I Nairobi

Hej alla vanner!

Nu ar jag pa plats i Nairobi! Jag sitter pa ett internetcafe och har precis druckit en take away cappuccino. Temperaturen ar ungefar som svensk sommar har, mycket uppskattat! Jag bor pa ett guesthouse med massa trevliga manniskor som jobbar och springer omkring dar och jag har hunnit halsa pa pa IAS kontor. Nairobi ar sa sjuukt olikt Sudan kulturellt sett, har ser man europeer och amerikaner lite overallt, det finns massa moderna shoppingcenters och som sagt, take away kaffe kanns ju valdigt icke-afrikanskt! Jag vantar fortfarande pa visum till Sudan, men forhoppningsvis far jag det imorgon och kan flyga till Juba pa fredagmorgon. Hall tummarna!

Apropa visum, nar jag kom till flygplatsen har sa skulle jag saklart lamna in visumpapper som alla andra. Forst skulle jag bara betala 10 USD for detta, men sa fragade killen varfor jag inte flyger redan idag till Juba om jag bara ar pa transit. Smart som jag ar (arlig svensk) sa sager jag att jag ska soka visum forst och vips sa kostade det 25 USD istallet! De har lite rorliga regler har, och jag undrar hur mycket av de pengarna som hamnade i hans ficka.

Killen som satt bredvid mig pa flyget var lite smartare och sa typ ingenting om att han skulle skaffa vigselbevis har, utan bara att han skulle besoka sin bror. Han visste hur the game was played... Fororvigt ar jag saaa glad att jag hamnade bredvid honom,. for jag fick hora hans story och han ar en av the lost boys som flydde under inbordeskriget i Sudan. The lost boys ar ganska kanda, det var hur manga tusen som helst som flydde under borjan av 90-talet da barnen var en av maltavlorna under kriget. (Framfor allt var det stora skaror med pojkar som flydde, jag tror det var sa eftersom flickorna ar mer beskyddade av foraldrarna eftersom de ar "rikedom" da foraldrarna far hemgift for dem.) Om man kunde doda alla barnen skulle det inte finnas nan framtid for sodern resonerade regeringen i norr.Sa tiotusentals barn flydde till fots genom Sudan ner till Etiopien och sen till Kenya, dar de levde i mer an tio ar i stora camps utan foraldrar. Som Deng som jag traffade berattde sa var det en gang som de var tvungen att fly tillbaka in i Sudan pa grund av kriget i Eritrea och da dodades narmre tiotusen barn av regeringen som bombade dem.

Deng hamnade i Kenya och dar fick han och 3000 andra barn chansen att komma till USA. The lost boys ar ett starkt natverk numera och de driver flera valgoranhetsorganisationer. Deng var har bland annat for att se hur det gar med skolor de startat i sodra Sudan. The lost boys hjalper fortfarande varandra i USA, Deng berattade att om nagon ar arbetslos eller behover pengar sa stottar man varandra finansiellt tills man kommit pa fotter igen. Det finns en bok "What about what?" som handlar om dessa pojkar och jag tror det ar vart att lasa den om man ar intresserad av sant som vi i Sverige aldrig varit i narheten av att uppleva.

Nu ska jag promenera tillbaka till the gusethouse, det ar nog dags for kvallsmat snart dar. Och jag maste bara saga, det ar saaa skont att vara har! Gront och blommor overallt, sota barn i skoluniformer, det kanns valdigt tryggt och jag smalter in ganska bra eftersom det ar sa manga europeer har. Imorgon ska jag besoka ett childrens center som Mary driver, det ska bli spannande!

Hoppas ni har det gott dar hemma! Massa massa kramar fran mig!