Visst heter de så Lundis? Du brukar ha koll på sånt! Molnen och vinden lovar regn snart, och ikväll kom det faktiskt några droppar. Jag började skrika, eller jubla var det nog, "It's raining" men dom trodde att jag skrek "It's ringing" och började leta mobilen åt mig. Det är lätt att det blir lite språkliga missförstånd här, som idag när vi skulle gå till Home and Along, ett businesscenter här. Jag trodde hela vägen att det hette "Hommalong" och att det var ett dinkanamn eller liknande. Så jag upprepade "Hommalong" hela vägen för att inte glömma det, tills jag såg skylten. Men visst är det ett konstigt namn på ett businesscenter? Det hålls många möten där så Henry ville visa mig stället ifall jag måste ta mig dit själv nån gång. Och vi såg alla ambassader, presidentpalatset m.m. på vägen dit. Det är helt ofattbrt för mig att Juba var en liten byhåla före the peace agreement som kom 2005. Men jag har hört att Juba kallas världens största by fortfarande och det är ganska passande om man ser på resten av staden. Den växer tokfort, men de flesta husen är byggda där det finns plats och med risk att bli bortkörda av regeringen om området ska bli plats för nåt annat.
Jag har gjort omelett (igen) och fick hjälp av den snällasmala vakten (som går på mitt feedingprogramme) att göra upp eld och få glöd på kolen. Han är så smal, han sitter med knäna uppe vid ansiktet och jag känner mig som en köttbulle när jag sitter på huk bredvid honom. Han har varit soldat i kriget i flera år och han har en dotter som är psykist sjuk och som satte eld på hans hus så allt brann upp. Då började han dricka, tills Maurice fick höra om honom och erbjöd honom jobb här. Han verkar så ödmjuk och snäll trots allt han varit igenom och han försöker prata engelska med mig trots att han bara kan några få fraser. Jag försöker mig på arabiska också, men eftersom jag bara kan runt tio ord så blir det inte så mycket sagt. Men vi ler mot varann och tar varann i hand som man alltid gör när man möts här. Och har man en lortig hand så räcker man bara fram armen så tar man på handleden istället som hälsningsgest.
Sudanesiska nyheter, vilket vi ser på varje kväll, tv:n är alltid igång på kvällarna, är en ganska rolig grej i sig. Det är alltid tjejer som är nyhetsankare och i en liten ruta i hörnet finns en man som talar teckenspråk. Undrar hur många som kan teckenspråk i Sudan? När det är nyhetsinslag, med bilder eller film från olika platser, så är det sällan ljud med så jag tror alltid att tv:n pajat men det är bara att nyhetsinslaget är "tyst". Så får man en förklaring till det sen när tjejen i rutan är tillbaka.
Imorgon reser Amule, en av de jag träffade i Akuem förra året och som driver en av partnerorganisationerna, åka till Jonglei med supplies till borrteamet. I Jonglei är det stridigheter om makt och ministerpositioner och många har blivit dödade. Jag frågade om han inte var rädd att åka dit, men han sa bara att han inte kände sig rädd utan att han känner att han vill finnas till för folket där, för de flesta har redan lämnat dem. Jag kan inte annat än känna beundran för någon som så ödmjukt väljer att åka rätt in i stridigheterna. Amule var själv med under kriget och bodde under ett år i djungeln med sin mamma, blev tagen som barnsoldat, blev befriad av mamman en natt och sen flydde de till Uganda. Det är svårt att förstå vad människorna i det här landet har gått igenom, men som jag sagt tidigare så verkar alla ha en historia att berätta.
Min historia får bli om Hommalong och alla människor jag möter här. Förhoppningsvis kommer jag ha många positiva berättelser med mig hem i juli också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar