Hela dagen har i princip ägnats åt att läsa ”I muntra damers sällskap” av Alexander McCall Smith, som är en del av serien om privatdetektiven Mma Ramotswe i Botswana. Jag fastnade helt för serien när den gick på tv i höstas och nu har jag hunnit läsa ut de två böckerna jag köpte på Arlanda innan jag åkte. Charity hade en superbra bok-dator från Amazon.com som rymmer ungefär 500 böcker, plus att den har internetaccess och ett batteri som räcker ungefär fyra veckor. Det får bli ett önskemål när ni åker till USA mamma! Boken jag läste nu avslutades så fint, om Mma Makutsi som äntligen fick en make.
”Hon hade så mycket kärlek att ge – hon hade alltid känt det så – och nu fanns det äntligen någon hon kunde ge den kärleken till, och det, visste var bra; för det är det som räddar oss, det är det som gör vår smärta och vår sorg uthärdlig – detta att ge kärlek till andra, detta att dela med sig av sitt hjärta.”
Fint va? Och jag tycker mig se så mycket av det här nere. Människor som genomlidit krig och som väljer att ägna sina liv åt att hjälpa andra istället. Som pastorn som berättade att han var här i Juba under kriget, när regeringen grep alla som jobbade i kyrkor. Han blev varnad och tog sig till Nairobi, men alla hans kollegor, sju stycken, blev fängslade och dödade. Trots det har han valt att återvända för att arbeta för folket här.
Jag önskar verkligen dela med mig av mitt hjärta, och jag känner att jag har mycket kärlek att ge. I natt drömde jag att Arvid var ett får och att jag hade lite uppfostringsproblem med honom, och någon sa åt mig att jag borde lämna tillbaka honom till dem jag köpte honom av. Vilket jag så klart blåvägrade. Men imorse vaknade jag och kände att jag skulle vilja ha ett får här på compundet, ett litet lamm att ta hand om. Någon att få gosa med, jag som är som en koala har inte fått kramas med nån på två veckor nu. På onsdag åker vi till Mundri och där kommer jag förhoppningsvis träffa Grace och Christine som jag mötte i Akuem förra året. Så de kommer nog ha mig hängandes runt halsen så länge vi är där. Tyvärr har jag inte så stora förhoppningar att lära känna nån av barnen i området, idag började till exempel en liten pojke gråta och sa ”kawaja”. Han var alltså livrädd för vitingen. Men det ska tilläggas att de äldre barnen är ganska nyfikna av sig, men det är ju inte som att man plockar upp en sjuåring i knät och börjar gulla med den som man kan göra med småbarn. (Ja, om föräldrarna är med alltså.)
Imorgon är det back to business och jag ska bli presenterad för the steering committee of the country directors for the NGO’s. Sen ska jag börja skissa på en bakgrund till the country strategy och försöka få lite mer grepp om alla de uppgifter Maurice har, han som administrerar IAS i Juba. Dessutom, inte minst, ska jag lämna mina kläder för tvättning hos en kvinna som tar, hör och häpna, 3 SEK för tvätt och strykning! Det känns som jag ska råna henne och om hon kräver det tredubbla av mig mot för vad hon tar betalt av andra så kommer jag ändå inte klaga. Fattar ni vad skönt det kommer bli att slippa handtvätta i den här värmen? Dessutom gör jag av med så sjukt mycket kläder här nere, en kjol kan jag ha högst två-tre gånger och en t-shirt allra högst en gång innan det känns livsnödvändigt med en tvätt.
Jag var på kvällspromenad ikväll i området, och det är fascinerande vad människor är nyfikna och sociala här. Jag tror jag fick runt tjugo ”Hello, how are you?” och då har jag inte räknat in barnen. En tjej som jag stannade och pratade med, Hamida från Uganda, hon sa rakt ut ”I want to be your friend”. Varför slutade vi med sånt i mellanstadiet? Det är ju störtbra ju! Så jag ska till hennes salong Tina Turner och få håret tvättat nån dag. Hon ville absolut inte klippa det. Det kanske kändes läskigt, vad vet jag.
En viktigare sak som hänt här är att Södra Sudans regering deklarerat att de avbryter allt samarbete med Khartoumregeringen på grund av NCP:s stöd till olika miliser i södra Sudan, med ”the aim to overthrow the Southern Sudan government”.
Hur detta kommer utveckla sig återstår att se, men hittills verkar det inte vara någon oro i Juba. Alla stridigheter har varit baserade vid gränsen mellan norr och söder, men det är nog så illa om man ser till antalet skadade och att NCP faktiskt vill störa freden. Men som jag sagt tidigare, var inte oroliga för mig! Skulle det vara någon form av osäkerhet kring säkerheten i Juba så får alla NGO’s veta det direkt från FN.
Ett låångt inlägg igen, och sorry att jag leverar få (inga) bilder. Det är på grund av den långsamma täckningen! Hur har ni det där hemma? Skriv på facebook och berätta om ni inte kommer åt att lämna en kommentar här! Det är mycket uppskattat. J Kram och god natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar