rhubys antligen min! Synd bara att den fina flaskan ar alldeles for stor for att ta med till Juba. Den far vanta till sommarens grillkvallar i Orsa. Det gar ju sa fort i vilket fall som helst. Denna sommar fyller jag 30 ar. T-r-e-t-t-i-o-!!! Jag kanner mig inte sa gammal liksom. Daremot sa inser jag vad fort tiden gar. Ett tecken pa att man blir aldre kanske? Till det hor att jag har aven borjat forundras over vad lite man hinner pa en full arbetsdag. Hur klarar man da vardagen om man har fyra barn och jobbar nastan heltid? Till alla som klarar det och fortfarande ler och bakar semlor - ni ar grymma!! Jag antar att man maste prioritera bort vissa saker och inte ha sa hoga krav pa sig hela tiden. Det ska bli mitt lofte for 2014. Mindre stress, mer kvalitet. Work hard, live hard, var en av mina goda vanners motto i Juba. Nu med utegangsforbud fran klockan sex pa kvallarna sa blir det nog inte sa mycket live hard for mig. Snarare ett stillsamt nunneliv. Eller ja, stillsamt pa kvallarna, men med nog sa mycket arbete som vantar. Nytt ar, nya utmaningar. Juba, here I come...! Eller nat sant. Men till och borja med; God natt! En dag i sander... ;)