Fantastiska Sydsudaneser

Tillbaka i Juba – det ar hett, dammigt, svettigt – som vanligt med andra ord. Det ar farre manniskor pa gatorna, farre bilar, farre khawajas. Idag var jag pa Le Bistro och dar fanns bara ett fatal sjalar. Hmm, jag saknar verkligen de a, a, och o som finns pa svenska tangentbord...

Hur som helst, det ar gott att vara tillbaka trots utegangsforbud. Lite lugnare tempo och hemmakvallar skadar inte (i nagra veckor, sen far vi se hur det kanns…)

Alla “mina” Sydsudaneser verkar ha klarat sig bra. Lona, Khadmalla, vara vakter, med manga flera verkar ha klarat sig relativt oskadda. Helt klart har det varit en omtumlande och uppskakande tid for alla, for vissa mer an andra, men vi glads at att fredsfordrag om eldupphor mellan de stridande parterna skrevs under i Addis Ababa i helgen. Forhoppningsvis kommer detta efterfoljas, men det kommer ta tid for hettan att svalna och for lost sammansatta grupper att komma under kontroll och sluta strida. Jag hoppas och ber att lugnet forblir i Juba och att det sprider sig till andra landsandar.

En av dessa fantastiska Sydsudaneser som var har nar det brann i Juba ar var vakt. Han ar rattsa ny och jag har inte ens lart mig namnet pa honom. Han ar den dar tystlatna typen som man inte riktigt vet vad han tycker och tanker. I borjan litade jag inte riktigt pa honom, men hur fel hade jag inte! Pa tisdagen, efter tva dagars tunga eldstrider, sa fick var vakt hora att var andra vakt var sjuk i malaria. Hur han horde det har jag ingen aning om. Men han bestamde sig for att ga till jobbet genom en stad i kaos, eftersom han sag det som sin plikt att komma och jobba nar hans kollega var sjuk. Det kan man kalla arbetsmoral, eller hur? Kan jag tillagga att han ar fore detta soldat? Alla blev lika forvanade nar han dok upp kontoret. Hans hem ligger pa andra sidan bron och han behover ga i minst en timme for att na vart kontor och compound. Hatten av sana manniskor, som ar beredda att riskera sin egen sakerhet, sin egen trygghet, for andras skull.

Jag vet ni finns dar som tycker jag gor detsamma. Men jag kan lova att min sa kallade uppoffring ar valdigt liten i jamforelse. Igar hade jag formanen att fira gudstjanst med vanner som jag inte sett pa lange och som tack och lov mar bra, senare kyla av mig i poolen pa Norska ambassadens residens, for att sen dricka rose pa verandan medan jag gjorde min manikyr och avsluta dagen med att ha middag i ett hus som ar omgjardat av hoga murar. Idag ar jag tillbaka till jobbet, och ett valdigt varmt kontor utan AC... Men tack for era omtankar, blahallna tummar och forboner. De behovs, NI behovs..! Kramar fran ett alldeles for varmt Juba