Att gå över gårsplanen och se stjärnor ända ner till palmerna är så vackert och underbart att jag aldrig vill att det ska ta slut. Det är som att äta en supergod glass och ja, vilja äta för alltid. Jag kollar efter de tre vise männen, eller Orions bälte, som pappa lärde mig. De hittar jag alltid. Karlavagnen och Lilla björn är svårare, jag tror de ligger för lågt för att hela stjärnbilden ska kunna ses härifrån.
Om jag kollar på stjärnorna så känner jag mig mindre ensam. Jag tänker på pappa, jag tänker på alla där hemma som också ser samma stjärnor. Jag tänker på alla som gått före och som också såg samma stjärnor. Jag önskar alla kunde ha samma känsla för stjärnor, för då skulle de i alla fall ha nån tröst om de känner sig ensamma.
Skriver mer senare om allt vi gjort idag. Idag får bli tillägnat stjärnorna för de är såå vackra här ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar