Och en låt som summerar året... :)

http://www.youtube.com/watch?v=x8iTeDl_Wug

Gott Nytt År 2012!!

Alla älskade vänner och familj (hela min "afrikanska" familj det vill säga, mostrar, kusiner, kusinbarn med flera!) önskar jag ett alldeles fantastiskt nytt år! Ett år har gått och då är ju en summering på sin plats; och jag skulle vilja summera varenda en av er! Vad ni har betytt för mig, i mitt liv, även fast många av er inte har varit på nära håll så har ni betytt mer än ni kan förstå. Har nog aldrig insett så mycket, när jag varit så långt ifrån er, vad ni betyder för mig. Men att summera varenda en av er skulle bli en vääldigt lång lista och jag sitter lite brådskande till (måste förbereda nyårsdrinkarna snart!). Men summera mitt eget år kan jag göra rätt så fort tror jag;

Till att börja med, mars började något nytt i mitt liv som jag drömt om i mer än tio år. Det var svårt, kämpigt, ensamt, läskigt och alldeles fantastiskt samtidigt. Södra Sudan som funnits i mitt hjärta, men på distans så länge, fick jag äntligen komma till på riktigt! Jag fick fira in deras självständighet, skaka hand med deras president, lära känna några av alla de underbara människor som befinner sig i landet... Se fyra av tio stater (sex delstater kvar!), lära känna andra internationella staff som befinner sig där, lära känna IAS människor, se mer av IAS. Helt enkelt fantastiska möjligheter som öppnade sig.

Jag hade en sommar som flöt förbi på två sekunder, men den bästa stunden var nog när jag var i Orsa och bara myste. Arvid, farmor och farfar, Malin och Malin, Jenan, Ami, Sara, ja, jag borde nog inte nämna några namn, men ni var några av dem som lyste upp den svenska sommaren!

I september-oktober joinade Charity och Anneli mig i Juba och jag slapp vara ensam tjej på kontoret! Inte för att det hade stört mig så väldans tidigare, men det blev verkligen en stor förändring i hur arbetet på kontoret pågick, och oj va skönt att ha två att dela mina kvällar med!

Nu hastar jag fram till jul (tänker inte ta upp några detaljer kring allt vad jag lärde mig i jobbet) och jag kan bara säga hur glad jag är för min familj och mina vänner! Det är så underbart att komma hem och ha en hel drös med underbara människor att umgås med. Sarah och Farre och älskade Amelie, tack för att jag fick landa hos er och andas i 24 timmar innan jag åkte hem till Edsbyn. Linda, dina kakor, godis och leende är beroendeframkallande på två sekunder! Sussie, du ordnade hundra småsaker när min hjärna var på noll inför julkort, julklappsinköp m.m. Tack!! Och väl i Edsbyn, tack alla snälla i min familj! Ni är såå fantastiska och jag vet inte var jag ska börja. Men jag kan börja  med det enklaste, att det är så skönt att få komma hem och det är precis som vanligt. Det är guld värt!

Vi går mot ett nytt år och vi vet inte vad som väntar. Förhoppningsvis fantastiska och vardagliga saker i en härlig blandning. Jag ser fram emot alla som jag kommer få träffa det närmsta året, jag ser fram emot att få träffa ER! Men medan jag skriver det här så händer så mycket i världen som innebär att människor INTE kan summera sitt år med glädje, och som innebär att människor just nu i den här stunden är rädda, hungriga och har ont. Jag tänker på det som ligger mig närmast till hand, i Jonglei (Södra Sudans största delstat) mobiliserar sig tusentals ungdomar från två olika stammar att drabba samman i cattlefighting, med målet att utrota den andra stammen och bränna ner allt i sin väg. Sudan släpper bomber i nya områden i Södra Sudan och människor har dött, har flytt hem och befinner sig under träd och utan mat och vatten. Jag vill minnas dem idag, både i bön och tanke, och vara tacksam för det jag har och bestämma mig för att nästa år ska bli ett år då jag gör vad jag kan för att förbättra världen utifrån mina förutsättningar, om det så bara är för en människa.  Jag hoppas ni kan stå med mig i den ambitionen inför det nya året. Vi ger inga löften, mer än att lova varann att älska oss själva och vår nästa. Jag är så tacksam till Gud för det liv Han har gett mig och jag önskar att andra ska få upptäcka den kärlek jag finner i Honom. Jag önskar att jag på nåt sätt ska få berätta om den kärleken, om det så är genom mina ord eller handlingar eller sätt att vara, men att fler ska få chansen att känna sig älskade precis som de är. Vi är skapta underbara, vi har fel och brister, men i allt detta är vi älskade av något som är större än våra omständigheter och mänskligheter.

 Gott Nytt År alla ni, ni är bäst!    

GOOOD JUL!!!

Ännu en vecka till ända...

Och tiden bara springer iväg!! Om precis en vecka sitter jag på flyget hem till Sverige, jippie!! Ska bli så FANTASTISKT skönt att komma hem och bara få vila och ta det lugnt. Nåde den som börjar spela radio eller dammsuga 5.30 när jag är hemma. Det är bara Arvid som har ensamrätt på att väcka mig, om det inte är med en kopp kaffe och klockan passerat nio. Jag är så trött efter den här veckan! Imorse så vaknade jag 6.30 av våra kära gäster som förde en LIVLIG diskussion utanför mitt rum. Nu är klockan snart tolv, och jag har fortfarande inte somnat. Så jag får väl skylla mig själv att jag kommer gäspa på mötena imorgon. Har en intensiv vecka med massa möten, kollegor från Khartoum som kommer vara här, och det kommer bli en perfekt avrundning på det här året. Planering och strategier är ju faktiskt väldigt spännande, och så finns det vissa bitar som måste tas itu med för att vi ska bli ännu bättre som organisation. Jag förlitar mig på mina kollegors erfarenhet och kompetens, medan det är jag som kallat samman mötena (eller koordinerat rättare sagt). På torsdag ska vi ha en big time Christmas Party här på kontoret, eller åtminstone big time lunch!

Igår var jag på big time jul lunch på ICRC med hela Jubas samlade skandinaver. Själv bidrog jag med köttbullar som jag lagade på kolgrill (de blev brända kan jag tillägga), och kokta ägghalvor med Kalles kaviar.  Lyx, eller hur! Idag har jag slappat, badat en sväng och haft det gott. Varit ute på middag med Charity, Anneli och Nelleke och nu ska jag stupa i säng. Hoppas ni haft en fin andra advent! (Det är inte tredje va, det är nästa vecka eller hur?) Massa kramar till er!

Julstämning!

Hörrni, vet ni hur mycket julkänsla jag har nu? Jag lyssnar på Jul i Betlehem (den är lika bra varje år!) och drömmer om farmors pepparkaksdeg. I övrigt så saknar jag inte så mycket för att ha julkänsla här nere! Hade carol party i söndags, vi sjöng hymner och lyssnade på "julpassager" ur Bibeln, och åt kakor! På lördag denna vecka ska jag på julfest och bidra med köttbullar! Tror ni jag kommer lyckas hitta en köttkvarn tills dess??

Och jag blev förresten mer födelsedagsfirad i helgen! Mina fina vänner kom med en tårta till poolen och sen blev jag bjuden på middag och fest på Bedouin bar, mycket uppskattat! Vi hade skoj och det var ett skönt uppbrott från allt jobb. Det känns som jag har flera hundra veckor kvar tills julsemestern om jag kollar på mängden arbete jag ska ha fått gjort tills den 18:e december... Så därför har jag en "hemmakväll" ikväll och fokus är Sida project proposal. Men lite paus har jag nu i alla fall! Det går verkligen inte att få saker gjort dagtid, det bara droppar in brådskande mail hela tiden som tar mig ifrån det jag verkligen vill få gjort.

Var förresten på en filmfestival som Franska ambassaden ordnade på Juba university. Det visades en film som heter "I am a Slave" och handlar om människohandel i Sudan. Filmen berättar en sann historia om en ung tjej som blir kidnappad i Nuba bergen och som blir såld som slav först i Khartoum och sen till London. Visste ni att bara i London beräknas det finnas runt 5000 människor som hålls som slavar i hushåll? Jag vet att det är vanligt att unga tjejer och pojkar kidnappas och säljs på det sättet som det berättas i filmen, men att se det från den unga tjejens perspektiv, att se historien bakom alla rapporter... Det var gripande och en film jag verkligen kan rekommendera.

Nu ska jag jobba vidare med Sida ansökan, och ni, stå med mig i tankar och bön för vi behöver det! Så mycket nya grejor som ska till och som måste bli bra! 16e december får vi veta om vår ECHO ansökan gått vidare, och det är verkligen något som står högt på min önskelista för jul! Ta hand om er och njuuut av nåt julbord åt mig! Köttbullar, skinka, rödbetssallad, Jansons frestelse, yummy...

Födelsedagsbarnet

Det är jag det! I mitt senaste skrivande (bloggande, whatever :) ) så fanns det inte så mycket utrymme för att skriva att jag faktiskt firade min andra födelsedag i Södra Sudan! Jag var för tillfället i Nyinbuli på assessmenten, här i Norra Bahr ElGhazal där jag också var för precis ett år sen! Och jag blev verkligen firad! Frukostrummet var dekorerat med ballonger och Happy Birthday flaggor, men inte så mycket tid för långfrukost eftersom vi skulle ut redan vid 7.30 för vår studie. Men mitt snälla team envisades med att bära min ryggsäck (vilket jag vägrade), jag fick sitta i framsätet (lyx eftersom vi måste rotera, alla kan ju inte samtidigt få ha det bekvämt med ACn) och sen var de så snälla att slänga mig i floden på vägen tillbaka från ett av ställena vi besökte! Och det var skönt kan jag lova!! (Finns bilder när jag hämnas på nedanstående man, lägger upp dem senare!)

Det är tydligen en IAS Nyinbuli/Kenyansk tradition som jag numera kommer införa i IAS Juba. (Passa er!!)

På kvällen överraskades jag med tårta (vanliljsockerkaka med Nutella) och jag blåste ut alla ljusen! Det finns verkligen resurser i IAS Nyinbuli vill jag lova! Det spelades gitarr och sjöngs så enligt tradition var jag också tvungen att leda en dans runt i en ring med hälften av gänget bakom mig och hälften som klappade händerna runt ringen.  Och till slut så hittade jag ett paket på min säng, Charity hade med sig ett halsband, armband oh parfym till mig!! Jag blev verkligen uppvaktad, och det här med vattentraditionen tycker jag vi borde införa varannan dag, vi går ju mot torrperioden i Juba och en liten ofrivillig dusch då och då är ju bara skönt! (Men det kommer jag nog inte dela med mina kollegor för det får jag nog ångra i så fall!)

Imorgon flyger jag tillbaka till Juba, idag har jag haft en så skön slappardag i Akuem! Vi sov till halv tio, kollade film, chillade i en utsträckning som inte är möjligt när man bor på ett tokvarmt compound som i Juba. Är just nu på Samaritans Purse compund och lånar deras Internet, men glömde ta med ficklampa (det var ljust när jag gick hit) så får jag traska 500 meter i becksvart, och hoppas att jag inte trampar i nån kodynga. Hoppas ni mår bra och haft en skön helg! Som alltid; Kramar!

NBEG - Känslomässig urladdning

I måndags lämnande jag Juba för en veckas fältbesök. Jag är i Nyinbuli, Norra Bahr El Ghazal för en baseline study tillsammans med Medair. Vi är här för att utvärdera hur vatten- och hälsosituationen ser ut i Aweil West och Aweil North för att tillsammans kunna starta ett hälsoprogram med utökad kapacitet för IAS hälsocenter och mindre center ute i byarna som vi kan referera till vår hälsoklinik. Projektet är också tänkt att inkludera vatteninterventioner i form av institutionella latriner (för skolor och hälsocenter), Rain Water Harvesting System och Rehabilitation av borrhål.

Efter fem dagar i Nyinbuli så börjar mitt stabila känslomässiga förråd sina och de mer känsliga sidorna ta överhanden. Det går i några dagar att värja sig för fattigdomen här, men efter att upprepade gånger se undernärda barn, barn som är höga på lim, barn som tigger, barn som sover i gränderna, barn som skrattar och spelar fotboll med ben smala som pinnar och kotorna som sticker ut, barn med såriga ben som flugor samlas kring, barn som tittar på en med tomma ögon.... Jag känner sån maktlöshet och sån frustration mot oss i väst, med medel och kapacitet, som inte gör mer för att faktiskt bidra till en förändring!

Ta inte detta fel, det är inte riktad mot någon personligen utan bara jag som måste få ge uttryck för mina känslor; men jag kan inte för mitt liv berättiga att människor lever sina liv bara för sig själva, för att shoppa, festa, må bra och vara framgångsrik och lycklig. Jag kan bara inte känna att det finns något rätt i det. Jag önskar så att varenda människa hade åtminstone ett fadderbarn, åtminstone gav bidrag till en hjälporganisation på regelbunden basis, åtminstone gjorde något för att bidra till en bättre värld för de som är allra, allra fattigast. Jag önskar att vi kunde ge upp mer av vår lyx för att kunna bidra till att ett barn får tillgång till skola, mat och hela och rena kläder. Det finns så mycket man kan välja att lägga sina pengar och kraft på som inte handlar om ens egna behov, och som kan utgöra en sån enorm skillnad, om så bara för en person! Det låter som en så enkel sanning, men när jag utvärderar även mitt eget liv, det jag har i Juba, så ser jag mig själv hur jag lever i en sån lyxig bubbla. Jag må ha myror på rummet, råttor i sängen, en chair coal stove att laga mat på, ett kylskåp som fungerar bara ibland, dusch som jag måste gå över gårdsplanen för att nå, ingen AC på kontoret etc... Men jag har mat, vatten, bil, möjlighet att gå på restaurang, shoppa kläder, åka till poolen, sjukvård om jag behöver, frihet, rättigheter etc. Därtill är fattigdomen inte lika utbredd i Juba som den är i Norra BEG. Juba är en bubbla på så många sätt jämfört med resten av Södra Sudan. Och hur mycket mer är inte Sverige en bubbla? Om jag i Juba har "förmånen" att inte se fattigdomen i vitögat varje dag (i varje fall inte lika mycket som här), hur lätt är det inte att glömma för någon som är så långt borta från de här omständigheterna?

Jag säger inte att vi måste bli asketer och leva som de fattigaste, men jag undrar; vad gör jag verkligen för min nästa? Jag jobbar med det jag gör för jag tror på förändring, jag strävar efter förändring, även om det är inom min begränsade kapacitet. IAS kan aldrig lösa alla de problem det här landet har, men vi kan bidra med rent och tillgängligt vatten i byar där kvinnor och barn vandrar flera timmar bara för att samla vatten ur en lerpöl. Det är sanningen! De flesta har hudsjukdomar på grund av orent vatten och otillräckliga tvättmöjligheter, det finns hela byar som inte ens har tvål! Vägarna här är urusla, de är mer kostigar än vägar och ingenting når hit av infrastruktur. De har skolor under träd, de flesta äter bara ett mål mat per dag, fälten är redan skördade och nästa skördeperiod är i oktober 2012. I  februari nästa år förväntas hungergapet börja.

För att illustrera fattigdomen så kan jag dela en historia som utspelade sig här för nåt år sen, då en man och hans hustru skulle ta sig över floden i en av de lokala kanoterna. Kanoten började ta in vatten, den var överlastad då de hade ett flyttlass med sig, och mannen skriker till hustrun att ta tag i kokkärlet så att det inte skulle försvinna i strömmen. Hustrun tog tag i deras bebis och kokkärlet försvann. Till följd av det skiljde sig mannen från hustrun i ren ilska, han menade att hon kunde alltid skaffa ett nytt barn men ett nytt kokkärl var det inte säkert att hon kunde skaffa...

Nu har jag delat med er mina tankar, känslor och säkert en del av er känner er obeväma av det jag skrivit. Det är inte meningen! Men jag vill dela med er vad jag har sett här, eftersom jag vet hur lätt det är att glömma hur extremt svåra förhållanden vissa (många!!) människor lever under. Och inför allt julstök och julklappsinköp, gå in på någon av de större organisationernas hemsida (Röda Korset, Rädda Barnen m.fl.), de brukar ha "köp en julgåva" erbjudande som man kan ge bort. Det kan bli en livsavgörande present för någon som inget har. Som kvinnan som jag mötte idag, hennes barn är född i augusti och hon kan inte få fram tillräckligt med mjölk då hon själv är så mager. Barnet är ännu för litet för att sättas på näringsprogram (man måste vara 6 månader) och det är inte så pass undernärt att det kan få intrevenös näring. Vi frågade om hon hade en get som hon kunde mjölka och ge barnet. Det hade hon inte. Vi frågade om hon hade en ko som hon kunde mjölka och byta mjölken mot getmjölk med någon granne. Hon hade ingen ko. Vad kunde vi göra? Ingenting. Vi kan inte ge henne pengar till en get, för hon är en av hundratals som är i den situationen, vi kan bara vänta tills barnet endera är extremt undernärt och kan få dropp, eller är 6 månader och kan få vara med i näringsprogrammet. När barnet grät trött och utmattat var jag glad att jag hade mina solglasögon, jag ville inte visa henne att även jag hade tårar i ögonen. I dinkakulturen gråter man inte, för att överleva här måste man vara stark och det finns ingen plats för tårar. Att köpa en "Julklappsget" på en av organisationernas hemsidor kan förändra livet för en kvinna som henne.

Kramar till er från Nyinbuli

Fredagkväll!

Och jag är fortfarande kvar på kontoret! Så egentligen är jag inte så entusiastisk som rubriken indikerar... Men jag måste få klart en massa saker innan helgen för på måndag åker jag till Aweil för en assessment i en vecka. Och då blir det inte mycket tid för mailande! Men det jag ska göra ikväll har förresten att göra med saker som bara kan göras här på kontoret. Ska skriva och printa mitt CV som tillägg till min ansökan för att få ett jobbtillstånd här, fixa till en staff list för Central Equatoria, skicka in en reviderad budget för kontoret (pengarna bara springer iväg!), skicka HR i Khartoum några uppgifter om vilka regler som gäller här nere för skatt och Social Insurance (den funkar på så sätt att organisationen bidrar med 17 % och den anställda med 8 % av lönen och när ett kontrakt går ut så får den anställda den samlade summan som en "pension" eller social försäkring).

Men, men det här är nog inte så intressant för er att läsa! Kan förresten bara tillägga att detta jobb ikväll skulle varit så mycket mysigare om jag haft ett litet glas vin bredvid datorn... Men snart så har vi kanske ett hus och då kommer jag inte ha nåt emot att jobba på kvällar då och då! Huset är JÄTTEFINT, ligger en bra bit bort från kontoret (vilket är lite synd för då måste vi alltid koordinera logistik för att komma och gå) och kostar 2500 US dollar. Det är ungefär hälften av vad husen här i TongPing kostar! Det skulle vara jag, Anneli och Charity som delar på det och ja, jag kan nog inte uttrycka hur underbart det vore med ett riktigt hus! Kunna laga mat på kvällarna, ha mysfrukost på helgerna, kunna ta hem vänner, och bara slappna av! Jag är nog den som lider minst av att bo som vi gör nu (på compoundet, med massa folk i transit jämt och ständigt, utan kök, och utan privatliv) men jag kan ändå knappt fatta hur skönt det vore med ett hus! Och ni, hur löjligt det än låter, be att vi fixar det här huset! Vi måste bestämma oss inom en vecka och tills dess måste jag ha något sånär koll på hur budgeten ser ut fram tills mars nästa år så att vi inte skaffar ett hus som äter pengar som inte har.

Hade förresten ett jättebra möte med Ulrika från Sida häromdagen (tisdags tror jag?) och hon är verkligen en skön personlighet! Hon är Head of Sida i Södra Sudan och till skillnad från många andra donors så tar hon sig verkligen tid att träffas. Vi satt i två timmar och diskuterade allt från den allmänna situationen i landet, till våra specifika landprogram och projektplaner. Och hon var jättenyfiken att följa med oss på en field trip till någon av våra projekt, så i januari kan vi förhoppningsvis ge oss ut på nåt äventyr!

För den här assessmenten så hoppas jag att vi kommer ha mycket tid att sitta ner på kvällarna runt nån eld och bara sjunga sånger, kolla på stjärnorna och höra historier. Det är nog lite romantiserande av mig, men jag saknar det riktigt fältlivet när jag är här i Juba! Juba är skönt att ha som basstation, men jag behöver komma ut i verkligheten och känna in livet här. Juba är en bubbla, inte en perfekt som hemma i Sverige, men en bubbla jämfört med resten av landet...

Nu har jag överskridit min tidsgräns med tolv minuter så jag måste återgå till jobb så jag inte behöver sitta hela natten! Imorgon ska jag åka till poolen, äta kycklingsallad, spela Annelis världsdelsspel så jag lär mig alla länder som jag inte har koll på (vilket är typ 60 % av alla som finns i vår lilla värld) och bara, bara njuta! Hoppas ni har det bra, massa kramar från mig!

Södra Sudan och senaste händelserna...

Som ni säkert hört på nyheterna så har Sudan släppt bomber på två ställen i Södra Sudan, i Upper Nile och Unity States, på gränsen mot Sudan. Bomberna är riktade mot civila i flyktingläger, människor som flytt från stridigheter i Södra Kordofan och Blue Nile. Fördömandet från internationella samhälle,t som FN och Vita Huset, har varit starkt och jag ber och hoppas att detta ska räcka som "motattack". Men efter att ha pratat med mina kollegor så känns det lite hopplöst. Efter att ha varit i krig i så många år så är det många som tycks ha lätt för att vilja ta till de medlen igen.... Om Södra Sudan skulle börja bomba Sudan så är jag säker på att vi skulle ha ett nytt krig inom kort. Och jag är rättså övertygad om att detta är något regeringen i Khartoum inte är avogt inställda till. De miste 70 % av oljeinkomsterna över en natt när Södra Sudan blev självständigt, och med ett nytt krig skulle de antagligen kunna återta något av det. Det officiella fördömandet från Khartoum å sin sida handlar om att Södra Sudan stödjer rebellgrupper i Sudan, bland annat det som kallas SPLA-North.

Hur än den saken förhåller sig så är den humanitära situationen i dessa flyktingläger minst sagt akut. Kollegor i andra organisationer som arbetar där har vittnat om två fungerande brunnar per 20 000 människor, och nu har dessa organisationer tvingats avbryta alla sina aktiviteter på grund av säkerhetsläget...

I Juba så är saker som "vanligt", genom att vi är så pass långt söderut märks inte oroligheterna här annat än genom nyheterna. Ikväll var jag ute med tio amerikaner som kommit tillbaka från Nyinbuli och de var minst sagt glada (!) att få äta hamburgare och pizza på Nimule Lodge. Men ni, om ni varit i Nyinbuli och ätit ris och bönor i en vecka så skulle ni förstå... Eftersom vi bara har en bil på compundet för tillfället så pressade vi alla ihop oss i pickup-en. Det var cirka fem personer på flaket och sex personer inne i bilen när vi kom till restaurangen, och självklart möter jag vår ECHO kontakt precis när jag parkerar. Han tittade lite lustigt på oss när vi en efter en hoppade ur bilen.

Det är svalt och skönt i Juba ikväll, men min kvällsdusch kommer bli kall! Den här veckan har gått så fort att jag knappt fattar att det är helg igen. Var tar tiden vägen?? På måndag har jag ett till ECHO möte och sen på tisdag ska vi ladda upp vårt letter of intent. Det är ungefär som en "föransökan" innan vi skickar in själva ansökan. Om de gillar vårt projektförslag det vill säga! Stå med mig i det är ni snälla!

Okej, en kall dusch nu sen hoppar jag i säng! Och drömmer om Arvid som jag saknar så sjuuukt mycket just nu! Kramar

Nubamänniskor och amerikaner

Med denna rubrik kan jag vara säker på att X antal människor i Khartoum kommer läsa min blogg. :) Det finns två gigantiska byggnader som huserar intelligence service, och man kan vara rättså säker på att vara avlyssnad på ett eller annat sätt när man talar i telefonen.

Men det var inte det jag tänkte skriva om! Vill bara berätta om några fantastiska människor som jag lärt känna här i Juba. Som ni säkert vet så var massa människor tvungen att fly i mitten av juni, då stridigheter började i Södra Kordofan. Några av dem har nått Juba medan de flesta är i Yida i Unity state. De i Yida är så pass många att de fått hjälp av UNHCR (United Nations Higher Commission for Refugees) men i Juba är de fortfarande så pass få (runt 2500) att UNHCR inte börjat agera för att hjälpa dem. De flesta flydde hals över huvud när bomberna började falla och kom därmed helt tomhänta till Södra Sudan. Dessa personer har därför tagit saken i egna händer, efter att åtskilliga organisationer lovat att försöka hjälpa dem men inget har hänt. En representativ grupp från Nuba har bildat ett konsortium som lobbar och arbetar heltid för att söka bidragspengar för att hjälpa alla de flyktingar som tagit sig hit. De har lyckats få ett projekt på 50 000 USD och ett projekt på 25 000 EURO. Grymt va?? Tänk er att dessa människor flydde hals över huvud, de bor hopträngda 20-30 personer i enfamiljs hus, saknar rent vatten och tillräckligt med mat, har ingen inkomst, och mot alla odds så lyckas de organisera sig själva, hålla räkning på vilka som är här (UNHCR har inte lyckats med det!) och driva igenom projekt som vilken NGO som helst! De ska till och med registrera sig med regeringen den kommande veckan som är fristående  organisation.

Det finns verkligen fighting spirit hos dessa människor, de har inte gett upp och det får fungera som inspiration för mig med... Det är otroligt mycket arbete som pågår på kontoret nu, jag skulle verkligen behöva en sekreterare/administratör, men snart kommer Khadmalla från Khartoum ner och då kommer jag ha en grym högra hand! Ett team från USA kom idag och jag önskar verkligen att hon varit här då. Det kändes som att mitt huvud skulle explodera av allt arbete förutom deras besök, så deras ankomst blev inte så välplanerad som jag skulle önska. Visserligen fick de vatten och ett varmt välkomnande, men jag gillar inte när jag känner att jag itne har saker under 100 % koll. Speciellt inte när det gäller krävande amerikaner... Jag vet inte hur de lyckas, men de har hundra frågor om allt mellan himmel och jord. Jag försöker snällt svara, och en "Welcome to Juba Office" lapp har gjort proceduren lite enklare. Det står att man ska INTE dricka vatten ur kranen (det gjorde nån häromdagen), den blå hinken är för att "spola" på toaletten (samma person tvättade ansiktet däri) och att man inte ska smita ut genom porten på natten (den är för övrigt låst men man vet aldrig).

Nu ska jag ta och lägga mig här, men jag vill bara skicka en hälsning till er älskade farmor och farfar: Jag har tänkt ringa sen i söndags men tiden bara springer iväg! Ni hade er 68e bröllopsdag i måndags så ni förtjänar världens största grattis! 31 Oktober 1943 var året det begav sig. :) Ni är bäst, grattis till er som hållt ihop alla år! Kramar

Trädkrock

Glad Halloween allihopa! Jag började firande med att backa in i ett träd igår, inte bra!! Jag skulle ut från ett compund och vakten var stressad och irriterad över mitt ID som gick ut för ett tag sen, så när hon viftade åt mig att backa var jag inte uppmärksam och backade in i ett träd, med följden att bakrutan krossades och bakdörren fick en buckla. Jag är glad att jag inte körde på nån person, men känslan av att höra rutan krossas... :( Jag åkte tillbaka till vårt compound, sen åkte jag och Costa (världens snällaste mekaniker för övrigt) till polisen, fick en rapport från dem att det var en olycka, som vi kan skicka till försäkringsfirman. Men be att det går på försäkringen!

Polisstationer i Juba är en historia och upplevelse i sig.. Först blir man totalt uttittad för att man är en khawaja (här skäms inte folk för att stirra och peka), därefter ser jag 15 personer bakom galler som alla hänger mot gallret och tio minuter senare blir alla utsläppta (undrar vad de var arresterade för över natten?). Processen i detta fall är att man skriver ett papper i ett rum, sen ett annat papper i ett annat rum, sen går man till högste chefen som skriver en rapport. Och den högste chefen han är, ja, högst intressant.... Han sitter ihopsjunken bakom ett högt skrivbord, kollar långsamt upp när vi kommer in, blåser ut rök lååångsamt genom näsborrarna, studerar en med vattniga, gula ögon och lyfter långsamt på handen och börjar skriva. Lägg till miljön i övrigt, papper som ligger i högar överallt, damm, spindelnät, trasiga stolar, flagnad färg och folk överallt som liksom bara "hänger"... Och självklart ska chefen ha "lunchpengar", vi gav honom 50 sydsudanisiska pund (ca 125 SEK). Klart och gjort, vi fick brevet som deklarerar att det var en olycka och förhoppningsvis gör det att allt täcks av försäkringen.

Tack och lov för Costa som var med, han förde hela konversationen på arabiska och jag behövde inte göra mycket mer än att skriva under några papper. Inte för att jag gjort något brottsligt, men hade jag varit där själv hade de nog tagit chansen att få ut mycket mer "lunchpengar"...

Nu ska jag ut på en morgonkaffe, se om Anneli är vaken och sen blir det norska poolen! Lunch med Torfinn före det förresten, han jobbade som economical advisor för regeringen förut men är egentligen doktor i ekonomi på Oxford. Så många människor jag träffar här som jag aldrig skulle träffat annars! Och det är ganska roligt att se alla dessa "höga personer" släppa loss på dansgolvet, som hon som är högsta hönset inom FN och som uppenbarligen är grym på salsa efter vad jag såg förut en kväll. Det sätter folk i en mer "naturlig" miljö, än när man bara ser dem på möten som är superseriösa... Hoppas ni har en skön söndag, det ska jag försöka ha! Men förresten, en kollega till mig miste precis sin farbror som varit som familjefadern för honom, sänd era tankar och böner till honom idag.. Han går igenom en svår tid nu och behöver all kraft och styrka han kan få. Tack för att ni står med oss här nere trots att ni är långt borta!

Älskade Arvid

Igår fick jag ett mail som gjorde mig så glad. Det var om min lilla prins, min lilla köttbulle, min plutt, min älskling... Min bråkstake, min tvååring, min mörkrädda lilla fis. Ja, han har många namn! Han och Molly (golden bästisen) trivs tydligen så bra ihop. De delar på samma ben och till och med sover ihop ibland! Det skulle sett ut för några månader sen. Då var det bara fullt ös i 20-30 minuter tills Molly tröttnade och ja, på Arvid finns det ju liksom inget stopp så då brukade hon bli irriterad samtidigt som han skulle rida på henne. Ingen bra kombo. Nu när jag är här i Södra Sudan bor de ju ihop på gården i Roteberg och han har blivit en familjemedlem med Titti, Anders och Molly. Och jag är så glad att han går i Tittis och Mollys uppfostringsskola, med tanke på att han är en väldigt viljestark liten (stor) kille som inte är helt lätt att ha som första hund. Han är världens mysigaste, snällaste, gosigaste, men när det kommer till disciplinen så har han ju saknat en del... Men det har hänt stora förändringar sen han kom till familjen Emman-Karlsson! Han har gått en hundkurs som han examinerades med högsta betyg och han lyssnar mycket bättre på kommandon nu för tiden. Och tänk er vilket lyxliv han lever, skogspromenader utan koppel, hundsällskap varje dag, mys med mormor som kommer upp då och då, hårdbröd från Anders efter människornas matstund (man måste ju bli lite bortskämd!) och en kaka disciplin på det (nödvändigt för att han inte ska skrämma livet ur folk när han kommer rusande mot dem, för att inte bli uppäten av vargar, för att inte bli påkörd av bilar, ja, ni fattar...) Och trots att jag saknar Arvid som en tok emellanåt så är jag så glad att han är precis där han är för jag vet att han har det så bra. Tack familjen Titti, Anders och Molly för att ni tagit emot min lilla älskling med så öppna armar!

Amerika besök...

Måndag blev som utlovat intensivt. Måndagsbön kl 9, sen till OCHA för att skaffa kartor över Södra Sudan och skaffa UNHAS account (så att IAS kan flyga med WFP - World Food Programme, utan deras flyg tar man sig inte nånstans om man inte vill åka kommersiellt - och det vill man helst inte...), strax därefter till flygplatsen för att hämta några amerikanska besökare, ta hand om dem och ge dem en introduktion, sen färdigställa förnyelse av vårt SSRRC registreringsbevis och sen... khalas! Jag och Anneli tog en promenad och köpte kaffe. Sen gick vi alla ut till Green Garden och åt god etiopisk injera.

Shannon (en av de två amerikanarna som kom) ska jobba med vår partner i Akuem, i Norra Bahr El Ghazal. Jag känner igen mig i hennes nyfikenhet och uppspelta känsla när hon ser på allt i Juba med nya. Varenda detalj registreras, från getterna, till mannen med cykeln som kånkar på 50 kilo kol, till hustaken på minister husen... Emmauel, den andra som kom från USA, är en sydsudanes som flydde 1987, fem-sex år gammal och som inte varit i Sudan sen dess. Han ska träffa sin familj i Norra BEG, men de vet inte att han kommer. Kan ni tänka er reaktionen när de träffas? När han pratade med sin pappa för första gången visste inte pappan att Emmanuel levde. Pappan hade till och med hållt begravning för han hade hört att Emmanuel dött... Emmanuel anställde en man som skulle åka till Sudan 2006 för att leta reda på pappan. Med bara namnet på byn så fick mannen tag på pappan, därefter var pappan tvungen att ta sig till Khartoum (!!) för att kunna ringa till sin son, det fanns inget telefonnät där 2006. Det innebar en veckas resa för att kunna ringa, med några dagars resa per fot. Kan ni tänka er det samtalet?? Jag är nyfiken att höra från Emmanuel hur mötet har gått sen när han kommer tillbaka till Juba.

Nu ska jag avsluta innan generatorn stängs av och internet försvinner. Sov gott alla ni!

Sköna söndag

Jättemassivt grattis till min älskade farfar som fyller 93 år idag! Önskar så att jag kunde vara där och fira Dig, men i min frånvaro så skickar jag massa kärlek och tankar till Dig på avstånd....

Har hemlängtan idag. Inte HEMlängtan, men FAMILJElängtan. Saknar Arvid, mamma, farmor, farfar och ja, alla er andra också. :) Men dagen har varit skön, fika vid Nilen med Divinah, Ronald och Anneli, sen norska poolen och därefter middag på Home and Away. 

Jag blir uppäten av mygg här ute och jag behöver verkligen sova (imorgon blir det intensvit, härligt eller hur!) så jag tänkte att jag skriver några rader bara så ni får veta att jag mår bra (förutom min ögoninfektion som jag tror börjar bli lite bättre nu). 

Massa kramar och kärlek, speciellt till min goa familj. Ta hand om er!

Intensiv uppdaterande...

Hallå där, jag börjar bli en expert på särskrivningar verkar det som... Allt jag skriver här är ju på engelska och där är det bara särskrivningar som gäller, så jag har tydligen börjat applicera det på svenskan också. Idag var på ett till EU möte, efter 5 timmars sömn var jag redo att somna över mitt fina anteckningsblock som såg så mjukt och skönt ut (ja, jag var trött!). Det kändes som att alla som satt runt bordet kollade på mig och såg hur trött jag var, så jag försökte göra små rörelser, typ byta position, för att inte mina ögon skulle gå i kors. Men det kan hända att de kollade på mig på grund av mitt sår på benet, som är STORT! Jag snubblade ju i söndags vid poolen (mycket pinsamt) och det har blivit ett härligt skrubbsår som ser mycket värre ut än vad det är. Det börjar läka nu och det gör ondare nu än när jag precis slagit mig, men så är det väl när sår läker?

Ikväll ska jag på middag med Haider från WFP och sen ska vi på Beduin Bar, det blir fest där, framför allt är det så skönt att komma bort från compundet och träffa lite folk. Jag var ju och kollade på hus i onsdags, och om vi skulle skaffa det huset då skulle jag aldrig behöva gå hemifrån känns det som. Så himla fint! Jag, Charity och Anneli som kommit till Juba skulle i så fall dela det, ett varsit rum, och sen hyra ut det fjärde rummet till nån utifrån för att få ner hyran. Jag hoppas, hoppas att vi kan hyra det efter nyår när vi har lite mer projektpengar att röra sig med. Jag vill ju inte skaffa ett stort hus till oss som slukar pengar och innebär att våra projekt i fält inte har tillräckligt med funds... Ja, hyran här är horribel som jag tror jag nämnt tidigare....

Nu ska jag gå och stryka lite kläder, sen hoppas jag bilen kommit tillbaka så jag kan åka iväg på middan! Ha en skön fredag alla ni!

Vänstertrafik...

Eller nästan i alla fall. För nu har jag äntligen vågat mig på att köra vår pickup som har ratten på höger sida. Och jag var nervös ska tilläggas! Men det var trots allt inte så svårt som jag trodde det skulle vara. Man får bara ta det lugnt, se till att kolla extra noga på vänstern när man svänger och ja, sen är det nästan som vanligt. För här blir man ju ändå omkörd från höger och vänster av bilar och motorcyklar och har mötande trafik från lite olika håll och kanter beroende på hur vägen är byggd och vilka genvägar folk tar. Det är nåt speciellt med att köra bil ändå och den frihet det innebär. Speciellt i en sån stad som Juba där kollektiv trafiken inte är att tänka på och enda taxin är motorcyklar (eller mera moppar) körda av 20 åringar som inte pratar engelska.

Så idag gjorde jag entré (inte för att nån såg) på EU mötet i vår fina, ( och smutsiga och inte så gott luktande) pickup som verkligen behöver en uppfräschning. Mötet var intressant, och jag hoppas att vi ska kunna kirra lite EU funding för nästa år. Det är också något ni kan hålla tummarna och be för!

Men jag måste beklaga mig lite... Jag är såååå trött! Vet inte vad det är med mig, men jag har fortfarande inte tagit igen mig efter det intensiva Sverige besöket och veckan som följde därefter med CAP skrivandet här i Juba. Jag är trött varje dag och det är jag inte van vid. Jag har tagit nån sovmorgon till runt åtta och då frågar alla på compundet om jag är sjuk så jag försöker undvika det.

Men ikväll ska jag försöka lägga mig tidigt (läs senast elva) och kanske jag känner mig piggare efter det. Nu har teamet kommit från Mundri så jag ska ut och hälsa välkommen, sen middag med chefen.
Ha det gott kära ni, och skriv och berätta hur ni har det i Sverige, hur vädret är m.m. Här är det toookvarmt nu! Kramar

Mabruk Jessica!

Nu har jag ÄNTLIGEN skickat in IAS CAP appeal for Södra Sudan 2012! Och OM jag kommer sova gott i natt! Jag har suttit med den dygnet runt i tre dagar nu och jag tänker sova MINST tio timmar i natt! (Hoppas jag!) Om ni undrar varför jag skriver med stora bokstäver så är det för att jag egentligen borde vara på en fest uppe vid Jebel och dansa på bordet av glädje just nu, men mina ögonlock är tunga som bly och dansen skulle nog sluta med att jag ramlar av bordet och bryter benen. Så jag stannar hemma ikväll och imorgon åker jag till kära Jebel lodge och simmar. Snälla sol skin imorgon för jag behöver det! Jag är blek som ett spöke och vill chilla vid en sval pool, dricka massa kaffe, beställa sallad eller kycklingburgare eller både och bara ha det gott, gott, gott...

Nu tar jag väl i så jag spricker men är bara så glad och lättad att CAP är klart och att jag har skickat in det!

CAP - Consolidated Appeal Process. Där definieras landets humanitära behov och för att kunna få "pooled funds" (FN pengar och andra donatorer som går ihop) måste man finnas i systemet. IAS planerade aktiviteter för nästa år är alltså sammanställt och åh va bra det kan bli! Så kära ni, håll nu tummarna eller be eller vad ni gör, att detta CAP går igenom. Det tror jag ju att det kommer göra, men det skadar inte att ni tror det med mig också!

Kära familj, kära vänner, kära ni, sov gott och dröm sött och ät en kaka och gläds med mig! :)

Norrsken

Igår kväll sa Insjön hejdå på vackraste möjliga sätt. Kolsvart skog, enorm Siljan och norrsken som vandrade från vänster till höger och sen från höger och lite överallt. Så vackert! Det är så mycket som händer samtidigt, och av det så är massa positiva grejor. IAS konferens i Insjön var mer än lyckad, jag har samtidigt massa jobb som jag måste få gjort i Juba och ikväll så njuter jag av en tokmysig kväll hos Jens och Xandra i Örebro. Efesos shishkebab är så god så den smälter i munnen och om det inte vore för att jag är toktrött så skulle vi kollat på en Brad Pitt film (hur längesen var det inte han var med i en film?). Men just nu väntar jag på att toan ska bli ledig, ta en dusch och sen toksomna i soffan. Imorgon ser jag fram emot en kopp kaffe med Jens, packa ur lite grejor ur lägenheten (inte vinden dock, jag glömde vindsnyckeln!) och sen dra med mig sötnosarna upp till Edsbyn.

Det här var verkligen ett "jag har inget särskilt att berätta" inlägg, men håll till godo, jag skrev i alla fall nåt. ;) På måndag bär det av till Juba, håll tummarna att jag kommit lite längre på bidragsansökningarna jag ska skicka in senast sjunde oktober (Grattis i förskott Ami!). God natt kära ni, sov gott!

Mellan två världar

Låt mig bara säga att 20 timmar inte är tillräckligt för att skapa tid för att smälta övergågnen mellan "den världen" och "den här världen". Jag åkte klockan halv fem från Juba (eftermiddag) och klockan tio (förmiddag) landade jag på Arlanda. En timme senare satt jag på tåg på väg mot Bollnäs. Kontrasterna mellan Juba och Bollnäs kan verkligen inte vara större. Jag pratade dock med killen som jobbar på Deichmann sko och han kommer från Mogadishu, med flera släktingar som jobbar i Juba. Helt plötsligt så befann sig Juba lite, lite närmre Bollnäs...

Nu måste jag verkligen ta och duscha och lägga mig, Arvid snarkar redan så gott här med mig i sängen. Jag är sååå trött, även fast jag måste säga att tre säten i flyget tillät mig att sova rättså gott. Sov gott alla i Edsbyn och wherever, och om det blir strömavbrott i natt igen så kan ni tänka på mig och hur jag har det när jag dessutom ska hitta toaletten utomhus. (I Juba det vill säga.) Då är jag glad om jag inte trampar ihjäl nån groda! God natt.

I Juba skiner alltid solen

Ho ho va tiden går fort, jag har varit här i drygt två veckor och på tisdag åker jag tillbaka till Sverige. Kulkul och samtidigt lite stressigt, har så mycket jag vill göra här. Och underbara nyheter, vi ska få en satellit disk från Yei vilket innebär att jag kommer ha gryyymt internet här nere! Inte som nu när jag måste åka till Jebel lodge för att kolla mail. Och som vanligt så skyller jag dålig uppdatering här på bloggen på dålig access. Är just nu på vår partner konsortiums konferens och väntar på att säga några closing words. De sitter bänkade framför sina datorer och lär sig om Quickbooks, vilket jag inte tänker försöka sätta mig in i just nu. Ekonomiska kalkyler och liknande ger mig rysningar...

Juba har varit intensivt sen jag kom, och det känns hur bra som helst. Charity är här med mig (vår nya health programme coordinator som varit ute i bushen i sju år och startat en hälsoklinik) och hon är en frisk fläkt på kontoret. Jag har dragit runt henne på möten, fester och andra events för att hon ska lära känna Juba (hon har fått något av en kulturchock tror jag efter all tid i Nyinbuli). Vi har tillsammans koordinerat flygplan som egentligen inte flyger dit vi ska, studenter som ska hämtas i högst osäkra områden, mat och myggnät till flyktingar som kommit från Nuba bergen och sen allt annat koordinerande som tillkommer utöver det. Jag ska ta lead på att skriva proposals för Södra Sudan, jag litar starkt på ett ingripande från Gud annars är vi körda... Skämt åsido, men vore det inte för att jag tror på divine help så hade jag inte tagit på mig detta. Överhuvudtagit så hjälper det grymt mycket att ha en tro på Gud som kommer ställa saker till rätta i slutändan, helt enkelt slutgiltig rättfärdighet, när saker är så snedvridna som de är här nere. Till exempel har regeringen köpt in nya Mercedez Benz till alla ministrar, och i Norra Barh El Ghazal är två tredjedelar av befolkningen food insecure. Ja, ni ser prioriteringarna här nere. På statskunskapen fick vi lära oss att många politiker blir distansierade från befolkningen efter ett tag, att de inte riktigt vet vaf som pågår och inte identifierar sig med befolkningen vilket innebär en hel del sämre beslut, och ni kan inte ana hur mycket det stämmer här nere.

Nu går workshopen mot sitt slut, så jag måste sluta här. Snart ses vi i Sverige, jag kommer hem den 21a och har konferens 23-28e, efter det ska jag försöka träffa er alla. :) Kramar!

Världen utanför...

Jag trodde inte jag skulle skriva något hemma i Sverige, men i utdragssoffan i Orsa, med regnet utanför fönstret som droppar ner i tunnan, känns Södra Sudan hundra mil bort (och det är ju det ju också och mer därtill). Om en vecka ska jag åka tillbaka, till mitt andra hem där långt borta, där det är tjugo grader varmare och där jag inte har Arvid eller Orsa eller nån av dem som jag spenderat de senaste fyra veckorna med. Fyra veckor har gått så fort, och det känns samtidigt som jag varit hemma en hel sommar. Kanske också för att det känns som att hösten är här och det är dags att ge sig av. Jag längtar till Juba, och är så glad för vad jag hunnit med här hemma. Speciellt glad är jag för att jag idag fick vara med och överlämna askan efter Anna till att spridas här i Orsa församling. Lilla Anna, och farfar var också så lättad och glad och sa att "nu kan jag slappna av". Det känns skönt för mig att höra, jag vet att farfar oroar sig för mycket och ikväll var han så glad och vi har haft det så mysigt. Arvid toksnarkar på mina ben just nu och jag försöker föreställa mig att jag är i Juba om en vecka. Det är svårt, för livet där borta är verkligen en annan värld.

Så roliga saker har hunnit hända på fyra veckor, nu senast att Sarah och Farre har fått sin efterlängtade lilla bebis som är världens sötaste och som jag vet luktar underbart och som jag hoppas hinna träffa innan jag åker! Och jag ska hinna köpa datorer (två till, jag kommer ha fyra i bagaget med mig ner!), glutenfria produkter till Charity, ha kvalitetssamtal med minst två personer, gå loss med trimmern runt buskarna här, myyyysa med Arvid och vad mer? Säkert något jag glömt. Sen, kanske på fredag eller lördag, kommer jag börja få in känslan av Juba, och om jag tänker på det jättemycket så kan jag redan nu föreställa mig lukterna, ljuden, människorna och värmen. Jag längtar verkligen, men det är lite som att hoppa fallskärm (tror jag, har aldrig provat). Det är liksom väldigt gruvigt precis innan. Just nu så ser jag dock bara köket i kära lilla Orsastugan, en stor brun kluns som ligger på mina ben, vinbärsplockning imorgon och kaffe på brokvisten i förhoppningsvis lite solsken. Håll tummarna också att ingen jägare tar fel på Arvid och en björn. Björnjakten börjar imorgon om jag inte är helt dygnavill. Men för säkerhetsskull får han gå i koppel och jag tror inte att det borde vara nån med bössa i elljusspåret. God natt!   

I Sverige

Jag har landat, jag är här, det är grönt och det är mer skönt än jag kunnat föreställa mig. Jag försöker ta in att det är juli och att jag inte behöver ha tjock kofta. Har massor att fixa med här hemma som att skaffa datorsladd eftersom nån vänlig själ bestämde sig för att sno den plus mina presenter jag köpte i Nairobi, fjorton armband plus en handsydd väska, tack för det!! Läxa: ha alltid lås på resväskan och lita inte på flygplatspersonal. Så, ringa Turkish airlines, maila sista mailen innan jag går på semester och åka fram o tillbaka till Elgiganten i Bollnäs. SEN tänker jag åka till Orsa och ha semester. Just det, fixa veterinärtid till Arvid också. Måste få en ordentlig utredning på varför han blev sjuk i våras. Och han flåsar misstänkt mycket, jag tror inte att det bara är för att han lagt på sig. Kilona har ju kommit av en anledning så att säga. Får jag bara passa på att säga att han är vääärldens mysigaste, han blev tokglad när vi träffades, han är världens gosigaste förutom när han kräks trosor i min säng som imorse. Men jag älskar honom och han är totalförlåten. Genom att det här är en "följa Jessica i Sudan"-blogg så kommer jag inte skriva så mycket nu när jag är hemma. Istället tänker jag försöka ringa alla er vänliga själar som orkar med att läsa här. :) Och vet ni, ring med ni med! Jag är lite seg och lite lat men blir jätteglad för ett samtal! Jag kommer svara lite opersonligt för jag har inga nummer sparade, men desto gladare när jag väl får era nummer! Ha det gott i sommarvärmen och förvänta er inga presenter, de blir antagligen sålda på nån bakgata i Amsterdam eller Nairobi! Kramar

Min härliga puss

Idag har jag pussats, och om jag har pussats! Fem gånger fick jag en jätteblöt mitt på munnen av en hungrig giraff som ville ha torrfodret jag höll mellan läpparna. Så här såg vi ut:

Det finns en video också, när jag kommer till Sverige ska jag försöka ladda upp den. Jag är lite stolt som ni kanske märker? :)

Imorgon bär det av till Sverige, jag längtar som en galning även fast det här har varit de mest sköna och mysiga dagar jag kunnat önska mig. Vid fyra landar jag i Sverige och nu måste jag natta, ska upp vid två igen! Seeees snart!

Independence Day och malaria

Men inte samtidigt tack och lov! 9:e juli föddes världens nyaste land och jag fick se det på nära håll! Sju gick jag hemifrån för att få en bra plats, hela fredagen sprang jag runt för att få ett pass för att komma in (lyckades till slut) och sen fixade mina snälla vänner ett VIP pass så vi kunde sitta på läktaren under solskyddet. Och se på medan 10-15 soldater i paraden nedanför svimmade en efter en på grund av hettan.

Efter alla tal, nationalsång och paraden gick vi på banketten inne på John Garang Memorial. De hade världen största buffé och dessertbuffé. Och trettio minuter senare kom the Republic of South Sudans president Salva Kiir in. Så jag gick fram, fick ögonkontakt, sen skakade vi hand och jag sa "Congratulations Mr. President". Han hade väldigt mjukade händer kan jag tillägga.

På bordet intill vårt satt Hassan Al Turabi, en av de största (och värsta) politikerna i Sudan. Kändes så konsigt att sitta så nära någon som ser så snäll och oskyldig ut, som en gammal farbror, och veta att han bidragit till inbördeskriget och alla människor som dött.

Just nu är jag i Kenya och vilar upp mig från malaria. Vaknade i måndags totalt utslagen och åkte och testade mig. 38.9 i feber, lågt blodtryck och massa härliga parasiter i kroppen. Trodde jag skulle svimma var femte minut, och sen fick jag medicin som dessutom blockerade min hörsel, gav illamående och magont. Usch för malaria. Men jag mår mycket bättre idag, hag är i Charitys väns hus som ligger precis vid en av nationalparkerna, imorse hade vi giraffer utanför verandan. Lejon kommer och tar hundar ibland också, men de är inte så närvarande på dagarna. Då härjar babianerna som stjäl vår majs. :)

På söndag åker jag hem och OM jag längtar efter god mat då. Grillat, grekisk sallad eller bara stekt falukorv. Min kropp craves efter god mat efter fyra dagar av illamående.

Nu ska jag kolla klart på Save the last Dance här, vi har tjejdag här. :)

 

Midsommar!!

Tank att det ar midsommar och jag inte ar i Orsa, det hander valdigt sallan! Men jag at sill och grillat pa norska residenset igar, plus att jag ska dansa sma grodorna pa Roda Korset ikvall. Vi har haft varldens mest hektiska konferens pa IAS mandag-onsdag, igar sov jag middag i typ tre timmar och idag ar min kropp allmant lat. Sa roligt dock att ha alla samlade, kontoret fran Khartoum kom ocksa och vi hann nastan fa vart lilla tukul pa plats. Ska lagga upp bild pa det sa fort blommorna kommit i jorden. :)

Som ni sakert hort sa ar det VALDIGT oroligt i Southern Kordofan, 160,000 displaced och de pratar om etnisk rensning. Abyei ar fortfarande oroligt ocksa, men for att ni inte ska fa magproblem for min sakerhet sa kan jag bara saga att det har hander omkring gransen mellan norra och sodra Sudan och jag ar nastan sa langt soderut man kan komma i det har landet. Stridigheterna beror bland annat pa maktkamp och etniska motsattningar mellan araber och afrikaner. Men vi talar inte om civilbefolkningen utan NCP (norr) och SPLA (soder), de tva storsta politiska partierna. Sjalvklart sa gar det dock ut over civilbefolkningen och det kommer rapporter om att SPLA anhangare jagas av SAF (armen i norr).

Jag kommer hem snart och ska forsoka halla er uppdaterade sa mycket det gar om sakerhetslaget. Som sagt, det finns ingen anledning att tro att det kommer rora sig mot Juba, det ar ar regionala stridigheter om makt i dessa specifika omraden. Och forlat for tystnaden, konferenser tar alldeles for mycket tid hur man an forsoker planera!

Nu ska jag knalla hemat, jag maste ladda for midsommar! At massa jordgubbstarta for mig, det vore sa sjuuukt gott! Kramar

Project proposal/Concept note

Det är lite som tillbaka till universitetet att skriva concept notes för proposals, och det gillar ju jag! Önskar bara jag haft mer tid, tre dagar är inte tillräckligt för att få ihop nåt som känns 100 %. Men det är klart i stora drag i alla fall, nu behöver jag input från någon annan för att jag ska kunna göra mer ändringar. Och det hinns egentligen inte med för det måste in imorgon! Helst idag, men jag väntar fortfarande på papper från the deminining authoritites. Skulle lämna in en bid till Rural Water Ministries idag, och skrivaren krånglade SÅ. På cyberkaféet kostar det 3 SDG per papper så det var alldeles för dyrt med tanke på att det var runt 250 sidor som skulle skrivas ut. Jag åkte till ministeriet för att be dem vänta en timme tills vi lyckats fixa skrivaren, eller om jag åtminstone kunde få skriva ut där, men klockan var några minuter över tre (sista inlämningstid) och de sa bestämt nej för gruppen som skulle revidera ansökningarna var redan på plats. Jag bad, försökte förklara, försökte lirka, men när jag behövde afrikansk förhållningssätt till tid som bäst så var de helt omöjliga. Jag grät bittert i bilen på väg tillbaka, men det fanns inte så mycket tid att sörja för jag var ju tvungen att få klart conceptpappret också. Vanligtvis är jobbet inte så här tidspressat, men det känns som att ALLT händer den här veckan. Roliga grejor också, som att vi börjat få vårt lilla tukul på plats (än så länge bara hål i marken för pålarna men ändå) men det är hela tiden saker som kallar på min uppmärksamhet. Imorgon vill jag bara stänga in mig och läsa om EU funding, men jag vet att jag måste fixa med saker som ska inhandlas till konferensen nästa vecka, plus att jag har två möten för conceptpappret.

Om det låter som att jag inte gillar vad som händer så är det fel, jag gillar bara inte att känna att jag inte har tid att göra saker 100 %. Nu ska jag äntligen resa mig ur min stol (jag har hittat tio olika ställningar jag kan sitta med benen och ändå skriva på datorn) och ta en lååång dusch. Sen tänker jag titta på nån skräpfilm under myggnätet och bara stänga av hjärnan. Om jag inte somnar före det. Min kvällsmat kommer bestå av Khartoumchoklad. Jag lovade Luka att inte äta upp allt med vi får se hur det går. Ha det gott alla ni där hemma, massa kramar.

Två huvuden och fem händer vore bra att ha...

Varför ska måndagar alltid komma med mer jobb än man tänkt på fredagen? Det gör att det jag tänkt göra idag får skjutas till imorgon, och det jag tänkt göra imorgon får skjutas till nästa dag.. Och fortsätter det som det gjorde förra veckan så innebär det att jag sitter hela lördagen framför datorn. Och i såna fall får inte söndan ta samma form som igår, vilket innebar att jag var sängliggandes och hela utslagen efter en dålig pizza. (Eller var det att jag helt enkelt inte hade sovit och ätit ordentligt på två dagar, det var sååå varmt!)

Jag skulle haft ett möte i lördags kväll som inte blev av, personen i fråga ringde inte upp efter att jag kontaktat honom två gånger, så jag antar att han hade samma problem som jag (bara ett huvud och två händer). Men jag hade en trevlig kväll på IRC och det är intressant att se blandningen av expats som jobbar i Juba. Nu tror inte jag att alla expats går till IRC på lördagskvällen, de plus femtio kanske stannar på nån restaurang, men det är ändå rolig mix av människor från olika håll och kanter. Det var pizzabakning och musik, men med nya curfew:n 23.00 så valde jag ändå att åka hem vid 22.30. Plus att jag är som en liten tant och vill helst sova och vara vaken i förhållande till ljuset och mörkret.

Erfarenheter av att vara sjuk i Juba: Man får inte ett set av tabletter i ett paket med instruktioner på, utan man får tio olika tabletter i små papperspåsar och så får man hoppas att de inte överdoserat antalet man ska ta (jag tog hälften och blev bättre inom nån timme). Plus att omhändertagandet av mina systrar här var mer än jag väntat mig. De inte bara köpte medicinen åt mig, de städade mitt rum, gick och handlade mat till mig och kollade till mig en gång i timmen. Man behöver inte känna sig ensam! Nu ska jag hoppa in i duschen och sen leta efter mat som jag INTE blir sjuk av!  :)

Fula gubbar

Jag tror arligt talat att man har mer benagenhet att ha nat fel i huvudet an kvinnor, forlat att det later klyshigt. Men vad far en 50+ att tro att det nanstans skulle vara okej att ga fram till mig nar jag ater min soppa och foresla att jag ska bli hans hemliga fru nr 2? Usch och fy. Inte sa bra representant for Ministry of Education kan jag lagga till. Kan ni se nan ur svenska regeringen gora nat liknande? Snacka om att det skulle bli rubriker.

I ovrigt sa har jag varldens basta man (men, inte en enda man) pa compundet, sa jag kanske far ta tillbaka ovanstaende statement. Massa folk har kommit fran Yei, Khartoum och de stannar sa klart pa IAS compund i Juba medan de vantar pa att resa vidare. De ar sa snalla, artiga och skulle aldrig komma pa tanken att nansin foresla nat opassande. Verkligen skont att veta att jag inte behover oroa mig for mannen som jobbar i IAS.

Massa folk har kommit fran Southern Kordofan, dar det ar massa stridigheter mellan SAF, norra Sudans arme, och SPLA for sodra Sudan. Och samtidigt hander detta i Abyie som ni sakert har last eller hort om. Ungefar 150 000 internally displaced persons bara fran Abyie, och stader som Delling och Kadugli borjat tommas de med. Var inte oroliga for min sakerhet, det har ar stridigheter som pagar vid gransen mellan norr och soder och jag ar nastan sa langt soder ut man kan komma. Men det vore sa grymt om vi som organisation kunde gora nagon form av intervention, sa be och hall tummarna for det!

Ikvall ska jag pa ett mote i presidentpalatset (!!) angaende en borrforfragan de skickat oss, ni kan ju halla tummarna for det motet med! Jag skulle egentligen gatt med var programme manager, men eftersom han rest till Khartoum sa blir det jag som far representera och diskutera. Ska bli intressant!

Idag ar det ju lordag och egentligen pooldag, men det ar molnigt ute och jag har fatt massa jobb gjort sa det kanns bra. Efter motet ikvall ska jag pa Roda Korset och ata forhoppningsvis fardigbakad pizza, hall tummarna att Franscesco ar duktig pa att spara nagra bitar at mig. Franscesco ar min italienska van som haft matlagningskurs med mig tva kvallar denna vecka, men imorgon aker han tillbaka till Milano och jag far forsoka laga min italienska mat sjalv.

Har traffat nagra Harvard studenter som ar rattsa roliga, forutom nar det blir bara amerikaner i rummet. De ar som en valregisserad film i hur de interagerar, jag far inte en syl i vadret och de sager sina repliker som att de ovat in sin artighet i flera veckor. Jag vet inte hur de gor, om det finns i deras blod, men jag blir helt matt nar de pratar pa, pa, pa och har rostlagen som en politiker.

Ser pa facebook att ni har skont vader dar hemma, jag far lite slangar av hemlangtan varje gang jag ser en statusuppdatering om en glass i solen eller liknande. Det var liksom lattare att vara i Sudan nar det var regn och mars manad. :) Fast a andra sidan, jag trivs sjukt bra har, onskar bara att jag kunde teleportera mig lite nu och da! Ha det gott - kramar!   

Ryska piloter och bön för Abyei

Hela dagen har gått i ett ut, trots att jag inte gjort så mycket. Åkte till JCC för ett möte som handlade om Abyei, representanter för Abyei var där, de anlände till Juba från Abyei för två dagar sen. De uppskattar att runt 150 000 har flytt området, som bebos av runt 200 000, och att de flesta nu flytt mot Turalei, där de endera är i själva byn eller ute i bushen. De som har tur har hittat ett träd att ta skydd under, de andra sover och bor under bar himmel och regnsäsongen har precis börjat. Det finns ingen mat och hittills är man bara i koordineringsstadet så inga humanitära insatser har gjorts ännu. Mötet var för att komma tillsammans och be för Abyei och samordna insatser som kyrkan planerar att göra. Tyvärr sammanfaller det här med att gränsen mellan norra och södra Sudan stängts för några veckor sen vilket gjort att bensinpriset skjutit i höjden. Så att ta fordon till Abyei kostar nästan dubbel så mycket som förr, plus att det inte finns bensin tillgängligt när man kommer längre norrut i Södra Sudan. Så jag lovar mig själv att inte klaga på värmen i Juba, och ni där hemma får njuta av att sitta inne och dricka kaffe om det regnar ute.

Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva, orden flyter ihop, men måste ändå få berätta om de ryska piloterna vid Jebel lodges pool. De är verkligen ökända för att bete sig som ett dagis bestående av 25-35 åringar i alldeles för små shorts, men idag tog de priset. Det finns en "No jumping" skylt som de konsekvent struntar i, de gillar att gänghoppa i poolen vilket innebär en jättevåg för alla som befinner sig inom tio meter. Några satt precis bredvid mig och en frågade "you are so beautiful, can I take a picture with you?" vilket jag svarade att det fick han absolut inte. När jag simmade så tyckte jag att det var en som tog kort mot mitt håll men jag var inte säker. När jag låg och solade så var det en annan som tog kort som alldeles säkert såg ut som han tog på mig. Så jag frågade honom och han förnekade "no, no, I only took of my friend". Så då gick jag till honom och sa att han skulle visa mig korten, om han nu var så oskyldig. Mycket riktigt så var det två-tre inzoomade kort på mig. Jag blev så sjukt himla arg och jag sa till honom att i Sudan kan man hamna i fängelse för att ta såna kort, "Do you really want to go to prison in Juba?" Han började tokursäkta sig, men jag var så arg att jag tänkte gå till managern för hotellet och så hotade jag att ringa polisen. (Inte för att jag verkligen tänkte göra det.) Men gick jag till deras vänner och tog deras kameror och kollade igenom dem, och mycket riktigt var det ett inzoomat kort på mig i poolen. Vidriga piloter, jag frågade dem vem som var ansvarig för dem om de hamnar i fängelse och de behöver kontakta sin ambassad.

De bad om ursäkt, sa att i deras kultur så är det okej att ta såna kort (eller hur?) och jag sa till dem att de är i Sudan och att de får hålla sig efter Sudans lagar och kultur. Så sjukt obehaglig känsla och veta att jag blivit smygfotad och att de där bilderna kunnat åka upp vilken internetsida som helst om jag inte kollat igenom deras kameror. Jag hoppas verkligen att de slutar ta kort vid poolen, och ser jag dem göra det igen tänker jag definitivt prata med managern om det. Jag krävde en kycklingburgare som kompensation, först tänkte jag ta biffsteken med rödvinssås för den var dyrast, men jag var mer sugen på kyckling. Det roliga är att när jag bad servitrisen informera dem att de skulle betala min mat så hör jag killen säga "This is so unfair". Precis som ett litet barn! "Det här är orättvist, jag vill bara leka och bete mig som en förvuxen fjortonåring" ungefär.

Nu ska jag sluta ösa ur min bitterhet över dem, och jag är inte bitter, mer lättad att det kom fram att de faktiskt tagit kort på mig. Sov gott allihopa, det tänker jag göra! Imorgon ska jag på norska ambassadens pool, sen till en annan pool där jag blivit lovad gåslever av tyska ambassadören. Inte illa va?

Märkliga möten

I Sudan och Juba kan allt möjligt hända och för det mesta så försöker jag att inte ha så fastställda ideer om hur saker kommer ske, eller när de kommer ske. Saker blir sällan som planerat, men de brukar hända på ett eller annat sätt. Ofta med lite tidsfördröjning. Så när jag var inbjuden till Rift Valley Institutes allmänna föreläsning om Sudan, dess nationalitet och kultur på Juba universitet så åkte jag helt enkelt dit för att få reda på vilken tid det började, eftersom jag tappat bort inbjudan. Men till att börja med så har inte administrationen någon informationsdisk eller liknande, utan man får helt enkelt gå från kontor till kontor tills man hittar någon som pratar engelska. Så jag frågade efter Rift Valley Institute Seminarium och de visade mig vägen till ett rum på övervåningen. Jag gick in i rummet och finner tio personer som sitter runt ett bord. Tänker, "Ja, det här är inte så många som jag väntat mig" och blir visad till enda lediga stolen. Ordföranden ber de två som kommit sent att introducera sig, så mannen som kommit före mig börjar. "Jag är doktor Jok Bol och jobbar som  undersekreterare i Ministeriet för Kultur och Arv i Södra Sudans regering."
Tror ni jag blev nervös? Jag presenterade mig och berättade att jag jobbar med en internationell NGO och försökte att gissa vilka de andra runt bordet var.

Ämnet som behandlades var hur forskning om Sudan bör utformas, och jag hade många idéer jag med, men föredrog att lyssna eftersom jag inte visste det riktiga forumet. Hon bredvid mig visade sig vara en forskare och doktor från Durhams universitet, och i tepausen förstod jag att detta var INTE den öppna föreläsningen som jag förväntat mig. Istället var det ett stängt möte för Rift Valley Institute med huvudmännen för Sudans högre utbildningar, samt representanter för regeringen. Sånt kan tydligen hända det med om man inte pratar bra arabiska och råkar komma vid fel tidpunkt. Turligt nog så förstod inte de andra närvarande att jag inte skulle vara där, förutom de från Rift Valley som ordnat mötet.

Igår kväll var jag på den öppnade föreläsningen, den var superintressant, och jag fick bekräftat att alla som varit närvarande var antingen professorer eller från något universitet. Efteråt så hejade jag så klart på de som närvarat vid mötet, men när de frågade om jag jobbade för universitetet så svarade jag bara nej och avlägsnade mig ganska snabbt. Jag ska på föreläsningen som hålls ikväll med, ska dock försöka att sitta ganska långt bak. Fast problemet är att salen är tokvarm och ju längre bak desto varmare. Vi får se hur jag gör...   

Önskar er en trevlig helg, massa god glass och sol på näsan. Och ni, jag är faktiskt avundsjuk på er som får uppleva bästa svenska försommaren. Jag försöker att inte drömma för mycket om midsommarblomster och häggen som blommar. Kramar

Langesen!

Hej hej och forlat for sa sen uppdatering! Jag har varit i Nyinbuli i Northen Bahr El Ghazal i tio dagar och njutit av skorpinioner, barnafodande och goa, fina manniskor. Jag kom till Juba i mandags och det var MYCKET jobb att ta igen. Mandag och tisdag bestod mest av att tokstressa runt i olika arenden och i natt sov jag som en katolsk prast. (Ett vanligt uttryck har, visste ni att katolska praster sover som bebisar??)

Men for att beratta lite om Nyinbuli: Jag var ju dar forra aret med, sa jag visste att resan dit kanns som att aka till varldens ande. Ungefar fyra timmar ut i ren bush. Det ligger nara gransen till norra Sudan och det ar ett harjat omrade, under kriget brukade murahaleen komma dit och ta alla djur, kvinnor och barn medan mannen och pojkarna dodades om de inte hann fly. Arren i manniskornas sjal ar rattsa tydliga och det ar stort alkoholmissbruk och manga med psykiska sjukdomar. Barns och kvinnors rattigheter existerar inte, men jag vill faktiskt inte ga in i detalj allt vad som kliniken far behandla, ni skulle bara ma illa. IAS stoder en halsoklinik i Nyinbuli, och ocksa en kyrka och skolprojekt. Omradet tacker ungefar 30 000 manniskor, och det ar enda halsoinstitutet som finns i omradet. De som inte kommer till kliniken, eller som kan ta sig till Aweil med allmanna transportmedel, de dor helt enkelt. Det ar verkligenheten bakom siffrorna pa hur manga som dor i Sudan, och hur det funkar i ett u-land. Men nagot positivt ocksa: Jag har fatt forlosa ett barn! Onskar jag kunde skriva det med svenska bokstaver, jag har forlost ett barn! :) Forsta natten jag kom sa kom en fyra barns mamma med varkar, tva timmar senare tittade en liten flicka vid namn Achol ut. Jag tog emot huvudet, vred det i ratt positition sa axeln kunde slinka ut, sen kom kroppen av bara farten, sen tog vi och lindande barnet, jag fortsatte och tog emot moderkakan. Jag fick rucka lite i navelstrangen, sen kom efterborde ut och jag la den i en balja och kontrollerade sa den var hel och inget var kvar i livmodern. (Med hjapl av sjukskoterskan, hon overvakade det hela.) Hur coolt ar inte det? Var nog bland det haftigaste jag upplevt. :)

Nu ringde precis Likambo, Divinah ar pa flygplatsen sa jag ska lamna internet cafeet och aka och hamta henne. Massa kramar pa er dar hemma, ni ar i mina tankar! Speciellt ni i Roteberg, tanker pa er! Kram

This is Yei...

Så här ser hyddan ut mamma... Inte så mycket hydda ändå va? :)

John Dumba, Veronica och jag letar indikatorer att använda utvärderingar

En bynära indikator om byborna själva ska utvärdera resultatet av en nytt borrhål. Ni får gissa vad bilden ska indikera

Hela gänget som har deltagit i workshopen

 

Nu ska jag rusa iväg, ska på avslutningsfest ikväll och måste duscha! Hoppas ni har en skön lördag. Imorgon bär det av till Juba igen, trots att Yei är sjukt nice så ska det bli skönt att komma tillbaka till civilisationen. :)

Home is wherever I'm with you...

Jag passar på att lägga upp några bilder medan jag väntar på att denna låt ska laddas på you tube:

http://www.youtube.com/watch?v=3HNY0rx2fw4

Jag har inte lyssnat på "min" musik på två och en halv månad nu och jag saknar! Nästa gång jag åker iväg ska jag ha datorn fullproppad med musik. Men jag ska inte klaga på vår sudanesiska band som alltid går i bilen. :)

Dagens träningar har varit bra och dagarna är låånga! För de tär så sjukt varmt i konferensrummet, jag sitter och småäter hela tiden för att hålla mig vaken. Men, idag behövde jag inte äta lika mycket för att hålla mig vaken, eftersom vår kära konferensledare drog en hel del inte så p.k. exempel. Jag visste inte om jag skulle skratta eller sjunka genom jorden när han började exemplifiera strategier kvinnor kan ta till för att slippa rumla runt i sänghalmen med maken. Han var väldigt detaljerad kan jag säga, och detta för att visa hur man kan använda olika indikatorer för att påvisa att förhållandet är dåligt. Jag kommer aldrig glömma dagens session om man säger så...

Kan tillägga att ämnet var utvärdering av utvecklingarbete, så ni kan förstå att jag inte var förberedd på hans utsvängningar. I övrigt är han skön, och konferensen är bra! Jag har fått jaga toalett i tre dagar (har gått på herrarnas hittills) men nu har de lovat att fixa en toalett med lås på dörren för oss damer också.

Såna här äter jag till frukost varje morgon i Yei

Och såna här använder man för att bygga hus. Men det är ganska uppenbart va? :)

Låten har nääästan laddat klart, jag har i alla fall lyssnat på tre fjärdedelar av den några gånger nu, så gör det ni med! Eller lyssna på hela vettja. Nu ska jag springa iväg och äta och duscha innan de stänger av strömmen! Kramar på er och hoppas ni mår bra! (Speciellt min lilla bruna älskling.)

Mina arbetskamrater/extrafamilj!

Jag bildbombar, jag vet.. Men jag måste ju passa på nu! Här kommer bilder på dem jag hänger med och som finns omrking mig mesta delen av tiden i Juba.

Henry Taban, han som visade mig Juba först och som påminner om Mma Ramotswes man. Director för IAS partner RAAH

Världens snällaste Likambo. Han är mekaniker och allt i allo för han kan fixa allt. :) Han har visat mig de bästa matställena i Juba.

Jackson och en av vakterna. Alla vakterna får under namnet "jabba" (gammal man, det är hedrande liksom) så jag vet inte hans riktiga namn. Jackson sköter all logistik och är alltid glad och skämtar mer än han är seriös.

Angelina som lagar vår mat och städar. Här sitter hon med simsim (sesamfrön) innan hon och jag gjorde sesamkakor (som blev hårda som sten).

Jabba två, också en av våra vakter. Han som är på mitt feeding programme.

Amule, director för en av våra partners, CAD. Med en keps han inte fick behålla för den gick till vakten ovan.

Angelina igen och vårt kök. Genuint va? :)

Lona som nyss börjat hos oss. Hon städar kontoret, tvättar m.m. Och gillar att sy och sjunga! Hon försörjer sin bror och hans barn genom lönen hon får hos oss. Hennes bror är traumatiserad av kriget och därför inte mentalt stabil. Hans fru dog nyligen av en anledning jag inte känner till, men ev. matförgiftning. Såna historier tar aldrig slut här känns det som.

Bilden är förresten tagen i mitt sovrum, så nu vet ni hur jag bor!

De andra bilderna är också från vårt compound. Har jag sagt att jag ska plantera några träd när jag kommer tillbaka? Fem närmre bestämt. Guava, sweet lemon, två jakaranas och en som jag inte minns namnet på.

De som också borde vara med på bild är Aisha som har kemtvätten och som jag brukar hänga med, Luka och Maurice som arbetar på kontoret och ja, en massa andra människor som också brukar passera förbi. :)

Fler bilder!

Här kommer lite bilder från Maridi och Rural Action Against Hunger, när de tyska givarna var på besök.

Nedan är Ketty och en av the farmers som har lyckats skapa Edens lustgård mitt ute i djungeln.

Borsta tänderna-utsikt

Dawa som åkte med oss till Juba från Maridi. Hon har inte träffat sin mamma på två år trots att det bara är sex timmars resa emellan Juba och Maridi. Så nu skulle mamman äntligen få träffa dottern och maken till Dawa.

 

Samma Edens lustgård. Fatta att han som har stället har grävt upp allt för hand! Och byggt egna bevattningskanaler. Han går hit varje morgon för att jobba, det tar cirka 45 minuter, sen går han till marknaden för att sälja överskottet och det tar en timme. Kan tillägga att han var över 55 år, vältränad?

Fler bilder...

Så här glad blir jag av vatten! :)

Det är spännande med kort ju, jag vill va med!

Ananasplantage

Middag

Så här många barn kan man ha om man har tre fruar

Vår borrteam

Vackra Maridi

Bildbombning!

Jag är i Yei och äntligen har jag snabbt fungerande internet. Så här kommer några bilder, äntligen!

Marknad på vägen till Maridi

Goa pastorn från USA (det syns eller hur?) :)

 Sista detaljerna innan borrhålet är klart!

 Invigningspumpning