Ibland maste man bara fa skriva av sig lite. Det behover jag nu. For nar jag tanker pa saker som inte uppror mig langre, utan mer gor en bedrovad, men inte sa dar upprord, da kanns det lite ja, avstangt... Efter ett tidigt clustermote sa star vi utanfor OCHA och vantar pa att vara skjutsar ska komma. En kollega far ett samtal. Nagon har fatt ett mentalt sammanbrott utanfor deras klinik och en mental health officer maste tillkallas. Mamman har forlorat sina barn i stridigheterna och nu nagra manader senare bryter hon ihop. En annan kollegas skjuts ar forsenad. Chaufforen ar fast i ett trafficjam. En bodaboda forare har dott efter en krock. Min skjuts kommer och vi aker mot kontoret. Pa vagen till kontoret, inte langt ifran nationella sakerhetsbyggnaden, star en stor folksamling. Vi stannar och fragar vad som hant. De har hittat en dod kropp i det lilla vattendraget langs vagen. En soldat som antaligen varit dod i nagon dag. Man vet inte varifran kroppen kommit, men nagon har dumpat den i vattnet.
Sydsudan ar sa fullt av dod. Jag akte med en bodaboda i TongPing en morgon. Jag fragade honom var han kom ifran. Han bodde i Juba men kom ursprungligen fran Malakal. Jag fragade nar han var dar senast. I maj blev svaret. For att halsa pa sin syster. Var ar din syster nu fragade jag. -I ett flyktinglager i Etiopien. Och hennes familj? Maken och barnen blev alla dodade i stridigheterna.
Nu finns det en ny generation av traumatiserade manniskor i Sydsudan. De som vaxte upp utan krig och svalt har tvingats uppleva vad deras foraldrar fore dem upplevde. Gode Gud, have your way in this country. Jag vet ingen utvag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar