Nar allt forandras

Over en natt sa hande det. Ingen var riktigt forberedd, aven om indikationerna funnits dar ett tag. Spanningar i regeringen, omskiftning av maktpositioner och en avsatt vice president. Sa var det nan som oppnade eld. Som borjade skjuta pa den andra gruppen. Nan som ville ta ifran nagra deras vapen. Och fran att ha varit en relativ lugn och stabil huvudstad sa borjade tre dagar av markstrider, tungt artilleri och hundratals doda. Alla borjade evakuera och Juba blev en deserterad stad full av IDPs och senare massgravar av manniskor som tillhorde "fel" folkgrupp. Men det hela hande over en natt. Att freden var sa skor hade nog ingen raknat med. Nu har oroligheterna spridit sig till fem olika delstater, vissa kontrolleras av det som regeringen kallar "rebeller", eftersom det ar "den andra folkgruppen" som tagit till vapen och brutit sig ur SPLA/M. Jag vill inte ens borja ga in pa detaljer om vilken folkgrupp som gjort vad. For egentligen spelar det ingen roll. Vad som ar viktigt ar att mer an 90,000 manniskor har vtingats att lamna sina hem pa grund av oroligheterna. Kvinnor, barn, ungdomar har skjutitis pa grund av att de tillhor "fel" etnisk grupp. Hamnd attack pa hamnd attack foder hat som kommer ta lang tid att laka. Och just nu kan vi bara be att det hela inte leder till ett nytt fullskaligt inbordeskrig.

Sjalv ar jag hemma i Sverige, i lilla Edsbyn, och kan bara folja vad som hander via nyheterna, Twitter och facebook. De forsta dagarna gick at att standigt folja utvecklingen, kolla uppdateringarna var femte minut. Frustrationen att vara i Holland och inte kunna gora ett endaste dugg. Nu ar mina vanner sakra, folk har evakuerats. Men de vanner som stannat kvar i Juba, de som tillhor detta varldens nyaste land, de sover inte sakert om natterna. Hur ska de kunna gora det nar de for bara tva veckor sedan vaknade till ljudet av kulsprutor? Bang bang, hade min kompis tvaariga dotter sagt. Det ar ett hart uppvaknande for en generation som inte upplevt kriget.

Alla investeringar som gjorts, har de varit forgaves? Alla borrade brunnar, nya kliniker, skolor, etc. Vad hander med utvecklingsprojekten som vi forsokt bygga upp for att ge manniskor en framtid? Nar deras egna ledare mordar dem, hur ska de kunna tro pa en morgondag?

Jok Madut Jok, en Sydsudanesisk professor som jag respekterar djupt, uttryckte det som sadant:

There is no Christmas spirit here in Juba today for obvious reasons. My Catholic upbringing has caved in today and felt like i should have stuck with the feeling i have always had, that i am in fact a Jew pretending all my life to be Christian. My christmas day today, after having checked on my family and friends to make sure that they have survived the night without too much struggle, begun with a trip to whatever shop i could find that was open. I found a few and bought some rudimentary supplies from food items to water to airtime for mobile phones, and then i took two trips, one to the UN Mission near Jebel Kujur and the other to UN Mission near the airport. I visited my friends and some of my colleagues from Nuer nation who have taken refuge in the UN camp. After handing them these supplies, teary hugs, and exchange of few words on the political situation of our country, i left and drove around, not wanting to go home, not knowing exactly what to do. I parked on the main road and had a good half hour of crying out my eyes, as i could not bear the helplessness i felt. My Nuer friends are very scared and will not even fathom returning to their homes, given what they saw during the fighting in Juba. But their present circumstance is humiliating to them, big army officers, senior government officials and university students who feel they cannot be safe in their own capital city in which they have lived for many years. That surely did not make me a proud South Sudanese. The news they have heard that Dinka were killed in Bentiu and Malakal and Bor in revenge of Juba killings do not comfort them one bit. It makes them feel that the Dinka in Juba will also avenge those. This is the cycle i was reporting the other day. I know that some Dinka people will say that i should not be sympathizing with these IDPs, but the people i saw today and have been seeing all week were not Nuer, but just South Sudanese who look like me, and my tomorrow cannot be without them. Can some brave Dinka and brave Nuer leaders please say "enough is enough!!" there is no South Sudan without the Nuer, Dinka or any other ethnic nation, no matter how small. A Nuer leader or Dinka leader who says "I want to be better than those who killed my relatives and let my relatives be the last to die in this senseless killing," will most definitely be a better person than the fighter who has just killed people. It takes more courage to be a peace messenger than a warrior and you save more lives with a message of peace than wielding a machine gun. It might not appear so in the immediate, but it will prove so in the long run. God bless us all, South Sudan and the world

Idag och imorgon ar en ny dag. Ar det en dag aven for Sydsudan? Solen gar upp och ner vare sig vi vill det eller inte, men vad innebar en ny dag for mina vanner i Sydsudan? Jag forsoker att inte ge upp hoppet. Att inte kanna att allt ar forgaves, att vart arbete inte spelar nan roll. For jag vet ju att det inte ar civilbefolkningen som gjort detta. Det ar inte kvinnor och barn som tagit vapnen och dodat sina grannar. Det ar inte Deborah Amiir, det ar inte Joseph Anyieth, det ar inte Moses, Deng, och alla andra underbara manniskor som jag traffat. De fortjanar inte att svikas i denna stund. Men min laga, mitt hopp, brinner pa sista lilla vekstumpen. Mitt alskade Sydsudan har gjort ett enormt misstag, overgrepp, mot sin egen befolkningen och det kommer att ta ar att reparera. Jag hoppas bara att den processen kan borja idag och att vi inte vantar tills imorgon. Ledarna maste ta sitt ansvar och vi som star utanfor far inte ge upp. Gor vi det nu, da sviker vi nar manniskor behover oss - varandra - som mest. Gud valsigne oss - Sydsudan - och vi ber och hoppas pa ett nytt ar som innebar fred, inget annat.    

Malindi!

Nu ar det mer eller mindre bestamt; jag och mamsen aker till Malindi pa Kenyanska kusten i mitten av November. Yey!! Jag ser framfor mig palmer, vit strand, fargglada drinkar, havsmat och sova laaaange om morgnarna! Med min lunginfektion (inte inflammation!) som jag dragit pa mig sa har det blivit mycket vila de senaste dagarna. Ja, inte i lordags da vi dansade till tre pa morgonen. Men sondag, mandag, tisdag har jag varit halvt sangliggande, och ibland slapat mig till datorn som ar tva steg bort. Inte for att jag mar daligt, bara det att energin inte ar dar. Den har hostan ar ju lite storande liksom. Men nu med lite antibiotika sa ska det nog bli bra. Jag fick antagligen nat virus fran min lilla tjej som jag brukar halla om pa sondagarna i kyrkan - hon var snorig och somnade i min famn, sen borjade hostningen. Och inte kunde jag vacka henne, mamman och pappan var ju inte dar for att lagga henne i sangen. De bor i ett litet skjul pa kyrkans omrade, och med den senaste tidens regn om natterna kan jag tanka mig att det ar manga som blivit forkylda, fatt nedsatt immunforsvar, sen kommer virus, etc.

Men, men, nog om det! Jag surfar runt pa lite svenska sidor nu nar jag inte jobbar 8-8 varje dag. Kom till Katrin Z:s blogg. Intressant att lasa om privatpersoner hemma i Sverige (inte for att Katrin ar sa privat, men enda..). Livet dar kanns sa langt borta ibland. Det kanns mer normalt med livet har, trots allt som ar galet och annorlunda i borjan. Men apropa mer normala saker, sa hittade jag pa en matratt som kandes sjukt god och nyttig! Man skalar och skivar en aubergine pa langden, lagger den i blot med tva knackade agg och salt. Nar den statt och dragit i en halvtimma eller sa, sa steker man den pa bada sidor och smular over lite parmesan och svartpeppar. Mums! Latt som en platt lunch!

Jag har varit fran det ena till det andra varit en Gender Advisor for CAP - Consolidated Appeals Process - som UN OCHA koordinerar. Alla humanitara organisationer lagger fram sina humanitara arbetsplaner for de kommande tre aren, och sen utvarderas och rankas de enligt vissa kriterier. Mitt jobb har varit att utvardera hur gender kansliga projekten ar, det vill saga om projekten tar hansyn till de olika behov som man, kvinnor, flickor och pojkar har. Det har varit intressant att folja processen bakom CAP, tidigare har jag alltid varit i positionen av att bli utvarderad, nar vi lamnat in CAP projekt. Och lite skrammande ar det att sitta och satta en scoring for varje project, vilket kommer vara deras gender marker for de kommande tre aren.  Och som min uppgivna kollega och housemate sa: Varfor ska vi ens bry oss om detta? Bidrar det verkligen till nagon skillnad? Ja, sadana fragor borjar man stalla sig efter ett tag har... Men nu ar det laggdags och jag ska forsoka glomma allt vad CAP och jobb heter. God natt!

TGIF

Thank God It's Friday - TGIF. En ny abbreviation jag larde mig idag!

Jag ar saa redo for helg! Ikvall blir det upptradande pa Franska Insitutet med traditionell Acholi-dans och traditionellt franskt vin. Mycket uppskattat fran min sida, de ar bra de dar fransoserna. :)

Trevligt helg pa er dar hemma, kramar pa er!!

Varfor vi ar har

Kanske inte basta valet av rubrik nar jag saknar a,a och o (ja, med de dar prickarna och ringen ovanfor). Efter langa timmar pa kontoret, fullt upp med nya jobbet och fokus, fokus, fokus pa hur vi kan gora varlden, eller i alla fall Sydsudan battre, sa fangar bloggen - I kroppen min - en del av min hjarna och inre som inte alltid ges det kanslomassiga utrymme det fortjanar eller behover. Det dar innersta som ifragasatter vad vi gor och vad vi ar har for. Och som tillats KANNA (med tva prickar ovanfor forsta A:et), inte bara analysera.

"Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

 Och jag gick ut för att stilla en oövervinnerlig törst."

                                                   Kristian Gidlund

Kristian har vandrat vidare och lamnat ett tomrum efter sig. Men for alla oss som vandrar vidare, tar vi oss tid att stanna upp, kanna efter och narma oss tanken varfor vi ar har? Livet ar sa kort, sa brackligt, det tar inte manga stunder fran det att vi tar vara forsta stapplande steg, tills dess att vi tar vara sista stapplande steg. Visst ar det viktigt att veta varfor vi lever vara liv som gor, vara medvetna om vara val, att vara lyckliga under tiden vi har har, den ar ju sa kort. Men for mig at det ocksa sa viktigt att veta var jag ar pa vag. Jag tror ju inte att vi lever har bara for en sa kort tid for att sen forsvinna for alltid. Det finns sa manga vackra berattelser om varfor vi ar har. En som jag horde nyligen var fran en by i Sydsudan. Dar berattades att manniskorna pa jorden hade ett snore som de kunde klattra upp pa till Gud. Enda kravet var att de tvattade handerna forst. En dag klattrade en manniska upp utan att tvatta handerna. Efter det kunde ingen langre klattra upp till Gud for snoret (med prickar ovanfor o:et) var smutsigt.

Kontakten mellan Gud och manniska var bruten. Pa samma satt som Bibeln talar om att synden kom in i varlden och brot kontakten mellan manniskan och Gud. Och det enda sattet for Gud att uppratta den kontakten igen var att sjalv bli manniska, att komma ner pa jorden och ta pa sig all varldens synd, sa att en forsoning en gang for alla blev gjord. Mitt hopp star till den berattelsen, och till att vi efter det har livet fortsatter till ett mycket battre. Visst kan det har livet vara underbart, jag alskar det sa mycket pa sa manga satt - min familj, mina vanner, resa, dansa, upptacka nya saker. Men riktigt meningsfullt kan det inte bli for mig om jag inte vet att det finns en mening med att vi ar har pa den har jorden; att vi gar mot ett mal som inte slutar nar vi stapplar in over mallinjen en gang. Hur himlen ser ut aterstar att se, men jag forestaller mig att jag dricker vin under ett trad och diskuterar politik med pappa, smakar farmors nybakta bullar och att vi pa nat forunderligt satt varken ar gamla eller unga, for tid existerar inte. Jag forestaller mig en underbar narvaro av Gud, att vi alla upplever den dar friden som bara kommer i vissa stunder da allt kanns underbart och vi inte saknar nagat.

Mitt hopp star till som sa ofta citerat: Det finns nagat bortom bergen, bortom heta hjartat mitt. Dar finns Gud, Han ar tre i en (som ett kinder agg) och han har ett namn, Jesus Kristus.

Att bli valkomnad hem av en uggla

Sa satt han bara dar, pa bron och liksom vantade pa mig. Stor, han rackte nog upp till mina knan. Jag stod och kollade pa avstand pa honom i tio minuter och han kollade tillbaka pa mig. Som bara en uggla kan gora. Sen bestamde han sig for att flyga ivag. Det kittlades lite i magen pa mig nar han bredde ut vingarna, det var valdigt langt emellan dem, kanske en meter eller sa. Och sa sag han precis ut som den dar ugglan i Svansjon, som brukade fortrolla Odette till en svan. Jag klarade mig for den har kvallen i alla fall, vi far se om han kommer tillbaka imorgon kvall. Om Arvid varit har hade nog ugglan fatt sig en utskallning, men hundarna pa compoundet har i Yei verkar inte bry sig sa mycket om ugglor. Det ar mer uppmarksamma pa hundarna pa andra sidan staketet. De star och ylar till varandra som vargar och till det ljudet somnar jag gott om kvallarna.

Hej hej från Sydsudan!

Blev så glad av att prata med er ikväll min lilla familj! Eller stora familj rättare sagt med tanke på kusinbarn, mostrar, morbröder, kusiner, tremänningar och allt vad man är. :) Ja, lite enklare är det här i Afrika, där är man rätt och slätt bror, syster eller kusiner. Om ens pappa egentligen är ens morbror spelar liksom ingen roll, har man växt upp med någon så är de ju pappa, vare sig det är ens biologiska pappa eller inte.

Att komma tillbaka till Juba har varit känslosamt. Men så himla underbart på samma gång. Trots att jag lämnar IAS så känner jag att de jobbarkompisar jag har är mer än bara kollegor. Dessa fina, omtänksamma, varma människor välkomnar en liksom som en familjemedlem och de släpper inte taget bara för att man byter jobb. Jag hoppas kunna spendera ännu mer privattid med soon to be f.d. jobbarkompisar nu när vi inte kommer träffas lika regelbundet under arbetstid. Khadmalla, Lona, Zaitun, Repent med flera är lätta att hälsa på, de bor ju inom Juba. Lite svårare blir det med dem som är ute i fält. Men, inshallah, jag hoppas och ber att jag inte ska tappa kontakten med de som intagit en plats i mitt hjärta.

Ok, en Juba story från en av dessa underbara människor som verkligen intagit en plats i mitt hjärta: Pastor Justo Wani (som jag dessutom krashlandat med!) är ledare för vårt projekt i Mewun. Långt tillbaka i tiden, sisådär sent 80-tal, tidigt 90-tal, så bodde han i Juba med sin familj. De hade en sötpotatisplantage i området där jag bor i TongPing. När SAF, Sudans armé, övertog Juba så ville de inte ha någon civilbefolkning där eftersom TongPing ansågs som strategiskt område. Så alla desssa sötpotisar som pastor Justo planterat skulle alltså gå till spillo - lägg därtill skyhöga priser och ingen import/export in och ut ur Juba. Så vad Justo gjorde var att han smög till sötpotatisplantagen en söndag när alla var i kyrkan och då armén inte patrullerade lika ofta. Han bad att få lämna  skörden i ett hus inte långt ifrån plantagen. Under en hel dag rev han upp sötpotatis och la i säckar i det lilla huset. Vid skymningen, när han blivit klar, så kom armén på patrull. Justo gömde sig i huset. Soldaterna kollade runt plantagen eftersom de kunde se att någon varit där och rivit upp potatisen. De började söka runt efter personen som varit där. Men de kikade inte in i huset och efter en stund kunde Justo ta alla potatisar, 6 stora säckar, och cykla hem. Justo berättade att hans fru var väldigt glad den dagen när han kom hem...  

Nu ska jag joina Al på verandan för lite kvällssnack. Kramar till er där hemma, ni är med mig här i mitt hjärta! Och snart ska jag ladda upp bilder så ni kan också se hur ni hänger på väggen i mitt rum! God natt!

Om att packa

Sommaren har gått, ute börjar augustidimman ligga på Rotebergsåkrarna vid skymningen. Och nu är det dags för den årliga sommarpackningen då kläder ska tvättas, stuvas undan, blommor klippas ned eller ges bort, kylskåpet tömmas, resväskan fyllas med diverse saker och allt som man inte hann med på alla de där veckorna ska göras på bara några dagar. Från att kommit hem till Sverige och njutit av varenda kopp kaffe som jag tagit när jag strosat runt med Molly och Arvid i trädgården på morgnarna och kollat på midsommarblomster, så har jag nu glömt att lukta på kaffet, eftersom vanan gjort att jag tagit det för givet så där efter några veckor. Men när man packar, då påminns man om den där känslan som infunnit sig när man precis kommit hem och packar upp från en resväska som har Jubadamm på sig och Jubapresenter i den. Snart ligger Sverigepresenterna i väskan; fem olika tesorter, blomfrön ska också inhandlas om jag hinner med, sen en box med vitt och den där Rubys som jag läst om i fyra olika tidningar...

Jag har hunnit med att bli jagad i tre olika kohagar och haft Norgemys med Malin i hyttor, diverse baddagar i Räken med goaste kusinbarnen, spenderat alldeles för mycket på shopping (förhoppningsvis går allt ner i resväskan), tagit otaliga skogspromenader med två glada vovvar och en glad mor och moster, umgåtts med nära och kära bror och X:i, finaste Elna och Kalle, Sara och Tor, Ami o Dennis och självklart farmor, farfar, mormor... En extra plus var de goa och fina fransoserna som kom och förgyllde ett i sig fint 70-årskalas för pappas kusin, med hela tjocka släkten på pappas sida. Det som inte hanns med, som att vara mer med vänner i Stockholm och Örebro, hinns förhoppningsvis med nästa sommar.

Och jag hoppas att livet ser ungefär lika ut nästa sommar. Att alla får vara friska, att efterlängtade barn föds och att de äldre människorna väljer att stanna ytterliggare några år så att jag får njuta av att ha dem omkring när jag kommer hem. Att ha två bokslut, ett vid nyår och ett vid sommarkantens slut, gör mig halvberättigat melankolisk två gånger per år. Så här sitter jag nu och försöker summera en aning den där känslan som kommer när jag går omkring med Arvid på lilla kvällspromanaden i trädgården där dimman ligger tung över åkrarna som omgärdar oss.

Nya äventyr väntar i Juba; nödvändigt nya - förhoppningsvis till det bättre. Det är lättare att vara på plats; när packningen är över och jag inte behöver ta farväl. Just nu vill jag bara stanna tiden och ha lite, lite mer med min brunhåriga favorit. Han ligger där i sin bädd och sover ihopkrupen på en kudde. Ibland rycker han till, smackar lite, sträcker på sig. Så där så jag också blir sömnig. Jag vet att han har en spännande höst som går honom till mötes med spring och bus i skogen med en tjej han gillar och trivs med. Tänk va lätt det vore om jag var som Arvid, som älskar snö. Men istället gick mina drömmar till ett land långt, långt borta. Där snö inte är hört om, men där svält och fattigdom är väldigt välkänt. Med drömmarna om att dela ut mjöl och socker i högar och att bygga lerhus med trasmattor sen tioårsåldern, så finns det fortfarande ett sug att vara på plats för att se förändringarna ske. Men kanske leder vägen nånstans där jag kan kombinera det bästa av flera världar, där drömmar och verklighet möts i en praktisk kombo. Inshallah, som vi säger i Sydsudan.

John Lennon på youtube får avsluta och sammanfatta en evig längtan och drömmar om fred på jorden och i heta hjärtat mitt som Andersson skulle sagt:

http://www.youtube.com/watch?v=XLgYAHHkPFs

Smekningen av en Hälsingevind (som är extra påtagligt i Roteberg, med utsikt över böljande fält och vid foten av ett berg)

Växte upp vid foten av ett berg

Jag älskade att klättra och nästan varje kväll

smög jag upp och såg mörkret svepa in

till sången av en Hälsingevind

Vid arton blev jag en utav de där

som längtar ut i världen och bär en rastlös själ

Jag minns den där da'n jag gav mig av

Och det här det är orden som jag sa

När jag korsat varje öken, när jag seglat alla hav

då kommer, ja då kommer jag tillbaks

Jag ska aldrig nå'nsin glömma att det vackraste som finns

är när kvällen lugnt och stilla sveper in

till sången av en Hälsingevind

Många, många år se'n är det nu

se'n jag började min resa, en resa utan slut

Jag är vilse i en värld som är så stor

och känner mig som en pilgrim utan tro

Men när jag korsar varje öken, när jag seglar alla hav

Jag drömmer, ja jag drömmer mig tillbaks

Jag lär aldrig nå'nsin glömma att det vackraste som finns

är när kvällen lugnt och stilla sveper in

till sången av en Hälsingevind

Jag såg Dovers vita klippor och trodde det var snö

På en ö som låg vid Indien har jag bönat och bett om att få dö

Och jag har burit alla laster en människa kan ha

Å Gud om du nu hör mig, snälla ta mig, ta mig tillbaks

När alla mina dagar tagit slut

När det allra sista ljuset långsamt brinner ut

är jag trygg om mörkret sveper in

till sången, ja till sången av en Hälsingevind

Lata söndagar 2013

Jag har börjat med en ny lat vana för söndagar; brunch hemma hos Nils på altanen tillsammans med Marina, Laetitia med flera, sen vidare till lunch och soffhäng hemma hos Georges resten av dagen, inklusive filmkväll. Perfekt sätt att vila upp sig för måndagen. Tanaz och Christine som jobbar med UNMISS lagade fisk, soltorkade tomater med squash och avocado och mangosallad som lika gärna kunnat serveras på en krog i Italien eller New York. Mums! Ikväll ska jag ut på tango på UNMISS, så de höga klackarna och klänningen är förberedd. Förhoppningsvis kommer nån latino dansa med mig och inte nån indier eller ryss från UNMISS (har inte hört att de är experter på tango).

Livet är inte så tokigt i Juba på söndagar, och inte på fredagar eller lördagar heller för den delen. Igår var vi ett gäng till poolen på Nimule lodge, sen middag hemma hos Mathieu och dans i vardagsrummet fram till tvåtiden. Det går att ha roligt i Juba, trots att jag börjar verkligen längta efter svenska sommaren, med lite Stockholmshopping, fika på caféer, promenader i skogen hemma i Edbsyn. Och midsommar i Orsa så klart!

Nu ska jag springa och svira om och sen utmana bucklorna i vägen här i TongPing så jag inte blir sen.
Trevlig söndagkväll där hemma!

Fallande regn i Nyinbuli och övergivna städer i Jonglei

Eftersom jag är programhandläggare för alla IAS program som vi har i tre oilka delstater här i Sydsudan, så innebär det en del resande till och från. Förra veckan lyckades jag klämma in både Norra Bahr El Ghazal och Jonglei. Måndag - torsdag besökte jag vårt hälso- och barnbeskyddsprojekt i Nyinbuli och på fredagen bar det av till Boma i Jonglei. 

Nyinbuli var som alltid stjärnklar och underbart på kvällarna och dagarna var fulla av möten och en del träning och introduktion av vår personal till olika koncept, som hur man gör en log frame. Men för att inte trötta ut någon med det (eller mig själv för den delen) så kan jag gå direkt till Boma besöket. Besök är nog inte riktigt rätt ord för den delen. Boma blev övertaget av rebeller för ungefär en månad sen, en vecka senare blev de bortjagade av militären. Inga organisationer har kunnat vara där sen dess och det har varit väldigt lite information som kommit ut av hur situationen är där. IAS tillsammans med en annan INGO var de första organisationer som lyckades etablera kontakt med människor som befinner sig i Boma och vi kunde därmed chartra ett plan för att göra en assessment. Vi var två från IAS och fem från JAM som åkte på fredagen runt tio tiden. Väl där 1,5 timmar senare så möttes vi av militärer. Hela staden var i princip tom på människor, de enda som syntes till var några mammor med spädbarn. Hus har blivit nedbränta, sjukhuset är vandaliserat och mediciner utspridda överallt, stadens vattensystem har blivit vandaliserat och är obrukbart, alla affärer är tömda på varor, inga fordon finns kvar, generatorer och bensin är stulna, och så fortsätter det... 

Vi blev eskorterade runt av militären, men fick ändå möjlighet att intervjua några grupper av civila. De uppgav att rebellerna stulit i princip allt från deras hem, köksredskap som kokkärl, vattenbehållare och att de förstört brunnar i byarna. Vi kunde se unga kvinnor bära vatten i plastpåsar från stadens enda fungerande brunn så vi försod att så var fallet. 

Vi såg även spädbarn som var gravt undernärda, som denna lilla tjej. Mammans bröstmjölk har tagit slut eftersom hon inte får i sig tillräckligt med mat och istället gav mamman henne sur komjölk. Komjölk är alldeles för starkt för ett så litet barn, men vi rådde henne att försöka ge getmjölk istället som är skonsammare mot magen. 

Man tager vad man haver... Men eftersom också marknaden är tömd på varor så finns det inte ens vattenbehållare att köpa...

Ett av de nedbrända husen vi såg, ungefär 30-40 % av alla hem i staden är nedbrända enligt våra beräkningar...

Gruppintervju med kvinnor som vågat sig in i staden igen, eftersom militären nu är där... Men en folkgrupp vågar sig inte tillbaka, huvudinnevånarna av Boma är rädda att militären kommer hämnas dem eftersom vissa av dem gick med i rebell rörelsen

Både miljön, kulturen och människorna i Boma är otroligt vackert, det kunde bli en riktig turistmagnet om bara säkerhetsläget var bra under några år

Det här är på vägen till Boma i den lilla Cessna Caravan som vi chartrade. Vi visste inte vad som skulle möta oss, bara att vi måste ta med oss i princip allt som behövdes, från mat och vatten till myggnät och toalettpapper, ifall vi skulle bli strandade i Boma. Men besökte räckte bara under tre-fyra timmar, vilket var tillräckligt för att samla den mest nödvändiga informationen.

IAS med oss i Juba i spetsen planerar nu för att emergency response - nödhjälp - med fokus på att rehabilitera brunnar och att dela ut NFI kits, det vill säga saker som filtar, myggnät, kokkärl och vattenbehållare eftersom allt blivit stulet. Tillsammans med andra organisationer koordinerar vi en större intervention som också innefattar hälsa (att etablera sjukhuset igen), utbildning och matprogram. 

Afrikas tak och att bli kär i en bergstopp

Jag har varit på "The roof of Africa" som bergen i Simen Mountains, Etiopien, kallas. Det var så otroligt vackert att det går inte att beskriva... 4,2000 meter upp över havet kändes det som att jag hamnat i Sagan om Ringen. Vi gick längs branta stup och jag vägrade släppa stigen med blicken, men när vi väl kommit på utkiksplatser så var utsikten hisnande. Vattenfall på uppemot 500 meter, babianer på flera hundra i samma flock, hästar som betade fritt på ängar... Och jag hade mitt livs bästa ögonblick när jag galopperade över ett öppet fält bland 200-300 babianer. :)

Vi besökte också stenkyrkor som är uthuggna direkt ur berget i Lalibela. Om det var änglar eller slavar från Egypten som byggde de 11 stenkyrkorna går att diskutera, men vackra var de. 

Jag och Chase möttes upp i Addis Ababa, senast vi sågs var i Stockholm i september förra året. Chase är numera i Afghanistan och jobbar med säkerhetsfrågor för NGOs. Här sitter vi på Intercontinental och delar en pizza över en drink.

Mer foton kommer, vi besökte också ett slott i Gonder som är från tidigt 900-talet. Helt sjukt lyxigt att dela det med bara en handfull andra turister, mestadels Etiopier. (Som för övrigt är sjukt trevliga och som låter en gå omkring ifred på gatan, ingen som kommer fram och ska sälja saker eller som pekar på en och skriker "khawaja!")

Nu är det äntligen fredag och jag stänger ner här! Ha det gott!

Etiopien!

Imorgon flyger jag och Repent, min chef och IAS Country Director, till Etiopien för fem dagars IAS konferens. Därefter ska jag ta helgen och två extra dagar för att resa runt i norra Etiopien på lite turistande, till Lalibela och Gondar bär det av. Jag och Chase, min kompis från Juba som numera bor i Afganistan, ska se stenkyrkor från 1100-talet, vandra runt i bergen och förhoppningsvis köpa lite fina handgjorda grejor som korgar och smycken.

Och håll utkik på facebook imorgon, det kommer komma ett och annat foto som kan få Edsby- och Bollnäsborna att sätta kaffet i halsen. I alla fall fick det mig att göra en u-sväng på huvudleden för att åka tillbaka och ta några foton! Jag leder nu min egen polisutredning härifrån Juba nämligen. Tamtamtam, mer följer på facebook.... :)

Plötsligt står allting stilla

Man kan vara mitt uppe i att städa huset efter en skitlång vecka som bara varit dålig på alla sätt och äntligen börjar man känna att det är fredag och att saker börjar bli lite bra. Så kommer Al och Anneli och säger utan omsvep att Wilson har dött. Wilson, vår alltid glada kollega som jobbar med vår partner EDOOSS. Han dog omedelbart i en motorcykelolycka. Från att vara uppe i ett husstädarmood till att inget annat spelar någon roll än vad som just hänt. Vi tar oss till sjukhuset. Ser den döda kroppen. Den är bara ett skal, Wilson är inte längre där. Hemma hos familjen har det redan börjat samlas folk. Ett femtiotal grannar, vänner och släktingar har samlats för att sörja tillsammans. Vi gråter, ber och sjunger ihop. Några kommer med uppmuntrande och styrkande hälsningar och bibelverser. Andra skriker ut sin sorg när de kommer in på gården. Nästa dag åker vi ut till byn där Wilson kommer ifrån. Vi åker i en karavan om 20 bilar. Cirka hundra-två hundra människor kommer ut till den lilla byn som består av några hus. Människor har varit där sen morgonen och grävt graven. Igen, tårar, gråt, sånger och bibelverser blandas i en dammig, svettig begravning. En begravning som jag aldrig sett maken till. Att sörja i Afrika, i Sydsudan, kan vara något av de mest sunda sätten att sörja jag sett. Ingen håller tillbaka, och man är inte ensam. Familjen har ett femtiotal människor som bor hos dem i flera dagar. Vi bidrar alla till mat och andra utgifter. Minst 300 SEK. Det är vad som förväntas och vad andra ger ut. Varje begravning, varje bröllop är en angelägenhet som kräver ens finansiella engagemang. Men vad spelar det för roll när man slipper sitta ensam i ett tyst hus och sörja när den man älskat mest ryckts bort från jordelivet? Jag tror på gemensamt sörjande, det finns en styrka i att dela sorgen.

Ibland stannar tiden av andra anledningar. Som när man är uppe på toppen på Aftonro, med solen i ryggen och utsikt över hela Edsbyn. Snön ligger fortfarande kvar, vit som den är ute i skogen. Skoterspåren är isiga där det är skugga. Vi skrattar och håller varandra i handen för att ta oss över vissa sträckor. Arvid har inga problem att ta sig upp. Kaffe och två stubbar att sitta på gör att tiden också står stilla. Juba känns avlägset. Men ändå nära när jag tänker på vad som hände förra helgen. Tiden har börjat röra på sig igen. Livet är sig totalt olikt för Wilsons familj. Ibland måste vi låta tiden stanna för att njuta av en bergstopp, inte bara när människor rycks ifrån oss. Livet är så skört och vi är här så kort tid. Nu väntar solen och skoterspår. Arvid påminner mig definitvt om att vi ska gå ut. Ja, kom så går vi och låter tiden stanna litegrann.      

Amöbor och annat joll

Här vet man inte alltid vad som påverkar ens allmän tillstånd, men efter två veckor av förkylning, huvudvärk, kroppsont och feber till och från fick jag bekräftat att nån flyttat in i min mage och bestämt sig för att bo där. Just nu inreder denna besökare mina tarmar och det känns mindre skönt till och från. Men med lite Cipro så kommer han/hon/det antagligen flytta ut inom en vecka. Ett vanligt uttryck här är "A Cipro a day keeps the doctor away" - kanske inte att rekommendera men det blev i alla fall Cipro behandling som jag trodde. 200 dollar fattigare, men bara tills vidare eftersom jag inte bekostar min egen sjukvård tack och lov.

På lördag bär det av till nånstans mellan Juba och Nimule för att fira Chiara som fyller 30 år. Det blir jag och en massa, massa italienare. Sen på måndag direkt till Nairobi för några dagars möten. Och sen dröjer det inte länge förrän det är påsk och jag får komma hem och sova! Dela säng med Arvid är något jag verkligen längtar efter. Jag ska krama, krama, krama honom tills han suckar och går och lägger sig vid soffan (men jag vet att han kommer igen och lägger sig vid mina fötter efter en stund).

Förresten så har jag tokkramats med Kiera, min 14 kilos klump (inte 20 kilo som Aisha sa först). När jag kommer och går längs vägen mot deras ställe så ställer hon sig och sträcker ut armarna och ropar "Eckicka". Hon har börjat pratat jättemycket på sistone och är så söt, jag smälter varje gång hon imiterar något jag säger. "How are you?" "Fiiiine" svarar hon. Och hon ropar alltid "bye bye" när jag går. Lillpluttan är bara 1 år och 8 månader!

Jag sover utomhus på en madrass nu för tiden, 35-40 grader inomhus på nätterna är helt enkelt för olidligt. Det är en möjlighet att jag får besök av en groda eller liknande i sängen, men jag kan lova att jag är så exalterad över att faktiskt kunna SOVA att det spelar ingen roll! Nu kallar madrassen och jag ska övertala Al att vi gör sällskap tillbaka till huset härifrån kontoret. God natt från Juba!

Hälsningar från Arusha

IAS har haft en veckas konferens i Tanzania för IAS och våra partners och ikväll är le grande finale. Jag har precis fått mitt diplom och det är bara runt 70 deltagare kvar som ska få sina. Konferensen har haft många intressanta moment, nedan ser ni några:

Besöket på "the snake farm" hjälpte mig att överkomma lite av ormrädslan (ja, för att hålla en tam, ogiftig orm) och till slut blev vi bra vänner, ormen och jag.

Här är en av konferensdeltagarna:

Han tyckte mest om att hänga i trädgården dock - vi hade nog lite samma inställning han och jag, men jag var tvungen att vara med på seminarierna. Under tiden latade sig Mr.Turtle på det sköna gräset.

Den här mannen var vänlig nog att ge mig en puss på kinden på Alla Hjärtans Dag, därefter började han söka igenom mina fickor efter pengar. Men i hans något onyktra tillstånd så var det ganska harmlöst, han skrattade mest. Poa poa...

Det här är vackra Mount Mero, Afrikas femte högsta berg. Ni kan förstå att jag inte är jättetaggad på att lämna det här området för att åka tillbaka till ett dammigt, 35-40 gradigt Juba...

Imorgon bär det av till Nairobi i en av dessa bussar, en fem timmars bussresa som inte är helt tokig eftersom man får se vackra Tanzania på en fin asfaltsväg. Inget skumpande med andra ord! 

Kaffe, råttor och CHF ansökningar

Nu är jag tillbaka i Juba mina vänner." Här är gott att vara, låt oss bygga oss ett hus till var och en", som Jesus lärjungar sa på toppen av berget när Moses och Elias visade sig i ett moln. Kanske Juba inte är så gott att jag vill bygga mig ett hus här, men det är åtminstone riktigt skönt att vara tillbaka, se att kontoret står kvar och med ny färg dessutom, både invändigt och utvändigt! Som vanligt så går tempot i 110 km/timmen, men vad gör väl det när man får slappa två dagar i rad vid en pool och lapa sol efter en ljusfattig månad i Sverige. Eller ja, den var ju faktiskt inte SÅ ljusfattig med tanke på snön och soliga dagar i Edsbyn, men jag låg inte vid en pool om man säger så. :)

Kaffe är nödvändigt om jag ska kunna göra något vettigt ikväll, men eftersom jag tror sömn vore mer vettigt än sena timmar på kontoret så ska jag stänga igen här och gå över till huset där Al och Anneli förhoppningsvis har påbörjat en film.

Jag har förresten fått en till inneboende. En liten grå råtta. Det är lite av en hon, så elak som hon är. Hon bor under diskhon och tycker det är väldigt roligt att springa ut ur dörrspringan, över mina fötter när jag står och diskar. Sen satt hon nog och skrattade åt åsynen av mig som två sekunder senare satt uppflygen på diskhon med tallrikar och glas under mig. Jag funderar på att ge henne lite gift så hon somnar in för alltid, men vet ärligt talat inte om jag har hjärta att göra det.

Jag kan förresten hälsa till dig farmor att marängkakorna du bakade var väldigt uppskattade här i Juba och att nästa gång jag kommer måste jag nog göra mer utrymme i resväskan för sådana saker. Keira, min 20 kilos 18 månaders tjej här, hon tyckte de var speciellt goda! Nu har hon och Aisha, min vännina, hennes mamma, åkt till Kampala för att betala storebrors skolavgifter. Aisha har ju som bekant en "kemtvätt" bredvid vårt hus och jag kan bara buga mig för hennes strävan att sonen ska få gå i en bra skola. Varje kväll stryker hon kläder in till sena timmar för att tjäna tillräckligt för skolavgifterna. Och det är minst sagt ett svettigt jobb att stå i 35 graders värme och stryka kläder med ett strykjärn som värms upp av kol.

God natt till er därhemma, hoppas ni mår bra. Kram kram kram!

Bokslut 2012

Många gör ju ett årsavslut för sina bloggar, ett litet re-cap hur året har varit. Jag kanske ska försöka jag med, trots att huvudet är lite tungt efter rödvin och parmesanost, toppat med potatisgratäng och skinka (ja, i den ordningen!)

2012, ja, vart tog det vägen egentligen?

Januari 2012 åkte jag till en god vän i Bilbao, innan jag åkte tillbaka till Juba efter att ha firat jul i Sverige, i Edsbyn så klart. Bilbao var bohemiskt oc mycket punk/anti-Spanien, pro-Baskien, med stort Guggenheim museum, en fin strand och med många lösa hundar som fick sköta sig själva inne i stadskärnan.

Februari flöt på i Juba antar jag eftersom jag inte minns vad jag gjorde då!

Mars blev det Zanzibarresa som sträckte sig in i april. April letade vi nytt hus och i maj flyttade vi in i ett alldeles för stort och dyrt hus i Juba, men i brist på andra alternativ så tedde det sig rätt bra jämfört med att flytta in på kontoret, som för den delen var ockuperat av andra boende.

Maj åkte jag till Sverige för att äntligen få klart min magisteruppsats, och jippie det gjorde jag!! På vägen till Sverige stannade jag till i London några dagar, som var grått och kallt som i oktober, men väl i Sverige blev det värmerekord med 28 plusgrader! Nice för en Jubabo.

I juni var det mer crazy än nånsin i Juba och jag funderade på om jag skulle palla ens en dag till. Att komma hem till Sverige och crasha i juli var ett nödvändigt ont. Snurr i huvudet så fort jag öppnade datorn, minnesförlust och hjärtklappning var tecken som jag inte tagit på allvar men som nockade mig i en två månaders vila.

När jag i månadskiftet juli/augusti besökte mina vänner i Laurito, södra Italien, hade deras mamma svårt att avgöra om det var Juba eller all hennes pasta som fick mig att sova tio timmar per natt.

I augusti firade jag farmors 91-årsdag i Orsa på fina strandrestaurangen. Letandet efter ny hundvakt pågick för fullt, och i september träffade Arvid sin andra matte Elin. Matchningen var perfekt och några veckor senare, i september, åkte jag ut till Juba, med ett stopp i Barcelona på vägen dit. Barcelona i september bjöd på mer sol under fyra dagar än vad Sverige gjort under två månader. Men, jag gillar Sverige ändå. Det faktum att jag fått bo i moster och morbrors röda stuga i Roteberg bidrog stort till trivselfaktorn under Sverigetiden juli-september!

Oktober var det IAS konferens i Nairobi, också ett skönt uppbrott från Juba. En månad där hade gått förvånadsvärt bra; en ny chef på plats som tog hand om hälften av det som legat på mina axlar hjälpte mycket. (!) Nairobi är ett enda blomstrande minne av träd med blå blommor, nunneklostret där konferensen hölls, besök ute hos Ruth vid nationalparken med giraffer på morgnarna och rytande lejon på nätterna (ja, jag gick snabbt in igen).

Tillbaka i Juba åkte jag direkt till Jonglei, en delstat jag inte besökt förr. Det kändes spännande att besöka Jonglei efter att ha läst så mycket om Sydsudans största och kanske mest konfliktdrabbade delstat, men väl där var skillnaderna inte så stora från många andra delar av landet... Korna är definitivt fler, och i Mundariland, på gränsen in till Dinkaland i Jonglei, har tjejerna korta, färgglada kjolar som man inte ser nån annanstans i Sydsudan.

I november firade jag min tredje födelsedag på Afrikakontinenten, i Uganda och Kampala närmre bestämt efter en Erikshjälpen konferens där jag och min kollega Debbie återkommande fick höra att Nyinbuli, där hälsoprojektet är, lät som nånting från "Gudarna måste vara tokiga". Jag slogs av hur lite även östafrikaner vet om sitt grannland Sudsudan och hur extremt underutvecklat Sydsudan är jämfört med länder som Uganda. Sista Ugandakvällen tog jag och Debbie in på fint hotel (med nöjedpark bredvid - ingen smart idé!), för att fira att jag har två år kvar till 30. (Jo, jag vill nästan göra ledsen smily, eller stoppa tiden för huuu va fort den går!)

December lämnade jag Juba ganska tidigt i månaden för att resa till Charity's och Kees bröllop i Holland. Gott och väl så överlevde jag det, trots öppna Juba skor som jag trippade omkring i i snön. Tack till min förre chef som snällt tog med och lånade ut sin frus jacka till mig! Bröllopet var ett sagobröllop på ett slott från 1600-talet och vigselns hölls i en kyrka från 1400-talet. En ganska stor kontrast till Charity's senaste sju år i bushen i Nyinbuli..

2012 avslutades i Roteberg, med fyra barn, tio vuxna, tre sovande vovvar, en farfar med halsfluss (klockan nio hämtade jag pencellin på hälsocentralen efter ett snabbprov på sänkan), en stentrött Jessica och sen gruppsovning i Emmans huset.

Och som så är på sin plats: Tack till alla er som funnits med under 2012 och gjort året till vad det är. Ingen nämnd och ingen glömd. :) Inför 2013 lovar jag att vara ännu lite snällare (när det är på sin plats), ännu lite tuffare (när det är på sin plats), att fortsätta resa så ofta jag kan, men att ta det lite lugnare när jag är i Juba. En resa per månad får nog räcka, åtminstone fram till sommaren.

Nu fortsätter jag inledningen på det nya året med att slappa i soffan och njuta av Arvid som sover på mina fötter. :)