Ombord Egypt Air för några dagar sen...

Läste precis i The Egyptian Gazette att ett Egypt Air flyg på väg från Kairo till Kuwait var tvungen att nödlanda i Hurghada eftersom en passagerare, en man med en reptil shop i Kuwait, hade smugglat ombord en kobra på planet. Kobran hade smitit, bitit mannen i handen och slingrade sig under passagerarsätena. Kan ni tänka er paniken? Och hallå, hur lyckas man smuggla en kobra förbi de hundra säkerhetskontrollerna de har på flygplatsen i Kairo? I skrivande stund flyger vi över Medelhavet och jag hoppas att det inte är några kobror ombord på det här planet!

Kan också meddela att The Egyptian Gazette har några icke så politiskt korrekta skämt om blondiner! Och detta verkar vara med i varje nummer av tidningen. Exempel 1) ”Varför är japanska kvinnor så smarta? – För att de inte är blonda.” Exempel 2) ”Två blondiner går nerför en gata och den första blondinen säger: Kolla in den där hunden med ett öga! Blondin nummer två håller handen för ett öga och frågar: Var är hunden?” 

Lite Bellman över de skämten, men ja, smaken är delad. Undrar dock om detta är gemene mans uppfattning om blondiner i Egypten?

Tidningen har vidare några intressant artiklar om pöbelrättvisa, där läsarna i slutet av artikeln uppmanas att dra lärdom av de mördade tjuvarna (som hade hängts upp i en lyktstolpe som avskräckande exempel). Vidare en artikel om CIA rekrytering bland studenter att bli CIA agenter och hur oetiskt det är. Svensk journalistik känns väldigt avlägset i Egypten. Åtminstone i The Egyptian Gazette.

Juletider

Idag kom jag till kontoret, och som vanligt så har vi den vanliga hälsningrundan med alla anställda, från vakten, till kokerskan, städerskan, chauffören, alla inne på kontret... Alla ska tas i hand och man frågar hur man mår. Summering: vår administratör fick sin mobil stulen när hon var på sin kusins begravning igår, vår chaufför har precis kommit tillbaka från sin pappas begravning och min kollega i program departementet har en granne som hängde sig över natten. En helt vanlig morgon med andra ord... (?)

Två av våra sköterskor från kliniken har åkt hem till Uganda för deras pappas begravning, vår finans assistent har mist nio nära släktingar det här året, vår administratör (hon som fick mobilen stulen) hade åtta beväpnade män i sitt hem för två veckor sen som rånade dem, min andra kollega (hon som hade grannen som hängde sig) kom precis tillbaka från en begravning av hennes moster, och så här fortsätter det... Döden är så närvarande här, och jag blir lite rädd när jag inte ens reagerar särskilt mycket på att min kollega blev rånad eller någon dött i malaria.

I Afrika är det väl känt att jul är lika med ökad kriminalitet och morbiditet, slutet av året är inte förknippat med julgranar och lussebak, även om det säljs färgsprakande plastgranar på Jit här i Juba.

Tänk på detta om julstressen lägger sig på, skit i städning och julklappsstress och njut av att vara frisk och trygg. Jag kommer antagligen inte köpa mer än en julklapp per person av dem jag tänker köpa till, och vad jag önskar mest av allt är julfrid, umgänge och god mat. Inte massa saker som tar plats (om det inte är arvegods farmor! Det är alltid välkommet). Det jag möjligtvis önskar mig är något från Läkarmissionens websida, där man till exempel kan köpa en get till en kvinna i Afrika. En present som verkligen kan betyda något för någon annan...

All I want for Christmas is you......

Nyinbuli i i bilder

 Jag passar på att utnyttje den excellenta uppkopplingen i Kampala med att ladda upp lite fler bilder från förra veckans Nyinbuli besök. Erikshjälpen konferensen rullar på fint och vi lär oss mycket om child protection och hur andra organisationer jobbar med barns rättigheter. Vi gav också en presentation om arbetet i kliniken och fick kommentaren att det låter som något från filmen "Gudarna måste vara tokiga". Här i grannlandet Uganda kan de inte föreställa sig att vi är utan el, rinnande vatten och vägar i Nyinbuli. Och för oss (jag och Debbie som representerar Sydsudan) kan vi knappt förstå att det finns supermarkets här där nästan allt finns tillgängligt! I eftermiddags gick jag lös i en butik och köpte mina egna födelsedagspresenter: tre klänningar, en topp och en väska. Grattis till mig!

Kvinnor och barn som väntar utanför registreringen vid kliniken - detta är med andra ord väntrummet! Byggnaden bakom är dock inte själva klinken, den är en fin, permanent byggnad. Plåtskjulet är vad som föut var kliniken men som nu bara används för själva registreringen.

Resor upp och ner och överallt

I förra veckan var jag tillbaka i kära Nyinbuli, där allting började för två år sen. Och tillbaka i kära Northern Bahr El Ghazal, den fattigaste och hungrigaste staten i Sydsudan, där 40 % av befolkningen beräknas vara undernärda. En dag vägde en lång Dinkaman in sig på kliniken. Vikt: 50 kilo. Hans fru: 45 kilo. Normalvikt här. Men trots att det är fattigdom och elände överallt, så var det en mycket mer positiv atmosfär som mötte mig denna gång. Sist jag var där i maj var hungergapet som störst mellan förra skörden och ny skörd. Nu i November så är floderna fortfarande fulla med vatten och människor fiskar överallt, det finns fortfarande färska grönsaker på marknaden och livet känns mer hoppfullt. Idag ska jag åka till Kampala för en tre dagars konferens med Erikshjälpen. De stöttar vår klinik i Nyinbuli och jag var där och samlade information för veckans presentationer. När jag kommer tillbaka till Juba på lördag kommer jag vara här i en och en halv vecka innan jag den 5:e December åker till Holland för Charity's bröllop. Därefter Sverige i en månad! Sen jag kom till Juba i September har jag hunnit med Nairobi, Jonglei, Northern Bahr El Ghazal och nu Kampala. Ungefär hälften av tiden har spenderats på resande fot, vilket jag gillar. Men man blir trött. :) Dock är kvällarna och nätterna underbara ute i fält och detta var solnedgången jag njöt av varje kväll i Nyinbuli, ungefär en timme senare är det bäckmörkt och vi äter middag under stjärnorna. Och en så länge är det svalt nog på nätterna att man sover som en bebis. Juba däremot börjar bli bastuvarmt och inatt funderade jag på att sova utomhus. Men i Kampala blir det i varje fall svala nätter igen, yey. :)

Jebel Halloween Bash

Vi hade en riktigt roligt kväll på Jebel berget i lördags, jag, Anneli och DJ Julio, eller Haidar som vår vän heter. Vi hade dansgolvet för oss själva de första två timmarna medan Julio riggade musiken och vid 11 var Jebel fullt med folk. Efter att ha skumpat från Jonglei i fem timmar var jag så trött så jag höll på att somna vid poolen men åtgärdade det genom att hoppa i. Men det finns det dock inget bildbevis för så ni får helt enkelt tro mig ändå. 

Det här med att få peruken att sitta stilla på huvudet var inte det enklaste, så ibland var luggen väldigt högt uppe på pannan. Jag hade tre vänner som inte kände igen mig när luggen var nere i ögonen, så målet var uppfyllt med kostymeringen. Jag vågar inte lägga upp kort före jag klippte till luggen, men jag kan säga att damerna i shopen i Bor tyckte det var sooo stylish. Jag höll på att börja skratta hysteriskt men kunde inte riktigt göra det när de var så glada att en khawaja köpte en peruk av dem. 

Hälsningar från Jonglei (där kärleken spirar hehe)

Jag är i Jongleis delstatshuvudstad Bor för en förundersöking för ett program vi ska påbörja i januari nästa år. Jag och teamet kom hit i onsdags och på lördag bär det åter mot Juba.

Ungefär så här torra och tråkiga har mina inlägg känts på sistone. Som en maskin som upprepar sig om vad som händer i mitt liv. Det är liksom inte meningen att tråkga ut varken mig själv eller er som läser denna sporadiska blogg. Entusiasmen över nya miljöer är liksom inte där som den var det första året i Sydsudan. Det är inte för att jag tycker att det är tråkigt eller så, utan mer för att det börjar kännas lite som vardag. Jag kom till Bor, reflekterade över skillnader i tukuls och infrastruktur jämfört med Bahr El Ghazal. Noterade skillnad också i antalet gatubarn i Bor jämfört med Aweil (Aweil har så många fler!!). Noterade antalet kor som blockerar huvudgatan genom staden. Men i alla fall, för att frångå mina vanliga beskrivningar av miljöer, fattigdom och livsfrågor som ständigt dyker upp i mitt huvud när jag är här, så tänkte jag övergå till något mer personligt. Något smaskigt och något för en Afrikafilm från 40-talet.

Jag har nämligen hittat James Bond i Juba. Han har mörkt hår  Han jobbar för ett stort företag. Han är pilot, dykare, fallskärmshoppare och före detta underrättelsetjänsteman och diplomat. Så ja, nu förstår ni varför han är James Bond. Och jag kan tillägga att han ska ta med champagne när han kommer tillbaka till Juba. Och det kan hända att jag får smaka lite. Det ni! Och har jag riktigt tur får jag kanske ta en tur i flygplanet också. Då vore mitt Afrikaäventyr liiite extraordinärt för just den dagen. Om inte annat för att jag skulle känna mig som nån som är med i en film från 40-talet, hehe. Jag måste bara se till att skaffa kakhimundering. Eller i alla fall en scarf att knyta runt huvudet. Min kostymering kommer dock först att ske denna helg. Det är Halloweenfirande på Jebel Lodge, som förra året. Då lyckades jag inte så speciellt bra med min kostym. Jag fixade andras kläder och smink istället. Detta år ska jag slå på stort. Jag ska köpa en av de typiska perukerna damerna har här nere, målet är att hitta en med pannlugg och page liknande frisyr. Och så ska jag köpa massa tingeltangel och fejkguld från marknaden och vara Kleopatra för en kväll. Klänningen är redan fixad från min favoritbutik i Nairobi. En mycket bra investering, om jag hade råd skulle jag köpa hundra AnnaBell Thom klännigar. Silkiga, mönstriga, svala afrikaklänningar som man aldrig vill ta av.

En bild av mitt nya jag på lördag. Kanske är det James Bond jag tjuvkikar på.

Jag har mer jobb att få klart ikväll innan vi sätter igång igen imorgon. Men det mesta spar jag till klockan sju imorgon. Nu kom de där tråkiga kommentarerna igen. De med alldeles för mycket detaljer om vad jag gör. Det kanske beror på avsaknaden av Arvid, som vanligtvis brukar få lyssna på mina vardagsbekymmer och tankar. En viktigt sak dock innan jag stänger ner; Ett jättegrattis till min älskade farfar som fyllde 94 år den 23e oktober!! Jag har så klart redan pratat och grattat honom, men jag måste även få hylla honom här. Världens bästa farfar som alltid finns där, är go och snäll och som alltid bar mig på sina axlar medan jag själv var liten och blev trött av att gå. Och som körde runt mig i skottkärran så det kittlades i magen, som byggde kaninbur, lekstuga, linbana och som lagade varenda maskin som nånsin funnits i ett hushåll. Ett grattis till honom för han är bäst. Kram farfar Kalle!

I Nairobi och ögonen går i kors

Tänkte jag borde i alla fall skriva nån rad och meddela att jag är i Nairobi för en veckas konferens med IAS samlade landprogram! Det ska bli trevligt att möta alla kollegor som jag bara ser två gånger per år, men lite tomt med tanke på de tre ur Kenyateamet som fortfarande hålls kidnappade i Somalia... Jag har hur som helst suttit och knopat ihop vår country update och en land profil på Power point, det är faktiskt ganska roligt! Men jag har fortfarande inte fnurlat ut hur jag tar på Preview. Kanske jag hittar nån imorgon som kan hjälpa mig med det.

Igår var en fullspäckad fira Annelis födelsedag i förskott-dag och det var trevligt! Vi fikade på Le Bistro, besteg Jebel utan att bli ihjälbitna av nån orm (vi gick bara på upptrampade stigar!) och sen på kvällen blev det middag och dans på MSF.

Nu ska jag knoppa för mitt huvud säger "Lägg mig ner på kudden nu!". Hoppas ni mår bra där hemma! Kramar

Äntligen fredag!

En något ironisk rubrik, men jag försöker bygga upp min helgkänsla. Veckan är slut och jag vet inte om jag vill att den ska vara det. Två dagar till att jobba på vore bra. Men nu tänker jag stänga ner datorn, gå hem o ta en dusch och sen ut på middag med två kollegor. Imorgon blir det bergsbestigning och därefter födelsedagsfirande för hela slanten!

Imorse var jag uppe vid 6.30 och tog en löprunda. Att kalla det löpning är nog dock att ta i, en snabb hund skulle nog anse att jag är ute på promenad. För Arvid, i den här värmen, så skulle det nog dock innebära döden. Han gillar ju inte att röra på sig när det är plus 20 grader.

Jag tog min nyanlända amerikanska kollega ut på marknaden idag. Vi svängde förbi John Garang maosoleum, där frihetskämpen och den före detta presidenten ligger begravd. Jag neg två gånger framför graven, jag tror soldaterna gillade det. Det är alltid lite pirrigt med AK45:or runt omkring en. Men de nickade vänligt när vi gick därifrån.

Nu håller jag tummarna att de skaffat vatten till vår vattentank, i annat fall får det bli hinkbadning. Jag var så smart så jag fyllde upp två 6 liters dunkar med vatten häromdagen. Man lär sig med tiden...

Ha en trevligt helg där hemma och njut av hösten! Jag har sett så fina höstbilder på fejjan och är liite avundsjuk. Men, men, när det är regn och slask så brukar jag vara nöjd med att vara i värmen. Speciellt nu med AC på kontoret. :) Ciao!

From Juba with love

Så nu är jag åter här, i kära, varma, intensiva, ljuvliga och oljuvliga Juba. Två och en halv månad på Europeisk mark gjorde gott för kropp och själ. Men nu är jag som sagt tillbaka i Juba. Med AC på kontoret, ny chef, ny teknisk rådgivare och flera goda vänner som lämnat Juba. Både positiva och mindre positiva aspekter det vill säga!

Jag bröt Juba isen med att gå ut och dansa på Central Pub tills svetten lackade och klockan var tolv. Det var i onsdags, en vecka sen imorgon. Jag har försökt tillämpa mer down time och mer motion, vilket inneburit flertalet hemmakvällar sen jag kom och idag resulterade mitt nya sunda motto i en 20 minuters springtur genom TongPing. Jag kände mig lite som Forrest Gump, med positiva YES! där jag sprang fram och med barn som hängde på. Sen eftersvettningar i en timme typ. Och detta var ändå en molnig och sval eftermiddag! Att springa runt 6 tiden är perfekt har jag kommit fram till, jag är hemma före det börjar skymma och solen är inte gassande. Imorse gjorde jag till och med armhävningar och sit ups (ja, jag måste ju få skryta lite!).

Här nedan är mitt Juba team, med några som inte kunde vara med. Från vänster står Victor; teknisk rådgivare inom vatten, Al; Finans chef, Zaitun; Programme support manager, Repent (gömd bakom de ståtliga kvinnorna); Country Director, Khadmalla; administrator, Jackson; Logistik assistent, Maurice; Finans assistent.

 Och nedan står Khadmalla och Zaitun. Visst är deras handhållning gullig? Sydsudaneser vet hur man posar. :)

Planerna för helgen är att bestiga Jebel berget tidigt på lördagen, sen förbereda för en kompis födelsedagsfest som tar plats på Bedouin Bar senare på kvällen. Och filmkväll på fredagen! Hoppas ni där hemma har det gott, ni är med mig i Juba på många sätt. Bland annat på mitt fina fotokollage som jag pysslade ihop i torsdags. Nattinatti!

Bye bye Juba (om fyra dagar!)

Nu har det gått nästan fyra veckor sen jag kom tillbaka till Juba och på måndag är det hemfärd till Sverige. Det är såklart supermycket att göra innan jag ska åka och vem som ska ta ansvar för vad av mina arbetsuppgifter eftersom jag fungerar som spindeln i nätet. Samtidigt så har jag så lite energi att ta tag i saker, känns som luften har gått ur mig en aning. Idag kan jag skylla även på enbart fyra timmars sömn, men denna vecka har handlat så mycket om att skaffa vakter som kan sköta jobbet utan att komma fulla på fredag kväll och sen inte släppa in mig vid elva tiden (!!), att få fler gäster till huset vi hyr, att få vår logistician att bära ut möbler ur containern och in i förrådet och sen skaffa någon att montera IKEA möblerna. Det kommer nog ta en månad innan det är fixat. Allt tar sån lång tid och det känns som jag går runt med en piska och säger åt folk vad de ska göra dagarna i ända, utan några större resultat. Well, saker blir gjort men det tar typ tre gånger så lång tid som det borde göra enligt mig, plus att jag agerar som manager för saker jag inte borde fokusera på. Men nu ska jag sluta låta negativ och fokusera på några positiva saker istället; vi har fått in pengar från några donors när förrådet såg ut att sina så det gör att vi kan fortsätta med vissa av projekten, vi har fler kompetenta staff som kommer till Juba (yey!) och snart är jag i Orsa och äter jordgubbar och glass. Men jag är ganska nervös för att lämna Juba och hur saker kommer flyta på. Saker löser sig alltid till slut, men under tiden hoppas jag att vi inte bränner några broar eller att nån kollapsar. Men det är nog bra för mig att komma på några veckors semester så inte jag kollapsar, så trött är jag nu.

Jag skulle vilja skriva om viktigare saker, men min hjärna är bara fokuserad på jobb tills vidare, det känns som jag skjuter allt som har med privatliv, känslor m.m. på håll tills jag är hemma i Sverige. Och väl hemma tänker jag ta några tysta dagar i Orsa med bara mig och Arvid.

En liten statusuppdatering från min sida så ni vet att jag är på väg och att jag borde landa nån gång på tisdagförmiddag. Om ni råkar vara på Arlanda så får ni jättegärna stå och vänta i entrén, det har jag alltid drömt om att nån ska göra. :)
Kram

En vecka i Juba...

Och det känns som jag aldrig åkte härifrån. Två veckor i Sverige gick fort och jag hade fem dagar med familjen varav jag var sjuk tre av dem. Men, men, snart ska jag gå på semester! Och jag fick ju klart min magisteruppsats (äntligen!) och vi fick "JA" på en av våra ansökningar för kliniken i Norra Bahr El Ghazal, vilket är väldigt goda nyheter!

Tillbaka i Juba så har jag bott hos en av mina vänner, Chiara som jobbar för Cuamm, en italiensk NGO. Det har faktiskt varit riktigt skönt, speciellt i helgen, för jag har bara totalt slappat. Och jag har tagit lite sovmorgon hela veckan när jag inte behöver åka med bil till kontoret, istället har jag bara kunnat knalla över eftersom Chiara också bor i TongPing där vi har vårt kontor.

Fotbollsfebern är ganska stor här i Juba också (förstår att den är det där hemma) och igår skrek mina danska vänner i kör. Ikväll vet jag inte vilka som skriker, italienarna eller spanjorerna, men Chiara kommer uppdatera mig när hon kommer hem. Jag har hunnit kolla på två Woody Allen filmer som var toppen, en var Midnight in Paris, den andra handlade om en familj, skiljsmässa, och livet, den var bra, och så där lagom att slökolla på. Till det har jag ätit After Eight i sängen fram till klockan fem både lördag och söndag och det har varit sååå skönt att bara vila! Jag har visserligen hunnit med två fester också, eller sociala evangemang skulle jag snarare kalla det, och vår gemenskapsgrupp som vi har på söndagar på Central Pub. Igår var vi några som åkte ut till Da Vinci och såg på solnedgången vid Nilen, det var nice! Sen ett avskedsparty/födelsedagsmiddag på UNDP för en vän som både fyller år och som ska lämna Juba.

Just nu så sitter jag med fötterna i vädret, funderar på om jag ska kolla på film eller surfa vidare, och har precis ätit en tomatsoppa som från början var en tomatjuice men som blev jättegod när man värmde den och hade i tomater. Testa det! När man är lat som jag är ikväll så passar det utmärkt. Också lite kryddor förstås, säger kocken Jessica. På fredag så skickade jag in en ny ansökan för ett "vatten-kapacitets byggande-mat säkerhets" projekt och denna vecka har jag en annan ansökan jag ska jobba på. Och möten med några givare som är i Juba, samt försöka få allt klart i huset vi ska flytta in i senast fredag. Det är bara elektricitet som saknas, men det är ju ganska fundamentalt för att bo där. Så håll tummarna att vi hittar en bra lösning, hittills har vi två alternativ som inte verkar allt för tokiga. Endera solpaneler, eller så ska vi dra en strömlina från hotellet som ligger precis mittemot. Vatten finns redan där, vi har en vattentank som förser tre duschar samt köket med vatten, men vi har också en brunn som vi kan koppla till tanken så vi slipper köpa vatten från vattenbilen. Och så ska vi anställa två vakter, samt skifta en tredje från våra nuvarande vakter från kontoret. Sådana är husbestyren när man flyttar i Juba, färgen på väggarna kommer lite i andrahand. :)  Hoppas ni mår bra, stora kramar till er!

Afrikansk äktenskapsmedling och genusperspektiv

Inser att det är en månad sen jag skrev nu... Det är inte ett tecken på att jag glömt bort er där hemma, bara att jobbet är en aning överväldigande och att jag har väldigt få lediga stunder. Jag gillar inte att så mycket står stilla om jag inte är på kontoret, men samtidigt så vill jag få saker undanstökade innan jag åker till Sverige i två veckor, så det innebar bland annat 6 timmars skrivbordsköp i söndags, och lördan var full med möten. Samma sak var det förra helgen och helgen före det (nja, inte skrivbordsköp varje söndag, men möten och andra saker som inte hanns med under veckan.)

Istället för att tjata om hur fullt upp jag har det så tänkte jag dela med mig av en ganska skojig historia som

nin kollega och gode vän Alex, director för vår partnerorganisation EDOOSS, berättade och som fick mig att kikna av skratt härom veckan. Vi pratade om äktenskap och om fallierade äktenskap. Då drog Alex kommentaren att det som startar riktigt svårt oftast växer sig väldigt starkt efteråt. Visst, tänkte jag, men hur ser afrikanska äktenskapsproblem ut? Ofta så handlar det om kvinnoförtryck och hustrumisshandel, så jag blev intresserad av denna synvinkel. Ödmjuk som Alex är så började han berätta om ett gräl han och hans nyblivna hustru hade för sisådär 20 år sen efter bara en veckas äktenskap. Alex fru blev så arg på honom att hon slängde en tallrik med mat i hans ansikte. Inte bara vilken mat som helst, utan en speciell grönsak som kokats länge och som blir slajmigt grön och som äts med den traditionella gröten porcho eller ogali som det också kallas. Alex, hetlevrad ungdom (vem skulle inte blivit arg?) började jaga sin hustru och hon sprang hela vägen genom byn till sina föräldrars hus. Alex jagade efter henne, grön i ansiktet av grönsakssörjan men fick ge upp vid sina svärföräldrars hem. Han gick väl uppgiven hem eller liknande, men efter bara nån timme (eller kanske nästa dag) så fick han besök av byns äldste. De läxade upp honom å det bestämdaste, för alla vet ju att en fru inte är de som startar  ett bråk! Alltså måste det ha varit Alex fel att de bråkade, och för detta  fick han nu böta till byns äldste för att ha ställt till en sådan scen.

Slutet gott, allting gott, Alex sa att efter detta bråk så bråkade de aldrig igen och att de nu har ett väldigt starkt äktenskap och att de älskar varann. Så Alex lärdom är att det som börjar svårt kan bli väldigt starkt om man tar sig igenom svårigheterna. (Och min lärdom är;  om du ska kasta mat på någon, se till att det är den slajmiga gröna soppan, det fastnar bra i ansiktet och får personen som jagar dig att se väldigt rolig ut!)

Jag delade med mig av denna historia på en av de byintervjuer jag gjorde förra veckan, för att få en känsla för vad deras kvinnosyn är. Eftersom jag var i dinkaland så fick jag det "uppenbara" svaret att fruns familj skulle vara tvungen att böta en ko eftersom hon förnedrat sin man genom att kasta en tallrik med mat i hans ansikte. Så lärdomen denna gång är; om du blivit köpt med kor kommer du behöva böta kor när du ställer till problem. Något vi kan lära oss av i Sverige? Möjligtvis att alla tjejer som blivit accepterade för deras skönhet kan räkna med att om det är vad de blivit köpta för så kan de snabbt bli kasserade. Säkrare är det att bli köpt med kor, mannen kommer aldrig lämna sin dyrköpta hustru! Det var inte läxan ni tänkte på kanske, och jag förespråkar inte fruköp genom kossor (eller någon annan valuta för den delen) men mina tankar är ganska flummiga så här vid ett tiden. Nu kryper jag under täcket och gömmer mig för myggen, myggnätet har ännu inte kommit på plats! God natt!

Nairobiii yey yey!! (Plus statusuppdatering Sydsudan)

Här sitter jag på Panafrica Hotel mitt i Nairobi smeten och har precis ätit en frukost som skulle kunna föda en hel by. Imorgon börjar IAS International Management Meeting och jag har tagit in på de luxe hotell för att vila upp mig och få lite jobb gjort. Anlände till hotellet kl nio igår kväll, kl tio låg jag stendöd i badkaret så jag fick kravla mig ur det heta badet och krypa ner mellan tjocka, fluffiga täcken och sova som en prinsessa. Minns inte när jag sov så gott sist. Svala rum är svaret på god natt-sömn! Jag ska ta en massage och sen skriva på det älskade EED proposalet som jag SKA skicka iväg ikväll. Efter det kommer mitt hjärta att vara sååå mycket lättare!

Som ni säkert hört på nyheterna så har stridigheterna mellan Sudan och Sydsudan intensifierats. Det är ingen nyhet att Sudan säpper bomber i Sydsudanesiskt territorium, det har de gjort de senaste sex månaderna, nytt på spelplanen är att Sydsudan, hör och häpna, har intagit Heglig, ett av Sudans största oljefält. Lillebror har därmed trampat storebror på tårna och storebror svarar naturligtvis på detta "övertramp". Eftersom det hörts om detta även på svenska nyheter så tänkte jag att det kan vara bra att ni får höra lite vad det handlar om, och med lite bakgrund om detta också vara försäkrade om att bomber inte kommer börja falla över Juba inom de närmsta dagarna...

Sydsudan och Sudan har ett antal olösta frågor som borde ha klarats upp före självständigheten men som de inte lyckades nå ett konsensus om. En av dessa olösta frågor är hur de ska fördela oljeinkomsterna. Med spilttringen av landet så kunde man tro att saken skulle vara klar; Sydsudan får den olja som finns inom deras gränser, Sudan den olja som finns inom deras gränser. Här tillstöter två problem: Ett, att gränserna från 1956 inte är accepterade av båda parter (främst Khartoum), två att Sudan har alla pipelines och oljeraffinaderier. (Och hur stavas det egentligen?) För några månader sedan så blev det en stor diskussion hur dessa oljeinkomster skulle fördelas, men följd att Sydsudan stängde ner hela sin produktion (stängde av kranen helt enkelt!). De ville inte betala den skatt och avgift som Sudan begärde för att Sudsudan använde deras fabrik, så att säga.

Efter detta blev relationerna mellan Sudan och Sydsudan allt mer frostiga. Sudan gick vidare och intog Abyei, vilket starkt fördömdes av omvärlden eftersom detta är ansett vara Sydsudanesiskt territorium. Vidare startade interna stridigheter i Sudan, i ett område som heter Södra Kordofan, som sedan spred sig vidare till Blue Nile state, också inom Sudans gränser. Dessa stater gränsar alla till Sydsudan. Från dessa delstater kommer  det flyktingar in till Sydsudan, i två delstater som heter Upper Nile och Unity state. Sudan menar att Sydsudan backar upp rebeller i Södra Kordofan och Blue Nile (vilket är omdiskuterat men mycket möjligt) och Sudan svarar med att bomba flyktingläger och oljefält i Sydsudans Unity och Upper Nile states. Mot denna bakgrund av Sudans aggressioner mot Sydsudan så uppstod, som ofta, markstrider mellan Sudan och Sydsudan. Denna gång med den skillnaden att Sydsudan lyckades inta Heglig, ett oljerikt område i Sudan. I och med detta så stoppade Khartoum alla fredsförhandlingar med Sydsudan och just nu råder spända relationer mellan de båda länderna. Stämningen och situationen är den "sämsta" hittills sedan Sydsudans självständighet i juli förra året.

Det är ett möjligt scenario att de båda länderna går tillbaka till fullskaligt krig, det ska inte förnekas. De flesta jag pratar med i Juba, och min egen åsikt inräknad, är att ett sådant fullskaligt krig känns än så länge långt borta. Möjligtvis kan gränsstriderna komma att intensifieras (vilket de gjort de senaste veckan, men det är något som byggts upp under lång tid) men chanserna att det når till Juba är än så länge relativt små. Khartoum har allt för mycket att förlora på ett sådant drag, de skulle bli kraftigt fördömda, lägg där till att det finns några tusen internationella arbetare i Juba, vilket i sig är en "trygghet" för att de inte ska attackera Sydsudans huvudstad. Självklart så övervakar vi situationen nogrannt, och skulle det komma att bli ett hot mot Juba så kommer vi naturligtvis att allokera oss någon annanstans. Men som sagt, än så länge har dessa stridigheter begränsat sig till två stater som gränsar mot Sudan och som är oljerika. Det finns alltså ett profitintresse från Khartoums sida som vidare motiverar dessa stridigheter. Sådana oljefyndigheter finns inte söderut där jag befinner mig.

Vi har sett liknande konflikter i Demokratiska Republiken Kongo, där konflikter pågått i naturresursrika Kivu provinsen, med rebellgrupper som försöker ta kontroll över dessa rikheter. Risken är att vi kommer se samma situation i dessa gränsstater i Sydsudan-Sudan, men med ytterliggare en dimension av en annan stat (Sudan) som stark aktör i spelet och inte "bara" rebellgrupper.

Nu har ni fått dagens politiska uppdatering från Östafrika, nu är det dags för denna korrespondent att hoppa ner i badet och njuta lite till innan jag tar itu med arbete. Hoppas ni mår bra där hemma, be en bön eller håll tummarna för relationen mellan Sydsudan och Sudan!

Hon har flyttat nån annanstans

(Och där hon bor kan jag inte hälsa på.) Jag kollar på en video på Anna som jag filmade i januari förra året, bara några månader innan Anna gick bort. Hon är så tyst och händerna är knutna, för att öppna julklappen så kunde hon bara använda pekfingret och tummen. Jag minns lukten i köket, kaffestunden med nån form av fikabröd som vi alltid hade när jag kom och hälsade på. Anna var väldigt sudanesisk i sitt kaffedrickande, minst fyra stora skedar socker skulle hon ha. Det kan man väl unna sig som 90-åring tycker jag.  Vi brukade sjunga sånger, Anna gillade psalmer och hon hade en utnött liten psalmbok från 20-talet som vi sjöng ur. Trots att det var först i vuxen ålder som jag började träffa Anna regelbundet (tidigare var det mest på sommaren och via brevväxling) så känns det som att hon funnits mig väldigt nära hela livet. Hon representerar farfar, hans familj, deras uppväxt tillsammans, och en nästan försvunnen generation. Den generationen som fick hjälpa till att lia hö på sommaren även om man bara var fyra-fem år, som måste hjälpa till att mjölka geten när mamman var sjuk och som åkte spark till skolan. Kom man för sent eller gjorde annat ofog fick man luggning och på grund av det klippte nästan alla tjejerna i klassen sig korthårig. På farfars och Annas skola i Orsa hänger det svartvita kort från den generationen. Farfars och Annas mamma, moster, morbror är på några av korten. De är sju-åtta år, kollar allvarsamt in i kameran, bilderna är något suddiga och de ser nästan spöklika ut. En generation som definitivt gått före oss. Var har de gått? Jag önskar jag kunde åka och hälsa på Anna ibland, men där hon är kan jag inte bara titta förbi. Anna trodde på himlen och det gör jag med.  Jag får väl vara tålmodig, men ibland känns det så otroligt långt borta tills jag får se dem igen. Ibland känns livet dock skrämmande kort. När jag ser fotona på väggen i farfars skola så tänker jag på mina egan kort från ettan, tvåan. Det känns inte så längesen, men ändå, det är 20 år sen... Två årtionden går fort. Mycket hinner hända. Jag förstår farmor som ibland pratar om tjugo år sen som om det vore igår. Med en 90-årings perspektiv är tio år inte så mycket. När jag var 15 år så brukade jag be intensivt till Gud att jag skulle få behålla farmor och farfar tills de är 100 hundra år och jag fått egna barn så de får träffa dem. Farmor brukade säga att om vi (farfar och hon) bara får leva tills barnen (jag och Jens) är 15 år... Det finns en sorglig film som mamma berättat om så beskrivande att det nästan känns som jag sett den själv. Det handlar om en familj som har evigt liv. De lever sina liv här på jorden bland dödliga och de får se generation efter generation passera. En man förälskar sig i en dödlig kvinna, men han måste lämna henne, för han vet att de inte kommer kunna åldras tillsammans. Det är något väldigt vackert över att få åldras tillsammans om man får vara frisk och lycklig. Det är också något väldigt skört och tunt med våra liv här på jorden, ibland känns det så otroligt långt, ibland så passerar årtionden som några få år. Ta vara på varje dag, lev livet fullt ut, älska, skratta, ge ut till andra, ha tid för eftertanke och uppskattning, och låt inte livet bara passera. Jag skickar med dikt av en av mina favoritpoeter:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.”

-Karin Boye  

Jag tror inte att resan tar slut i och med änden av detta jordliga liv. Jag tror att den fortsätter, på nya spännande ställen, men hästar och hundar, god mat, ljus och intensiv närvaro av kärlek och den här världens skapelsekraft. Det ska bli fantastiskt att få dricka kaffe med Anna, pappa och alla de som gått före. Är mitt hopp naivt för att det inte platsar i den här världens logik? Jag kan inte heller förklara hur en mp3 spelare kan åstadkomma ljud via ett kasettband i bilens radio, men likväl hör jag ljudet och njuter av musiken. Våra logiska sinnen behöver vila ibland från allt logiskt och vetenskapligt förnuft och våga tro på det som våra hjärtan längtar och talar om. Jag tror på uppståndelse från de döda, liv som ges på samma mirakulösa sätt som när ett barn blir till. Själva anledningen till att vi firar påsk. Eller för att uttrycka det som Arbetskontoret här annonserade ”We are celebrating the resurrection and rise of our Lord and Savior Jesus Christ and what He did for us. Friday the 6^th and Monday 9^th of May are national holidays.” Glad Påsk till er alla och hoppas ni har det gott med ägg och påskchoklad, och även att ni får tid för eftertanke och gemenskap i påskhelgen. Massa kramar från Juba där det regnar!

Underbara Zanzibar!

Om man vill stava paradiset så kan det göras på två sätt; Unguja eller Zanzibar. Två namn för samma ö. Stränderna är löjligt vackra, kritvit sand och korallgrönt vatten. Palmer som lutar sig över vattnet, snäckor så långt ögat kan nå, fiskebåtar i trä som är väderbitna och har den där färgen som kommer med tiden. Barn som leker i sanden och som vet allt för väl hur man ber om godis på italienska. (Caramello!) Att italienarna gillar Zanzibar kan förklaras utifrån följande; superb mat (mestadels nyfångad fisk och andra havslevande godingar), vackra omgivningar och hotell av klass. Det fanns visserligen en hel del av de kosmopoliska hotellen som man kan hitta lite varstans i världen, men sen fanns det de där sköna som har solstolar gjorde av lokala hantverkare, med kuddar i typisk zanzibarstil och med blommor på rummet; i sängen, toaletten och överallt där det gör en lycklig. På de tre ställen som vi bodde på lyckades vi pricka in den där sköna ö-känslan mixad med lite extra lyx. Vi började tre dagar i Stone Town, öns huvudstad. Det är som att kliva in i Aladdins värld, det enda jag saknade var en flygande matta. Zanzibar har en kultur som vittnar om arabisk kolonialism, indisk handelstradition och den typiska swahilikulturen. En riktigt lyckad blandning! Med arabiska hantverk och indiska kryddor fanns det också bra shopping i Stone Town. J Det blev tre klänningar, två sandaler och hundra armband och halsband när det var över. Vi åkte vidare till öns sydväst kust för strandhäng. OM jag behövde det! Efter att ha jobbat till tio varje kväll i tre veckor så somnade jag vid tio varje kväll istället.  Charity ursäktade mig när jag kom hem och sa att hon vanligtvis sover bort de första två veckorna när hon åker på RnR. Så jag är inte den enda. J Jag lyxade med massage, pedikyr och saltskrubb för fossingarna. Det var som att åka till sjunde himlen tio gånger om! Om ni har möjligthet, köp fotskrubb och be första bästa granne/mamma/sambo att skämma bort er. (Mamma, jag kommer hem i april så du vet, förbered fotskrubben!)

Efter tre dagars strandhäng så åkte vi vidare till norra östkusten för mera strandhäng! Vi stannade i ett naturreservat och hälsade på rödaporna, mangroveskogen och djungeln där ingen kan befinna sig på natten för att det då pågår vodoo. Hotellet vi bodde på de sista tre dagarna var så löjligt lyxigt och charmigt att det är svårt att beskriva. Shooting Star Lodge, googla det! Eftersom det är lågsäsong hade vi hotellet i princip för oss själva. Shooting Star innebar infinitypool på bergskanten, havet precis nedanför, världens bästa beachbar, bush babies som vi matade på kvällen, världens skönaste bartender, ett rum utan dess like med beach kangas som gäster fick låna. Löjligt lyxigt på alla sätt. :) 

Det kan ha varit den underbaraste semestern nånsin. Alla semestrar har haft sina olika fördelar, men denna stod i sån kontrast till livet i Juba att allting i Zanzibar smakade så sött, var så vackert och så underbart. Men jag måste säga att resa under lågsäsong är att rekommendera! Visserligen hade vi en eftermiddag med regn, men vad är det när man har folktomma stränder och hotell där man får 100 % service eftersom det inte är några andra gäster där?

Om jag hade en mille skulle jag köpa en liten strandkant och bygga ett litet hus som skulle kunna fungera som bed and breakfast. Där skulle mamma och Peå kunna husera halva året och mamma skulle servera färgglada drinkar och Peå, ja du skulle få göra vad du vill bara jag kunde komma några månader om året och ni är där. J Om inte annat så är jag lite småkär i Nairobi efter att ha besökt några vänner där på vägen till Z. De betalar lika mycket för ett fyra sovrumshus med supernice trädgård som ett litet rum i Juba kostar. Var jag än bosätter mig i framtiden så måste det vara nånstans där min älskade vovve kan göra följeslag med mig. Men just nu är jag i Juba för ett tag framöver, trots värmen som är mer intensiv än nånsin. Jag fick värmeslag häromdagen, jag visste inte att hela min kropp kunde bli knallröd som den blev efter en kort lunchpromenad till Aisha. Jag gick för att lämna lite kläder för tvätt och väl tillbaka på kontoret rusade mitt hjärta så snabbt att jag trodde jag skulle svimma. Jag hade druckit tre liter vatten på förmiddagen så det var inte vätskebrist, men med en sockerfylld kall Fanta så lugnade sig min kropp något. Att komma tillbaka från RnR var en chock för min kropp och mitt sinne. Jag ställer tydligen om mig väldigt snabbt till ett avslappnat ö-liv med god mat och havsbris. Någon annan som känner igen det syndromet?  

Tacksam och nöjd är jag med resan, och Zanzibar hoppas jag att se mer av i framtiden!!

Och några bilder:

Stone Town

The Coffee House, vårt Alladinpalats :)

Östkusten, yummie... (kunde inte låta bli att ta kort!)

Tidvatten innebär snäckplockning för vissa!

The Rock... Jag åt en hel hummer! 

Bra snorkling!

Familjemys på morgonen - nästan...

I mitt nya, fina boende med AC och kaklat badrum bjöd jag in hela släkten igår morse. Vi drack kaffe ihop, hade middag med vin och fint kött, lekte med Simon och Elin, besökte Orsa, satt och pratade runt bordet med Jens och Xandra, mamma, Peå, farmor, farfar, mormor och Arvid så klart! Han agerade även fotpall åt Xandra vid nåt tillfälle. Så trots att ni inte var här fysiskt så var ni väldigt närvarande genom alla fina kort jag har på er. Att kolla på dem är som att resa mellan olika platser och sinnesstämningar. När jag saknar er som mest så spelar jag Spotify, tar på bildvisning och så är ni alla där. När jag kan se alla små detaljer, som farfars mjuka händer, farmors fina linjer runt ögonen, Arvids mjuka päls, och då känns det nästan, nästan som att jag kramat er. Mitt nya boende är UNDERBART och nu är det bara att komma och hälsa på! Jag ska till Konyokonyo för att kolla in lite smådetaljer nu, som handflätade sopkorgar och nyskörade avocados. Vet ni hur gott det är med avocados i smoothies? Med ananasjuice och några bitar färsk ananas är det super!  Internet har inte fungerat så bra hittills, därav den fattiga uppdateringen. Men ikväll så funkar det i alla fall!

Imorse var jag och lekte "Under hökens vingar kom!" med CCC flickorna. Översättningen blev "Under the big wings of the bird!". Sen ropar de; "Vilken färg?" och jag svarar till exempel "Blå". Alla med blå i sina kläder kan gå tryggt till andra sidan, men resten måste springa och tillslut så hade jag jättemånga fåglar vid min sida. Sist kvar är vinnaren! Vi brukade lika denna på Kotten, och det var så kul att se deras reaktioner, hur de skrattade och skrek och sprang. Fort sprang de också! Tjejerna är helt underbara, jag ska föröksa gå dit i veckan också så jag får träffa dem lite mer. De kommer till cenret efter skolan för att få mat, jag hoppas kunna starta lite bakaftnar för de äldre tjejerna om jag hittar alla ingredienser för sockerkaka och likande.

Nu ska jag utnyttja tiden av att vara i säng redan kl tio och sova lääänge inatt. Hoppas Er helg varit bra, jag tänker SÅ på er alla! Mamma o Peå, farmor o farfar, Arvid, Titti o Anders, mormor, ja, alla i hela tjocka släkten och fler därtill! :) Och en till sak, Solsidan är helt underbar! Jag ska försöka få tag på boxen vid nåt tillfälle. Jag har säsong 2 här, jag skrattar så jag kiknar i mitt mörka rum. Jag måste disciplinera mig själv för att inte kolla klart på hela säsongen på en kväll. Sov gott nu, kramar till er!!

Cup of Nations!

Inte World Cup som jag skrev nyss, Så fotbollsintresserad är jag. :) TVn går fortfarande, men snart är nog matchen över. Jag har kollar Solsidan säsong 2 och skrattade så jag fick magknip när Ove står utanför fönstret och skrämmer Christian så till den grad att han lämnar Solsidan. Ove rockar. :)

Nu blir det natti på riktigt!

Ännu mer söndagar...

Dagarna bara rinner förbi, iväg och jag hinner inte med! Inte minst att skriva här, ratiot är på varannan vecka nu och det är väl lite väl långt emellan... Har haft minst ett tiotal tillfällen då jag tänkt skriva nåt, men tiden räcker inte till, eller så är det bara att jag prioriterar bort det för sömn och andra essentiella saker. Jag är så trött på kvällarna nu för tiden, värmen tar verkligen ut sin rätt. Jag vill sova middag, lägga mig vid tio, men sen vid sju-halv åtta på morgonen vaknar jag och känner mig jättefräch, i ungefär tre timmar tills värmen slår till. Sen börjar det igen. Det är The World Cup Finals i fotboll ikväll och matchen håller på till halv tolv (med TVn på medelvolym, det har jag försäkrat mig om), så jag kommer antagligen drömma om fotbollshunkar (hoppas jag).

Något om helgen: Charity kom tillbaka från Uganda och ett med.evac från en av våra partners som blev sjuk. Hon flög med honom till Kampala i ett chartrat MAF plan och kom tillbaka två dagar senare. Michael mår bra för tillfället, men behöver blodtrycksmedicin och nåt för öronen (inflammation?). I alla fall är vi glada att det inte var en hjärtinfarkt eller liknande som vi var rädda för först, han kollapsade två gånger. Då är det inte roligt att vara ute i fält om man inte har ett flygplan som kan hämta en...

Jebel lodge på lördan, sen hämtmat och bara chill hemma hos SunRa. Söndag har spenderats på CCC med underbara tjejer. De är så otroligt goa, för att ha bara träffat dem fyra gånger så har de verkligen fångat mitt hjärta. Charity och Anneli åkte med vår vän Elgar och såg var de bor, vilket inte är mer än några plåtskjul. Som jag sagt tidigare har de löss från hundarna de sover med, en del av tjejernas naglar skär sönder på grund av protienbrist, och en liten tjejs tunga ser ut som en karta på grund av vitaminbrist. Men de ler, bråkar och beter sig som ett gäng busiga tjejer som skulle kunna lura vilken besökare som helst att de är lyckliga och från semi-normala bakgrunder (för att vara denna kontext). Dock ser man ganska snabbt på såriga ben, såriga hakor och den uppmärksamhet de behöver att de är flickor med ett tyvärr inte ovanligt hårt liv. (De beräknar att de kan vara upp till 2500 gatubarn bara i Juba. CCC är den enda organisation som arbetar med dem mig veterligen.) En tjej, nio år, bor nu på CCCs kontor eftersom hennes moster som hon bor med ville skicka henne till Uganda som barnflicka och hushållerska. När tjejen vägrade blev hon svårt slagen av mostern, ena knät var totalt uppsvällt. De är så vana vid våld, men samtidigt tyr de sig så snabbt till vuxna som de känner sig trygga med. För snabbt skulle jag vilja säga, jag önskar att inget barn skulle behöva vara så desperat efter uppmärksamhet och kärlek som de är.

En annan händelse som varit i mitt huvud den senaste veckan är den gamle mannen som låg utslagen på vägen när jag kom ut från ett möte vid sju tiden. Jag kunde inte se att han andades, men jag gick inte fram för att kolla. Ofta är de fulla och ramlar och sen somnar på gatan. Mannen var som så många andra, pinnamager och med trasiga kläder. Tänk om det varit min farfar? Men vad ska jag göra? Jag gör som vi är tillsagda, stanna inte, dra inte uppmärksamhet, stanna inte ens om du kör på någon. Kör i så fall till en polisstation och rapportera händelsen. Häromdagen blev tre Röda Korset anställda omringade och slagna sedan de avlägsnat sig från en olycksplats i en olycka de inte ens var inblandad i (de kom och gick på gatan och råkade passera). Genast trodde folk att de försökte smita och bestämde sig för att ta lagen i egna händer tills polisen kom och sköt i luften. Men tillbaka till mannen, tror ni jag har tänkt på honom? Jag tänker på hur jag ska agera, hur jag ska tänka, hur jag ska känna. Jag vet vad mina känslor är just nu, och de kommer nog inte förändras. Jag tänker fortfarande på om det vore min farfar. Men jag måste detacha mig själv från situationen, tänka att det skulle hänt även om jag inte vore där, jag kan inte riskera min egen säkerhet. Mannen på andra sidan gatan bara skrattade när han såg hur oroliga vi var att vända bilen när mannen låg där. Människorna på kaffeshopen fortsatte dricka sitt kaffe som om inget hade hänt. Detta är Sydsudan och mannen är en av många. Antagligen full, kanske död, men även om han är det så vill inte folk ta tag i det. Var skulle de köra honom, vem skulle de ringa? Det finns inget 112 nummer att ringa. Många har ingen bil. Polisen skulle antagligen komma och ta reda på honom nästa dag i så fall.

"The reminants of the war" är ett vanligt uttryck här. Åtminstone så kommer jag att tänka på det minst en gång per dag. Kvarlevorna efter kriget... Barn som bor i skjul, en kvinna med amputerat ben som har ett alldeles för stort, oläkt sår utan pengar till tillräcklig medicin och vård, människor med alldeles för mycket alkohol, poliser med alldeles för mycket alkohol, politiker med alldeles för stora bilar.

Jag är så glad att jag är i Sydsudan, om jag vore nån annanstans skulle jag känna att jag inte kan påverka som jag vill. Jag vill se en förändring. Men jag vet att det kommer ta tid. Jag vet att jag inte kommer förändra hela det här landet. Jag vet att det inte beror på mig. Men om jag kan bidra på nåt sätt, om min insats kan betyda något för det här landet, då är jag glad. Jag hoppas på det och därför känner jag att jag är på rätt plats. Som flickan idag som gav mig ett leende som kom från ögonen. Inte ett "jag vill att du ska tycka om mig leende" utan ett leende som var äkta. Vi lekte, hon hade kul, jag hade kul. Jag jagade, hon jagade. I den stunden finns inte hunger, skjul, ensamhet, rädsla. Barn är fantastiska, de har en förmåga att vara så 100% i stunden. Jag minns när pappa dött och mamma läste en bok för mig och Jens på sjukhuset. Jag minns att jag var så ledsen, förvirrad, men att i den stunden glömde jag även det och gick helt in i boken. Några minuter senare var jag tillbaka igen, men åtminstone hade jag en stunds vila. Det hoppas jag att flickorna på CCC också kan få på söndagar.

Nu ska jag ta en dusch, trotsa värmen och ljudet från TVn och fotbollen och slocka som ett ljus. Om tre dagar flyttar jag in i mitt nya boende, nära CCC och med egen dusch och toalett! Wee! :) Hoppas ni mår bra där hemma, jag saknar er och tänker på er! Ni är ju bäst på alla sätt och vis. Kramar

Sköna söndagar

Jag tror jag har haft den rubriken en gång förut också, och det är väl ett gott tecken? Söndag idag bestod av sovmorgon, besök och teckning på barncentret Confident Children out of Conflict (CCC), slapphäng hos en skön vän, träff med ett gäng från Medair och Samaritans Purse på Central Pub, smoothie med Charity, samtal med farmor och farfar och nu en stund med Melissa Horn. Melissa har funnits med ett tag, hon kommer och går, ikväll hjälper hon till att stänga ute ljuden från mina åtta kära kollegor som sitter bänkade framför TVn och fotboll. Det är många härliga skratt och tjut, lite högt kanske, men jag är van sen jag bodde inneboende hos farfars syster Anna. Hon var lomhörd och älskade Pavarotti, jag brukade försöka stänga ute ljuden med en plastdörr men det funkade inte så bra. Jag kan dock inte sticka under stol med att det ska bli FANTASTISKT skönt när vi har våra lägenhetsrum. Om allt går väl flyttar vi in den första februari, alternativt första mars. Och jag längtar. Jag ska göra enkla saker, som att sitta på sängen, läsa en bok, gå från dusch till säng utan att dra på mig heltäckande kläder, laga min egen mat, och bara vara hemma en hel söndag utan att fly värmen på compoundet. Jag kommer kanske bli lite osocial till en början, men jag kommer helt enkelt njuta väldigt mycket av att kunna ha ett privatliv efter att ha bott på jobbet i tio månader.

Mötet, träffen, idag på Central Pub handlade om att komma tillsammans vi med en tro på Gud och att dela erfarenheter, tankar, sjunga några låtar, be och meditera. Lite som kyrka, men mer privat. Vi diskuterade sabbaten, helgdagen söndag med andra ord. Varför den är viktigt, vad den betyder för oss, vad Bibeln säger. Vad vi brukar göra en söndag. Och Gud, vad bra det var att prata om! Det kanske låter som det torraste ämnet att tala om, men för mig var det väldigt givande, tror det var det för de andra också. Framför allt kom vi fram till hur viktigt det är att ta tid för sig själv (och Gud) och meditera. ha en total vilodag i veckan utan något jobb alls, att återigen fokusera på varför vi är här, varför man jobbar som man gör, vad man vill åstadkomma, vad man kallats till. Jag tror det gäller alla, inte bara oss som är ute i Afrika och härjar. Och jag insåg även när jag satt där vad mycket det kommer betyda när jag har ett boende utanför kontoret, med en privatsfär, där jag kan ta tid för mig själv och Gud och de jag vill bjuda in och bara vara. Jag längtar! Kan inte  få ner med ord hur mycket, men tanken på ett eget boende jag mig snurrig, lycklig, lite hög nästan. Så håll tummarna att vi får detta tills första februari! Och om vi inte får det då, be att jag har tålamod att vänta till mars. :) Jag tror detta boende vi väntar på nu är vad som Gud har haft i beredskap för oss. Det är perfekt, vakter, vatten, el, Internet privatsfär och säkerhet, med asfalt som räcker nästan hela vägen fram. Det är inte dåligt! Och parkeringsplats inte att glömma. Jag pratar mycket om Gud, men jag tror jag aldrig förr i mitt liv känt mig så beroende av honom för så mycket. Det skulle möjligtvis vara när jag fjorton då, men det är en annan historia.

Nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna vidare på Melissa, vänta på att generatorn stängs av och därmed TVn, och sen slocka som ett ljus.

God natt och hoppas ni mår fantastiskt bra, det förtjänar ni! Kramar        

Tyska flygplatser

Det är nåt särskilt med flygplatser, det har jag alltid tyckt. När jag var liten så var hälften av nöjet med att resa att få åka till Arlanda, åka upp o ner i rulltrappan och flyga flygplan (jag tyckte även att det var spännande att åka hiss på kommunkontoret i Edsbyn kan tilläggas, småstad någon?). Och köpa godis på taxfree så klart! Numera gillar jag verkligen känslan av att vara på en flygplats, sitta ner med en kaffe, kolla på människor och fundera på vilka de är, var de ska resa, se hur de är klädda osv. Jag gillar hela känslan helt enkelt. Så mycket att det kan vara lite svårt att jobba ibland. Men de gånger jag kommer igång arbetar jag nästan som bäst på en flygplats. Miljön är inspirerande och internationell (för det mesta) och sätter saker i perspektiv. Efter att ha flygit via två tyska flygplatser nyligen så kan jag inte mer än gratulera tyskarna till deras ingenjörskonst. Eller framför allt deras organiseringsförmåga. Arlanda är välordnad i sig, men tyska flygplatser tar priset eftersom de är så stora! Och tack till Lufthansa som bjuder deras passangerare på kaffe och choklad även i vänthallen. Service! Tyska flygplatser (de jag sett) är jättelika gråa komplex med mycket glasfönster (lite typiskt kanske) och ser ut som jag föreställer mig Tyskland i allmänhet, grått o lite fyrkantigt. Men inuti är de desto trevligare. Addis flygplats är ganska liten men har ett mysigt cafe/bar som jag alltid sätter mig på och rolig shopping. Och så tänker jag på Juba. Lilla, lilla, Juba International Airport. Som var mer än crazy dagarna före jul när jag reste till Sverige. Två timmars svettigt köande, det kändes som jag skulle till en rockkonsert eller nåt liknande. Och därefter en timmes väntande i ett rum som tar runt 100 personer och som inte har en enda fungerande toalett. Det är visserligen en toalettstol där, men det går inte att spola, dörren går inte att stänga och det finns inget rinnande vatten. Därför är det ju suveränt att de bygger en ny flygplats bredvid den befintliga. Den är stor och halvfärdig. Massa internationella givare har donerat pengar till den. Ett problem bara; nu ska huvudstaden flyttas! Det står i konstitutionen så det går inte att ändra på. Ramciel heter stället nya huvudstaden ska förläggas. Och flygplatsen, den kommer antagligen att förbli halvfärdig. Och pengarna, de kommer antagligen vara bortkastade om inte nån vettig själ förstår att har man påbörjat ett jätteprojekt som en flygplats, då får man (banne mig) slutföra det! För det finns människor som svälter i Sydsudan, och inte ens ett rikt land som Tyskland, med så många flygplatser, har råd med halvfärdiga flygplatser. Sydsudan behöver riktiga kommunikationsmöjligheter, både fysisk infrastruktur och telekommunikation, om landet ska kunna utvecklas. Jag tror på långsam, långsiktig förändring, men vissa saker måste ske över en viss begränsad tidsperiod. Tack och lov för tysk organisationsförmåga, jag önskar det fanns mer tyskar i Sydsudan! Eller svenskar för den delen.  Kina en stor roll i Sydsudans strukturutveckling, och det man kan säga om kinesisk planeringsstrategi (hur storskalig den än må vara) är att den är inte pragmatisk. Bekanta som jobbar för Sydsudanesiska regeringen och som tagit del av utbildning i Kina i utveckling av försvar och regeringsstruktur (kan inte ge några mer detaljer) kan vittna om att Kina inte ger mycket för Västs modell. Det är Kinas modell versus the West. Intressant, eller hur? Men tyvärr inte så förvånande. Vi får se vilken väg Sydsudan kommer ta, framför allt hoppas jag att de kommer utveckla deras egen styrelsemodell byggd på demokratiska principer. Förebilder är alltid viktiga, och av de tre (Khartoum, Kina, USA) så hoppas jag på den senare. Inte för att den på något sätt är perfekt, men för att citera Churchill ”Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time."

Jo, en annan sak gällande flygning. På väg mellan Munchen och Arlanda kom ett av de där jetplanen och flyg några hundra meter nedanför oss. I solnedgången var röken efter den rosafärgad och den flög mot horisonten. Som en film. Jag blir lycklig av att flyga. Och också av att resa till Bilbao och träffa fina människor. Snart bär det av mot Sydsudan igen, jag längtar tillbaka. Kommer som vanligt sakna lillplutten Arvid och familjen. Men först några dagar i Stockholm med huvudkontoret och sen en helg i Edsbyn. Så tillbakaresan är långt bort än. Hoppas ni mår bra. Kramar till er.