Årsdagen

Den 15e december närmar sig med stormsteg. Dagen då presidentens livvakter för snart ett år sen hamnade i konflikt med varandra i Juba, vilket ledde till fem dagars intensiva stridigheter med uppskattningsvis runt 5,000 döda, framför allt Nuer, i huvudstaden. Stridigheter som inom bara några veckor spred sig över hela landet och som återigen försatte Sydsudan i inbördeskrig efter tio år av relativ fred. Ett år efter konfliktens utbrott beräknas tio tusentals Sydsudaneser av olika folkgrupper ha dött, runt två miljoner har flytt sina hem och runt fyra miljoner beräknas numera matosäkra. Den 16e december 2013 kommer jag alltid minnas som morgonen när jag vaknade upp på hotellet i Apeldoorn och hur min Facebook stream var fylld av oroande meddelanden från vänner som försökte kontakta varandra och få klarhet i vad som hade hänt natten mellan 15e-16e december. Själv befann jag mig i Holland för en säkerhetsträning ironiskt nog.

När jag ser tillbaka på året som gått inser jag att magnituden av konflikten fick dimensioner vi inte kunnat föreställa oss, då i december 2013. Vi hade hoppats att oroligheterna skulle avta efter bara några veckor. Men i och med att oppositionen har förstärkt sina positioner och att man inte kunnat nå en fredsuppgörelse (det finns inte riktigt några lockande alternativ för några av de stridande parterna) så fortgår konflikten än idag. I Juba förbereder mina vänner sig på några dagars lock down; att vara inomhus med mat och vatten bunkrat upp ifall årsdagen infaller med förnyad oro.

Själv befinner jag mig återigen i Europa, långt ifrån osäkerheten i Sydsudan. Jag ser tillbaka på ett år då ZOA och IAS, mina två organisationer som jag arbetat med i Sydsudan, har gjort fantastiska insatser som troligtvis räddat livet på tusentals människor. I ZOA har vi som bekant nått ut till över hundra tusen människor med matsäkerhetsprogram. IAS has försett människor i nödsituation med rent vatten och sanitära lösningar, när ingen annan aktör ens vågat bege sig dit på grund av oroligheterna och stridigheterna. I Bor, Jongleis delhuvudstad, finns FN:s Protection of Civilian (POC) camp, där IAS var den första organisationen på plats. Mina kollegor där har fått uppleva hur Bor hamnat i händerna både på oppositionen och regeringsstyrkor i flera omgångar och hur campen en gång blev stormad av upprörda civila som försökte döda andra civila från den motsatta folkgruppen som sökt skydd där. Vid det tillfället dödades över 150 civila inne på campen och IAS fick bära ut döda människor på sin nyinköpta truck istället för att transportera borrutrustning vilket var tanken. Trots dessa fasansfulla upplevelser fortsätter mina kollegor i IAS det viktiga arbetet att förse människor med rent vatten och Bor POC är en av de absolut bästa FN camperna i Sydsudan, med lägst dödlighet relaterat till vatten. Nyfödda har namngetts till Yakani, efter IAS projektledare på plats.

Jag känner mig stolt att ha fått jobba med sådana fantastiska Sydsudaneser och andra under de fyra år jag spenderat i Sydsudan. Att detta sista år blev så otroligt fel, för att säga det minsta, är för mig en personlig tragedi, och för landet en ännu större tragedi. Vi kan bara be att fred verkligen ska komma till Sydsudan. Det känns konsigt nog rätt att avsluta min tid i Sydsudan under denna period. Vi har fasat ut de nödhjälpsprogram som inleddes 2014. Snart kommer dock torrsäsongen med förnyad styrka och nya stridigheter. Jag är tacksam att det finns människor med ny energi och nya perspektiv som tar vid.

När jag nu går in i en ny roll och en ny tjänst är det med inspiration som jag ser fram emot att ta med mig erfarenheter från Sydsudan och se hur de kan appliceras i andra kontexter. Säkerligen kommer jag lära mig nya saker och det ser jag fram emot med spänning och förväntan. Sydsudan kommer alltid finnas i mitt hjärta och det är min bön att jag ska kunna återvända på ett eller annat sätt. Med min nya tjänst ser chanserna goda ut för det, även om det dock blir kortare besök och inte postering utomlands.

Jag är så tacksam att få vara Sverigebaserad; trots gråa november har jag nog aldrig tyckt det varit så skönt att vara hemma. Det har varit några veckors intensivt resande i Europa under de snart två månader jag varit hemma. Jag är också tacksam att ha vänner på olika håll jag kan besöka samtidigt som jag reser runt med jobbet eller av andra anledningar. Sydsudan har gett mig så mycket att det är svårt att sätta ord på det. Före årsslutet ska jag försöka göra en summering. Före jag går in i den nya tjänsten och fasen i livet.

Just nu finns tankarna i Juba. Vackra, dammiga, svettiga, trasiga, kaosartade Juba där så många fantastiska människor lever sina liv. Glöm inte Sydsudan. Där bor människor som du och jag, som längtar efter trygghet och fred. Mammor och pappor som vill utbilda sina barn och som vill se dem växa upp till starka, trygga människor. Vi kan välja att blunda och leva våra liv här hemma i Sverige. Eller så kan vi välja att sträcka ut en hand genom de många hjälporganisationer som finns på plats. Det kan gälla Syrien, Filippinerna, Myanmar, Somalia, CAR eller något annat land där nöd finns. Vi har så mycket i Sverige, ett överflöd utan dess like. Om vi förstår vilken förmåga vi har att faktiskt förbättra världen, genom vår egen lilla insats, så tror jag det kan vara en hisnande insikt. Vi kanske bara förbättrar livet för en person, men för att citera en sjuksköterska jag läste om "För den personen betyder det allt".

Exiting

Jag har hundra miljoner saker att gora kanns det som. Eller for att vara mer konkret: jag borde/ska skriva tre ansokningar for the Strategic Response Plan for tre olika sektorer; WASH, Food security och Protection. Jag kan det som rinnande vatten men jag ar bara sa... overwhelmed. Alla tankar snurrar. Avskedsfesten i fredags. Sista Jubapartyt i lordags. Farvalen som sas pa sondagen till Pub church. Farval idag. Farvallunch och farvalmiddag imorgon. Sista hejda pa onsdag pa Logali. Packa. Svara pa emails. Helst vill jag bara dra tacket over huvudet och grata en skvatt. Eller sova nagra timmar. Jag vaknar efter fyra-fem timmars somn och tankarna bara snurrar... Jag lamnar Juba. Jag lamnar Juba. Jag lamnar Juba.... En sadan lattnad och samtidigt sadan saknad. Det ar ratt tid. Snart fyra ar for mig har i Sydsudan. En lagom lang period som kanns som en evighet. Nar jag traffar nya Jubalites och de hor att jag varit har sa pass lange brukar de flesta stirra pa mig som att jag ar ett ufo eller nat. Och dar ar man val lite efter ett tag har. De fa manniskor som fortfarande finns kvar av the old crew kanner alla likadant; att Sydsudan forandrat oss och vart satt att se pa livet, pa ett eller annat satt. Och det ar jag tacksam for. Sydsudan kanske har gjort mer for mig an vad jag kunnat gora for det har landet. Att se dod och liv i sa klara farger ger perspektiv och erfarenhet som inte kan kopas for pengar.

Att komma hem till Sverige kanns skrammande och morkt i oktober. Den arstid jag hatar mest. Morkt, morkt, morkt och lerigt, lortigt. Jag ska kopa en sjalvgaende dammsugare. Och resa sa mycket jag kan och halsa pa vanner och slaktingar runtomkring, i den man jag kan ta med mig Arvid. Och sa lite debriefing i Frankrike. Fira 30arsdagen i Paris med Laetitia. Kanske ta en resa i december till nat varmt stalle. Yogakurs i Sri Lanka? Hanga med familjen. Isabella. Med alskade farfar som varit sjuk.

Jag lamnar bakom mig ett Sydsudan som gar mot en ny torrperiod. Intensifierade stridigheter. Ett Juba som deporterat en av mina journalistvannner och som just nu haller en annan van i fangelse for att hans organisation skriver och vittnar om vad som pagar i det har landet. Ett land dar min kollega och van Repents bror blev mordad for tre manaders lon som han hade hos sig i sitt hem. En annan kollega och van Jackson miste sin fru helt ovantat forra veckan. Sa mycket dod och samtidigt gar livet vidare. Nya barn fods. Nya byggnader poppar upp. Jag maste dock fa ett break fran hela den har galna karusellen som bara tycks snurra snabbare och snabbare for varje ar.

Hur det kommer kannas att landa i Sverige aterstar att se. Jag vet att det finns ingen i min narhet av vanner i Sverige som kan riktigt relatera till mina fyra ar har. Det ar okej. Men jag hoppas resa och halsa pa andra fore detta Jubalites for att inte bli helt ensam med alla upplevelser och tankar.

Om jag ar sen med att svara pa mail sa far ni ursakta mig. Det ar helt enkelt sa att min hjarna lever sitt eget liv den har sista veckan. Survival mood kan man nog kalla det. Gor det som maste goras, och lamna resten till senare. Jag ska forsoka summera min tid nan gang nar andan faller pa. Snart ses vi och det ser jag grymt mycket fram emot. Pussar och kramar tills dess        

En vanlig dag

Ibland maste man bara fa skriva av sig lite. Det behover jag nu. For nar jag tanker pa saker som inte uppror mig langre, utan mer gor en bedrovad, men inte sa dar upprord, da kanns det lite ja, avstangt... Efter ett tidigt clustermote sa star vi utanfor OCHA och vantar pa att vara skjutsar ska komma. En kollega far ett samtal. Nagon har fatt ett mentalt sammanbrott utanfor deras klinik och en mental health officer maste tillkallas. Mamman har forlorat sina barn i stridigheterna och nu nagra manader senare bryter hon ihop. En annan kollegas skjuts ar forsenad. Chaufforen ar fast i ett trafficjam. En bodaboda forare har dott efter en krock.   Min skjuts kommer och vi aker mot kontoret. Pa vagen till kontoret, inte langt ifran nationella sakerhetsbyggnaden, star en stor folksamling. Vi stannar och fragar vad som hant. De har hittat en dod kropp i det lilla vattendraget langs vagen. En soldat som antaligen varit dod i nagon dag. Man vet inte varifran kroppen kommit, men nagon har dumpat den i vattnet.

Sydsudan ar sa fullt av dod. Jag akte med en bodaboda i TongPing en morgon. Jag fragade honom var han kom ifran. Han bodde i Juba men kom ursprungligen fran Malakal. Jag fragade nar han var dar senast. I maj blev svaret. For att halsa pa sin syster. Var ar din syster nu fragade jag. -I ett flyktinglager i Etiopien. Och hennes familj? Maken och barnen blev alla dodade i stridigheterna.

Nu finns det en ny generation av traumatiserade manniskor i Sydsudan. De som vaxte upp utan krig och svalt har tvingats uppleva vad deras foraldrar fore dem upplevde. Gode Gud, have your way in this country. Jag vet ingen utvag.      

Nya tider

Tillbaka till gamla, kara Juba, men med nya saker pa gang. Eller ett oskrivet blad snarare. En nodvandig break ar pa g, och jag raknar ner veckorna. Jag hoppas att de inte gar lika fort som min semester gjorde, fyra veckor sa ju liksom bara swish och sa var de forbi. Sa blir det ju latt nar man flyger och far runt, runt som jag brukar gora. En vecka i Edsbyn, en vecka i Mallorca, vidare till Orebro, torpet, Hallsberg, Orsa, och tillbaka till Edsbyn. Det var nog den basta semestern pa flera ar. Jag kollade jobbmailen bara tva ganger. Tva ganger!! Bara det ger ju lite halleluja kansla. Men mest av allt sa ger nog denna lilla tos pirr i magen och massa, massa kanslor som flodar over:

Isabella Helena Marie Hedman. Varldens finaste. 

Med varldens stoltaste pappa bredvid (som sig bor).

Jag ar ju som sagt tillbaka i Juba nu, fram tills den 20e oktober. Sen bar det av tillbaka till Sverige. Sen vidare soderut i Europa. Tack och lov for att min fina grannfru fran Bullerbyvagen - Karin - salde sin bil till mig. Den kommer kunna fa plats med bade mig och Arvid nar vi bilar nerat. Och kanske en och annan moster ocksa. Den mest vagberesta av dem som erbjod sig sa snallt att hon kan sitta bredvid och prata med mig ner till Frankrike. 

Just nu sitter jag och filar pa mitt CV (pa arbetstid, jag vet!). Det finns ett jobberbjudande i Myanmar. Vilket vore hur kul som helst, men i max tre-fyra manader. Vore det inte for Arvid hade det nog varit perfekt i ett ar eller sa. Men jag langtar ju som en tok efter den lille herren. 

Det ar svart att summera vad som hander har nere nu nar det ar offentligt att jag lamnar Juba. Det kanns sa kontigt att saga det. Det var inga glada miner alls har pa kontoret igar. Mera tarar och en valdigt nedstamd mandag. Jag maste forsoka fa tid och aka och beratta det for all goa vanner i IAS innan de hor det pa andra omvagar. Snart fyra ar i Sydsudan och nu snart ar det dags att dra. Jag kommer sakna det har stallet. Sa mycket. Det gor ont bara att tanka pa. Men att stanna ar heller inget alternativ. Jag behover en break och det finns en tid for allt: Att plantera. Att vattna. Att skorda. Att atervanda. Hem till Sverige. Eller nan annans. God knows. Framtiden ar i Hans hander. Tur de ar sa mycket storre an mig.

Nedbruten

Igar firades Independence Day i Sydsudan, den tredje for detta nyfodda land. Vi stannade dock hemma - delvis pa grund av sakerhetslaget. Men ocksa for att jag finner det svart, om inte omojligt, att fira sjalvstandigheten i ett land som just nu begar sjalvmord.

Om nagra veckor kommer svalt att deklarereras av WFP. Det ar det sista kritiska laget ur ett matsakerhetsperspektiv. Det ar laget nar hundratals, tusentals, dor pa grund av de inte har atit pa dagar, veckor. Nar deras kroppar ar sa forsvagade att de inte kan sta emot vanliga sjukdomar som diarre. Nar man far lunginflammation som sakta kvaver en till dods for kroppen inte har kraft nog att bekampa sjukdomen, ens med mediciner tillgangligt. Bilder fran 1990 spelas upp i mitt huvud. Flickan som var andetag fran att bli uppaten av en gam, som det ser ut fran bilden nedan. Vi vet inte vad som hande med flickan. Carter, fotografen, lamnade henne dar hon var. Vissa havdar att han ansag att det inte var en journalists uppdrag att radda liv, bara att skriva om det och pa sa satt vacka uppmarksamhet. Bilden blev publicerad i NY Times och spreds over varlden. Fran vissa hall blev kritiken mot Carter massiv. Kanske var det detta, och allt han sett och upplevt i damera Sodra Sudan som bidrog till att han begick sjalvmord nagra manader senare. Bilden talar dock sitt tydliga sprak, och i Sydsudan upprepar sig just nu historien.

I Bentiu's POC camp (Protection of Civilians) begravs runt 10 barn dagligen. De dor av  sjukdomar som ingen manniska borde behova do av idag. Pa grund av orent vattnen. Nedbrutet immunforsvar.

https://radiotamazuj.org/en/article/dozens-children-buried-bentiu

Den har krisen hade inte behovt handa. 2013 sag ljusare ut an andra ar. Skorden var positiv, regnen goda. Men tva politiker kom i luven pa varandra. Vande de tva storsta folkgrupperna emot varandra. Krisen var ett faktum. Etnisk rensning. Valdtakter. Massiv forstorelse av de tre storsta staderna i landet. Folk har flytt ut i bushen och levt pa vilda frukter och atit gras for att overleva. Tillbaka pa ruta ett sedan PCA - fredsfordraget mellan norr och syd - skrevs under 2005. Inte bara det. Tillbaka till 1990. Nar massiv svalt dodade tusentals manniskor.

ZOA har gjort vad vi har kunnat. Delat ut utsade i vara programomraden for att conflict affected people och IDPs (Internally Displaced People) ska kunna plantera och skorda runt oktober. Runt 90,000 manniskor ar hittills nadda genom vara program. 90,000 av fyra miljoner som beraknas vara i riskzonen.

Nu kan vi inte gora mer for tillfallet. WFP delar ut mat, gor sa kallade airdrops dar Antonov flygplan slapper ut ton med mat i svaratkomliga omraden. Hjaltar och hjaltinnor kommer vara ute i bushen i tva-tre manader och jobba med att distriburera detta. Forhoppningsvis radda tusentals manniskor fran att svalta ihjal.

Jag ska hem till Sverige. Vila. Jag behover det mer an nansin. Inte tanka pa detta. Ibland kanske gora nagot annat an att vila, ocksa for att slippa tanka pa vad som hander i Sydsudan. Ta en spontan resa nanstans. Fa nya intryck. Se att inte hela varlden ar en katastrof. Skratta och vara bekymmersfri for nagra veckor. Sydsudan har atit sig innanfor mitt skinn och det besoker mig pa natterna. Det suger musten ur mig, langsamt men sakert. Jag ger in sista dropparna energi nu de tva sista dagarna fore jag reser. Skriva klart en rapport om IDPs i Tali som jag traffade dar for tva veckor sen. De fortjanar att ha sin historia berattad, hur trott jag an ar. Skriva en ansokan som kanske, kanske, kan bringa in nya projekt for ZOA. Projekt som forhoppningsvis kan bidra till nagon form av recovery i omradena vi arbetar i.

Ok, en kopp kaffe nu och inshallah sa ror jag detta i hamn for denna vecka. Vi ses pa sondag. Glom inte att ge ett bidrag till organisationer som ar pa plats. ZOA, MSF, Radda Barnen ar utmarkta exempel pa organisationer som finns pa plats dar det mest behovs. Glom inte Sydsudan. Manniskor har ar manniskor precis som du och jag. Hunger kanns likadant. Nar man misst sitt barn har grater man samma tarar. Vi kan vara med och forandra. Radda ett liv. Carter gjorde det han tyckte sig kunna gora. Men senare angrade han sig kanske. Jag vill inte angra mig for vad jag INTE gjorde. Hoppas vi kan sta tillsammans i det. Varma halsningar fran ett svalt Juba.  

2014 World tour

Det har aret har ju varit minst sagt omvalvande. Aldrig har jag nog varit sa trott, jobbat sa mycket, rest sa mycket och upplevt sa mycket. Det ar ocksa forklaringen till den klena uppdateringen.  Men nu nar jag tagit tag i att lagga in bilder pa datorn sa tankte jag att jag kan ju dela med mig av nagra resebilder till er dar hemma:

Vi borjar i Nairobi i Februari, dar jag var for en OFDA/USAID workshop. Och nej, elefanterna var inte deltagare i konferensen, men de ar foraldralosa bebisar som tas omhand pa Sheldrakes elefantbarnhem.

Och sa har liten ar man om man bara ar en vecka gammal... Och det ar kallt i Nairobi motfor norra Kenya dar den har lillen kom fran...

Senare for jag och min kollega Pieter vidare till Norra Bahr El Ghazal for en undersokning... Dar drack vi etiopiskt kaffe och undersokte mojligheterna for att starta upp ett nytt vatten- och food security program.

Och dar kan man traffa sana har godingar

Efter Bahr El Ghazal akte jag vidare till Italien, och hann med att bli arresterad pa Kairos flygplats i nagra timmar, innan de insag att de anhallit fel person. Jag ar rattsa overtygad om att de bara roade sig och att det hela fick ett slut sen svenska ambassaden borjade ringa dem.

Jag och Haidar gick pa WFP party, reste till Amalfi, sen en tur till Neapel och vidare till Milano, dar jag traffade Lenny och Michela for en kvall.

Jag var minst sagt lycklig nar min fina Jenan bestamde sig for att ta en trip till Rom och halsa pa oss.

Efter Italien fortsatte valdsturen till Libanon, dar jag motte upp med Pilar och Ali.

Jag och Pilar bodde 4-stjarnigt i downdown och hade nara till alla rooftops (ja, man maste kompensera och balansera nar man bor i Juba...)

Fran hotellet hade vi nara till hamnen och massa goda restauranger; meze och sushi stod for det mesta pa menyn. Och tack vare Ali sa hittade vi till alla roliga barer och stallen vi inte hade hittat utan var lokala guide.

Och efter en helg i Beirut, sa tyckte vi det var onodigt att vanta allt for lange med att traffas, sa vi akte vidare till Dubai. Jorge, Pilar, Jessie och Ali.

Och i Dubai gar det alldeles utmarkt att hoppa mellan rooftops, sa det gjorde vi i fyra dagar. Och Jorge's lagenhet ligger precis vid hamnen, sa fran vart sovrum sag vi batar glida forbi och barn plaska i poolen nedanfor vart hus.

Efter manga sena kvallar i stallen som Dubai och Beirut, sa var Holland ganska skont att landa i. Lite narmre Sverige, lite mer hemma.

Tva veckors traning med ZOA i Apeldoorn, nagra besok i Amsterdam dar jag traffade Laetitia och hennes bror, skogspromenader och sol, sol, sol utan kvavande hetta var helt underbart.

ZOA bjod pa lite helgaktiviteter som battur och besok i en traditionell fiskeby. Och jag traffde min karaste Charity som numera bor i Holland, ar gift med Kees, pratar hollandska och jobbar med mig i ZOA! Vi har foljts at sen vi traffades i Sydsudan forsta gangen 2010, da vi bada jobbade med IAS. 

Och efter denna varldstur sa slots cirkeln nar jag fick aka hem en vecka och traffa karaste familjen och Arvidparvid.

Han ar ju liksom det finaste som finns. (Lanar bilden av basta plastmatte Elin.)

Och det var forresten Elin och Arvid som slappte av mig pa Arlanda nar tagtrafiken upphorde att ga i min del av Sverige. Det var ju lyx att fa pussa pa honom pa Arlanda, sorgligt men lyxigt pa samma gang.

Och nu ar jag tillbaka i Juba for nagra veckor, jobbar pa femton olika ansokningar samtidigt, upptacker nya rooftops (en; James rooftop) och sager hejda till en massa, massa vanner som tycker att det ar dags att lamna Sydsudan nu. Men snart ar det juli och da kommer jag hem till varldens basta saker som vantar; liten bebis och 30-arsfest, Orsa och sommarSverige. Puss fran froken J 

Sydsudan, har kommer barnen...

Det finns nog inget annat land i varlden dar barn ar sa glada som i Sydsudan. Trots hungriga magar sa hor man alltid barn skratta och leka runt omkring. Det spelar ingen roll var man gar i landet sa finns de dar, med knotiga ben och armar visserligen, men med en uppfinningsrikedom som bara barn kan ha. 

Kolla bara in flytkuddarna. Det ar gjorda av tomma plastflaskor som stoppats i plastsackar som WFP delar ut. Stortskont ju! 

Jag hoppas och ber att inte situationen fran 1993 ska upprepa sig. Sydsudan har upplevt svalt forut, och man befarar att 4 miljoner manniskor kan vara i riskzonen. Vi jobbar nu for fullt med att se till att de manniskorna far utsade och all support de kan tankas behova for att forhindra att en katastrof intraffar.

Vi behover era boner, Sydsudan behover era boner. Boner till Gud, eller bidrag till olika hjalporganisationer, allt ar valkommet. Sjalv behover jag mer energi, och just nu forsoker jag fokusera mina tankar i positiv fardriktning. Tack for att ni bryr er sa pass mycket att ni laser detta och tanker tanken; var kan jag hjalpa till? 

Sydsudan i mitt hjarta, har kommer kvinnorna...

De ar starka, de ar vackra, de har manga barn, de ar underprioriterade for utbildning (bara runt 18 % av kvinnorna i det har landet ar las- eller skrivkunniga), men otroligt intelligenta och med starkt psyke som klarar av det harda livet i Sydsudan...

Kvinnorna ar ansvariga for allt fran att hamta vatten till att samla gras for renovering av hustaken, till att laga mat, plantera gronsaker, m.m.

Med allt tungt arbete, brist pa sjukvard och ett i allmant tufft liv sa blir man inte sa gammal i det har landet, medelaldern ligger pa runt 45 ar. Och det ar storre chans for en flicka att do i barnsang an att avsluta en fullgangen skolgang.

Trots det hor jag inte manniskor klaga har, de flesta har nara till skratt. Kanske ar det ett satt att hantera alla svarigheter pa, sa jag ska forsoka lara mig av Sydsudans kvinnor...

Sydsudan i mitt hjarta

Det har ar Sydsudans mest alskade tillgang, boskap. 

Med det koper man fruar, land, man betalar for begravningar, for sjukvard, m.m. 

Hela livet kretsar kring boskapen i de boskapshallande folkgrupperna.Man bor och lever med korna, man kanner dem alla vid namn och man imiterar ofta sin favorit kos horn med sina armar om man till exempel blir fotograferad.

Trots att man inte ser djuren som en religios symbol, som i till exempel Indien, sa har de ett varde som ofta overstiger manskligt varde. Det blir inte minst tydligt nar cattle raids, boskapstjuveri, dodar tiotals, hundratals och ibland upp emot tusen person, for att fa tillgang till mer boskap. 

Unga man kan inte gifta sig om de inte kan betala brudpriset, vilket ofta kan ga upp emot 100 kor. Rakna ut kostnaden om en ko kostar runt 500 USD... 

Nar de unga mannen kommit tillbaka till byn med lyckad raid sa sjunger byns unga tjejer hyllningssanger, och den starkaste och tuffaste krigaren far flest beundrarinnor. 

Om forlorat hopp

Jag vill inte vara cynisk. Eller ha forlorat hoppet for detta land. Men den har veckan ar mellan hopp och fortvivlan. Kanske maste man bryta ihop for att byggas upp igen. Det kanns som det ar min lott i livet, att vara mellan topp och dalar i olika skeenden av det som kallas livet. Men jag hoppas att det inte ar Sydsudans lott. Ett land behover stablitet. Hur de ska komma ut ur elden och in i nagon form av aska, det ar fragan. 158 civila dodades i Bor, i en attack pa FN basen som ska ge civila kvinnor och man, barn och gamla, en fristad, en saker hamn i denna konflikt. I Bentiu dodades mellan 200-400 manniskor som sokt skydd i en moske, och flera andra som inte kunde fly fran sjukhus. De utfragades om deras etniska tillhorighet, och om de stottade regeringen eller oppositionen. Beroende pa deras svar fick de leva eller do. Rwanda's folkmord skedde for precis 20 ar sedan i ar, och historien upprepar sig medan omvarlden star handfallna och ser pa...

Det som borjade sa bra, med 99 % av befolkingen som rostade for sjalvstandighet, och en Sjalvstandighetsdag som fick solen att se ljusare och starkare ut an nansin forr, har nu utvecklats till en nationell katastrof.

Mer sjunger sa vackert om detta multikulturella, rika land:

https://www.youtube.com/watch?v=M6N9juaY_A4

Och sa min van Kim som skriver exakt de ord som finns i mitt hjarta nu:

http://www.rapolitics.org/in-a-south-sudan-state-of-mind/#more-3322

En bitter eftersmak

Mina rubriker innehaller ofta entusiastiska uttryck och positiva utlatanden om saker och ting. Idag tanker jag dock inte vara sa positiv. Jag ar arg. Eller less. Och cynisk till vad vi haller pa med har i Sydsudan. Inte som ZOA, men som International Community. Vi pumpar in miljoner i nodhjalp, medan Sydsudan's regering koper vapen fran Europa for miljontals dollar. Nej, jag skojar inte. Hoga regeringstjansteman bygger lyxvaningar i Nairobi, medan kyrkor i Sydsudan for 20,000 USD i hyra for att hyra ut sitt land till nan rik investerare. Och var gar pengarna? Det enda tecknet pa rikedom i det har landet stavas dyra bilar, dyra kostymer och overdrivet lyxiga hus. Investering i vagar, sjukhus, skolor, m.m. lamnas over till NGOs och utlandska givare. Befolkningen i Sydsudan far kivas med machetes och AK47:or om brodsmulorna som regeringen och det Internationella samfunded sa snallt skrapar ner fran bordet till dem. Eller, ska tillaggas, vi ar manga som jobbar med kniven mot strupen for att forhindra mass svalt nasta ar. Tiotusentals har dodats och over en miljon har tvingats fly sina hem. Och vi gor vad vi kan for att ersatta forlorat utsade, stulna jordbruksredskap, m.m. Men gor vi verkligen nagot for det har landet i det langa loppet? Eller satter vi bara plaster pa saret, plaster som tillater regeringen att fortsatta negligera sin befolkning och fly sitt ansvar? Jag har varit har tillrackligt lange for att hunnit se flera kriser. Och tyvarr har kriserna bara okat i magnitud och styrka. Fran att rora sig om 5,000-6,000 manniskor i behov av nodhjalp 2011-2012, till tiotusentals i akut behov 2012-2013, till hundratusentals i akut behov 2013-2014. Varje dag laser jag i nyheterna om barn med blodiga diarreer, undernaring, foraldrar som hackats ihjal av fore detta grannar... Ja, jag ar ledsen att detta inlagg ar valdigt negativt, men just nu vill jag bara skrika STOPP till denna regering, TA ERT ANSVAR OCH BORJA AGERA! Sluta investera i vapen, slut fred, dela pa makten, sluta kop lyxbilar och sluta stjala fran de fattigaste. Har vi kommit sa langt att vi inte langre bryr oss om de svaltande barnen? Ja, fran regeringens sida verkar det sa. Och fran det internationella samfundet borjar vi sakta men sakert fraga oss, vad ar det vi egentligen gor for, eller mot, det har landet. Jag har inga svar, bara massa fragor idag... Och en stor dos omotivation att jobba. Jag vill dra filten over huvudet och saga; los era egna problem! Men sa kommer ansiktet av den dar undernarda pojken franfor min nathinna. Och jag vet att han har ingenting att gora med den har politiska roran. Hur vi som internationellt samfund ska kunna hitta en balans till hur vi forhaller oss till regeringen, det aterstar att se. Jag ska traffa min van som jobbar med SIDA idag och brainstorma med henne. Ett samtal som kanske inte gor nagon mer skillnad an att jag far slappa ut lite av min kvavda frustration. God Bless South Sudan, som deras nationalsang uttrycker. Det har landet behover det mer an nagonsin.  

Roma - A presto! (eller nat sant!)

Pa onsdag bar det av till svalare breddgrader, hehe. Da aker jag till Rom och sen vidare till Amalfi for nagra dagar. Eller ja, en och en halv vecka typ. Det ar inte sa dumt. Lite av en overlevnadsgrej nastan. Jobba tills du stupar, sen dra till nat skont stalle och slappa och leva livet. :) Haidar har ett place pa Trastivere sa vi har tva helger i Rom med nagra events inplanerade (borjar med WFP fundraising gala pa fredag!), men mest tanker jag nog sitta pa nan litet torg och sippa prosecco. Och har jag tur hinner jag en svang till Milano dar mina vanner befinner sig med en lite nyfoddis. Jag har inte traffat dem pa typ 1,5 ar sa det vore supermys. Vi far se vad som hinns med, mitt motto ar sa lite planerat som mojligt.

Den har helgen kanns som en forberedelsehelg for semester. Absolut inget jobb, pizzakvall hos vanner, massage, drinkar vid Nilen, Amarulla iskaffe (med riktiga isbitar som jag hittade pa ett supermarket!!) och massa hemmatid har gjort gott for kropp och sjal. Men klockan ar atta och jag ar redo att sova sa jag antar att jag har lite somn att ta igen efter nagra intensiva veckor.

Snart kommer Aisha over. Min basta, finaste Aisha. Hon har bott har i snart en vecka nu. Al, min andra huskompis, har dragit till Uganda pa semester sa Aisha haller mig sallskap har. Vi har massa tjejsnack och ansiktsmasker och diskuterar allt fran hur khawajas har hundra olika ansiktsprodukter, till vad som ska handa i framtiden, vilken business som kan sattas upp i Uganda for en rimlig summa, och sana dar smaevent som hant under dagen. Jag kommer sakna henne nar hon flyttar ut, det ar lyx att ha en tjejkompis att bo med.

Nu vantar nagra telefonsamtal. Ha det gott dar hemma och njut av varen och varsol! Kramar

Fyra fantastiska kvinnor

I helgen firades Internationella kvinnodagen. Jag upptackte det inte forran pa sondag i kyrkan, da alla kvinnor fick godis men inte mannen. En liten ojamlikhet kanske, men what the heck. Det har med Internationella Kvinnodagen kanns ju lite ur tiden i allmanhet kan jag tycka. Gender equality handlar ju om sa mycket mer an bara en kvinnofraga. Nar min farmors vaxte upp var Kvinnodagen den enda dag som hennes mamma Alma kunde fa vila fran hushallssysslorna. I vanliga fall jobbade hon 7 dagar i veckan med att ta hand om allt vad familjen behovde i hushallet. Och med tanke pa att kvinnor fortfarande ar 2014 allt for ofta ar de som ar fortryckta och i underlage gentemot man, sa ar det nog trots att pa sin plats att ha en dag som uppmarksammar kvinnor extra mycket. Jag skulle darfor vilja uppmarksamma fyra fantastiska kvinnor som jag mott har i Sydsudan:

Aisha - min basta van har och mamma till Keira. Vi ar nog ganska jamngamla, trots att Aisha inte ar helt saker pa hur gammal hon ar. Aisha ar ugandier och kom till Juba for flera ar sen for att starta upp en business och tjana pengar sa hon kan forsorja sin familj. Hon driver en tvatteria dar hon tjanar cirka 2 SEK per plagg som hon tvattar och stryker. Efter 15e december incidenterna har hon valt att lamna Keira i Kampala med sin bror for sakerhetsskull. Hon saknar Keira och vi grat en skvatt ihop nar Aisha kom tillbaka. Utan Keira ar tvatterian ganska tom. Om nagra manader, kanske ett halvar, kommer hon forhoppningsvis se Keira igen. Aisha ar beredd att ge upp mycket for sin familj, i Kampala finns mycket mindre pengar att tjana och skolavgifterna har ar ganska hoga.

Azib - min fina eritreanska unga tjejkompis som jobbar som accountant pa Amsterdam Hotel. hon jobbar 12 timmar per dag sex dagar i veckan. For det tjanar hon runt 2400 SEK per manad. Mestadelen av det skickar hon hem till sin familj i Eritrea. Hon ar aldst av sex syskon och hennes familj behover allt stod de kan fa for skolavgifter, sjukvard, m.m. Azib fick precis hora fran sin chef att det finns en mellanskillnad som saknas i systemet eftersom deras manager inte skoter finanserna ratt, vilket Azib papekat flera ganger. Azib ar nu skyldig att betala tillbaka runt en arslon till chefen. Hur det hela ska losa sig aterstar att se... Kommer man fran Eritrea kan man inte bara dra darifran, risken ar da att ens familj rakar illa ut. Jag ber och hoppas att Azib's chef andrar sin installning...

Lona - min Sydsudanesiska unga van som stadar vart hus och ringer mig stup i kvarten for att kolla hur jag mar. Lona ar nog den mest trofasta van man kan ha. Hon vill alltid kolla att jag mar bra, trots att hon ar den som sliter som ett djur for att forsorja sin familj. Lona ar inte gift men hennes bror och hans fru dog sa nu ar Lona den med inkomst som forsorjer manga av barnen. Lona ar 26 ar och ogift och bor med sin alkoholiserade pappa och lillasyster. Pappan dricker och nar han blir full klagar han pa att Lona borde gifta sig sa han kan fa hemgiften och pa sa satt fa in pengar sa han kan dricka mer. Lona har precis fatt en lonehojning, fran runt 700 SEK per manad till runt 1400 SEK per manad. Lona ska nu oppna bankkonto ohc planera for framtiden, vilket jag tycker ar grymt med tanke pa omstandigheterna. Jag hoppas att hennes pappa ska sluta dricka och lata henne vara ifred. En dag kommer kanske Lona ga tillbaka till skolan om hon lyckas spara ihop tillrackligt med pengar, inshallah.

Flavia - min ugandiska vannina som jobbar med en lokal NGO i Norra Bahr El Ghazal. Dar traffade jag henne forsta gangen 2010. Flavia ar en riktig lady med langa naglar, vippiga kjolar och alltid ett brett leende. Jag har traffat ett av henne tre barn; Angel som nu ar fem ar. Hon blev mamma forsta gangen nar hon var 17 ar. Hon hade da blivit bortgift som tredje frun till en muslimsk man. Hur hon blev bortgift ar en historia i sig sjalv. Hon skulle lana en cykel av en kille for att halsa pa sin mamma som bodde en bit bort. Farfarn fick hora detta och antog att hon hade en relation med killen och blev darfor valdigt upprord, han tog en machete och skulle doda killen. Det slutade med ett olyckligt tvangsaktenskap med en drickande make som Flavia lamnade far nagra ar sen. Hon ar nu bestamd pa att hon inte ska gifta sig igen. Istallet sa satsar hon pa att slutfora sin utbildning som hon inte kunde genomfora nar hon blev gravid. Trots att hon jobbar heltid sa pluggar hon en MBA (Business administration) och hoppas kunna starta upp sitt eget foretag nar hon ar fardig. Jag har sett Flavias business skills och hon ar verkligen en entreprenor som alskar att hjalpa andra kvinnor. I Akuem har hon starta upp flera smaprojekt vid sidan om sitt reguljara jobb med CAD som alla ar inkomstbringande projekt for lokala kvinnor.

Dar slutar min historia om fyra fantastiska kvinnor. Det ar mandag och den har kvinnan maste borja dagens uppgifter har pa kontoret. Jag skulle egentligen vara pa vag med Al-Jazeera och FAO och gora en story om ZOA:s emergency response med det blev installt. Forhoppningsvis spelar vi in pa fredag om allt gar val, inshallah. Ha en fin vecka dar hemma!    

Fantastiska Sydsudaneser

Tillbaka i Juba – det ar hett, dammigt, svettigt – som vanligt med andra ord. Det ar farre manniskor pa gatorna, farre bilar, farre khawajas. Idag var jag pa Le Bistro och dar fanns bara ett fatal sjalar. Hmm, jag saknar verkligen de a, a, och o som finns pa svenska tangentbord...

Hur som helst, det ar gott att vara tillbaka trots utegangsforbud. Lite lugnare tempo och hemmakvallar skadar inte (i nagra veckor, sen far vi se hur det kanns…)

Alla “mina” Sydsudaneser verkar ha klarat sig bra. Lona, Khadmalla, vara vakter, med manga flera verkar ha klarat sig relativt oskadda. Helt klart har det varit en omtumlande och uppskakande tid for alla, for vissa mer an andra, men vi glads at att fredsfordrag om eldupphor mellan de stridande parterna skrevs under i Addis Ababa i helgen. Forhoppningsvis kommer detta efterfoljas, men det kommer ta tid for hettan att svalna och for lost sammansatta grupper att komma under kontroll och sluta strida. Jag hoppas och ber att lugnet forblir i Juba och att det sprider sig till andra landsandar.

En av dessa fantastiska Sydsudaneser som var har nar det brann i Juba ar var vakt. Han ar rattsa ny och jag har inte ens lart mig namnet pa honom. Han ar den dar tystlatna typen som man inte riktigt vet vad han tycker och tanker. I borjan litade jag inte riktigt pa honom, men hur fel hade jag inte! Pa tisdagen, efter tva dagars tunga eldstrider, sa fick var vakt hora att var andra vakt var sjuk i malaria. Hur han horde det har jag ingen aning om. Men han bestamde sig for att ga till jobbet genom en stad i kaos, eftersom han sag det som sin plikt att komma och jobba nar hans kollega var sjuk. Det kan man kalla arbetsmoral, eller hur? Kan jag tillagga att han ar fore detta soldat? Alla blev lika forvanade nar han dok upp kontoret. Hans hem ligger pa andra sidan bron och han behover ga i minst en timme for att na vart kontor och compound. Hatten av sana manniskor, som ar beredda att riskera sin egen sakerhet, sin egen trygghet, for andras skull.

Jag vet ni finns dar som tycker jag gor detsamma. Men jag kan lova att min sa kallade uppoffring ar valdigt liten i jamforelse. Igar hade jag formanen att fira gudstjanst med vanner som jag inte sett pa lange och som tack och lov mar bra, senare kyla av mig i poolen pa Norska ambassadens residens, for att sen dricka rose pa verandan medan jag gjorde min manikyr och avsluta dagen med att ha middag i ett hus som ar omgjardat av hoga murar. Idag ar jag tillbaka till jobbet, och ett valdigt varmt kontor utan AC... Men tack for era omtankar, blahallna tummar och forboner. De behovs, NI behovs..! Kramar fran ett alldeles for varmt Juba

Khartoum - Nice to see you again!

Det blev ett minst sagt ovantat besok till Khartoum pa vag till Juba. Nagra timmar fran Addis Abeba sjonk kabintrycket, syregasmaskerna foll ner och vi dok fran 10,000 feet till 3,000 feet for att uppratta syretrycket (om jag forstod det hela ratt). Khartoum var narmsta landningsplats sa de bestamde sig for att nodlanda har. Det har varit fint att fa se Khartoum igen, jag trodde inte att jag skulle fa gora det efter mitt senaste besok 2010 sa har det blivit annu svarare att resa in i landet. Visst hade jag foredragit andra omstandingheter for det har besoket, men vad gor man? Man far gora det basta av situationen helt enkelt. Dock sa har det inte blivit nat strosande pa stan, jag har tagit en laaang tupplur pa nagra timmar och nu ska jag leta mig till restaurangen. Jag bor pa 10:e vaningen i en svit, ganska nice. Utsikt over Khartoummyllret av bilar och sandfargade hus har jag suttit med mitt kaffe och funderat over livet. Hur skort det ar, och hur ironiskt det hade varit om var lilla incident inte hade slutat sa odramatiskt som den gjorde. Alla som varit oroliga for att jag ska tillbaka till Juba, och sa hade jag inte ens natt Juba liksom. Men nu, tack och lov, sa blev det aldrig en allvarlig sitation, mer an att jag var tvungen att byta till raden framfor mig i planet, eftersom syrgasmaskerna inte ramlade ner dar jag satt.

Men vi vet aldrig vad som kan handa i livet - livet blir mycket vad vi gor det till - men vissa saker styr vi inte over. Eller jo, fran och med nu blir det inga mer Ethiopian airlines flygningar for mig. Jag gor slut med Ethiopian airlines, det andra flygbolaget jag gor slut med. Forsta bolaget var Ryanair i september 2012. Da pa grund av hutlosa priser for incheckat bagage. Denna gang pa grund av bedrovlig standard pa planet. Jag vet ju om att flygplanen ofta ar ganska skruttiga invandigt (plaststolar, toaletter som inte funkar, m.m.) men denna gang var det aven varmesystem som inte fungerade som det ska (svinkallt i bakre anden av planet och bastuvarmt i framre delen) och sa detta med kabintrycket och att min mask inte ramlade ner.

Nej, en sista forhoppningsvis smidig Ethiopian Airlines-resa till Addis ikvall eller imorgon, och sen till Juba pa torsdag eftermiddag. Nu ska jag leta mig till restaurangen. Och for att vara nagot anstanding har jag min kontorskjol over mina tajta svarta jeans och sa min scarf och varma kofta for att inte stota mig med kulturen har. Samma utstyrsel som jag har i ett minusgradigt Sverige med andra ord. Ja, det ar val bra for att forbereda mig for Jubavarmen antar jag.... Kramar till er dar hemma. Var radda om er! Man vet aldrig vad som hander. ;)

Nytt Ar - 2014

Gott Nytt Ar skulle rubriken kunna vara, men det kanns lite sent sa har tva veckor in pa det nya aret.
Vanligtvis brukar jag ha en "end of year"-summary, men i ar blev det ingen. Tankarna har varit alldeles for splittrade. Overallt och ingenstans. Krisen i Sydsudan gjorde sitt till. I tre ar har jag lamnat Sydsudan (fyra om jag raknar in 2010!). Tva ar av dessa har jag varit orolig nar jag lamnade landet. 2011, 2012 fanns tankarna dar pa att nat kunde utbryta. 2013 var jag inte orolig. Eller atminstone sa tankte jag inte att nagot skulle handa. Trots alla OM och daliga tecken. Jag kande mig lugn. Mer orolig var jag for sakerhetstraningen jag skulle pa i Holland. For hur jag skulle reagera pa alla moment. Men jag overlevde sakerhetstraningen. Det kom daremot som en chock nar jag pa mandag morgon den 16:e december satt pa hotellet i Apeldoorn och laste om att det varit stridigheter natten igenom i Juba. De foljande dagarna var inte en dimma, mer en fanatisk stress av att kolla sit.reps, Facebook, Twitter, BBC och ringa och maila med alla i Juba emellan HQ moten som jag inte alls ville medverka pa. Phu, liksom. Drinkarna som jag tog hos min pilotvans Dereks terass vid Nilen dagarna innan jag akte kandes allt mer overkliga, hur kunde situationen forandras sa snabbt, bara over en natt?

Lugnet, det relativa lugnet, har atervant till Juba. Inte till Sydsudan tyvarr. Och antagligen kommer det inte atervanda pa ett tag. Jag vagar knappt skriva manader. Men det ar min magkansla. Fem-sex manader av oroligheter i landet. Sen kommer nagot handa. Hoppas jag. Nagot som gor att oroligheterna ebbar ut. Kanske fatigue. Krigstrotthet. Forhoppningsvis. Inte det att alla dodat varann. Det later grymt. Men det kan aven bli sa. Ledarna som tar sitt fornuft till fanga, nar antalet doda blir sa manga att civilbefolkningen borjar ta saken i egna hander. Nar det kommit nagon form av struktur, organisation, hos dem som nu befinner sig i chock. Och da pratar jag inte om oss som tillhor IC, the International Community som det sa fint heter. Nej, utan snarare civilbefolkningen, kvinnor, man, lokala grasrotsorganisationer. Vi kan bara hoppas och tro att nagot gott ska komma.

I vilket fall som helst bar det av tillbaka till Juba. Visumet ar fixat. Vinet inkopt, likasa ostarna. Vaskan ar definitivt inte packad, det sker kvallen fore fram pa smatimmarna. Det har varit en skon start pa 2014. Lagenheten ar nastan helt klar och inredd. Jag har hunnit se The Hobbit; 2an. Arvids tass har lakt lagom tills jag ska aka. Farfar ska fa ny horapparat. Smasaker. Viktiga saker. Jag har aven forundrats over vad fantastiskt lite arbete man kan gora pa en full arbetsdag och vara upptagen med precis allt annat, som att koppla om lampor, skaffa ny forsakring, ringa Horcentralen typ 100 ganger, ga till Apoteket fyra ganger pa tva dagar, skriva ut ett papper ena dagen, ett annat papper andra dagen, ga till Systemet tre ganger for att fa tag pa den dar rabarberlikoren - och nu ar Rhubys antligen min! Synd bara att den fina flaskan ar alldeles for stor for att ta med till Juba. Den far vanta till sommarens grillkvallar i Orsa. Det gar ju sa fort i vilket fall som helst. Denna sommar fyller jag 30 ar. T-r-e-t-t-i-o-!!! Jag kanner mig inte sa gammal liksom. Daremot sa inser jag vad fort tiden gar. Ett tecken pa att man blir aldre kanske? Till det hor att jag har aven borjat forundras over vad lite man hinner pa en full arbetsdag. Hur klarar man da vardagen om man har fyra barn och jobbar nastan heltid? Till alla som klarar det och fortfarande ler och bakar semlor - ni ar grymma!! Jag antar att man maste prioritera bort vissa saker och inte ha sa hoga krav pa sig hela tiden. Det ska bli mitt lofte for 2014. Mindre stress, mer kvalitet. Work hard, live hard, var en av mina goda vanners motto i Juba. Nu med utegangsforbud fran klockan sex pa kvallarna sa blir det nog inte sa mycket live hard for mig. Snarare ett stillsamt nunneliv. Eller ja, stillsamt pa kvallarna, men med nog sa mycket arbete som vantar. Nytt ar, nya utmaningar. Juba, here I come...! Eller nat sant. Men till och borja med; God natt! En dag i sander... ;)