Isabella Helena Marie Hedman. Varldens finaste.
Med varldens stoltaste pappa bredvid (som sig bor).
Jag ar ju som sagt tillbaka i Juba nu, fram tills den 20e oktober. Sen bar det av tillbaka till Sverige. Sen vidare soderut i Europa. Tack och lov for att min fina grannfru fran Bullerbyvagen - Karin - salde sin bil till mig. Den kommer kunna fa plats med bade mig och Arvid nar vi bilar nerat. Och kanske en och annan moster ocksa. Den mest vagberesta av dem som erbjod sig sa snallt att hon kan sitta bredvid och prata med mig ner till Frankrike.
Just nu sitter jag och filar pa mitt CV (pa arbetstid, jag vet!). Det finns ett jobberbjudande i Myanmar. Vilket vore hur kul som helst, men i max tre-fyra manader. Vore det inte for Arvid hade det nog varit perfekt i ett ar eller sa. Men jag langtar ju som en tok efter den lille herren.
Det ar svart att summera vad som hander har nere nu nar det ar offentligt att jag lamnar Juba. Det kanns sa kontigt att saga det. Det var inga glada miner alls har pa kontoret igar. Mera tarar och en valdigt nedstamd mandag. Jag maste forsoka fa tid och aka och beratta det for all goa vanner i IAS innan de hor det pa andra omvagar. Snart fyra ar i Sydsudan och nu snart ar det dags att dra. Jag kommer sakna det har stallet. Sa mycket. Det gor ont bara att tanka pa. Men att stanna ar heller inget alternativ. Jag behover en break och det finns en tid for allt: Att plantera. Att vattna. Att skorda. Att atervanda. Hem till Sverige. Eller nan annans. God knows. Framtiden ar i Hans hander. Tur de ar sa mycket storre an mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar