Exiting

Jag har hundra miljoner saker att gora kanns det som. Eller for att vara mer konkret: jag borde/ska skriva tre ansokningar for the Strategic Response Plan for tre olika sektorer; WASH, Food security och Protection. Jag kan det som rinnande vatten men jag ar bara sa... overwhelmed. Alla tankar snurrar. Avskedsfesten i fredags. Sista Jubapartyt i lordags. Farvalen som sas pa sondagen till Pub church. Farval idag. Farvallunch och farvalmiddag imorgon. Sista hejda pa onsdag pa Logali. Packa. Svara pa emails. Helst vill jag bara dra tacket over huvudet och grata en skvatt. Eller sova nagra timmar. Jag vaknar efter fyra-fem timmars somn och tankarna bara snurrar... Jag lamnar Juba. Jag lamnar Juba. Jag lamnar Juba.... En sadan lattnad och samtidigt sadan saknad. Det ar ratt tid. Snart fyra ar for mig har i Sydsudan. En lagom lang period som kanns som en evighet. Nar jag traffar nya Jubalites och de hor att jag varit har sa pass lange brukar de flesta stirra pa mig som att jag ar ett ufo eller nat. Och dar ar man val lite efter ett tag har. De fa manniskor som fortfarande finns kvar av the old crew kanner alla likadant; att Sydsudan forandrat oss och vart satt att se pa livet, pa ett eller annat satt. Och det ar jag tacksam for. Sydsudan kanske har gjort mer for mig an vad jag kunnat gora for det har landet. Att se dod och liv i sa klara farger ger perspektiv och erfarenhet som inte kan kopas for pengar.

Att komma hem till Sverige kanns skrammande och morkt i oktober. Den arstid jag hatar mest. Morkt, morkt, morkt och lerigt, lortigt. Jag ska kopa en sjalvgaende dammsugare. Och resa sa mycket jag kan och halsa pa vanner och slaktingar runtomkring, i den man jag kan ta med mig Arvid. Och sa lite debriefing i Frankrike. Fira 30arsdagen i Paris med Laetitia. Kanske ta en resa i december till nat varmt stalle. Yogakurs i Sri Lanka? Hanga med familjen. Isabella. Med alskade farfar som varit sjuk.

Jag lamnar bakom mig ett Sydsudan som gar mot en ny torrperiod. Intensifierade stridigheter. Ett Juba som deporterat en av mina journalistvannner och som just nu haller en annan van i fangelse for att hans organisation skriver och vittnar om vad som pagar i det har landet. Ett land dar min kollega och van Repents bror blev mordad for tre manaders lon som han hade hos sig i sitt hem. En annan kollega och van Jackson miste sin fru helt ovantat forra veckan. Sa mycket dod och samtidigt gar livet vidare. Nya barn fods. Nya byggnader poppar upp. Jag maste dock fa ett break fran hela den har galna karusellen som bara tycks snurra snabbare och snabbare for varje ar.

Hur det kommer kannas att landa i Sverige aterstar att se. Jag vet att det finns ingen i min narhet av vanner i Sverige som kan riktigt relatera till mina fyra ar har. Det ar okej. Men jag hoppas resa och halsa pa andra fore detta Jubalites for att inte bli helt ensam med alla upplevelser och tankar.

Om jag ar sen med att svara pa mail sa far ni ursakta mig. Det ar helt enkelt sa att min hjarna lever sitt eget liv den har sista veckan. Survival mood kan man nog kalla det. Gor det som maste goras, och lamna resten till senare. Jag ska forsoka summera min tid nan gang nar andan faller pa. Snart ses vi och det ser jag grymt mycket fram emot. Pussar och kramar tills dess