Nya jobbet!

Klockan är snart fyra här och den värsta värmen börjar avta... Jag satte upp ett par gardiner idag och jag har nog aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Ursäkta för mycket prat om svett och värme, men det är fascinerande hur mycket vatten man kan dricka här utan att behöva gå på damernas. Och 50 grader på dagarna gör sitt till...

Har fått massa dokument att läsa och sätta mig in i för att kunna komma igång med jobbet. Jag kan urskilja tre huvudsakliga uppgifter för mig nu när jag är här, till att börja med närvara vid de otaliga möten som hålls mellan olika NGO's, regeringen och andra organ. Hittills vet jag inte exakt vad de innebär och kommer handla om, men det ska bli spännande att se! Förhoppningsvis blir det första mötet nu på fredag. Andra uppgiften att göra är att sammanställa en country strategic plan för södra Sudan, vilket jag ser sjukt mycket fram emot eftersom jag gillar att sammanställa saker och samla information. Det arbetet kommer innebära att jag reser runt och besöker de olika fältkontoret, vilket också känns sjukt spännande och intressant. Tredje grejen jag ska ta uti med är ett partnerprojekt som jag ska koordinera, vilket jag faktiskt tog på mig själv eftersom jag tror det är ett bra sätt för mig att få insyn i arbetet samtidigt som de flesta partners kommer vara på plats här i Juba. The programme officer i Khartoum har inte samma möjlighet att sitta ner och prata med partnerna som jag har som är baserad här. Så det är vad jag ska göra de närmaste månaderna. :) Och antagligen en del till saker jag inte vet om nu!

Vardagen här på compoundet ser ut som så att jag vaknar cirka 5.30 varje morgon av grannarns tupp som galer som en galning fram till sju, då brukar jag somna om eller vila en timme. Sen te och bröd till frukost, en dusch (det brukar bli tre på en dag) och sen försöka få igång internet. Det är inte jättestabilt och jag tror tyvärr att Skypande kommer bli svårt. Men jag kan i alla fall skicka mail och chatta! (Det uttrycket känns lite 90-tal va?)

Jag börjar hitta så smått i Juba, jag vet vägen till två bra matställen och till marknaden och flygplatsen. Snart, snart ska jag våga mig på att köra också har jag tänkt. Trafiken är galen, men alla kör långsamt på grund av de guppiga vägarna, de enda som löper risk är fotgängarna och motorcyklisterna. Alla, verkligen alla, kör utan hjälm och väldigt sorgligt nog så dog våran cleaning ladys bror i en motorcykelolycka igår. Det som är ännu mer sorgligt är att det inte kändes som en stor chock eller så (självklart för henne gjorde det det) men eftersom alla kör huller om buller så bara väntar man nästan på att nån motorcyklist ska bli påkörd. Stackars Angelina skjutsades hem och har fått fyra dagar off, men sen är det tillbaka till jobbet igen. Jag undrar hur det kommer gå för hennes brors familj och hur de ska klara inkomsten nu... Fatta vad lyckligt lottad man är i Sverige som har ett helt trygghetssystem bakom sig om något skulle hända. Sorg är alltid densamma var den än inträffar, men åtminstone behöver man inte oroa sig för att hamna på gatan i Sverige om en familjemedlem dör.

Jag måste ju berätta lite om människorna här på compundet också. Det är jag och grabbarna här! Maurice administerar södra Sudan, Luca driver projekt i Yei, Henry Taban är director för en IAS partner och han bor och jobbar också här på compoundet. Därtill kommer det alltid folk på genomresa som kanske stannar nån dag, och mestadels så är de personerna män också. Det är ganska lustigt för utseendemässigt följer de ett visst mönster. Kontorsråttorna är ganska smala och välklädda, men skjorta till exempel. Pastorerna är lite äldre, har ofta kulmage och typiskt afrikanska kläder, som stora färgglada skjortor. Sen har vi the drilling team och mekanikerna, som för det mesta har kängor och overaller, vilket ger dem den mest laidback gångstil jag sett. Och jag gillart! De ser ut som ett gungande hav när de går, och de är inte sällan ganska, hmm, vältränade. Sen måste jag också nämna the guards som är alldeles för smala och i inte så hela kläder, där jag ju har ett projekt att öka deras kroppsmassa om man säger så. Och om jag vågar så ska jag be om att få låna ena mannens byxor och försöka lappa ihop dem.

Gemensamt för alla nämnda grupper är att alla, verkligen alla, har vinnande leenden som de använder ofta! Och skrattar gör de ofta också. Ofta åt skämt som sagts på arabiska eller nåt annat språk, men jag skrattar jag med för de kvider inte sällan av skratt och då är det svårt att låta bli att skratta med.

Ett toooklångt inlägg, det får kompensera för inte så kontinuerlig uppdatering. Jag skyller återigen på inte så stabil internetaccess. Hoppas ni mår bra där hemma och att det blir vår nu! Kramar