Back in Maridi!

Idag kom de tyska givarna och jag och Henry och de dundrade iväg till Maridi. De ska kolla på de tio borrhålen de har sponsrat och vi ska ha partyparty på lördag. Ungefär 200 inbjudna kommer komma till den officiella överlämningen av borrhålen, bland annat mottagarna av borrhålen, the officials; däribland guvernören, borrteamet m.fl. Det blir tal, uppträdande och nyslaktad tjur. (!) Tanken var först att tjuren skulle slaktas på plats men Henry avstyrde det när jag hotade med att svimma.

I övrigt går jag i spindel och insektsterapi nu efter att Maurice sa att jag kan inte bo i Afrika om jag är så rädd för dem. Det var efter att ha hoppat ut, nästa naken, ur duschen sen en gräshoppa hoppade upp på mig. Och den var stor! Men jag ska inte ge honom eller någon annan anledning att säga att jag inte kan bo i Afrika, för jag trivs ju så sjukt bra här!

Är som sagt i spindeltäta Maridi och har sällskap av en kackerlacka på dörren, men håll tummarna att det här härdar mig. Amules plan var annars att ta mig till berget i Yei, det är tydligen mycket spindlar där. Även kobror, så jag hoppar nog över det. Det skulle möjligtvis vara för att se geisrarna de har!

Snart går strömmen av här, så jag avslutar nu. God natt och sov gott alla där hemma eller var ni nu befinner er! Kramar 

Till minne av Anna

I fredags klockan 22.45 somnade Anna in. Farfars syster Anna, min goa, fina Annagumma. Jag är glad att hon har fått somna in, jag ville inte att hon skulle bo på ett boende och bara vara sängliggandes och okontaktbar. Söta Anna som alltid var så glad, alltid snäll och positiv. Jag bodde hos henne ett år i Stockholm, hon och jag i en trea, med hemtjänst som sprang ut och in och alltid med TV:n på högsta volym. Under tiden jag bodde i Stockholm hann Anna både operera pacemaker och för tarmcancer. Alla gånger hon var på sjukhuset besökte jag henne, och hon var alltid lika positiv till och med i sjuksängen.

När jag hälsade på så ville Anna alltid att vi skulle gå, med henne i rullstolen, till Täby centrum och köpa grillad kyckling. Det gillade hon. Även prinsesstårta. Och så brukade vi sitta i köket och sjunga psalmer ihop. Anna älskade att sjunga. En gång var Sebastien med och hälsade på Anna. Den gången skulle hon kolla på Pavarotti på TV:n, för ”han är ju så stilig”.

Anna gillade hästar också, djur överhuvudtaget. Hon träffade min Arvid när han var en valp, han hoppade upp i sängen och började slicka henne i ansiktet. Hon bara skrattade.

Anna har haft världens bästa hemtjänst. Utan Barbara vet jag inte vad vi hade gjort. Barbara har varit både som en dotter och mamma för Anna. Hon har tagit hand om Anna bättre än vad någon nånsin kunde begära, det finns inte ord för vad hon betytt för Anna. Och för oss i familjen. Barbara har besökt Anna på sjukhuset, hon har betalt hennes räkningar, hon har tagit henne hem till sig, hon har fixat med saker som aldrig skulle blivit åtgärdat om det inte varit för henne.

Mina tankar går till lilla Anna, som på många sätt var som en liten flicka med när det kommer till hjärtat hade det största hjärtat av alla. Och som var modig nog att fånga in en tjur när hon bara var runt sju år, medan alla vuxna män tog skydd uppe i härbret. Jag kommer sakna Anna, men jag vet i alla fall att hon är på ett ställe som är långt mycket bättre än vad vi kan föreställa oss.

Utflykt till bergen

Egentligen var det ingen lång utflykt, det var mer ett spontanbesök häromdagen för att se Amule’s ställe som han har. Men tokfint var det! Vi var först till kontoret som hans organisation och partnerna ska ha, vilket har genomgått en rejäl ansiktslyftning sen vi var där sist. Huset har blivit målat och de har installerat en vattentank. Sen åkte vi och tog en kaffe på Jebel lodge, som har Jubas fräschaste pool och finaste omgivning. Det är lite som att komma till himmelriket. Om du kommer till Sudan mamma så ska du få bo där! Igår var förresten en lyxdag för jag och Amule tog en glass också, trots att det var svalaste dagen hittills. Men gott var det! Efter ärendena tog vi oss upp i berget, där massa nya hus har pluppat upp. De flesta där försörjer sig på att tillverka småsten. De knackar för hand sönder större stenar som de huggit ut ur berget. Nästa gång vi är där ska jag be att få prova. Jag kommer antagligen att göra bort mig, men det bjuder jag på. De kan behöva ett gott skratt efter att ha suttit en hel dag och knackat sten. Väl uppe på berget gick vi upp på en kulle där det var utsikt över hela Juba. Såå fint! Jag ville nästan gråta. Och det är en sån frihetskänsla att kunna blicka ut över något, istället för att bara promenera runt bland alla dessa inhägnade gårdar som är här i TongPing. Men jag ska inte säga att det på nåt sätt är instängt i övrigt i TongPing, jag tog en kvällspromenad ikväll igår och det är verkligen människor överallt. Jag letade mig ganska långt in bland husen och hittade en fin glänta med några mangoträd. Där skulle jag vilja ha en hängmatta. Eftersom promenader för promenerandets skull inte är så vanligt förekommande här, speciellt inte av kawajas, så fick jag frågan runt tio gånger om jag var vilse och var jag skulle. Men alla är som sagt väldigt snälla, och att säga ”Hi, how are you?” går av bara farten. Folk ropar även inifrån gården, så ibland får man svara utan att se vem som ropade. J   

Återigen, sudanesisk TV är vääldigt underhållanden på många sätt. Vissa musikvideos är svåra att inte dra på smilbanden åt, speciellt de med gamla män som dansar som galningar. De flesta musikvideorna har en allvarlig underton och de handlar ofta om kriget och de som dött, så därför känns det viktigt att inte skratta vid fel tillfälle.

Nu pratar de vidare på den här talkshowen om att det är bra att man kan använda korna till annat än bara hemgift. Att korna inte kommer dö om man använder dem till att plöja en åker, och att man även kan sälja nån för att köpa andra saker. Vissa i Sudan är tokiga i kor och det finns de som har dött eftersom de vägrat sälja en ko för att ha råd med att gå till sjukhuset. Jag har försökt att förstå systemet utifrån frågan om hemgift, att kunna bli vuxen och gifta bort sin son, att det är en stolthet att ha många kor etc. Men till viss del så är det bara galenskap för mig hur högt de värderar dessa kor. Kanske lika galet för dem som det är att alla i Sverige har platt TV och vattentoalett. 

Ikväll har jag varit och träffat Kristen och Ryan, de jobbar för ett flygbolag här som heter MAF och som gör flygningar för organisationer och privatpersoner här i Sudan. De är vänner till Charity och har en sjukt söt son som heter Caleb som jag fick mysa med. Det var roligt att träffa några utanför compoundet, men det är ganska mysigt att komma tillbaka också och träffa alla som strosar runt, dricker te och sitter och pratar.

När jag fått mitt nya modem så funkar det förhoppningsvis både stabilare och snabbare. Då lovar jag att lägga upp bilder och inte bara dessa milslånga inlägg. J Hoppas ni mår bra där hemma! Har hört att ni verkligen börjar få vårväder, det låter nice! Kramar  

Tillbaka i Juba

Maridi var sååå fint och skönt, men jag ska säga att det ändå var skönt att komma tillbaka till Juba. Det kändes lite som att komma till civilisationen och som att komma hem. Jag hade faktiskt saknat min säng och de spindelfria toaletterna vi har. Igår kväll regnade det och för första gången kändes det lite kyligt, vilket var så skönt! Att sitta med en sjal runt axlarna är ganska mysigt.

Idag skulle jag och Anneli, en svensk tjej som är här och gör en utvärdering för IAS, gå till en av de lokala kyrkorna här i området. Vi lockades av väldigt hög och skön musik som spelades så vi letade upp kyrkan där den kom ifrån. Ett tips bara, gå inte till ett ställe där du kan höra musiken på 100 meters avstånd. Vi blev placerade längst fram i kyrkan, mitt framför högtalarna. Efter två minuters predikan trodde jag att jag skulle förlora hörseln. Pastorn var en minst sagt karismatisk personlighet, men en ljudnivå som lätt skulle kunna höras på 100 meters radie även utan högtalare. Så den kombinationen gjorde att vi flyttade tre rader bak i kyrkan och till andra sidan salen, men tyvärr hjälpte inte det. Det var ljudtortyr skulle jag vilja påstå. Så så fort bönen började smet vi ut och nu, tre timmar senare, spelar de fortfarande musik därifrån. Efter den något mardrömslika upplevelsen var vi tvungna att ta en promenad och bara få tillbaka nån form av lugn sinnesstämning. Så i fortsättningen ska jag alltid fråga de på compundet vilka kyrkor som är att rekommendera om jag ska pröva nån ny. De skrattade faktiskt en hel del när vi sagt att vi varit där, stället är tydligen ganska känt för sin volymnivå. (Vilket ter sig ganska naturligt nu i efterhand.)

Den snälla mekanikern ska ta mig och Anneli till KonyoKonyo om en stund, sen ska vi leta upp nåt trevligt hotell vid Nilen. Ikväll ska jag ta mig för mitt nya projekt, att brodera en duk med ett textmeddelande på. Tänkte att det kan vara ett bra tidsfördriv samtidigt som jag får vara lite kreativ. Så jag har införskaffat nål, tråd, duk och sån där klämgrej som gör att man får en plan yta att hålla i.

Förresten har jag fått gosa med en hundvalp idag. Den kan inte ha varit mer än fyra veckor och en ung kille hade köpt den på marknaden för cirka 45 kronor. Den var såå söt, men det känns sorgligt att den har blivit skiljd från sin mamma alldeles för tidigt. Jag försökte förklara för killen att han måste ge valpen massa närhet och helst sova med den, och han verkade faktiskt ha en bra inställning. Han hade köpt den för att ha som sällskap, vilket i sig är positivt tycker jag. Många köper hundar här för att ha bara för att jaga med eller som vakthundar, och de hundarna tror jag får alldeles för lite kärlek och närhet. Men åtminstone är hundarna fria att springa och socialisera med andra vovvar i området.

Jag och Anneli har köpt karakadu, en blomma som man torkar och kan koka te eller saft på. Så nu har vi en balja som står och drar till sig och som förhoppningsvis kommer smaka mumma ikväll. Känns som ett bra och naturligt alternativ till alla artificiella läsker man dricker här hela tiden.

Hoppas ni där hemma har en mysig och skön helg! Jag tänker på er alla, jag lovar! Kramar

Vackra Maridi och stoora spindlar

Jag är nu i Maridi, efter en ganska tuff resa på sex timmar med ena benet dunkandes mot nåt hårt (typ instrumentbrädan, men den kanske sitter uppe ovanför ratten?), så nu har jag blåmärken fulla smalbenet. Vi blev välkomnade med en måltid av det större slaget, hela borrteamet är här också, så vi satt alla utomhus i en ring och åt under stjärnorna. Jag gillar fältbesök! Idag har jag besökt en grönsaksordling som höll på att få mig att gråta. Det var som att kliva in i djungelboken, och mitt ibland all vegatation så har en man röjt upp hektar efter hektar, helt för hand med enkla verktyg, och där odlade han och några till tomater, ockra, bananer och fler grönsaker jag inte minns namnet på. Det har skapat ett bevattningssystem genom att gräva gropar där vattnet kommer upp så de sedan kan vattna alla åkrar av grönsaker för hand. Dessa smala, spänstiga gamla män som arbetar så hårt för att skaffa sig ett bättre liv! De får mig att tänka på farfar och hur hårt han har jobbat när han var liten och liade gräs för hand, och allt jobb han har lagt ner på sommarstugan i Orsa och som också har gjorts för hand.

De här männen går dessutom 45 minnuter enkel väg för att komma till odlingen, och för att ta grönsakerna till marknaden så går de en timme med allting på huvudet. Hettan är fruktansvärt, och tänk er att de röjer marken, kultuverar den och sår och vattnar och skördar. Det är svårt att förklara, men när jag stod där så slogs jag av hur extremt hårt de jobbar. Jag blev trött bara av att stå i solen och prata...

Maridi är ett så rikt område på det viset att det finns utmärkta odlingsmöjligheter. Här är tropiskt klimat, men problemet är att det finns ingen ekonomi här så även om de tar varorna till marknaden så finns ingen riktig köpkraft. För att frakta varorna till Juba krävs nån form av offentlig transportsystem som bussar men tyvärr saknas även sådant.

En liten, liten nackdel med den vackra naturen är alla härliga spindlar som följer med den. Jag skulle ta en dusch igårkväll och vid fönstret i duschen satt en spindel stor som min hand nästan. Spindlarna i Sverige kommer aldrig mer skrämma mig!

Nu ska jag försöka få människorna här att äta middag med mig, jag är sååå hungrig. Att vara i Maridi innebär mer motion än i Juba och min aptit är därmed större. :) Mamma, såå roligt att höra om kalaset för mormor och att ni alla var samlade! Nu upplever jag kalaset i efterhand, det verkade mys! Kramar på er!

Världens bästa Henry och förberedelse för fältbesök

Imorgon 8.00 sharp (nejdå, det finns inget sånt här) åker vi till Maridi. Vi borde i alla fall komma iväg före nio för att komma dit i rätt så god tid. Henry, grundare av en av partnerorganisationerna till IAS, driver ett jordbruksprogram där som jag ska kolla in. Det ska bli både skönt och roligt att åka, jag ser fram emot att komma ut i naturen, se grönsaker växa och träffa alla människorna där. Vi ska göra ett stopp i Mundri på vägen, håll tummarna att jag träffar Grace och Christine där! Vi åker tillbaka på fredag och då vill jag hinna träffa dem lite längre.

Snälla snälla Henry Taban har visat mig runt i Juba idag igen. Den här gången besökte vi Konyo Konyo marknaden, letade snickare som kan göra en hylla till mig (det var hutlöst dyrt), jag köpte sesamfrön som jag ska försöka baka med, plus att de hade så fina handgjorda grejer där! Inte träelefanter à la Kenya (vilket också är fint), utan jättefina paraffinlyktor gjorda av gamla konservburkar som de hamrat till, sandaler gjorda av utkarvade bildäck, stålsängar de målar blå och som de snörar botten på. Jag överväger att betala dyra pengar för att få hem en sån säng till Sverige, eller så får det bli en liten pall istället. Måste bara passa på att säga hur otroligt snäll och go Henry är, utan honom vore inte Juba detsamma. Han har visat mig till massa fina ställen, han frågar alltid om jag vill med på lunch, han är snäll och rolig att prata med. Om ni läst Damernas Detektivbyrå så skulle ni veta ungefär hur han är, han påminner mig jättemycket om J.L.B Matekoni, mekanikern som Mma Ramotswe gifter sig med. Rent utseendemässig har jag för mig att de påminner om varann också. Och för er som inte läst Damernas Detektivbyrå kan jag avslöja att… Hehe, nej, ni får läsa, googla eller you tube-kolla den och se hur han är helt enkelt. J

Efter allt regnande igår natt har myggorna börjat visa sina fula och ovälkomna nunor, så nu ska jag gömma mig under myggnätet! God natt!

Söndagsmys och stekande värme

Hela dagen har i princip ägnats åt att läsa ”I muntra damers sällskap” av Alexander McCall Smith, som är en del av serien om privatdetektiven Mma Ramotswe i Botswana. Jag fastnade helt för serien när den gick på tv i höstas och nu har jag hunnit läsa ut de två böckerna jag köpte på Arlanda innan jag åkte. Charity hade en superbra bok-dator från Amazon.com som rymmer ungefär 500 böcker, plus att den har internetaccess och ett batteri som räcker ungefär fyra veckor. Det får bli ett önskemål när ni åker till USA mamma! Boken jag läste nu avslutades så fint, om Mma Makutsi som äntligen fick en make.

”Hon hade så mycket kärlek att ge – hon hade alltid känt det så – och nu fanns det äntligen någon hon kunde ge den kärleken till, och det, visste var bra; för det är det som räddar oss, det är det som gör vår smärta och vår sorg uthärdlig – detta att ge kärlek till andra, detta att dela med sig av sitt hjärta.”

Fint va? Och jag tycker mig se så mycket av det här nere. Människor som genomlidit krig och som väljer att ägna sina liv åt att hjälpa andra istället. Som pastorn som berättade att han var här i Juba under kriget, när regeringen grep alla som jobbade i kyrkor. Han blev varnad och tog sig till Nairobi, men alla hans kollegor, sju stycken, blev fängslade och dödade. Trots det har han valt att återvända för att arbeta för folket här.

Jag önskar verkligen dela med mig av mitt hjärta, och jag känner att jag har mycket kärlek att ge. I natt drömde jag att Arvid var ett får och att jag hade lite uppfostringsproblem med honom, och någon sa åt mig att jag borde lämna tillbaka honom till dem jag köpte honom av. Vilket jag så klart blåvägrade. Men imorse vaknade jag och kände att jag skulle vilja ha ett får här på compundet, ett litet lamm att ta hand om. Någon att få gosa med, jag som är som en koala har inte fått kramas med nån på två veckor nu. På onsdag åker vi till Mundri och där kommer jag förhoppningsvis träffa Grace och Christine som jag mötte i Akuem förra året. Så de kommer nog ha mig hängandes runt halsen så länge vi är där. Tyvärr har jag inte så stora förhoppningar att lära känna nån av barnen i området, idag började till exempel en liten pojke gråta och sa ”kawaja”. Han var alltså livrädd för vitingen. Men det ska tilläggas att de äldre barnen är ganska nyfikna av sig, men det är ju inte som att man plockar upp en sjuåring i knät och börjar gulla med den som man kan göra med småbarn. (Ja, om föräldrarna är med alltså.)

Imorgon är det back to business och jag ska bli presenterad för the steering committee of the country directors for the NGO’s. Sen ska jag börja skissa på en bakgrund till the country strategy och försöka få lite mer grepp om alla de uppgifter Maurice har, han som administrerar IAS i Juba. Dessutom, inte minst, ska jag lämna mina kläder för tvättning hos en kvinna som tar, hör och häpna, 3 SEK för tvätt och strykning! Det känns som jag ska råna henne och om hon kräver det tredubbla av mig mot för vad hon tar betalt av andra så kommer jag ändå inte klaga. Fattar ni vad skönt det kommer bli att slippa handtvätta i den här värmen? Dessutom gör jag av med så sjukt mycket kläder här nere, en kjol kan jag ha högst två-tre gånger och en t-shirt allra högst en gång innan det känns livsnödvändigt med en tvätt.

Jag var på kvällspromenad ikväll i området, och det är fascinerande vad människor är nyfikna och sociala här. Jag tror jag fick runt tjugo ”Hello, how are you?” och då har jag inte räknat in barnen. En tjej som jag stannade och pratade med, Hamida från Uganda, hon sa rakt ut ”I want to be your friend”. Varför slutade vi med sånt i mellanstadiet? Det är ju störtbra ju! Så jag ska till hennes salong Tina Turner och få håret tvättat nån dag. Hon ville absolut inte klippa det. Det kanske kändes läskigt, vad vet jag.

En viktigare sak som hänt här är att Södra Sudans regering deklarerat att de avbryter allt samarbete med Khartoumregeringen på grund av NCP:s stöd till olika miliser i södra Sudan, med ”the aim to overthrow the Southern Sudan government”.

Hur detta kommer utveckla sig återstår att se, men hittills verkar det inte vara någon oro i Juba. Alla stridigheter har varit baserade vid gränsen mellan norr och söder, men det är nog så illa om man ser till antalet skadade och att NCP faktiskt vill störa freden. Men som jag sagt tidigare, var inte oroliga för mig! Skulle det vara någon form av osäkerhet kring säkerheten i Juba så får alla NGO’s veta det direkt från FN.

Ett låångt inlägg igen, och sorry att jag leverar få (inga) bilder. Det är på grund av den långsamma täckningen! Hur har ni det där hemma? Skriv på facebook och berätta om ni inte kommer åt att lämna en kommentar här! Det är mycket uppskattat. J Kram och god natt!

Slappdag och häng vid Nilen

Inatt sov jag som en bebis, och när tuppen började härja vid 5 tiden så somnade jag bara om. Såå skönt att få vakna utvilad och så hade jag dessutom goa pannkakor som väntade. Somaliska pannkakor, de är lite disktrasiga i konsistensen, men med sylt och banan så blev det mumma. Snällasmala vakten fick sin del och Henry och Michael likaså. Idag har jag tourat Juba med Henry, varit på KonyoKonyo marknaden, och sen till Star Hotel där Nilen passerar. Vi drack juice, läsk och vatten och återigen undrar jag var all vätska tar vägen. Kanske till mina ben, de har alltid en nice konform på eftermiddagen.

Före fredsöverenskommelsen var Juba en gravplats, en död by utan några större byggnader eller vägar. Därför är det roligt att de flesta charmiga hotell här är byggda i kolonialstil. Jag vet inte hur de har lyckats med det, men de är fina, charmiga och lite småslitna trots högst sex-sju år på nacken. Presidentpalatset däremot, där finns inga sprickor i fasaden. Idag var vägen avspärrad framför hans palats så det betydde att han antagligen var där. Men undrar var han är när han inte är där? För vägen är för det mesta inte avspärrad. Henry berättade också att Salva Kiir egentligen inte ville bli president när Dr. John Garang dog, han som hade lett SPLA och södra Sudan under kriget. Men på grund av att de ville undvika ett maktvakuum när Garang hastigt dog så fick hans närmsta man, Salva Kiir, tillträda.

Kan tillägga att internet access och mobilnät är nästan lika med noll här. Har jag tur så kommer jag ut på internet på kvällarna eller morgnarna, hinner kolla nåt mail och har jag riktig tur så hinner jag svara också innan täckningen försvinner. Så det är därför jag inte hör av mig så mycket, men skicka gärna mail och meddelanden, jag läser och svarar när jag har möjlighet. J

Om jag inte hittar ett bättre mobilt bredband så finns det vissa hotell med wireless så jag kan Skypa lite! Xandra, jag skulle precis maila dig innan det försvann! Så ifall jag inte kan göra det så skriver jag här, vad skönt att höra att du och Arvid har det så bra, och vad snäll du är som sover med honom i hans rum! Jag vet att han är nyfiken på hästar, och som du skrev, lite rädd också. J Lundis, jag tror jag lyckades få iväg några rader till dig, sen levde datorn sitt eget liv. Anledningen att bloggen funkar okej är att jag skriver allt i förväg på Word och sen bara skickar iväg det.

Nu ska jag kolla vidare på nyheterna. Det är faktiskt lite roligt att se alla de där personerna som jag läst om men som aldrig förekommer i svensk media.  Xandra, hoppas inte Arvid snarkar så han väcker dig i natt igen! Du får ge honom en liten knuff i sidan så han lägger sig på nåt annat sätt. Pussa på honom från mig! Kram till er alla

Nimbusmoln och långpromenad

Visst heter de så Lundis? Du brukar ha koll på sånt! Molnen och vinden lovar regn snart, och ikväll kom det faktiskt några droppar. Jag började skrika, eller jubla var det nog, "It's raining" men dom trodde att jag skrek "It's ringing" och började leta mobilen åt mig. Det är lätt att det blir lite språkliga missförstånd här, som idag när vi skulle gå till Home and Along, ett businesscenter här. Jag trodde hela vägen att det hette "Hommalong" och att det var ett dinkanamn eller liknande. Så jag upprepade "Hommalong" hela vägen för att inte glömma det, tills jag såg skylten. Men visst är det ett konstigt namn på ett businesscenter? Det hålls många möten där så Henry ville visa mig stället ifall jag måste ta mig dit själv nån gång. Och vi såg alla ambassader, presidentpalatset m.m. på vägen dit. Det är helt ofattbrt för mig att Juba var en liten byhåla före the peace agreement som kom 2005. Men jag har hört att Juba kallas världens största by fortfarande och det är ganska passande om man ser på resten av staden. Den växer tokfort, men de flesta husen är byggda där det finns plats och med risk att bli bortkörda av regeringen om området ska bli plats för nåt annat.

Jag har gjort omelett (igen) och fick hjälp av den snällasmala vakten (som går på mitt feedingprogramme) att göra upp eld och få glöd på kolen. Han är så smal, han sitter med knäna uppe vid ansiktet och jag känner mig som en köttbulle när jag sitter på huk bredvid honom. Han har varit soldat i kriget i flera år och han har en dotter som är psykist sjuk och som satte eld på hans hus så allt brann upp. Då började han dricka, tills Maurice fick höra om honom och erbjöd honom jobb här. Han verkar så ödmjuk och snäll trots allt han varit igenom och han försöker prata engelska med mig trots att han bara kan några få fraser. Jag försöker mig på arabiska också, men eftersom jag bara kan runt tio ord så blir det inte så mycket sagt. Men vi ler mot varann och tar varann i hand som man alltid gör när man möts här. Och har man en lortig hand så räcker man bara fram armen så tar man på handleden istället som hälsningsgest.

Sudanesiska nyheter, vilket vi ser på varje kväll, tv:n är alltid igång på kvällarna, är en ganska rolig grej i sig. Det är alltid tjejer som är nyhetsankare och i en liten ruta i hörnet finns en man som talar teckenspråk. Undrar hur många som kan teckenspråk i Sudan? När det är nyhetsinslag, med bilder eller film från olika platser, så är det sällan ljud med så jag tror alltid att tv:n pajat men det är bara att nyhetsinslaget är "tyst". Så får man en förklaring till det sen när tjejen i rutan är tillbaka.

Imorgon reser Amule, en av de jag träffade i Akuem förra året och som driver en av partnerorganisationerna, åka till Jonglei med supplies till borrteamet. I Jonglei är det stridigheter om makt och ministerpositioner och många har blivit dödade. Jag frågade om han inte var rädd att åka dit, men han sa bara att han inte kände sig rädd utan att han känner att han vill finnas till för folket där, för de flesta har redan lämnat dem. Jag kan inte annat än känna beundran för någon som så ödmjukt väljer att åka rätt in i stridigheterna. Amule var själv med under kriget och bodde under ett år i djungeln med sin mamma, blev tagen som barnsoldat, blev befriad av mamman en natt och sen flydde de till Uganda. Det är svårt att förstå vad människorna i det här landet har gått igenom, men som jag sagt tidigare så verkar alla ha en historia att berätta.

Min historia får bli om Hommalong och alla människor jag möter här. Förhoppningsvis kommer jag ha många positiva berättelser med mig hem i juli också!

Nya jobbet!

Klockan är snart fyra här och den värsta värmen börjar avta... Jag satte upp ett par gardiner idag och jag har nog aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Ursäkta för mycket prat om svett och värme, men det är fascinerande hur mycket vatten man kan dricka här utan att behöva gå på damernas. Och 50 grader på dagarna gör sitt till...

Har fått massa dokument att läsa och sätta mig in i för att kunna komma igång med jobbet. Jag kan urskilja tre huvudsakliga uppgifter för mig nu när jag är här, till att börja med närvara vid de otaliga möten som hålls mellan olika NGO's, regeringen och andra organ. Hittills vet jag inte exakt vad de innebär och kommer handla om, men det ska bli spännande att se! Förhoppningsvis blir det första mötet nu på fredag. Andra uppgiften att göra är att sammanställa en country strategic plan för södra Sudan, vilket jag ser sjukt mycket fram emot eftersom jag gillar att sammanställa saker och samla information. Det arbetet kommer innebära att jag reser runt och besöker de olika fältkontoret, vilket också känns sjukt spännande och intressant. Tredje grejen jag ska ta uti med är ett partnerprojekt som jag ska koordinera, vilket jag faktiskt tog på mig själv eftersom jag tror det är ett bra sätt för mig att få insyn i arbetet samtidigt som de flesta partners kommer vara på plats här i Juba. The programme officer i Khartoum har inte samma möjlighet att sitta ner och prata med partnerna som jag har som är baserad här. Så det är vad jag ska göra de närmaste månaderna. :) Och antagligen en del till saker jag inte vet om nu!

Vardagen här på compoundet ser ut som så att jag vaknar cirka 5.30 varje morgon av grannarns tupp som galer som en galning fram till sju, då brukar jag somna om eller vila en timme. Sen te och bröd till frukost, en dusch (det brukar bli tre på en dag) och sen försöka få igång internet. Det är inte jättestabilt och jag tror tyvärr att Skypande kommer bli svårt. Men jag kan i alla fall skicka mail och chatta! (Det uttrycket känns lite 90-tal va?)

Jag börjar hitta så smått i Juba, jag vet vägen till två bra matställen och till marknaden och flygplatsen. Snart, snart ska jag våga mig på att köra också har jag tänkt. Trafiken är galen, men alla kör långsamt på grund av de guppiga vägarna, de enda som löper risk är fotgängarna och motorcyklisterna. Alla, verkligen alla, kör utan hjälm och väldigt sorgligt nog så dog våran cleaning ladys bror i en motorcykelolycka igår. Det som är ännu mer sorgligt är att det inte kändes som en stor chock eller så (självklart för henne gjorde det det) men eftersom alla kör huller om buller så bara väntar man nästan på att nån motorcyklist ska bli påkörd. Stackars Angelina skjutsades hem och har fått fyra dagar off, men sen är det tillbaka till jobbet igen. Jag undrar hur det kommer gå för hennes brors familj och hur de ska klara inkomsten nu... Fatta vad lyckligt lottad man är i Sverige som har ett helt trygghetssystem bakom sig om något skulle hända. Sorg är alltid densamma var den än inträffar, men åtminstone behöver man inte oroa sig för att hamna på gatan i Sverige om en familjemedlem dör.

Jag måste ju berätta lite om människorna här på compundet också. Det är jag och grabbarna här! Maurice administerar södra Sudan, Luca driver projekt i Yei, Henry Taban är director för en IAS partner och han bor och jobbar också här på compoundet. Därtill kommer det alltid folk på genomresa som kanske stannar nån dag, och mestadels så är de personerna män också. Det är ganska lustigt för utseendemässigt följer de ett visst mönster. Kontorsråttorna är ganska smala och välklädda, men skjorta till exempel. Pastorerna är lite äldre, har ofta kulmage och typiskt afrikanska kläder, som stora färgglada skjortor. Sen har vi the drilling team och mekanikerna, som för det mesta har kängor och overaller, vilket ger dem den mest laidback gångstil jag sett. Och jag gillart! De ser ut som ett gungande hav när de går, och de är inte sällan ganska, hmm, vältränade. Sen måste jag också nämna the guards som är alldeles för smala och i inte så hela kläder, där jag ju har ett projekt att öka deras kroppsmassa om man säger så. Och om jag vågar så ska jag be om att få låna ena mannens byxor och försöka lappa ihop dem.

Gemensamt för alla nämnda grupper är att alla, verkligen alla, har vinnande leenden som de använder ofta! Och skrattar gör de ofta också. Ofta åt skämt som sagts på arabiska eller nåt annat språk, men jag skrattar jag med för de kvider inte sällan av skratt och då är det svårt att låta bli att skratta med.

Ett toooklångt inlägg, det får kompensera för inte så kontinuerlig uppdatering. Jag skyller återigen på inte så stabil internetaccess. Hoppas ni mår bra där hemma och att det blir vår nu! Kramar

Kvällar i Juba

Måndagkväll och första arbetsdagen är avklarad... Det har mest varit praktiska saker jag har fixat, som trådlöst modem, piffat upp kontoret och inhandlat bland annat stekpanna och vattenkokare. Jag har lagat mitt första mål mat här också, omelett med tomater. Till det extra saltat ris med olja som Angelina kokade åt mig. Jag tänkte köra plain mat efter våra sönderfriterade pommes igår som orsakade en del springande om jag säger så. Jag har inte förstått riktigt när farmor berättat att allting var sönderfriterat på Gran Canaria på 60-talet, men nu med förkärleken för olja här förstår jag precis vad hon menar. Att laga mat på kolbädd innebär för övrigt att hålla stekpannan en bit ovanför glöden om det inte ska brännas vid, samt att inte tappa kjolen på kolbädden. Arbetsställningen är sittandes på huk eller stå dubbelvikt.

Så nu sitter jag äntligen här med efterlängtat Internet, vilket innebar en gråtattack efter världens gulligaste mail från Arvid om vad han har för sig (tack Malin!) och slösurfande i ordets rätta bemärkelse.

Jag kom till Juba i fredags och inledde med senior management mötet där massa goa människor som jag träffade förra gången befann sig. Så lustig känsla att stiga in på det tokmalplacerade vitrappade hotellet och mötas av massa välbekanta ansikten. Veronica, Charity, Daniel, James Dema, Repent, Nelleke för att nämna några.. Charity mötte jag när vi besökte hälsokliniken hon driver ute i bushen i Nyanbuli, och det blev tomt när hon åkte tillbaka dit imorse! På nåt sätt connectar man snabbare med människor här ute, speciellt när man är i ungefär samma ålder och i samma situation. Två kawadjas, av vilken den ena har förmågan att chocka varenda människa vi mötte då hon både pratar dinka och arabiska. Det lustiga är att många pratar sinsemellan "Sa hon nåt på dinka?" "Nej, vi måste hört fel". Och så pratar de vidare med Charity på engelska. Roligast är ändå barnens reaktioner, för de ropar alltid kawadja (typ viting) var man än kommer, men så fort Charity pratar med dem på dinka eller arabiska blir de antingen helt stumma eller överexalterade.

Nu ska jag gå och skära upp min fina ananas, som sen ska planteras i en kruka (toppen av den) och så småningom bli ett stort träd. Det är ett av mina projekt här, förutom vakten som ska ha en kulmage innan jag åker. Hans armar är som pinnar och han kan behöva lite kakor då och då.

Puss o kram och hoppas ni har det bra i kalla Sverige! Skicka hit lite lagom svalka så jag slipper vakna av värmevallningar!

Visum - check!

Idag har varit helt galet bra dag. Jag besokte Marys childrens center dar VARLDENS sotaste barn bokstavligen overroste mig med kramar, handskakningar, "how are you?" och high fives. Dom ar sa sota sa jag dor typ. Sen sjong de massa sanger for mig, men sotast var nog nar de sjong Waka waka, och da menar jag SJONG av hela sin kraft. Jag har det pa video och ska forsoka ladda upp sen.  Stallet Mary driver ar en forskola och lagstadieskola dar barnen ocksa far frukost och lunch. Manga av barnen far bara mat pa skolan eftersom foraldrarna ar sa fattiga, och jag ska saga att inte ett enda av barnen sa att maten var acklig eller att de inte ville ha nar den serverades. Da far de anda samma mat varje dag, en high nutrition grot pa morgonen och ris och bonor till lunch. Mary har drivit den i cirka ett ar och har inga direkt fasta sponsorer men lyckas anda fa det att ga runt genom olika bidrag som droppar in i ratt tid. Centret ligger i Rift Valley, cirka tva mil utanfor Nairobi, uppe i bergen. Det ligger mitt i ett slumomrade, som jag forovrigt tyckte var charmigt trots alla plathus, glasbitar och sopor pa gatan. Det ligger otroligt vackert inbaddat mellan bergen och all gronska, och overallt ar fargglada skyltar, sma butiker, beautysaloons och massa massa saker till forsaljning.

Efter det akte vi till stallet dar de lamnar ut visum. Vanligen brukar man fa vanta nan timme eftersom de inte har nan direkt struktur eller kosystem, men killen som var med oss bara gick fram till luckan och hamtade ut det. Sa nu aker jag till Juba 07.30 imorgon och hinner vara med pa managementmotet som ska hallas dar!

Maste bara beratta lite mer om Mary. Hon jobbar for IAS  men bara cirka 10 procent. Resten av tiden driver hon skolan for barnen, hon pluggar pa universitetet och hon haller aven pa att starta upp en community based organisation som ska hjalpa byar som tvangsforflyttats av regeringen. Vissa byar som befunnit sig i skogsomraden har forflyttats pa grund av skogsskovlingen de orsakar, men problemet ar att de kommer till stallen dar levnadsmiljon ar tuff, ofta torra och karga omraden. Sa Marys plan ar att starta eko-byar som ska bli sjalvforsorjande, men for att gora det behovs sa klart bidrag.Mary ar cool, vissa skulle nog stressa ihjal sig over sana omstandigheter, med sa manga jarn i elden, utan fast inkomst och inga sakerheter som a-kassa eller liknande.Men hon sa till mig hela tiden "Its`s going to work out, God will provide what I need in the right time". Men, ooom nan av er dar hemma kanner att ni vill gora ett bidrag till skolan, vilket skulle kunna innebara lon till lararna (de tjanar cirka 700 SEK i manaden), mat eller leksaker till barnen och skolmaterial, sa maila mig sa ska jag forsoka losa det pa nat satt sa att Mary far pengarna!

Efter mer take away coffee och en laaang dag tanker nog jag ga hem, ta en dusch, lasa min nya bok och sen stupa i sang. Jag ska ju upp 5.00 imorgon, det ar inte min tid pa dygnet!

I Nairobi

Hej alla vanner!

Nu ar jag pa plats i Nairobi! Jag sitter pa ett internetcafe och har precis druckit en take away cappuccino. Temperaturen ar ungefar som svensk sommar har, mycket uppskattat! Jag bor pa ett guesthouse med massa trevliga manniskor som jobbar och springer omkring dar och jag har hunnit halsa pa pa IAS kontor. Nairobi ar sa sjuukt olikt Sudan kulturellt sett, har ser man europeer och amerikaner lite overallt, det finns massa moderna shoppingcenters och som sagt, take away kaffe kanns ju valdigt icke-afrikanskt! Jag vantar fortfarande pa visum till Sudan, men forhoppningsvis far jag det imorgon och kan flyga till Juba pa fredagmorgon. Hall tummarna!

Apropa visum, nar jag kom till flygplatsen har sa skulle jag saklart lamna in visumpapper som alla andra. Forst skulle jag bara betala 10 USD for detta, men sa fragade killen varfor jag inte flyger redan idag till Juba om jag bara ar pa transit. Smart som jag ar (arlig svensk) sa sager jag att jag ska soka visum forst och vips sa kostade det 25 USD istallet! De har lite rorliga regler har, och jag undrar hur mycket av de pengarna som hamnade i hans ficka.

Killen som satt bredvid mig pa flyget var lite smartare och sa typ ingenting om att han skulle skaffa vigselbevis har, utan bara att han skulle besoka sin bror. Han visste hur the game was played... Fororvigt ar jag saaa glad att jag hamnade bredvid honom,. for jag fick hora hans story och han ar en av the lost boys som flydde under inbordeskriget i Sudan. The lost boys ar ganska kanda, det var hur manga tusen som helst som flydde under borjan av 90-talet da barnen var en av maltavlorna under kriget. (Framfor allt var det stora skaror med pojkar som flydde, jag tror det var sa eftersom flickorna ar mer beskyddade av foraldrarna eftersom de ar "rikedom" da foraldrarna far hemgift for dem.) Om man kunde doda alla barnen skulle det inte finnas nan framtid for sodern resonerade regeringen i norr.Sa tiotusentals barn flydde till fots genom Sudan ner till Etiopien och sen till Kenya, dar de levde i mer an tio ar i stora camps utan foraldrar. Som Deng som jag traffade berattde sa var det en gang som de var tvungen att fly tillbaka in i Sudan pa grund av kriget i Eritrea och da dodades narmre tiotusen barn av regeringen som bombade dem.

Deng hamnade i Kenya och dar fick han och 3000 andra barn chansen att komma till USA. The lost boys ar ett starkt natverk numera och de driver flera valgoranhetsorganisationer. Deng var har bland annat for att se hur det gar med skolor de startat i sodra Sudan. The lost boys hjalper fortfarande varandra i USA, Deng berattade att om nagon ar arbetslos eller behover pengar sa stottar man varandra finansiellt tills man kommit pa fotter igen. Det finns en bok "What about what?" som handlar om dessa pojkar och jag tror det ar vart att lasa den om man ar intresserad av sant som vi i Sverige aldrig varit i narheten av att uppleva.

Nu ska jag promenera tillbaka till the gusethouse, det ar nog dags for kvallsmat snart dar. Och jag maste bara saga, det ar saaa skont att vara har! Gront och blommor overallt, sota barn i skoluniformer, det kanns valdigt tryggt och jag smalter in ganska bra eftersom det ar sa manga europeer har. Imorgon ska jag besoka ett childrens center som Mary driver, det ska bli spannande!

Hoppas ni har det gott dar hemma! Massa massa kramar fran mig!