En vanlig dag

Ibland maste man bara fa skriva av sig lite. Det behover jag nu. For nar jag tanker pa saker som inte uppror mig langre, utan mer gor en bedrovad, men inte sa dar upprord, da kanns det lite ja, avstangt... Efter ett tidigt clustermote sa star vi utanfor OCHA och vantar pa att vara skjutsar ska komma. En kollega far ett samtal. Nagon har fatt ett mentalt sammanbrott utanfor deras klinik och en mental health officer maste tillkallas. Mamman har forlorat sina barn i stridigheterna och nu nagra manader senare bryter hon ihop. En annan kollegas skjuts ar forsenad. Chaufforen ar fast i ett trafficjam. En bodaboda forare har dott efter en krock.   Min skjuts kommer och vi aker mot kontoret. Pa vagen till kontoret, inte langt ifran nationella sakerhetsbyggnaden, star en stor folksamling. Vi stannar och fragar vad som hant. De har hittat en dod kropp i det lilla vattendraget langs vagen. En soldat som antaligen varit dod i nagon dag. Man vet inte varifran kroppen kommit, men nagon har dumpat den i vattnet.

Sydsudan ar sa fullt av dod. Jag akte med en bodaboda i TongPing en morgon. Jag fragade honom var han kom ifran. Han bodde i Juba men kom ursprungligen fran Malakal. Jag fragade nar han var dar senast. I maj blev svaret. For att halsa pa sin syster. Var ar din syster nu fragade jag. -I ett flyktinglager i Etiopien. Och hennes familj? Maken och barnen blev alla dodade i stridigheterna.

Nu finns det en ny generation av traumatiserade manniskor i Sydsudan. De som vaxte upp utan krig och svalt har tvingats uppleva vad deras foraldrar fore dem upplevde. Gode Gud, have your way in this country. Jag vet ingen utvag.      

Nya tider

Tillbaka till gamla, kara Juba, men med nya saker pa gang. Eller ett oskrivet blad snarare. En nodvandig break ar pa g, och jag raknar ner veckorna. Jag hoppas att de inte gar lika fort som min semester gjorde, fyra veckor sa ju liksom bara swish och sa var de forbi. Sa blir det ju latt nar man flyger och far runt, runt som jag brukar gora. En vecka i Edsbyn, en vecka i Mallorca, vidare till Orebro, torpet, Hallsberg, Orsa, och tillbaka till Edsbyn. Det var nog den basta semestern pa flera ar. Jag kollade jobbmailen bara tva ganger. Tva ganger!! Bara det ger ju lite halleluja kansla. Men mest av allt sa ger nog denna lilla tos pirr i magen och massa, massa kanslor som flodar over:

Isabella Helena Marie Hedman. Varldens finaste. 

Med varldens stoltaste pappa bredvid (som sig bor).

Jag ar ju som sagt tillbaka i Juba nu, fram tills den 20e oktober. Sen bar det av tillbaka till Sverige. Sen vidare soderut i Europa. Tack och lov for att min fina grannfru fran Bullerbyvagen - Karin - salde sin bil till mig. Den kommer kunna fa plats med bade mig och Arvid nar vi bilar nerat. Och kanske en och annan moster ocksa. Den mest vagberesta av dem som erbjod sig sa snallt att hon kan sitta bredvid och prata med mig ner till Frankrike. 

Just nu sitter jag och filar pa mitt CV (pa arbetstid, jag vet!). Det finns ett jobberbjudande i Myanmar. Vilket vore hur kul som helst, men i max tre-fyra manader. Vore det inte for Arvid hade det nog varit perfekt i ett ar eller sa. Men jag langtar ju som en tok efter den lille herren. 

Det ar svart att summera vad som hander har nere nu nar det ar offentligt att jag lamnar Juba. Det kanns sa kontigt att saga det. Det var inga glada miner alls har pa kontoret igar. Mera tarar och en valdigt nedstamd mandag. Jag maste forsoka fa tid och aka och beratta det for all goa vanner i IAS innan de hor det pa andra omvagar. Snart fyra ar i Sydsudan och nu snart ar det dags att dra. Jag kommer sakna det har stallet. Sa mycket. Det gor ont bara att tanka pa. Men att stanna ar heller inget alternativ. Jag behover en break och det finns en tid for allt: Att plantera. Att vattna. Att skorda. Att atervanda. Hem till Sverige. Eller nan annans. God knows. Framtiden ar i Hans hander. Tur de ar sa mycket storre an mig.