Årsdagen

Den 15e december närmar sig med stormsteg. Dagen då presidentens livvakter för snart ett år sen hamnade i konflikt med varandra i Juba, vilket ledde till fem dagars intensiva stridigheter med uppskattningsvis runt 5,000 döda, framför allt Nuer, i huvudstaden. Stridigheter som inom bara några veckor spred sig över hela landet och som återigen försatte Sydsudan i inbördeskrig efter tio år av relativ fred. Ett år efter konfliktens utbrott beräknas tio tusentals Sydsudaneser av olika folkgrupper ha dött, runt två miljoner har flytt sina hem och runt fyra miljoner beräknas numera matosäkra. Den 16e december 2013 kommer jag alltid minnas som morgonen när jag vaknade upp på hotellet i Apeldoorn och hur min Facebook stream var fylld av oroande meddelanden från vänner som försökte kontakta varandra och få klarhet i vad som hade hänt natten mellan 15e-16e december. Själv befann jag mig i Holland för en säkerhetsträning ironiskt nog.

När jag ser tillbaka på året som gått inser jag att magnituden av konflikten fick dimensioner vi inte kunnat föreställa oss, då i december 2013. Vi hade hoppats att oroligheterna skulle avta efter bara några veckor. Men i och med att oppositionen har förstärkt sina positioner och att man inte kunnat nå en fredsuppgörelse (det finns inte riktigt några lockande alternativ för några av de stridande parterna) så fortgår konflikten än idag. I Juba förbereder mina vänner sig på några dagars lock down; att vara inomhus med mat och vatten bunkrat upp ifall årsdagen infaller med förnyad oro.

Själv befinner jag mig återigen i Europa, långt ifrån osäkerheten i Sydsudan. Jag ser tillbaka på ett år då ZOA och IAS, mina två organisationer som jag arbetat med i Sydsudan, har gjort fantastiska insatser som troligtvis räddat livet på tusentals människor. I ZOA har vi som bekant nått ut till över hundra tusen människor med matsäkerhetsprogram. IAS has försett människor i nödsituation med rent vatten och sanitära lösningar, när ingen annan aktör ens vågat bege sig dit på grund av oroligheterna och stridigheterna. I Bor, Jongleis delhuvudstad, finns FN:s Protection of Civilian (POC) camp, där IAS var den första organisationen på plats. Mina kollegor där har fått uppleva hur Bor hamnat i händerna både på oppositionen och regeringsstyrkor i flera omgångar och hur campen en gång blev stormad av upprörda civila som försökte döda andra civila från den motsatta folkgruppen som sökt skydd där. Vid det tillfället dödades över 150 civila inne på campen och IAS fick bära ut döda människor på sin nyinköpta truck istället för att transportera borrutrustning vilket var tanken. Trots dessa fasansfulla upplevelser fortsätter mina kollegor i IAS det viktiga arbetet att förse människor med rent vatten och Bor POC är en av de absolut bästa FN camperna i Sydsudan, med lägst dödlighet relaterat till vatten. Nyfödda har namngetts till Yakani, efter IAS projektledare på plats.

Jag känner mig stolt att ha fått jobba med sådana fantastiska Sydsudaneser och andra under de fyra år jag spenderat i Sydsudan. Att detta sista år blev så otroligt fel, för att säga det minsta, är för mig en personlig tragedi, och för landet en ännu större tragedi. Vi kan bara be att fred verkligen ska komma till Sydsudan. Det känns konsigt nog rätt att avsluta min tid i Sydsudan under denna period. Vi har fasat ut de nödhjälpsprogram som inleddes 2014. Snart kommer dock torrsäsongen med förnyad styrka och nya stridigheter. Jag är tacksam att det finns människor med ny energi och nya perspektiv som tar vid.

När jag nu går in i en ny roll och en ny tjänst är det med inspiration som jag ser fram emot att ta med mig erfarenheter från Sydsudan och se hur de kan appliceras i andra kontexter. Säkerligen kommer jag lära mig nya saker och det ser jag fram emot med spänning och förväntan. Sydsudan kommer alltid finnas i mitt hjärta och det är min bön att jag ska kunna återvända på ett eller annat sätt. Med min nya tjänst ser chanserna goda ut för det, även om det dock blir kortare besök och inte postering utomlands.

Jag är så tacksam att få vara Sverigebaserad; trots gråa november har jag nog aldrig tyckt det varit så skönt att vara hemma. Det har varit några veckors intensivt resande i Europa under de snart två månader jag varit hemma. Jag är också tacksam att ha vänner på olika håll jag kan besöka samtidigt som jag reser runt med jobbet eller av andra anledningar. Sydsudan har gett mig så mycket att det är svårt att sätta ord på det. Före årsslutet ska jag försöka göra en summering. Före jag går in i den nya tjänsten och fasen i livet.

Just nu finns tankarna i Juba. Vackra, dammiga, svettiga, trasiga, kaosartade Juba där så många fantastiska människor lever sina liv. Glöm inte Sydsudan. Där bor människor som du och jag, som längtar efter trygghet och fred. Mammor och pappor som vill utbilda sina barn och som vill se dem växa upp till starka, trygga människor. Vi kan välja att blunda och leva våra liv här hemma i Sverige. Eller så kan vi välja att sträcka ut en hand genom de många hjälporganisationer som finns på plats. Det kan gälla Syrien, Filippinerna, Myanmar, Somalia, CAR eller något annat land där nöd finns. Vi har så mycket i Sverige, ett överflöd utan dess like. Om vi förstår vilken förmåga vi har att faktiskt förbättra världen, genom vår egen lilla insats, så tror jag det kan vara en hisnande insikt. Vi kanske bara förbättrar livet för en person, men för att citera en sjuksköterska jag läste om "För den personen betyder det allt".

Exiting

Jag har hundra miljoner saker att gora kanns det som. Eller for att vara mer konkret: jag borde/ska skriva tre ansokningar for the Strategic Response Plan for tre olika sektorer; WASH, Food security och Protection. Jag kan det som rinnande vatten men jag ar bara sa... overwhelmed. Alla tankar snurrar. Avskedsfesten i fredags. Sista Jubapartyt i lordags. Farvalen som sas pa sondagen till Pub church. Farval idag. Farvallunch och farvalmiddag imorgon. Sista hejda pa onsdag pa Logali. Packa. Svara pa emails. Helst vill jag bara dra tacket over huvudet och grata en skvatt. Eller sova nagra timmar. Jag vaknar efter fyra-fem timmars somn och tankarna bara snurrar... Jag lamnar Juba. Jag lamnar Juba. Jag lamnar Juba.... En sadan lattnad och samtidigt sadan saknad. Det ar ratt tid. Snart fyra ar for mig har i Sydsudan. En lagom lang period som kanns som en evighet. Nar jag traffar nya Jubalites och de hor att jag varit har sa pass lange brukar de flesta stirra pa mig som att jag ar ett ufo eller nat. Och dar ar man val lite efter ett tag har. De fa manniskor som fortfarande finns kvar av the old crew kanner alla likadant; att Sydsudan forandrat oss och vart satt att se pa livet, pa ett eller annat satt. Och det ar jag tacksam for. Sydsudan kanske har gjort mer for mig an vad jag kunnat gora for det har landet. Att se dod och liv i sa klara farger ger perspektiv och erfarenhet som inte kan kopas for pengar.

Att komma hem till Sverige kanns skrammande och morkt i oktober. Den arstid jag hatar mest. Morkt, morkt, morkt och lerigt, lortigt. Jag ska kopa en sjalvgaende dammsugare. Och resa sa mycket jag kan och halsa pa vanner och slaktingar runtomkring, i den man jag kan ta med mig Arvid. Och sa lite debriefing i Frankrike. Fira 30arsdagen i Paris med Laetitia. Kanske ta en resa i december till nat varmt stalle. Yogakurs i Sri Lanka? Hanga med familjen. Isabella. Med alskade farfar som varit sjuk.

Jag lamnar bakom mig ett Sydsudan som gar mot en ny torrperiod. Intensifierade stridigheter. Ett Juba som deporterat en av mina journalistvannner och som just nu haller en annan van i fangelse for att hans organisation skriver och vittnar om vad som pagar i det har landet. Ett land dar min kollega och van Repents bror blev mordad for tre manaders lon som han hade hos sig i sitt hem. En annan kollega och van Jackson miste sin fru helt ovantat forra veckan. Sa mycket dod och samtidigt gar livet vidare. Nya barn fods. Nya byggnader poppar upp. Jag maste dock fa ett break fran hela den har galna karusellen som bara tycks snurra snabbare och snabbare for varje ar.

Hur det kommer kannas att landa i Sverige aterstar att se. Jag vet att det finns ingen i min narhet av vanner i Sverige som kan riktigt relatera till mina fyra ar har. Det ar okej. Men jag hoppas resa och halsa pa andra fore detta Jubalites for att inte bli helt ensam med alla upplevelser och tankar.

Om jag ar sen med att svara pa mail sa far ni ursakta mig. Det ar helt enkelt sa att min hjarna lever sitt eget liv den har sista veckan. Survival mood kan man nog kalla det. Gor det som maste goras, och lamna resten till senare. Jag ska forsoka summera min tid nan gang nar andan faller pa. Snart ses vi och det ser jag grymt mycket fram emot. Pussar och kramar tills dess        

En vanlig dag

Ibland maste man bara fa skriva av sig lite. Det behover jag nu. For nar jag tanker pa saker som inte uppror mig langre, utan mer gor en bedrovad, men inte sa dar upprord, da kanns det lite ja, avstangt... Efter ett tidigt clustermote sa star vi utanfor OCHA och vantar pa att vara skjutsar ska komma. En kollega far ett samtal. Nagon har fatt ett mentalt sammanbrott utanfor deras klinik och en mental health officer maste tillkallas. Mamman har forlorat sina barn i stridigheterna och nu nagra manader senare bryter hon ihop. En annan kollegas skjuts ar forsenad. Chaufforen ar fast i ett trafficjam. En bodaboda forare har dott efter en krock.   Min skjuts kommer och vi aker mot kontoret. Pa vagen till kontoret, inte langt ifran nationella sakerhetsbyggnaden, star en stor folksamling. Vi stannar och fragar vad som hant. De har hittat en dod kropp i det lilla vattendraget langs vagen. En soldat som antaligen varit dod i nagon dag. Man vet inte varifran kroppen kommit, men nagon har dumpat den i vattnet.

Sydsudan ar sa fullt av dod. Jag akte med en bodaboda i TongPing en morgon. Jag fragade honom var han kom ifran. Han bodde i Juba men kom ursprungligen fran Malakal. Jag fragade nar han var dar senast. I maj blev svaret. For att halsa pa sin syster. Var ar din syster nu fragade jag. -I ett flyktinglager i Etiopien. Och hennes familj? Maken och barnen blev alla dodade i stridigheterna.

Nu finns det en ny generation av traumatiserade manniskor i Sydsudan. De som vaxte upp utan krig och svalt har tvingats uppleva vad deras foraldrar fore dem upplevde. Gode Gud, have your way in this country. Jag vet ingen utvag.      

Nya tider

Tillbaka till gamla, kara Juba, men med nya saker pa gang. Eller ett oskrivet blad snarare. En nodvandig break ar pa g, och jag raknar ner veckorna. Jag hoppas att de inte gar lika fort som min semester gjorde, fyra veckor sa ju liksom bara swish och sa var de forbi. Sa blir det ju latt nar man flyger och far runt, runt som jag brukar gora. En vecka i Edsbyn, en vecka i Mallorca, vidare till Orebro, torpet, Hallsberg, Orsa, och tillbaka till Edsbyn. Det var nog den basta semestern pa flera ar. Jag kollade jobbmailen bara tva ganger. Tva ganger!! Bara det ger ju lite halleluja kansla. Men mest av allt sa ger nog denna lilla tos pirr i magen och massa, massa kanslor som flodar over:

Isabella Helena Marie Hedman. Varldens finaste. 

Med varldens stoltaste pappa bredvid (som sig bor).

Jag ar ju som sagt tillbaka i Juba nu, fram tills den 20e oktober. Sen bar det av tillbaka till Sverige. Sen vidare soderut i Europa. Tack och lov for att min fina grannfru fran Bullerbyvagen - Karin - salde sin bil till mig. Den kommer kunna fa plats med bade mig och Arvid nar vi bilar nerat. Och kanske en och annan moster ocksa. Den mest vagberesta av dem som erbjod sig sa snallt att hon kan sitta bredvid och prata med mig ner till Frankrike. 

Just nu sitter jag och filar pa mitt CV (pa arbetstid, jag vet!). Det finns ett jobberbjudande i Myanmar. Vilket vore hur kul som helst, men i max tre-fyra manader. Vore det inte for Arvid hade det nog varit perfekt i ett ar eller sa. Men jag langtar ju som en tok efter den lille herren. 

Det ar svart att summera vad som hander har nere nu nar det ar offentligt att jag lamnar Juba. Det kanns sa kontigt att saga det. Det var inga glada miner alls har pa kontoret igar. Mera tarar och en valdigt nedstamd mandag. Jag maste forsoka fa tid och aka och beratta det for all goa vanner i IAS innan de hor det pa andra omvagar. Snart fyra ar i Sydsudan och nu snart ar det dags att dra. Jag kommer sakna det har stallet. Sa mycket. Det gor ont bara att tanka pa. Men att stanna ar heller inget alternativ. Jag behover en break och det finns en tid for allt: Att plantera. Att vattna. Att skorda. Att atervanda. Hem till Sverige. Eller nan annans. God knows. Framtiden ar i Hans hander. Tur de ar sa mycket storre an mig.

Nedbruten

Igar firades Independence Day i Sydsudan, den tredje for detta nyfodda land. Vi stannade dock hemma - delvis pa grund av sakerhetslaget. Men ocksa for att jag finner det svart, om inte omojligt, att fira sjalvstandigheten i ett land som just nu begar sjalvmord.

Om nagra veckor kommer svalt att deklarereras av WFP. Det ar det sista kritiska laget ur ett matsakerhetsperspektiv. Det ar laget nar hundratals, tusentals, dor pa grund av de inte har atit pa dagar, veckor. Nar deras kroppar ar sa forsvagade att de inte kan sta emot vanliga sjukdomar som diarre. Nar man far lunginflammation som sakta kvaver en till dods for kroppen inte har kraft nog att bekampa sjukdomen, ens med mediciner tillgangligt. Bilder fran 1990 spelas upp i mitt huvud. Flickan som var andetag fran att bli uppaten av en gam, som det ser ut fran bilden nedan. Vi vet inte vad som hande med flickan. Carter, fotografen, lamnade henne dar hon var. Vissa havdar att han ansag att det inte var en journalists uppdrag att radda liv, bara att skriva om det och pa sa satt vacka uppmarksamhet. Bilden blev publicerad i NY Times och spreds over varlden. Fran vissa hall blev kritiken mot Carter massiv. Kanske var det detta, och allt han sett och upplevt i damera Sodra Sudan som bidrog till att han begick sjalvmord nagra manader senare. Bilden talar dock sitt tydliga sprak, och i Sydsudan upprepar sig just nu historien.

I Bentiu's POC camp (Protection of Civilians) begravs runt 10 barn dagligen. De dor av  sjukdomar som ingen manniska borde behova do av idag. Pa grund av orent vattnen. Nedbrutet immunforsvar.

https://radiotamazuj.org/en/article/dozens-children-buried-bentiu

Den har krisen hade inte behovt handa. 2013 sag ljusare ut an andra ar. Skorden var positiv, regnen goda. Men tva politiker kom i luven pa varandra. Vande de tva storsta folkgrupperna emot varandra. Krisen var ett faktum. Etnisk rensning. Valdtakter. Massiv forstorelse av de tre storsta staderna i landet. Folk har flytt ut i bushen och levt pa vilda frukter och atit gras for att overleva. Tillbaka pa ruta ett sedan PCA - fredsfordraget mellan norr och syd - skrevs under 2005. Inte bara det. Tillbaka till 1990. Nar massiv svalt dodade tusentals manniskor.

ZOA har gjort vad vi har kunnat. Delat ut utsade i vara programomraden for att conflict affected people och IDPs (Internally Displaced People) ska kunna plantera och skorda runt oktober. Runt 90,000 manniskor ar hittills nadda genom vara program. 90,000 av fyra miljoner som beraknas vara i riskzonen.

Nu kan vi inte gora mer for tillfallet. WFP delar ut mat, gor sa kallade airdrops dar Antonov flygplan slapper ut ton med mat i svaratkomliga omraden. Hjaltar och hjaltinnor kommer vara ute i bushen i tva-tre manader och jobba med att distriburera detta. Forhoppningsvis radda tusentals manniskor fran att svalta ihjal.

Jag ska hem till Sverige. Vila. Jag behover det mer an nansin. Inte tanka pa detta. Ibland kanske gora nagot annat an att vila, ocksa for att slippa tanka pa vad som hander i Sydsudan. Ta en spontan resa nanstans. Fa nya intryck. Se att inte hela varlden ar en katastrof. Skratta och vara bekymmersfri for nagra veckor. Sydsudan har atit sig innanfor mitt skinn och det besoker mig pa natterna. Det suger musten ur mig, langsamt men sakert. Jag ger in sista dropparna energi nu de tva sista dagarna fore jag reser. Skriva klart en rapport om IDPs i Tali som jag traffade dar for tva veckor sen. De fortjanar att ha sin historia berattad, hur trott jag an ar. Skriva en ansokan som kanske, kanske, kan bringa in nya projekt for ZOA. Projekt som forhoppningsvis kan bidra till nagon form av recovery i omradena vi arbetar i.

Ok, en kopp kaffe nu och inshallah sa ror jag detta i hamn for denna vecka. Vi ses pa sondag. Glom inte att ge ett bidrag till organisationer som ar pa plats. ZOA, MSF, Radda Barnen ar utmarkta exempel pa organisationer som finns pa plats dar det mest behovs. Glom inte Sydsudan. Manniskor har ar manniskor precis som du och jag. Hunger kanns likadant. Nar man misst sitt barn har grater man samma tarar. Vi kan vara med och forandra. Radda ett liv. Carter gjorde det han tyckte sig kunna gora. Men senare angrade han sig kanske. Jag vill inte angra mig for vad jag INTE gjorde. Hoppas vi kan sta tillsammans i det. Varma halsningar fran ett svalt Juba.  

2014 World tour

Det har aret har ju varit minst sagt omvalvande. Aldrig har jag nog varit sa trott, jobbat sa mycket, rest sa mycket och upplevt sa mycket. Det ar ocksa forklaringen till den klena uppdateringen.  Men nu nar jag tagit tag i att lagga in bilder pa datorn sa tankte jag att jag kan ju dela med mig av nagra resebilder till er dar hemma:

Vi borjar i Nairobi i Februari, dar jag var for en OFDA/USAID workshop. Och nej, elefanterna var inte deltagare i konferensen, men de ar foraldralosa bebisar som tas omhand pa Sheldrakes elefantbarnhem.

Och sa har liten ar man om man bara ar en vecka gammal... Och det ar kallt i Nairobi motfor norra Kenya dar den har lillen kom fran...

Senare for jag och min kollega Pieter vidare till Norra Bahr El Ghazal for en undersokning... Dar drack vi etiopiskt kaffe och undersokte mojligheterna for att starta upp ett nytt vatten- och food security program.

Och dar kan man traffa sana har godingar

Efter Bahr El Ghazal akte jag vidare till Italien, och hann med att bli arresterad pa Kairos flygplats i nagra timmar, innan de insag att de anhallit fel person. Jag ar rattsa overtygad om att de bara roade sig och att det hela fick ett slut sen svenska ambassaden borjade ringa dem.

Jag och Haidar gick pa WFP party, reste till Amalfi, sen en tur till Neapel och vidare till Milano, dar jag traffade Lenny och Michela for en kvall.

Jag var minst sagt lycklig nar min fina Jenan bestamde sig for att ta en trip till Rom och halsa pa oss.

Efter Italien fortsatte valdsturen till Libanon, dar jag motte upp med Pilar och Ali.

Jag och Pilar bodde 4-stjarnigt i downdown och hade nara till alla rooftops (ja, man maste kompensera och balansera nar man bor i Juba...)

Fran hotellet hade vi nara till hamnen och massa goda restauranger; meze och sushi stod for det mesta pa menyn. Och tack vare Ali sa hittade vi till alla roliga barer och stallen vi inte hade hittat utan var lokala guide.

Och efter en helg i Beirut, sa tyckte vi det var onodigt att vanta allt for lange med att traffas, sa vi akte vidare till Dubai. Jorge, Pilar, Jessie och Ali.

Och i Dubai gar det alldeles utmarkt att hoppa mellan rooftops, sa det gjorde vi i fyra dagar. Och Jorge's lagenhet ligger precis vid hamnen, sa fran vart sovrum sag vi batar glida forbi och barn plaska i poolen nedanfor vart hus.

Efter manga sena kvallar i stallen som Dubai och Beirut, sa var Holland ganska skont att landa i. Lite narmre Sverige, lite mer hemma.

Tva veckors traning med ZOA i Apeldoorn, nagra besok i Amsterdam dar jag traffade Laetitia och hennes bror, skogspromenader och sol, sol, sol utan kvavande hetta var helt underbart.

ZOA bjod pa lite helgaktiviteter som battur och besok i en traditionell fiskeby. Och jag traffde min karaste Charity som numera bor i Holland, ar gift med Kees, pratar hollandska och jobbar med mig i ZOA! Vi har foljts at sen vi traffades i Sydsudan forsta gangen 2010, da vi bada jobbade med IAS. 

Och efter denna varldstur sa slots cirkeln nar jag fick aka hem en vecka och traffa karaste familjen och Arvidparvid.

Han ar ju liksom det finaste som finns. (Lanar bilden av basta plastmatte Elin.)

Och det var forresten Elin och Arvid som slappte av mig pa Arlanda nar tagtrafiken upphorde att ga i min del av Sverige. Det var ju lyx att fa pussa pa honom pa Arlanda, sorgligt men lyxigt pa samma gang.

Och nu ar jag tillbaka i Juba for nagra veckor, jobbar pa femton olika ansokningar samtidigt, upptacker nya rooftops (en; James rooftop) och sager hejda till en massa, massa vanner som tycker att det ar dags att lamna Sydsudan nu. Men snart ar det juli och da kommer jag hem till varldens basta saker som vantar; liten bebis och 30-arsfest, Orsa och sommarSverige. Puss fran froken J 

Sydsudan, har kommer barnen...

Det finns nog inget annat land i varlden dar barn ar sa glada som i Sydsudan. Trots hungriga magar sa hor man alltid barn skratta och leka runt omkring. Det spelar ingen roll var man gar i landet sa finns de dar, med knotiga ben och armar visserligen, men med en uppfinningsrikedom som bara barn kan ha. 

Kolla bara in flytkuddarna. Det ar gjorda av tomma plastflaskor som stoppats i plastsackar som WFP delar ut. Stortskont ju! 

Jag hoppas och ber att inte situationen fran 1993 ska upprepa sig. Sydsudan har upplevt svalt forut, och man befarar att 4 miljoner manniskor kan vara i riskzonen. Vi jobbar nu for fullt med att se till att de manniskorna far utsade och all support de kan tankas behova for att forhindra att en katastrof intraffar.

Vi behover era boner, Sydsudan behover era boner. Boner till Gud, eller bidrag till olika hjalporganisationer, allt ar valkommet. Sjalv behover jag mer energi, och just nu forsoker jag fokusera mina tankar i positiv fardriktning. Tack for att ni bryr er sa pass mycket att ni laser detta och tanker tanken; var kan jag hjalpa till?