Till minne av Anna

I fredags klockan 22.45 somnade Anna in. Farfars syster Anna, min goa, fina Annagumma. Jag är glad att hon har fått somna in, jag ville inte att hon skulle bo på ett boende och bara vara sängliggandes och okontaktbar. Söta Anna som alltid var så glad, alltid snäll och positiv. Jag bodde hos henne ett år i Stockholm, hon och jag i en trea, med hemtjänst som sprang ut och in och alltid med TV:n på högsta volym. Under tiden jag bodde i Stockholm hann Anna både operera pacemaker och för tarmcancer. Alla gånger hon var på sjukhuset besökte jag henne, och hon var alltid lika positiv till och med i sjuksängen.

När jag hälsade på så ville Anna alltid att vi skulle gå, med henne i rullstolen, till Täby centrum och köpa grillad kyckling. Det gillade hon. Även prinsesstårta. Och så brukade vi sitta i köket och sjunga psalmer ihop. Anna älskade att sjunga. En gång var Sebastien med och hälsade på Anna. Den gången skulle hon kolla på Pavarotti på TV:n, för ”han är ju så stilig”.

Anna gillade hästar också, djur överhuvudtaget. Hon träffade min Arvid när han var en valp, han hoppade upp i sängen och började slicka henne i ansiktet. Hon bara skrattade.

Anna har haft världens bästa hemtjänst. Utan Barbara vet jag inte vad vi hade gjort. Barbara har varit både som en dotter och mamma för Anna. Hon har tagit hand om Anna bättre än vad någon nånsin kunde begära, det finns inte ord för vad hon betytt för Anna. Och för oss i familjen. Barbara har besökt Anna på sjukhuset, hon har betalt hennes räkningar, hon har tagit henne hem till sig, hon har fixat med saker som aldrig skulle blivit åtgärdat om det inte varit för henne.

Mina tankar går till lilla Anna, som på många sätt var som en liten flicka med när det kommer till hjärtat hade det största hjärtat av alla. Och som var modig nog att fånga in en tjur när hon bara var runt sju år, medan alla vuxna män tog skydd uppe i härbret. Jag kommer sakna Anna, men jag vet i alla fall att hon är på ett ställe som är långt mycket bättre än vad vi kan föreställa oss.